Higge Erövraren

I Storbritannien städade man på 1500-talet bort katolicismen, denna samhällstumör som förtär såväl länders kapital, som deras gossebarn.

Med den skiten ur vägen, kunde sedan imperiet expandera. Man tog Nordamerika, snöpte det spanska imperiet, satte grodätarna på plats och etablerade en dominans på världshaven som senare inte ens Tredje Riket kunde rå på.

En engelsk gentleman utgjorde själva definitionen på civilisering och effektivitet. I Indien utrotade man Thugerna, i mellanöstern höll man muselmanerna på en utvecklingsmässigt acceptabel nivå, i Nordamerika satte man standarden för hur en ursprungsbefolkning ska hanteras, och i Afrika tog man allt av värde.

I Nepal värvade man Gurkhas; mer fruktade än Främlingslegionen, och elakare än Spetsnaz. De jävlarna uppfann "öronhalsbanden" av den typen som Dolph Lundgren har i "Universal Soldier" (som han håller upp, flinar och säger till van Damme; "I'm all ears")

På Nya Zeeland landsteg man, och blev bryskt anfäktade av ett gäng lönnfeta Steven Seagal-kloner med tatueringar i huvudet. Ehuru voro vildarnas vapen blott av trä och fiskben, varför man snabbt kunde skjuta bort dom, och låta får beta på öarna (några av de överlevande vildarna blev senare bra på Rugby, och några av dom gjorde en bra film; "Once were Warriors". fast de flesta jobbar handfast på att supa ihjäl sig)

I Kina tog man kontroll över opiumet, blev drugdealing overlords, och tjänade en heeeelvetes massa slantar! Som bonus rökte författarna hemma i England av opiumet, och skrev en jävla massa fin litteratur!

Chef över alltihop när det gick som bäst, var en gammal fet, maktgalen kärring, som satt fast i en sån där gammal ful rullstol som "Röda Draken" sätter Philip Seymour Hoffman i, och tänder eld på. Drottning Victoria hette hon, och hon fick en hel tidsålder uppkallad efter sig. Hon var mycket pryd, och under hela hennes rekordlånga regeringsperiod knullades det (nästan) inte en enda gång i hela England.

När så den gamla apan väl hade andats färdigt, skedde detta vid tiden för "Boerkriget". "Boerna" var ett slags holländare som var så vidriga, giriga och otäcka, att inte ens det liberala och förlåtande Holland stod ut med dom. Så Boerna skapade ett nytt hem i Sydafrika istället, där dom tämjde Zulufolket till "Kaffers", och lärde dessa att gräva efter diamanter. Den mest berömde boern är "Guld-Ivar Flinthjärta" , mest känd som ärkefiende till den geniale finansankan Joakim von Anka (jo, Flinthjärta är faktiskt boer i serierna, bördig från provinsen Transvaal)! Andra berömda boer är Charlize Theron, och den där gubben med diplomatisk immunitet i "Dödligt vapen 2".

Men då Boerna inte kom överens med Engelsmännen blev det krig, och segern blev givetvis brittisk.

I kriget utmärkte sig en ung officer och krigskorrespondent vid namn Winston Churchill. Churchill steg sedan i graderna, och fick en sjuhelvetes massa sköna titlar. Förutom nobelpristagare (i litteratur 1953) och officer, innehade han hela 8 olika ministerposter. Premiärministerposten satt han dessutom på två gånger.

Receptet på hans storhet var att han drack så mycket dyr kraftsaft. Champagne på morgonen, och exklusiv konjak hela dagarna. Och så rökte han cigarrer. Med tiden blev han dock lite trött och ramsned, och 1941 fick han en mindre hjärtinfarkt. Då började han äta amfetamin, och blev helt AWESOME! Dessutom började han supa mer, vilket är ett beprövat recept på framgång.

Han höll skitgrymma tal, och kläckte geniala krigsplaner. Bl.a. tyckte han att man istället för att invadera Normandie i norra Frankrike, skulle göra huvudangreppet mot Tyskland från Italien. Men eftersom de andra ledarna inte levde på amfetamin, bufféer, exklusiv sprit och cigarrer (av typen "Romeo y Julieta" samt den utdöda "La Aroma de Cuba"), fattade de inte hur bra planerna var, och röstade ner Winston.

Detta skulle visa sig vara ett misstag. Då Tyskland var besegrat och man mötte Sovjetiska styrkor i Berlin, sa Churchill till sina västallierade (idioten De Gaulle och Harry Truman) typ; "Nu är det bäst att vi anfaller Sovjet och undanröjer bolsjevikerna, medan vi har övertaget och atombomben, annars får vi dom på halsen senare!"

Men feg och bekväm fransman som han var, så ville De Gaulle bara sitta i sitt presidentpalats och runka och äta ost, och ibland skicka ut sin militär på enklare uppdrag, som att förtrycka och mörda algerer. Frankrike som nation motsvaras nämligen av den lille rövslickaren på skolgården, som med godismutor lismar för de stora grabbarna, och sedan går och kastar sten på skoliosflickan med benskenan.

Truman och amerikanerna var helt enkelt krigströtta. "Krigströtthet" var dock för engelsmännen ett helt okänt begrepp vid den här tiden.

Efter kriget gick det långsamt utför. Imperiet styckades av, och i Indien ledde ett ondsint vegetarianarsel det största koloniupproret. Mahatma Gandhi, som han hette, var en kodyrkande liten rasist, som under sina år som advokat i Sydafrika talat sig varm för Apartheidsystemet. Som slug lagvrängare hade han dessutom lärt sig vikten av att plocka "martyrpoäng". Mot ett passivt, pacifistiskt motstånd, hade den effektiva brittiska armén inget vapen, och imperiet hade börjat sjunga på sista versen.

Men hur det har kunnat gå så illa som det är idag, förstår jag inte. Det finns inte ett teveprogram från Storbritannien som inte är fullt av feta tonårsmammor som står och rynkar på näsan åt grönsaker och nyttigt käk. Och de låter efterblivna allihop.

Den enda gången jag vill höra engelsk pöbeldialekt, är när den talas av Vinnie Jones i en Guy Ritchie-film.

Men istället är nu hela England en enda förfallen industriförort, där det står feta, debila rotvälskehjon i gathörnen och äter fettkokta kolhydrater ur tidningspapperstrutar. Men några industrier att hänga i julgranen har man inte heller längre. Nästan alla bilar engelsmännen byggde var skit, och de som var något att ha köptes upp av företag i Tyskland.

Utom Jaguar, som köptes av en snubbe som låter som "Apu" i "Simpsons" och är chef för "Tata Motors" i Indien.

Adeln, som en gång utgjorde ryggraden i det brittiska samhället, har arvskattats ihjäl! Och de som listigt lyckades kringå arvskatten, har från graven bittert fått se sina arvingar knarka bort slantarna tillsammans med white trash på inneställena i London.

Jag vet inte om någon saga någonsin slutat sorgligare än den om det brittiska imperiet.

Bäst just nu: Att min bräda nog faktiskt inte wobblar om jag bara litar på den.

Sämst just nu: Att det tog sådan tid att skriva detta inlägg att jag inte orkar besvara kommentarerna från mina kära läsare just nu. Jag tar det i nästa!