Higge Erövraren

Förra fredagen var min kompis Bob på besök i Luleå. Anledningen var att vi skulle ner till "Pite Dragway" och titta på race på lördagen. Men Bob kom ner en dag tidigare, så vi kunde passa på att hänga lite och sänka några bärs. Tillsammans med "Dolken", en annan Gällivarekille, tog vi oss via "Allstar" vidare till "Färjan". Färjan är ett gemytligt men stundtals överbefolkat uteställe, bestående av en trevåningars ("däck" som det heter till sjöss) färja med omkringliggande flottar och bryggor.

Just i fredags lyckades vi hugga ett utebord på mellandäck, och satt sedan länge där och njöt av ett gäng kalla öl. Under vår tid vid bordet hände två spektakulära saker, och jag har lite svårt att avgöra vilken som är märkligast.

Den första märkliga händelsen (som dock känns mer normal) är att en säl dök upp inne i hamnen, en bit från Färjan. Jag var först ensam med att notera händelsen, så när jag gjorde sällskapet uppmärksamma på saken blev jag i vanlig ordning idiotförklarad.

Bob, som en gång hört en Rördrom (i en vassrugge 70 mil norr om dess kända utbredningsområde) med mig, höll dock öppet sinne och spanade mot vattnet. Lyckligtvis såg då även han sälen.

Då vi satt där och mös med våra öl, stod det klart för oss att just denna kväll var det fler gamla trasiga madrasser på Färjan än på andrasorteringen på "Jysk". En av dessa, dock av det yngre slaget, stod plötsligt och plirade på mig. I en tajt, hafsig lila klänning med brett, svart midjebälte, och med en efterfestlig kalufs av rödbrunt axelångt hår på huvudet, balanserade hon avvaktande på ostadiga ben i svarta stövletter, med vass klack.

"Nej nej nej!" väste Bob och tog sig för pannan, när hon till slut tog ut kursen och kom och satte sig vid bordsänden, i vinkel mot mig. Jag tyckte hon kändes rock'n'roll, och var mer positivt inställd än Bob. Att vara kräsen vinner en inga medaljer.

Jag tyckte mig känna igen henne, och det var först senare på kvällen jag kom på vart jag sett henne. Hon satt på kontoret och läste "White Line Fever" (Lemmys memoarer) en dag för något halvår sedan, och var då betydligt proprare. Vi hade då suttit och sneglat lite på varandra; jag blev intresserad av hennes bokval, men rynkade samtidigt på näsan åt ringen på hennes vänstra ringfinger (jag är stundtals mycket observant).

Men nu var det fredagen den 9/7, och läget ett annat. När hon hälsat och suttit en stund, tittar hon på mig och nämner något om att hon ska visa mig en sak. Hon börjar sedan krafsa sig i urringningen, varpå jag tänker: "vaffan, ska hon visa brösten?". Knappt hann jag tänka färdigt, förrän hon tagit ut ett bröst. "Eeeeh", var allt jag hann säga innan hon raskt och handfast började rycka i spenen, så att två spridda strilar av prima svensk bröstmjölk kom farande emot mig.

Jag flög överrumplad upp för att undvika träffas, och råkade då knuffa till en gubbjävel vid bordet bakom. Bob missade magiskt hela miraklet. Av alla oss sex killar vid bordet, var det bara jag och en till som såg vad som hände. Medan jag ännu stod upp och såg henne stoppa tillbaka bröstet och försökte smälta hela grejen, började gubbaset (jag hade stört mig på honom hela kvällen; en flinande självgod svinpäls från tidigt sextiotal, och är det något jag har jävligt kort tålamod med, så är det gubbar från 60-talet som är ute på krogen där de inte har att göra) bakom mig att gaffla om vad som hände när jag råkade knuffa till honom. "Jaja, det var lite sjögång här" avfärdade jag honom, viftandes med handen.

Jag försöker att alltid dra logiska slutsatser av vad jag lägger märke till i min omgivning, och vad som då for igenom huvudet på mig var följande: Hon har uppenbarligen ett litet barn hemma (om hon inte är skendräktig), hon hade inte längre en ring på fingret, hon var väldigt full och föreföll ur balans. Således drog jag slutsatsen att hon var en nyseparerad småbarnsmamma, och att hon säkert hade nog med demoner redan.

Så jag gjorde då ingen annan uppmärksam på vad hon gjort. Det fanns ingen anledning att ställa till en scen och få henne att skämmas för ett ogenomtänkt fyllespex, för hon skulle nog ha tillräcklig ångest om hon kom ihåg händelsen ändå. Killen som satt inkilad mellan oss, men liksom lite utanför gruppen, och också hade sett spektaklet, följde mitt exempel. Jag uppträdde så neutralt och trevligt jag kunde, och såg strax att kugghjulen börjat snurra i tjejens huvud.

Tjejen: Jag kanske börjar ångra det där som hände...
Jag: Äh, skit i det.
Tjejen: Du... jag ångrar det lite.
Jag: Jaja, men det är lugnt. Rock'n'roll!
Tjejen: Du... jag tänkte ragga... är det försent att ragga på dig nu?
Jag: Det är aaaldrig försent! *här förstärkte jag uttalandet med en lång svepande handrörelse*

Sedan satt hon och betraktade mig tvekande, innan hon frågade om vi inte skulle med och dansa. En väninna till henne dök då upp och tog med henne till dansgolvet innan vi kommit på en ursäkt att sitta kvar.

Äntligen fick jag då berätta för Bob vad han missat!

Såhär i efterhand var det tur att jag nästan var nykter. Mitt fylle-alter ego Johnny Skan hade troligen tagit mjölksprutandet som en parningsinvit och (i bästa fall) bitit henne. Det hade kunnat sluta exakt hur som helst. 

Bob ventilerade i efterhand en iakttagelse han gjort, och visst har han rätt; "Du hittar aldrig nån normal brud när det är något, träffar du nå tjejer så blir det bara jävla freakshow hela tiden, fan vad fint!"

Tipset för nästa sommar är att söka Johnny Skan vid tälten på "Peace & Love" där det sitter rocktjejer och sprutar mjölk.

Ty ribban har satts.

Annelie: Bängblöja! Köttbula!

Bäst just nu: Jag tar turbåten ut till Fanjunkaren och Gullan imorrnbitti, och myser lite i ytterskärgården ett tag.

Sämst just nu: Jag har lite magknip.