"Det ska bli ett sant nöje att döda dig!"
Känner ni igen titeln på inlägget? Magdalena Graaf skrev en bok med den titeln för några år sedan. Den handlar om hur hennes ex-pojkvän slår henne. Jag tror iaf att den handlar om det, för jag har inte läst eländet.
Varför jag har detta i tankarna ikväll, är för att man i kvällspressen ständigt ser nya krav från hennes sida, gällande de pengar som Magnus Hedman säger sig ha spenderat. Hon vill ha hans pengar! Det är för mig en gåta detta, att fruar har rätt till sina ex-mäns pengar. Varför? Jag förstår det inte.
Men jag kan ha en viss förståelse för att någon som beter sig på det viset, råkar ut för att någon vill slå ihjäl den.
Visst, vi andra vet bättre än att försöka slå ihjäl folk p.g.a. av att dom är odrägliga. Men vi förstår att det finns dom som inte är lika disciplinerade, eller hur?
Själv har både jag och Fanjunkaren slutat ha några åsikter kring kriminalfall i media. Man vet helt enkelt aldrig vad som låg bakom gärningen. Visst, när någon springer in på ett dagis och knivar ett antal barn, så är det ju ingen tvekan om vems skuldbördan är, eller att brottet är bestialiskt och oförståeligt.
Men låt mig få fantisera ihop ett fall, för att exemplifiera vad jag menar. Om jag presenterar det som följer: "Trebarnsfar stack ner ex-frun", så reagerar de allra flesta med avsky. Facebookgrupper bildas, där rättvisa krävs. Folk skriker efter förövarens blod, och offret helgonförklaras i media.
Jag och Fanjunkaren säger dock inget. Varför? För vi vet inga detaljer. "Men det finns väl inget som rättfärdigar en sådan handling!??" ropar någon kanske då.
Nej, för en sådan handling finns ingen ursäkt. Men jag är heller inte redo att stämma in i lovsång om en människa jag aldrig träffat. Alla mordoffer blir helgon i media, och är dom kvinnor blir det så mycket lättare att utmåla dom som sådana.
För låt oss leka med tanken att offret under lång tid varit otrogen mot mannen, och låt oss låtsas att hon gjorde detta öppet och demonstrativt, för att provocera mannen. Sedan kommer det fram att hon använt barnen som verktyg för att såra mannen, och att hon hånat honom med det faktum att hon som mamma i Sverige inte hade några svårigheter alls att ta hela vårdnaden om parets barn, oavsett hur hon själv betett sig.
Då träder en annan bild av offret fram, eller hur? Plötsligt är hon inget helgon längre. Man får istället bilden av en ganska elak människa, och dessutom en olämplig förälder.
Hon är i varje fall ingen människa jag skulle umgås med, och ingen jag har lust att sympatisera med. Så när något sådant händer, så säger jag och Fanjunkaren vanligen bara "ja, det är givetvis hemskt att det hänt, men vi vet inte vad som låg bakom, så det är ingenting vi ska gapa om heller".
Så jag dömer sällan en människa jag aldrig träffat, på vad som skrivits i media. Faktum är att detta är något jag ständigt jobbar med hos mig själv, om inte annat för att få inre frid. Jag har hatat mycket i mina dagar, huggt snabbt och reagerat våldsamt på vad olika människor gjort.
Det blir bara jobbigt. Numera så låter jag det mesta passera. Svält, folkmord, säljakt, valjakt, vargjakt, norsk osportslighet och feminism. Jag rycker på axlarna, och kan i bästa fall elda upp mig lite på skoj för att få ihop till ett blogginlägg.
Ta t.ex. de Somaliska piraterna. Jag har ilsket skrivit hatiska inlägg om dessa. Men så har jag lugnat ner mig, tittat på fakta och tänkt mig in i deras situation. De är fattiga fiskare som plötsligt konkurreras ut i sina egna vatten, av stora moderna trålare från Europa, som rovfiskar och bär sig åt som själva satan. Piraterna gör således bara vad jag själv önskar att jag har stake nog att göra i en liknande situation.
Jag tycker återigen det nu visar sig vilket snille jag var som skapade min egen religion; Buffismen, eftersom den har plockat flera russin ur buddism-bullen. Istället för att hetsa upp mig, så frågar jag mig istället; spelar det egentligen någon roll? Blir det bättre av att jag blir arg? Och vad är egentligen rätt eller fel? Finns det öht något fel, eller någon ondska?
Och nästan varje gång jag känt efter, så har jag kommit fram till att det sundaste och skönaste varit att skita i att hetsa upp sig, och bara ta det lugnt.
Det blev ett nog så flummigt inlägg detta, undrar om ni har någon behållning av det?
Bäst just nu:
Sämst just nu:
Varför jag har detta i tankarna ikväll, är för att man i kvällspressen ständigt ser nya krav från hennes sida, gällande de pengar som Magnus Hedman säger sig ha spenderat. Hon vill ha hans pengar! Det är för mig en gåta detta, att fruar har rätt till sina ex-mäns pengar. Varför? Jag förstår det inte.
Men jag kan ha en viss förståelse för att någon som beter sig på det viset, råkar ut för att någon vill slå ihjäl den.
Visst, vi andra vet bättre än att försöka slå ihjäl folk p.g.a. av att dom är odrägliga. Men vi förstår att det finns dom som inte är lika disciplinerade, eller hur?
Själv har både jag och Fanjunkaren slutat ha några åsikter kring kriminalfall i media. Man vet helt enkelt aldrig vad som låg bakom gärningen. Visst, när någon springer in på ett dagis och knivar ett antal barn, så är det ju ingen tvekan om vems skuldbördan är, eller att brottet är bestialiskt och oförståeligt.
Men låt mig få fantisera ihop ett fall, för att exemplifiera vad jag menar. Om jag presenterar det som följer: "Trebarnsfar stack ner ex-frun", så reagerar de allra flesta med avsky. Facebookgrupper bildas, där rättvisa krävs. Folk skriker efter förövarens blod, och offret helgonförklaras i media.
Jag och Fanjunkaren säger dock inget. Varför? För vi vet inga detaljer. "Men det finns väl inget som rättfärdigar en sådan handling!??" ropar någon kanske då.
Nej, för en sådan handling finns ingen ursäkt. Men jag är heller inte redo att stämma in i lovsång om en människa jag aldrig träffat. Alla mordoffer blir helgon i media, och är dom kvinnor blir det så mycket lättare att utmåla dom som sådana.
För låt oss leka med tanken att offret under lång tid varit otrogen mot mannen, och låt oss låtsas att hon gjorde detta öppet och demonstrativt, för att provocera mannen. Sedan kommer det fram att hon använt barnen som verktyg för att såra mannen, och att hon hånat honom med det faktum att hon som mamma i Sverige inte hade några svårigheter alls att ta hela vårdnaden om parets barn, oavsett hur hon själv betett sig.
Då träder en annan bild av offret fram, eller hur? Plötsligt är hon inget helgon längre. Man får istället bilden av en ganska elak människa, och dessutom en olämplig förälder.
Hon är i varje fall ingen människa jag skulle umgås med, och ingen jag har lust att sympatisera med. Så när något sådant händer, så säger jag och Fanjunkaren vanligen bara "ja, det är givetvis hemskt att det hänt, men vi vet inte vad som låg bakom, så det är ingenting vi ska gapa om heller".
Så jag dömer sällan en människa jag aldrig träffat, på vad som skrivits i media. Faktum är att detta är något jag ständigt jobbar med hos mig själv, om inte annat för att få inre frid. Jag har hatat mycket i mina dagar, huggt snabbt och reagerat våldsamt på vad olika människor gjort.
Det blir bara jobbigt. Numera så låter jag det mesta passera. Svält, folkmord, säljakt, valjakt, vargjakt, norsk osportslighet och feminism. Jag rycker på axlarna, och kan i bästa fall elda upp mig lite på skoj för att få ihop till ett blogginlägg.
Ta t.ex. de Somaliska piraterna. Jag har ilsket skrivit hatiska inlägg om dessa. Men så har jag lugnat ner mig, tittat på fakta och tänkt mig in i deras situation. De är fattiga fiskare som plötsligt konkurreras ut i sina egna vatten, av stora moderna trålare från Europa, som rovfiskar och bär sig åt som själva satan. Piraterna gör således bara vad jag själv önskar att jag har stake nog att göra i en liknande situation.
Jag tycker återigen det nu visar sig vilket snille jag var som skapade min egen religion; Buffismen, eftersom den har plockat flera russin ur buddism-bullen. Istället för att hetsa upp mig, så frågar jag mig istället; spelar det egentligen någon roll? Blir det bättre av att jag blir arg? Och vad är egentligen rätt eller fel? Finns det öht något fel, eller någon ondska?
Och nästan varje gång jag känt efter, så har jag kommit fram till att det sundaste och skönaste varit att skita i att hetsa upp sig, och bara ta det lugnt.
Det blev ett nog så flummigt inlägg detta, undrar om ni har någon behållning av det?
Bäst just nu:
Sämst just nu:
Kommentarer
Trackback
