Jag slipper skämmas.
Tänker ni någonsin tillbaka på tidigare år, och skäms lite för vad ni gjorde? Eller känner ni att ni kan stå för t.ex. musiken ni lyssnade på?
Jag ser tillbaka på mitt liv, lite som den lille killen i McDonalds "Happy Meal"-reklam, fast med skillnaden att jag kan stå för alltihop. Åtminstone för musiken jag lyssnade på.
Jag lyssnade nämligen aldrig på töntig skit gjord av överpretentiösa antirock'n'roll-människor som feministerna i "The Knife", bajskorvstriste "José Gonzales", antidrogvegovaginorna i "Refused" eller sinnesrubbade lilla "Björk".
Av dom jag har lyssnat på genom åren, så har majoriteten utgjorts av legendarer som levt för musiken och pengarna, sexet och drogerna som följer med. Oavsett vad man anser om dessa saker, så är begäret efter dom äkta. Det handlar helt enkelt bara om att ha roligt, och det är just det som livet går ut på. Att ha roligt, och hitta på intressanta grejer.
Att försöka göra sig viktig och berätta att man inte äter choklad för att man vill vara "klar i skallen" är inte äkta. Det är bästa fall trams.
Låt mig ta ett annat exempel; Shania Twain. Henne lyssnar jag inte heller på. Varför? Ja, dels är hennes musik trist och uttjatad/dålig, men hon är också en hora av monumentalformat. Varför? Jo, för att hon hatar att uppträda live. Men hon gör det i alla fall, för pengarna. Hennes framträdanden är alltså lögner, hennes leenden är påklistrade, och fansen bedragna.
En artist som beter sig på det viset är en sämre förebild än en som t.ex. knarkar men står för det. Man behöver inte vara något helgon för att vara en bra människa, för det viktiga är inte hur man behandlar sig själv, utan hur man bemöter sina medmänniskor. Lemmy lever hårt. Man bör undvika att göra mycket av det han gör, men han ljuger iaf inte för sina fans.
Men hur ska man hålla koll på att artisterna man lyssnar på är reko och äkta? Det hörs på musiken. Den riktigt bra musiken som håller för evigt, den görs aldrig av "falska profeter". Det är därför som exempelvis "The Knife" aldrig kommer att göra någon "White wedding" eller "Personal Jesus". För de är nämligen en "alternativ" grupp som sysslar med att göra skit, och den enda anledningen till att de nått någon framgång, är att deras målgrupp består av pretentiösa tomtar som hellre vill vara lite annorlunda än lyssna på riktigt bra musik. Och dessa är faktiskt rätt talrika.
HA!
Visa dom Billy!
Bäst just nu: Nästa helg blir det sommarfest på företaget, och det blir den sista större happeningen jag är med om innan jag slutar och vandrar vidare till Kriminalvården. Tro det eller ej, men under mina tre år i företaget har jag varit om inte helt, så nästan helt nykter på alla julfester och sommarfester. Så tänker jag emellertid inte gå till historien i denna arbetsgivares minne... "Like Kevin Spacey said to Tom Cruise: 'I'm all in!'"
Sämst just nu: Lite instabilt väder.
Jag ser tillbaka på mitt liv, lite som den lille killen i McDonalds "Happy Meal"-reklam, fast med skillnaden att jag kan stå för alltihop. Åtminstone för musiken jag lyssnade på.
Jag lyssnade nämligen aldrig på töntig skit gjord av överpretentiösa antirock'n'roll-människor som feministerna i "The Knife", bajskorvstriste "José Gonzales", antidrogvegovaginorna i "Refused" eller sinnesrubbade lilla "Björk".
Av dom jag har lyssnat på genom åren, så har majoriteten utgjorts av legendarer som levt för musiken och pengarna, sexet och drogerna som följer med. Oavsett vad man anser om dessa saker, så är begäret efter dom äkta. Det handlar helt enkelt bara om att ha roligt, och det är just det som livet går ut på. Att ha roligt, och hitta på intressanta grejer.
Att försöka göra sig viktig och berätta att man inte äter choklad för att man vill vara "klar i skallen" är inte äkta. Det är bästa fall trams.
Låt mig ta ett annat exempel; Shania Twain. Henne lyssnar jag inte heller på. Varför? Ja, dels är hennes musik trist och uttjatad/dålig, men hon är också en hora av monumentalformat. Varför? Jo, för att hon hatar att uppträda live. Men hon gör det i alla fall, för pengarna. Hennes framträdanden är alltså lögner, hennes leenden är påklistrade, och fansen bedragna.
En artist som beter sig på det viset är en sämre förebild än en som t.ex. knarkar men står för det. Man behöver inte vara något helgon för att vara en bra människa, för det viktiga är inte hur man behandlar sig själv, utan hur man bemöter sina medmänniskor. Lemmy lever hårt. Man bör undvika att göra mycket av det han gör, men han ljuger iaf inte för sina fans.
Men hur ska man hålla koll på att artisterna man lyssnar på är reko och äkta? Det hörs på musiken. Den riktigt bra musiken som håller för evigt, den görs aldrig av "falska profeter". Det är därför som exempelvis "The Knife" aldrig kommer att göra någon "White wedding" eller "Personal Jesus". För de är nämligen en "alternativ" grupp som sysslar med att göra skit, och den enda anledningen till att de nått någon framgång, är att deras målgrupp består av pretentiösa tomtar som hellre vill vara lite annorlunda än lyssna på riktigt bra musik. Och dessa är faktiskt rätt talrika.
HA!
Visa dom Billy!
Bäst just nu: Nästa helg blir det sommarfest på företaget, och det blir den sista större happeningen jag är med om innan jag slutar och vandrar vidare till Kriminalvården. Tro det eller ej, men under mina tre år i företaget har jag varit om inte helt, så nästan helt nykter på alla julfester och sommarfester. Så tänker jag emellertid inte gå till historien i denna arbetsgivares minne... "Like Kevin Spacey said to Tom Cruise: 'I'm all in!'"
Sämst just nu: Lite instabilt väder.
Kommentarer
Postat av: Elin
Du verkar ha en aning selektivt minne vill jag påstå!
Trackback
