Higge Erövraren

I slutet av denna månad ska jag åter till Stockholm, och där göra sista uppgiften i den rekryteringsprocess jag genomgår. Det som kvarstår är ett par psykologiska tester och profileringar, och vi är nu 75 personer kvar av de ursprungliga 900. Kruxet är att det inte är 75 tjänster som ska tillsättas, så jag kan fortfarande åka ut.

Men om det finns några sadister eller psykopater kvar i vår lilla skara, så hoppas jag att de ska spolas ut nu och på så sätt säkra en plats åt mig.

Det tunga just nu är att finansiera det här resandet, men jag har ett par åtgärder på lager som jag räknar med ska kunna stärka mitt ekonomiska läge. Min plan är nämligen att inte ta med mig mer än vad som ryms i Tilde när jag flyttar, och allt övrigt ska slängas eller säljas. Det rör sig om en lägenhet på 47 kvadrat, till bredden fylld av diverse prylar.

För att underlätta den här processen så har jag även köpt plats på den stora vårfyndmarknaden som hålls den 24/4 i Arcushallen här i Luleå. Där ska jag sälja, sälja, sälja och sälja!

Jag fattar inte att jag samlat på mig all denna skit. Men man skulle väl kunna säga att jag är en komplex människa. Jag samlar nämligen på mig saker, men tycker samtidigt inte om att ha en massa saker som "tynger ner" mig, och håller mig fången. Detta med att samla på sig en massa dynga är säkert någon gammal nedärvd egenskap med något fiffigt biologiskt syfte, men när jag flyttat ska det tamejfan vara färdighamstrat!

Fast en motorsåg vill jag fortfarande ha!

Simon: Ja, vi får hoppas på det.

Bäst just nu: Tom Hanks och Steven Spielbergs nya krigsepos, "The Pacific". Budgeten är så svullen att man nästan rörs till tårar, sjöslagen saknar motstycke i filmhistorien och serien är packad med tommie guns och fanatiska japaner med samuraisvärd. Man har som vanligt lyckats perfekt med castingen också. Nu kan jag åter igen yttra Steven Spielbergs namn utan att känna illamående över den senaste Indiana Jones-filmen.

Sämst just nu: Att jag måste vänta ännu ett tag innan jag vet om jag på allvar kan mobilisera mot ett nytt liv i huvudstaden.

Jag har inget att blogga om just nu, sorry. Ska uppdatera om jobbsökandet, men inte ikväll.

Kan bara konstatera att jag blivit gammal och tappat glöden. Jag känner inget förakt mot norrmän längre. Inte mot någon egentligen, fast jag försöker baktala diverse folkslag för att liksom hålla skenet uppe. Den enda jag fortfarande föraktar är Mona Sahlin, men det är inte som det var.

Eller jo, det är det. Hon och hennes politik är vidrig. Fast hon är nog enda undantaget nu.

Det var under OS allt förändrades. I media följde jag hur så många norrmän vände sig mot sina egna, speciellt mot Petter Northug. Jag såg norrmän bråka med norrmän som baktalade svenskar, och jag kunde se hur media försökte trissa upp hetsen mellan våra två folk, genom att överdriva betydelsen av uttalanden som t.o.m. jag ansåg bagatellartade.

Visst, det är ett lite efterblivet folk, med underutvecklat sinne för ironi och humor, som lider av mindervärdeskomplex. Men de har ju regn hela tiden, en historia fylld av misslyckanden och invasioner, och de gör ju så naiva, men uppriktiga försök att utveckla någon slags industri.

De är kanske värda vår sympati? Kanske ska vi bemöta dem med kärlek och överseende?

Och hur bra kommer den här bloggen att vara i framtiden, om jag inte är arg på någon? Mig själv är jag arg på, men det går inte att göra humor av.

Jag hoppas att flytten till Stockholm (om jag får jobbet) ska kunna tända någon slags låga hos mig igen. Tills dess tycker jag ni ska läsa den här killen. Mycket bra skrivet, och det är lika argt, elakt och träffsäkert som mitt gamla skit, när det var som bäst.

Men det är lätt att vara arg när man är 21, och nyss har upptäckt hur lurad man varit av de vuxna under hela sin uppväxt.

Mitt sinne har fördunklats av en massa livserfarenhet samt därtill medföljande strävan efter att utveckla dels min självkännedom och dels empatin för andra. Den senaste veckan har jag inte ens varit arg i trafiken.

Det skrämmer mig lite. Jag hoppas jag inte tynar bort mentalt och blir en trött, vaneröstande sossejävel!

Bäst just nu: Skoter-VM till helgen, sedan Stockholm med (eventuellt) Tilde torsdagen efter. Och där ryktades löst om spritfest. Spännande.

Sämst just nu: Jag. Jag blev riktigt arg på vilken kass fan jag är idag, vilket resulterade i andrade kost och motionsregler. Jag har blivit förslappad och tappat motivationen, släppt på disciplinen och tillåtit mig att äta fel saker för att jag inte iddes ta diskussioner. Men jag ska nog fan visa den här odugliga kroppen vem fan det är som bestämmer.

Någonting står inte rätt till i Dalarna. Jag kan t.ex. på rak arm inte komma på ett enda tillfälle då jag sett en timid och ödmjuk mas vara med i tv (undantaget kändisar som Björn Skifs, Gunde Svan och "Trafikmagasinets" Carl-Ingemar Perstad).

Nåväl. När man ser dalmasar i teve, så är de alltid antingen upprörda (vanligen över något rovdjur, eller något som centralmakten i Stockholm ställt till med) eller så jäser de självbelåtet över sin (självupplevda) förträfflighet och/eller ståndpunkt i någon fråga. De pekar med hela handen, och nöter på fraser som "Ja dä får stå för dig, dä!", "Man ä väl ekonomiskt oberoende!", "Du ska väl för fan inte komma här och...", "Det är så jävla lätt för dej att säga, som sitter där i stockholm och..." samt "Du ä ju dum i huvet!". De lider vanligen av fetma, och ikläder sig gärna flanellskjortor med matchande "den där snubben måste det vara något fel på"-mössa.

De lider även alltid av något slags jävla machokomplex, vilket yttrar sig i att dom tvunget vill skjuta ihjäl något. Vanligen är detta dom vill skjuta ihjäl något fabelvidunder, som "Stora stygga vargen" eller liknande. Varför? Jo, dom är alltid rädda för sådant. Hur stort och manligt de än försöker blåsa upp sig, så förefaller de märkligt nog inte vara annat än rädda, dumma småpojkar på insidan.

Därför var det aldrig någon tvekan om vilken landskapsnationalitet det var frågan om vad gäller mannnen i den artikel jag nyss läste på expressen.se.


Det här är Per-Erik. Per-Erik är rädd. Per-Erik som jobbar i skogen, påstår att Nalle ska komma och ta honom om han inte får tillåtelse av Länsrätten att bära revolver i syfte att försvara sig. Vad Per-Erik egentligen borde frukta, är en hjärtinfarkt när han och hans breda röv springer mellan kylskåpet och vattenklosetten. Men som alla manliga män i Dalarna är han rädd för rovdjur, och vill visa sig barsk genom att döda dem.

Det är ett beklagligt och infantilt beteende, att ständigt ventilera denna mordlystnad som vår lurvigt fetlagde vän delar med sina imbecilla fränder. Vad detta beror på vet jag inte. Kanske är bara masarna överlag lite dummare, eller så kanske man i de mer skogsnära dalatrakterna lever efter mottot "Spänn på din mor, bli far till din bror!".'

Hos indianer var det förr ett prov på mod att springa fram och slå en björn med handen. Inte särskilt smart kanske, men det är en mer respektfylld och jämlik handling, än att bara skjuta ihjäl djuret med förklaringen att man är en fegskit som inte ens försöker läsa eller kommunicera med djuret.

Nej, även om inte Per-Erik lär få tillåtelse att ha en 357 Magnum med sig när han jobbar i skogen, så har han ändå jaktvapen. Vilket återigen bevisar att det är alldeles för lätt för idioter och efterblivna att få licens i det här landet.

Frida: Tack tack!

Bäst just nu: Nu "Men of War" med Dolph Lundgren.

Sämst just nu: Mitt ekonomiska läge. Nu blir det åtgärder.

Jag gick vidare i jobbprocessen! Nu väntar Pliktverket med logiktest och psykologsamtal! Hihihi, den här dan började på bästa möjliga sätt!

Nu gäller det bara att kunna simulera god mental hälsa på Pliktverket också! Men det ska väl gå bra, tror jag.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Klickar lite planlöst runt bland internetfönstren och söker vanmäktigt efter inspiration. Får syn på Knut från antikrundan på "Svt Play", och blir irriterad. Två moment i hans framträdanden gör mig illa till mods; hans stirriga och halvt okoordinerade sätt, som gör mig nervös när han är i närheten av gamla värdefulla föremål. Det andra är att han är uppe i synen på folk, långt innanför de personliga zongränser som vi så framgångsrikt svenskt håller oss med här, och som skiljer oss från självbehärskningslösa och mindre framgångsrika folk i exempelvis sydeuropa.

I ett avsnitt av antikrundan jag såg, dök en likaledes felprogrammerad människa upp, nämligen Bosse Bildoktor. Genast flög de två dårhushjonen upp i trynet på varandra, och skvätte entusiastiskt gubbsaliv i varandras munhålor. Jag rös av bristen på personligt utrymme.

Vidare!

Jag köpte plats idag på den stora vårloppmarknaden som ska hållas i Arcushallen här i Luleå den 24/4. Jag ska nämligen sälja en massa junk. Jag räknar kallt med att få in 4000 på all gammal skit jag har. Det ska säljas akvarieprylar, en tv, en dvd-spelare, tv-spel, en BMX-cykel, en gubbcykel, en mopedhjälm, en snowboard, böcker, seriealbum, prydnadsskit, båtmotor, digikamera, kontorsstol, plattskärm, tangentbord, högtalare, skyddskor, ljusstakar och mycket mer!

När jag flyttar till Stockholm ska jag nämligen inte ha med mig mer än vad som med gott mått ryms i lilla Tilde . Det blir en nystart, helt enkelt.

Elin: Nja... tror du verkligen det?

Bäst just nu: En statuspost på facebook, författad av "Higge"-läsaren Sandra, som löd: "Lizas mamma har lärt mig att när man ska koka spagetti för två personer ska det kännas som att ha en stor kuk i handen. Då är det rätt mängd."

Underbart!

Sämst just nu: Jag fick inget besked angående jobbet idag, hoppas det kommer imorgon då.

Hur får man ett jobb som söks av 900 sökande? Ja, jag vet inte, men nu har jag gjort så gott jag kunnat. Idag hämtade jag ut en hyrbil vid Slussen och körde till en "djupintervju". Även denna hölls av två kvinnor, men jag kom ännu bättre överens med dessa än de första. Intervjun var riktigt rolig, och den gick verkligen bra. Den här gången sa dom det t.o.m.

"Du har gjort en bra intervju, helt klart. Nu var det dock 900 sökanden innan första utgallringen, och det är många som har gjort bra intervjuer. Men nu kommer vi kolla referenserna, och så kommer vi att höra av oss ganska snart. Men blir det inte någon fortsättning så var det iaf inte intervjun det var fel på, så du vet det!"

Det låter som om det hänger på referenserna, så nu hoppas jag det funkar. Att man får tag på de där jag skrivit ner, som jag tror kan säga något positivt om mig.

Replikväxlingar ur intervjun.

Kvinna 1: Varför ska vi ge dig jobb här?
Jag: Erhm... hehe, för att jag vill ha det?
Kvinna 2: Hahaha, va bra... den ska jag skriva ner, den var bra!
Jag: Hehehe, ja... skämt åsido, jag tror jag skulle trivas bra här, med blandningen av människor och de olika uppgifterna. Jag tror att om man trivs och passar in på en plats så kommer man också att göra ett bra jobb och kunna erbjuda mer av sig själv.

Kvinna 1: Hur tycker du att man ska hantera en konflikt här då?
Jag: Nja, det finns ju olika typer av konflikter. Man får se vad det finns för eventuella risker och ta det därifrån, eller om konflikten kanske blåser över av sig själv. Det är nog ganska olika från fall till fall, men om man har konflikter i en grupp, så är en modell att "söndra och härska" även om det låter lite dramatiskt. Det kan lösa sig om man splittrar en liten grupp som sprider problem i en större grupp, t.ex.

Det var en väldigt stimulerande stund, och som jag hade hoppats så har mitt personliga brev gjort intryck. Kvinna 1 satt och läste under intervjun. "Förlåt, jag läser i ditt personliga brev här och fastnade lite, det är så spännande, man blir fascinerad".

Ja, jag tänkte väl ändå det. Får jag det här jobbet kanske jag publicerar brevet här, så får ni avgöra om det är killen som skriver bloggen som har skrivit brevet!

Klarar jag mig vidare till nästa steg, så innebär det test på pliktverket. Och såvitt jag kan förstå så är det ungefär samma "färdighetstest" (typ intelligens, logik, problemlösning) som på mönstringen, där jag knapert förberedd fick en 8 på den 9-gradiga skalan. Klarar jag mig bara dit borde det alltså gå hela vägen, såvida det inte är 900 geni som sökt jobbet.

Om ni undrar varför fetstilen uteblev i detta inlägg, så innebär det att jag använder Olefins dator som saknar riktig mus, och jag tycker det är segt att jobba med laptopens musplatta.

Gårten Mås: Det låter ju rasande trevligt! Du kanske får bistå mig vid ett eventuellt besök på pliktverket.

Bäst just nu: Restaurang med Olefin

Sämst just nu: NU är det lite nervöst...

Jag är ledsen att jag inte skrivit på snart 7 dagar, men för att kompensera så kan jag iaf berätta att det har hänt en hel del sedan dess.

Jag började bli sur och bedrövad efter senaste inlägget. Jag hade ju varit på anställningsintervju i Stockholm dagen efter Charlotte Kalla tog sitt första OS-guld (den 16e), men ännu inte hört något. Jag var väldigt nöjd strax efter intervjun, det hade känts som om det verkligen "klickade" med intervjudamerna. Jag gick t.o.m. och köpte en dosa dyr "General" på Pressbyrån i Alvik, för att fira att jag fått vara på en så trevlig intervju.

Förra veckan hade jag dock ännu inte hört något. Jag började misströsta, ifrågasätta mitt omdöme. Hade jag missbedömt intervjun, och totalt misslyckats? Eller var mina konkurrenter om tjänsten mig övermäktiga i kompetens och lämplighet? Det verkade ju orimligt! Men jag hade alltså inte hört något. Jag bestämde mig för att själv ringa och kolla läget i onsdags, hela 17 dagar efter första intervjun.

Jag utgick vid detta laget ifrån att allt var förlorat. "Ja, det sket sig väl, men jag ringer och kollar imorrn för att vara säker... om det verkligen sket sig så ska jag flyga till Amsterdam en helg och jobba på en 'Jim Morrison' i något badkar (ja, jag vet att han dog i Paris, men jag tror Amsterdam är en bättre stad att rock'n'rollsvinaihjäl sig i)" var mina uppgivna ord till Fanjunkaren under tisdagskvällen.

Men när jag ringde upp kontoret på onsdagens förmiddag svarade dom inte ens i telefon; de tryckte upptaget. Jag provade bara en gång. Fanns det en chans att jag ännu var med i matchen ville jag inte förefalla obstinat.

Men på eftermiddagen ringde istället min telefon, och det var ett nytt stockholmsnummer.

Jag: Ja, det är Higge!
Kvinna: Ja hejsan, det var från "chokladfabriken", (nej, men jag ligger fortfarande lågt med att outa vad jag sökt här på bloggen) du var ju på intervju här hos oss för någon vecka sedan!
Jag: Ja precis, det stämmer bra det (<-- Värsta svintrevliga tonfallet)
Kvinna: Jo, det är så att vi tyckte det gick så bra och vi vill gärna träffa dig igen!
Jag: Jaha, vad roligt!
Kvinna: ... fast du bor ju en bit bort...
Jag: Det är inga problem, vi har ju fina flygförbindelser.
Kvinna: Joo, men vi ligger ju lite utanför stan, liksom... hur ska jag säga...
Jag: Nordost om stan ja, i Klippängen!
Kvinna: Ja, exakt! Du skulle nog behöva bil och sådär för att ta dig hit.
Jag: Det är inga problem! Jag kan få tag i bil där, så det löser sig!
Kvinna: Men vad bra!

Och så bestämde vi tid för "djupintervju". Klarar jag mig igenom den också, så väntar någon form av "färdighetstest", vilket enligt tidigare erfarenheter inte torde utgöra något hinder.

Nu har jag vittring! Det kan gå hela vägen det här, och det skulle vara väldigt skönt om det gick i lås. Jag skulle aldrig mer behöva oroa mig för arbete i framtiden. Fast skiter det sig så kan jag ta det också. Men nu känns det liksom som om jag har goda chanser, det lät ju faktiskt som om dom var nöjda med mig efter första intervjun.

Eventuellt scenario: Jag får jobbet, och jag och Tilde flyttar ner och skaffar så småningom en hoj och senare eventuellt en stoisk Jämthund vid namn "Torstensson".

Sarah och moar: Jag kan inte värpa dom av mig själv.

Fanjunkaren: Ja

Bäst just nu: Värmen

Sämst just nu: Kostnaderna för att hålla på och flaxa runt i Sverige och Stockholm!

Det finns ett program på TV4 som har en kraftfull förmåga att få mig att gå upp i varv, och mer eller mindre tappa humöret. Lyckligtvis ser jag sällan teve, och laddar istället ner exakt vad jag vill se på datorn. Men ibland råkar jag se något på teve, och ibland kan det då bli "Familjen Annorlunda".

Papporna i denna skitserie skulle ha snöpts, och kvinnorna fått benen silvertejpade ihop i knävecken. Serien är som om man skulle korsat en studie i svagsinthet med en enda lång påkostad preventinmedelskampanj.

Det finns så jävla mycket som retar mig i detta elände, så jag vet tamejfan inte vart jag ska börja. Men jag kan ju prova med den minst bedrövliga familjen.

Det är Familjen Wetterholm och såvitt jag förstått av det lilla jag sett, så är det mamman som "bär byxorna" i familjen. Den kuvade pappanörden är dock duktig och ligger på knä i bärskogen för att försörja alla ouppfostrade restprodukter hans ideligen befruktade härskarinna knör fram i tid och otid. Den lille grabben längst till höger kommer inte överens med sina systrar längst till vänster i bilden. De "hatar" honom, och är sådär vidrigt "Linda Wallander"-sura hela jävla tiden, med de otillräckliga föräldrarnas goda minne.

Den andra familjen är Norrströms , ett niobarnsgäng "White Trash"-individer i en fyra i Märsta. Pappan Peter är en gammal härjad raggarstereotyp med en frisyr som eventuellt kunde funka i någon ironihumorsketch från -94, och mamman är en uttjänt finska vid namn Mirka, som siktar på att bli undersköterska. Jag har inte sett något så White Trash-stereotypt sen dom lade ner komediserien "My name is Earl". Dessa individer skaffar ungar som andra skaffar sommarkatter; "Det är ju så härligt med ungar". Sedan drar barnaskaran fram som en skrikande farsot, och sprider likt rabiessmittade babianer förargelse bland vanligt folk.

Men den avgjort värsta familjen är Johanssons , och då i synnerhet idioten till farsa, Jörgen. I ett avsnitt jag såg, skulle fanskapet bygga på nåt skit på deras gård i Älvdalen. Han satte då en dotter, möjligen 10 år, på att passa de yngsta barnen. I denna skara ingår 2-åriga tvillingarna Noel och Isac, som lubbar runt och hittar på de mest hårresande eskapader. Denna gång brast dottern i uppmärksamhet, och strax stod tvillingarna i toalettstolen och slaskade. Vips rantade någon annan unge ut och golade för pappan, som kom in och skällde på dottern som brustit i tillsynen.

Han har alltså mage att lasta ett barn för sin egen jävla otillräcklighet. Hon har väl för helvete inte skaffat dom där barnen? Det är HAN som ska hålla sina barn under uppsikt, inte de andra barnen. Det är hans jävla ansvar! Det här gör mig förbannad på riktigt, det här dumma jävla beteendet. Norskt skidskryt kommer inte ens i närheten. De skulle skämmas, de dysfunktionella jävlarna!

Det finns ett citat av någon klok engelsman som lyder; "Föräldrar är de sista som borde skaffa barn", och sanningen i detta blir inte tydligare än i dessa fall.

Själv kommer jag aldrig få några ungar, och lika bra är väl det. Man skulle väl bara förstöra dom.

Jag blev riktigt jävla sur av den här skiten känner jag. Usch. Må fan ta TV4.

Frk. Småland: Jodå, speciellt när jag själv är 60, om jag nu skulle uppnå en sådan ålder.

Elin: Ja, exakt så är det.

Sämst just nu: Att de dummaste är bäst på att reproducera sig.

Bäst just nu: En klen tröst är att Olefin övertalade mig att se "Snabba Cash" ikväll, och den var faktiskt riktigt bra för att vara en svensk film.