Higge Erövraren

Jag är ledsen att jag inte skrivit på snart 7 dagar, men för att kompensera så kan jag iaf berätta att det har hänt en hel del sedan dess.

Jag började bli sur och bedrövad efter senaste inlägget. Jag hade ju varit på anställningsintervju i Stockholm dagen efter Charlotte Kalla tog sitt första OS-guld (den 16e), men ännu inte hört något. Jag var väldigt nöjd strax efter intervjun, det hade känts som om det verkligen "klickade" med intervjudamerna. Jag gick t.o.m. och köpte en dosa dyr "General" på Pressbyrån i Alvik, för att fira att jag fått vara på en så trevlig intervju.

Förra veckan hade jag dock ännu inte hört något. Jag började misströsta, ifrågasätta mitt omdöme. Hade jag missbedömt intervjun, och totalt misslyckats? Eller var mina konkurrenter om tjänsten mig övermäktiga i kompetens och lämplighet? Det verkade ju orimligt! Men jag hade alltså inte hört något. Jag bestämde mig för att själv ringa och kolla läget i onsdags, hela 17 dagar efter första intervjun.

Jag utgick vid detta laget ifrån att allt var förlorat. "Ja, det sket sig väl, men jag ringer och kollar imorrn för att vara säker... om det verkligen sket sig så ska jag flyga till Amsterdam en helg och jobba på en 'Jim Morrison' i något badkar (ja, jag vet att han dog i Paris, men jag tror Amsterdam är en bättre stad att rock'n'rollsvinaihjäl sig i)" var mina uppgivna ord till Fanjunkaren under tisdagskvällen.

Men när jag ringde upp kontoret på onsdagens förmiddag svarade dom inte ens i telefon; de tryckte upptaget. Jag provade bara en gång. Fanns det en chans att jag ännu var med i matchen ville jag inte förefalla obstinat.

Men på eftermiddagen ringde istället min telefon, och det var ett nytt stockholmsnummer.

Jag: Ja, det är Higge!
Kvinna: Ja hejsan, det var från "chokladfabriken", (nej, men jag ligger fortfarande lågt med att outa vad jag sökt här på bloggen) du var ju på intervju här hos oss för någon vecka sedan!
Jag: Ja precis, det stämmer bra det (<-- Värsta svintrevliga tonfallet)
Kvinna: Jo, det är så att vi tyckte det gick så bra och vi vill gärna träffa dig igen!
Jag: Jaha, vad roligt!
Kvinna: ... fast du bor ju en bit bort...
Jag: Det är inga problem, vi har ju fina flygförbindelser.
Kvinna: Joo, men vi ligger ju lite utanför stan, liksom... hur ska jag säga...
Jag: Nordost om stan ja, i Klippängen!
Kvinna: Ja, exakt! Du skulle nog behöva bil och sådär för att ta dig hit.
Jag: Det är inga problem! Jag kan få tag i bil där, så det löser sig!
Kvinna: Men vad bra!

Och så bestämde vi tid för "djupintervju". Klarar jag mig igenom den också, så väntar någon form av "färdighetstest", vilket enligt tidigare erfarenheter inte torde utgöra något hinder.

Nu har jag vittring! Det kan gå hela vägen det här, och det skulle vara väldigt skönt om det gick i lås. Jag skulle aldrig mer behöva oroa mig för arbete i framtiden. Fast skiter det sig så kan jag ta det också. Men nu känns det liksom som om jag har goda chanser, det lät ju faktiskt som om dom var nöjda med mig efter första intervjun.

Eventuellt scenario: Jag får jobbet, och jag och Tilde flyttar ner och skaffar så småningom en hoj och senare eventuellt en stoisk Jämthund vid namn "Torstensson".

Sarah och moar: Jag kan inte värpa dom av mig själv.

Fanjunkaren: Ja

Bäst just nu: Värmen

Sämst just nu: Kostnaderna för att hålla på och flaxa runt i Sverige och Stockholm!