Higge Erövraren

Så var ännu en 30-årsfest avverkad. Fanjunkaren hade ställt till med kalas i fritidslokalen, och jag hade partyväskan laddad med alkoholhaltsnälla lågkolhydratöl för att inte bli jubelful och surdäst. Inledningsvis tog jag det väldigt lugnt, satt vid bordet och pratade bilar, glasögon och graviditeter med Greven och Veronica. Efter maten (en delikat fisksoppa på lax, musslor, kräftstjärtar och saffran, till vilken jag drack två glas vitt) stod jag och pratade lite med Krocket-Judas och Fanjunkaren.

Fanjunkaren: Bla bla bla (jag minns inte exakt vad som sades), och klockan är bara halv tio!
Jag: Va? Redan? Och jag har inte ens fått i mig en öl än.
 F: Va? Hur fan är det möjligt?
Jag: Jag tar det lugnt...
F: Vaddå lugnt, för helvete? Drick en Whisky då för fan, karl!
Jag: Nää, jag tål inte starksprit längre, det går inte att dosera med den här dieten.
F: Äh, vad är det för snack!??
Jag: Du gnäller ju fan själv på att jag blir för full!
F: Ska du då börja bete dig när jag fyller 30? Vad är det för jävla fasoner?
Krocket-Judas: Ska jag hämta Whiskyn?
Jag: Nä...
F: Ta ett glas här nu!
K-J: Jag hämtar whiskyn.
F: Ja gör det, och så tar du ett glas här higge, och slutar för fan å svamla.
Jag: Jaja.
F: Nån jävla ordning får det lov att vara!
Jag: Ja, det är väl sant...

Efter ett par timmar var givetvis undertecknad fullast och tröttast på festen, som vanligt. Men roligt var det förvisso ändå.

Hittills har det dessutom varit en bekväm och smärtfri bakfylla. Ingen ågren, förutom det grundmurade självförakt som tidvis kommer över mig numer.

Jag: Kan man transplantera händer?
Fanjunkaren: Hehe, nja, jag vet inte?
Jag: Jo, det måste man ju kunna förstås...
F: Vad skulle det vara bra för?
Jag: Jag har så jävla små händer, det är förjävligt... omanligt.
F: Hehe, vaddå?
Jag: Vidrigt!
F: Sluta nu, så är det inte.
Jag: Man är tamejfan vanskapt! Vanställd sen födselen!
F: Haha...
Jag: Man ser tamejfan ut som den oäkta avkomman till en albansk krigsförbrytare och en våldtagen säck med skit... blek, fet och jävlig!

Det är visserligen en bra motivator, det här självhatet. Men vad gör jag om det inte försvinner när jag tappat de planerade 45-50 kilona? Oattraktivt är det också, dock inte att det gör till eller från, för all del. Men ligger det kvar har man inte mycket att leva för. Då blir det mest att gå runt och existera utav hänsyn till släkt och vänner, i väntan på pensionen då man kan åka iväg i en stulen Hallberg-Rassy och knarka ihjäl sig alt. dö i eldstrid med pirater. Det enda jag inte är sur på just nu är jobbet, som jag alltid trivs med. Det får man ju vara tacksam för.

Jag kanske får skaffa ett par "Hulk-Hands"?

Marie-Louise Johansson: Jag förstår inte riktigt hur du menar, men så är det kanske.

Sämst just nu: Jag känner mig socialiseringssugen och vill dejta. Det gör jag alltid när jag är bakis, vilket är mycket irriterande. Dels tycker jag egentligen inte om att dejta (Ser man ut som jag gör förväntas man nöja sig med nån överbliven labil apa som ingen annan vill ha, och då är jag hellre utan). "Dejting är för torskar" som någon uttrycker det i Neil Strauss's "Spelet". Dels är jag helt säker på att jag skulle vara framgångsrik, eftersom jag blir slugare och roligare på bakfyllan (som är den ultimata intellektuella stimulantian) om det inte vore för det faktum att jag luktar gammal finsk arbetarinvandrare! Och det är frustrerande!

Bäst just nu: Jag börjar bli ganska taggad inför min egen 30-årsfest, som jag har klar för mig i huvudet. Nyckelorden är "pyjamas" och "roasting". Jag tänker ha pyjamas, sen får alla andra ha vad fan dom vill. Slips och kostym kommer dock att vara förbjudet. Sånt får mig att känna mig lite obekväm (Grevens lattjo läderslips igår dock undantagen). 

"Roasting" är ett gammalt begrepp i Staterna, men har nyss hittat till vårt sovjetstatsmässigt underhållningsutvecklade land, tack vare Thomas Järvheden och Henrik Schyffert.

Jag vet att "youtubeinlägg" inte är så populära, men om ni orkar se den här Dean Martin-roastingen med geniet Foster Brooks, så kanske ni förstår varför jag anser Björn Gustafssons fylleimitationer pissigt usla.