Nu får det vara nog!
Nu är det dock så att bristen på måttfullhet har gjort att jag sitter och spelar Travian alldeles för mycket. När jag vaknar går jag in och spelar, innan jag somnar spelar jag, om jag är hos en kompis (något som blivit en sällsynthet sen jag började spela) så måste jag "bara låna datorn en snabbis" så jag kan gå in och producera mer trupper och kolla så ingen anfallit mig. Eftersom min första by är omringad utav större byar som ägs av folk med mer fritid, eller som jobbar med datorer och kan spela under arbetstid, så växer paranoian.
Jag lever i ständig fruktan för dessa bensköra, 30-åriga, sittkissande oskulder med sociofobi och transpirationsproblem. Vad värre är; jag har börjat försumma mitt kära skötebarn "Higge Erövraren". När jag loggar in här och ser att besökstatistiken är konstant, att ni fortfarande klickar in för att titta efter nya inlägg då det gått 5 dagar sedan det senaste, så skär det i mitt gamla fetthjärta.
Så kan vi ju faktiskt inte ha det.
Bloggen är ju faktiskt långt viktigare än Travian! Och nu innan jul finns det så mycket aggressioner som måste ut. Jag har dessutom planer på en egen julsaga, och kanske åker Röf-Ulv på nya äfventyr?
Jag måste få sinnesfrid, jag måste lägga ner Travian. Spelar jag inte fullt ut hela tiden, kommer laktosintoleranterna att äta upp mig, men då har jag inget liv kvar IRL (In Real Life, om någon inte känner till termen). Så under helgen kommer jag att lägga om resurserna i mina byar, och starta upp en fjärde, för att sedan dela upp dom mellan mina trogna vapenbröder i alliansen. Med min sista by kanske jag startar krig mot någon översittande glutenallergiker och slutar som grabbarna i "Young Guns", vem vet?
Bäst just nu: Imorrn försvinner saaben, med eller utan profit.
Sämst just nu: Att jag så till den milda grad försummat mig själv för Travian de senaste dagarna, att jag nu sitter här i min egen lort, hungrig och svettluktande, med skrevröta och påsar under ögonen.
"Röf-Ulv Viking plundrar Amsterdam"
Det stackars slitna fruntimret hade gärna satt ut lille Röf-Ulv i skogen åt rävarna, om det inte vore för att fadern Torkil Hvalbane, höll ett öga på hennes förehavanden med den lille gossen. Han betalade även för hennes fortlevnad i byn. Han hade inte brytt sig om sitt "snedskott" först, men han hade sedan upptäckt att det var något speciellt med den lille gossen. Han hade blivit berörd, och vän till sinnes av sin lille telning.
Några år senare dog Torkils fru av ett inflammerat trälbett, och Torkil tog med sin son till Svearnas rike för att starta ett nytt liv. Trälgossen som bitit frun fick också följa med. Torkil, som med frun varit barnlös, var för fäst vid den arme uslingen för att dräpa honom. Det var en krum och neslig filur, med illa utvecklad muskulatur och stickande, kisande grisögon.
Den svaga kroppen var mager, och täckt av ett tunnt blekt skinn, som släppte igenom de ytliga blodkärlens blåa färg. Som kronan på verket var gossen dessutom rödhårig, den hårfärg som ofta var karaktäristisk för lytestyngda och svagsinta.
Torkil tyckte trälen såg lustig ut, och färgad nästan som en linblomma. Man döpte ofta trälar efter hur de var beskaffade eller hur de såg ut, varför denne träl fick heta "Linblom". Röf-Ulv kunde illa tåla den krumme Linblom. Han luktade fränt av härsket tran, och brukade sodomera Torkils favoritgris när han trodde att ingen såg.
Åren gick, och Torkil blev med tiden rik genom att handla med trälar från finnarnas riken på andra sidan havet.
Röf-Ulv växte upp till en stor och stark karl, med respektingivande buk, vilda gröna ögon och ett väldigt skägg. Han gick oftas klädd i en kort linnesärk, mörkbruna hjortskinnsbyxor och en hjälmliknande huvudbonad i svartfärgad älghud. På ryggen bar han en dubbeleggad stridsyxa, som han tagit av en stamhövding i finnarnas riken. Det efter att ha slagit ihjäl hövdingen med ett lårben från en björn, som han strax innan just gnagt rent.
Då han fyllde 20, fick han två saker av sin fader. Trälen Linblom, och ett litet drakskepp på 12 meter. Han blev glad för skeppet, men irriterad över Linblom. Han kunde ju inte dräpa honom nu när han var en gåva, ty Torkils skulle då bli stött. Kanske kunde han arrangera en olycka på båten?
Han hade redan börjat planera för ett plundringståg till holland för att hämta silver, ost och luder. Ingen skulle ifrågasätta om Linblom drattade i och drunknade i strömmarna utanför Bornholm.
På våren 896 bar det så iväg mot Holland, och de rika byten Röf-Ulv trodde sig kunna roffa där. Förutom Röf-Ulv och Linblom, så följde även ett gäng bärsärkar och dryckesbröder med. De var Leif Lespe, Knut Ballagrim, Ragnar Klyftgom, Enögde Gunnarsson, Ulf Dvärgabane, Gungner Rolfsson, Egil Yxa och gamle Sludderballe. Förutom karlarna följde även fem svin, fem getter, Röf-Ulvs korp Jotunflygt, samt en gammal harmynt horkona från Ösel med. Henne hade Torkil köpt åt Linblom för att få ha sina grisar ifred.
Till Linbloms förtret lade den övriga besättningen beslag på horkonan, och nyttjade henne ofta och högljutt. På båten var hans möjligheter att smyga sig till en samlag med någon av grisarna försvinnande små. Röf-Ulv hade dessutom hotat låta Jotunflygt plocka ut ögonen på honom, om han besudlade svinen de skulle äta under färden.
Dessbättre för Linblom, lyckades han överleva färden då han gjort sig oumbärlig som god fiskare. De kom så fram till Amsterdam med samtliga besättningsmän kvar i livet, dock utan horkonan från Ösel. Henne hade de bytt ut mot en trindbarmad danska som de stulit i Ålborg.
Synen de såg då de gled fram mot kajen i Amsterdam förfärade dem. Överallt satt folk och rökte hampa, och underhöll sig med att helt fräckt och synligt syssla med självbefläckelse. I varje gathörn stod skökor med flätat hår, och blottade underliv. Ur skötena hängde tulpaner. Besättningen klev ur båten, men var för chockade av styggelsen för att plundra och skövla.
Den ende som verkade trivas var Linblom, som nu vikt sig ännu krummare. Detta för att dölja en plötslig erektion. Männen beslutade sig för att gå en rundtur i staden, för att se om det blev bättre inåt centrum. Det blev det inte. De blev även snart varse att lätena som folk utstötte, alls inte var symptom på svagsinthet (även om de föreföll vara även det), utan holländarnas språk.
"Det låter som när gamla Bred-Sigyn gurglade min säd på midsommarbloten förra året" flinade Linblom, och fick genast ett slag över truten av gamle Sludderballe. Ragnar Klyftgom, som själv hade problem med talet, trodde först att människorna drev med honom när de talade. Han dräpte därför raskt tre pårökta hjon, så snart han kommit iland. Dådet väckte dock ingen uppståndelse, då alla tycktes vara avtrubbade och inåtvända.
"De talar med tre sorters r här... vad i Jotunheims hålor är det för orent påfund?" Dundrade Röf-Ulv, och tuggade sig frustrerat i skägget. "De talar med skorrande r som frankerna, rullande r som fjollorna i Birka, och r som låter som 'uäw', som irerna" fortsatte han vredgat. "Wööuh... öööh" inföll Ragnar Klyftgom surt.
De vandrade innåt staden, och dräpte här och var enstaka holländare, som på olika sätt förargade dem. Längs gatorna flöt träck och orenheter. Stympade tiggare satt längs väggarna och kacklade joddlande med sina tre sorters r.
Männen lade märke till att handeln med hampa verkade synnerligen lönsam. Men holländarna brydde sig inte så mycket om fibrerna ur växtens stam, som om blomdelarna, kådan och bladen. Dessa röktes som sagt med stor entusiasm.
"Vi kanfe kan ta med ett par balar av det där rökat, och tefta lanfera det hemma?" funderade Leif Lespe högt.
Röf-Ulv funderade ett tag, och menade sen att man nog gjorde bäst i att inte röka det själv, ty risken fanns då att man blev som en holländare själv. Ehuru bestämde han dock att de skulle lasta båten full, och sälja det till Gutarna. Ingen skulle märka någon skillnad om dessa själlösa syfilister skulle bli lite dummare, eller börja prata fulare, menade han.
Sagt och gjort! De lastade skeppet till bredden med brajj, och seglade till Visby för att sälja det. Gutarna blev snabbt fast, och sedan var det i princip en enda lång rökfest på Gotland, ända tills 1361. Då invaderade haschtomten Valdemar Atterdag ön, och snodde allas röka.
Röf-Ulv blev mycket förmögen, och levde ett långt och glädjefyllt liv.
Trälen Linblom rymde i en liten stulen segelbåt, och smet till Lindisfarne. Därfrån lyckades han med sin lilla båt öppna en handelsrutt till Amsterdam och introducerade cannabis i vad som kom att bli England. Där röktes det häftig fram tills i början av 1600-talet, då storrökaren William Shakespeare dog. Folk, som var bittra över att han överöst världen med sin vämjeliga och oerhårt tråkiga skit, fick då upp ögonen för vad droger kan ställa till med.
Allt sedan dess har det funnits ett stort motstånd mot narkotika.
Damien, ja, trippelnöten är kvar.
Lotta, St. Alin ljuger. Hon är en spion utskickad från miljöpartiet, med uppdrag att undergräva min trovärdighet. Låt dig inte luras av deras fega metoder.
Keyser och Pentex: Er två tomtar vet jag ju redan för mycket om.
Bäst just nu: Gäbys sms.
Gäby: Hur mår Johnny? Lägg in en stöt på kvinnan som körde taxi igår, hon verkar mycket trevlig.
Jag: Johnny har lämnat mig ensam, illamående och bakisängslig. Hon är upptagen och väldigt lång.
Gäby: Enkla lösningar: Beställningsmord och inläggsulor.
Sämst just nu: Elitserien. Bara skitlag med i år.
Aladdin, Clifton och profilering.
Vissa saker gör mig så desillusionerad, och får mig verkligen att förlora tron på folks sunda förnuft. Jag har precis upptäckt att man tagit bort en av mina favoriter ur aladdinasken. Ni vet den där som såg ut som en räfflad serietidningshundbajs. "Noisette" tror jag det var.
Vad har dom ersatt den med? Ja, såvitt jag kan se, så är det med en Cocos-kolapralin. Vem fan vill ha en sån? Och det är inte den enda nyheten! "Apelsin-tryffel"? Va? Det duger ju knappt som snacks åt okultiverade tyskjävlar! "Mjuk toffe"? Bara namnet får mig att tänka på Village People, insmorda i barnolja! NOG NU!
Ska Aladdinasken sluta som Twistpåsen? En uthorad skugga av sitt forna jag, tidigare fylld med läckerheter som punsch- och rompraliner, men nu nån bantad jävla cocoskarneval med pöbelsnask och hjon-godis!?
Finns det inte nån ombudsman för det här?
Nåväl, nu vidare. När vi sjunger med kören, så lånar vi lokal utav Missionskyrkan. Varje gång jag ska gå in i byggnaden när det är körkväll, så tittar jag mig nervöst omkring, och drar om möjligt någon huva eller liknande över huvudet. Jag är inte någon man misstar sig på, och om folk ser mig knalla in i en frikyrka, så kommer dom säkert ihåg det när de ser mig nästa gång.
Och hur ska jag förklara det? "Alltså, vi bara är där å sjunger. Jag är inte alls frireligiös, jag har en egen religion, grundad på Buddhism, Asatro och persondyrkan utav Clint Eastwood!"
Lokalhyran till kyrkan betalas med sång, någon gång om året. Det är ju faktiskt väldigt generöst av dom. Man hade ju gissat att de ville ha ofantliga mängder pengar, eller våra själar, men nej.
I vilket fall som helst så skulle hyran betalas igår, d.v.s. vi skulle sjunga för jesushjonen. Döm om min förvåning (inte "dröm", aldrig "dröm", reds. anm.) då Clifton Fexmo (eller Grant Clifton Evenholt Fexmo, som är hans fullständiga namn) i egen hög person traskar in i lokalen.
För er som följer Filip & Fredriks öden, äventyr och produktioner, så är han den vresige luleågubben som bloggar i "Annonsbladet" (typ som "Lila tidningen", en gratistidning med annonser och "köpes/säljes"), och som hotade anmäla producenten, och fick den kvinnliga producenten att börja gråta i "100 Höjdare".
Japp, han har en blogg i en papperstidning, och han har haft det länge. "Sveriges förste bloggare" kallade Fredrik honom. Han har t.o.m. en ganska tilltagen artikel på Wikipedia, om sin person. Jag önskar jag hade någon utav hans briljanta livsåskådningar på pränt att klistra in, men det har jag tyvärr inte.
Nog om Clifton.
St. Alin, tack för namnsdagsgratulationen. Ditt sporadiska och sparsmakade, stundom sarkastiska kommenterande gör mig nyfiken. Därför tänker jag göra det som jag tycker är så skoj, nämligen en "gärningsmannaprofil" på dig.
Då ska vi se, jag har inte mycket att gå på. Du bor i luleå och är intelligent, väl över medel. Du är mest troligt singel, men har ett längre förhållande bakom dig. Jag vill säga att du är kvinna, och jag vill säga att du är ca. 26, +/- något år. Du studerar mest troligt inte, men funderar nog på vad som är rätt utbildning för dig. Det du gör nu är inte riktigt vad du tänkt dig. Du är lugn och ganska stabil, och du attraheras utav mig, något som du inte riktigt känner att du kan stå för. Du är en hundmänniska, men har ingen ännu.
Bäst just nu: Min nya post som ÖB i Alliansen i Travian.
Bäst just nu2: På lördag drabbar mitt alter ego, "Johnny Skan" ihop med Gäbys, "Retardo" på Olefins födelsedagsfest. Hon fyller... år! *grubbelgrubbel* Jag gissar 24?
Sämst just nu: Jag och födelsedagar.
Varning för analsex.
Psyko-Bob är ett unikum på många sätt, därav namnet. Han har flera egenheter, men en av de mest (för mig) oförståeliga är hans fäbless för analsex. Då jag satte mig till bords bredvid honom på Waldorf igår delade han en ny upplevelse inom området med mig.
Bob: Hörru fan, jag har träffat en ny brud, svinhärlig.
Jag: Sweet!
Bob: Ja, helt sjuk, jag får dajma heeela tiden!
Jag: Mhm... Good for you.
Bob: Ja, men nu är det tre veckor sedan, fy fan... Vet du vad som hände sist? Jag fick bajs på skruven!
Jag: HAAAAHAAAAAHAAAAAHAAAAAAA!!!!
Bob: Ja, det var helt sjukt, och jag visste ju inte hur fan jag skulle göra. Jag drog ut den, och då satt det där, men jag visste inte hur jag skulle få bort det, jag ville ju inte ta i det med händerna!
Jag: Ahahahaaa.... fy fan... Hör du... Jag hoppas ju att du inte blev förvånad. Det finns ju där, liksom... Det är ju därför man inte ska...
Bob: Ehehehe, jo, eller hur... fy fan.. "Jag hoppas du inte blev förvånad" hahahaha... Nä, man tappade sugen lite.
Jag: Det hoppas jag.
Senare for vi och hälsade på ett par flickor, jag och Psyko-Bob. Psyko-Bob skulle inte festa igår med de andra, utan tyckte vi skulle åka till tjejerna som hade nån slags myskväll med rödvin och ceasarsallad. De var hemma hos den ena, Susanne, vars kille var på surfsemester i Frankrike eller nåt. Den andra tjejen heter Lollo och bor i Kiruna egentligen.
Bob: Hörru, vi drar igång "turken" (Bobs Mercedes, reds. anm.) och drar och hälsar på Lollisen.
Jag: Ok, är hon här?
Bob: Japp, hon hälsar på en gällivaretjej som pluggar här. Då kan vi sitta där ett tag och titta på Lollisens jättetuber.
Jag: höhöhö... Nja.
Vi klev in och hälsade, och slog oss ner. Susanne var en sån där väldigt glad och trevlig tjej, som man liksom blir lite kär i när man hamnar bredvid. Hon var lång och lite för smal, hade tjockt brunt hår till skuldrorna, och ett vackert ansikte med lite fräknar. Flickorna började prata om vinet, och vilket gott vin det var. Lollisen slog upp en liten skvätt åt Bob, som genast började smacka berömmande och pladdra om choklad ihop med vin. Susanne sträckte sitt glas till mig och bad mig smaka, jag tackade dock nej och skyllde på munsår.
Hon hämtade då ett nytt glas och slog upp en skvätt åt mig. Det var bra för att vara rödvin från Spanien. Sedan gled samtalet in på Klimathotet och den globala uppvärmningen. Susanne läste nämligen nån kurs som beskrev hur hemskt det hela var. Vattenslöseri var förkastligt, och något hon absolut undvek numera. Jag ventilerade försiktigt mina åsikter, och pekade på bristerna på i klimathotsteorin.
Psyko-Bob var som vanligt mer sig själv, och berättade hur han tyckte det var trevligt att "brassa på som fan med varmvatten i duschen ett bra tag innan man kliver in, så man har ordentligt med schysst ånga i lägenheten sen", och menade att vatten har vi hur mycket som helst, samt att elen som värmer upp det är från vattenkraft, vilket i praktiken faktiskt är solenergi.
Jag: Men vad är det som är så hemskt med uppvärmning då?
Susanne: Ja, alltså det är inte bra för klimatet.
Jag: Men jag som bor här kan ju tycka att det skulle vara lite skönt. Jag menar, 10 grader varmare, så vaddå? Här skulle likförbannat vara minus 20 på vintern.
Bob: Hahaha, ja exakt!
Susanne: Jo, men det är ju liksom inte bra... Och spola en massa varmvatten sådär är ju inte nån höjdare. Jag tycker bara man ska ha respekt för naturens tillgångar.
Jag: Absolut, man ska inte slösa. Men man måste se på vad som sägs i debatten också. Ta polarisarna t.ex. Det påstås att de smälter, och att havet kommer att höjas och spola bort Bangladesh eller nåt. Det är bullshit, eftersom fruset vatten tar så mycket mer plats än flytande. Tänk dig att du har iskuber i det här glaset. Deras kropp är nästan helt nere i vattnet, och när de smält så garanterar jag att vattenivån i glaset sjunkit, den har definitivt inte ökat.
Susanne: Ja... alltså, jag har bara läst en termin...
Bob: Fan det var som en gammal kärring i en Saab V4 som kom förbi farsans jobb på vintern när det var sådär 35 minus i Gällivare, och började gaffla om att han hade Pontiacen på tomgång utanför och var en miljöbov.
Han bara sa till kärringen; "Hörru, om jag stänger av bilen så kallnar katalysatorn, och jag tappar reningen sen tills den blir varm igen. Det är en modern bil med trevägs avgasrening som klarar miljölagarna i Californien, och den släpper ut lika mycket skit under 10 timmar som din gamla Saab gör på 5 minuter"
Jag: Haha, bra!
Sedan avledde vi samtalet från miljöfrågorna. Stämningen var fortsatt mycket god och trevlig. Susanne bad mig smaka på deras hemgjorda Ceasardressing, och kokte kaffe åt oss. Sen skulle de se "Blood Diamond", men eftersom jag å Bob sett den, bestämde vi oss för att dra vidare.
Bob: Fan vilken bohem hon börjar blir, Susanne.
Jag: Men väldigt fin och trevlig.
Bob: Jojo... men hon blir mer och mer sådär. Springa utan bh och sånt...
Jag: Najs...
Bob: Ja, när de är sådär, då är det ju fint.
Jag: Hehe, de pekade på mig. "Hey you!"
Bob: Haha, de pekade på DIG?
Jag: Höhö...
Bob: Sen är hon ihop med en Same också, och då ska det ju vara så naturligt och jävligt. Som om det är naturligt och driva runt såna där jävla renhjordar med fyrhjulingar och helikopter!?
Jag: Ja fy fan. Och hetsa ihjäl Björn med skoter och lägga ut gift åt Örnarna.
Bob: Ja, och ÄGA renarna. Hur fan är det naturligt?
Bob: Hörde du förresten att Danken kvaddade Lexusen innan vi ens var i Gällivare förra gången?
Jag: Nääää?
Bob: Jo, han är ju inte van vid bakhjulsdrift, så skulle han köra om en minibuss och fick sladd. Smackade in i sidan på minibussen. Så nu står den på verkstan i Kiruna...
Jag: Åh shit...
Bob: Och minibussen var full med typ 20-åriga brudar!
Jag: Nääääääää!???
Shit Happens...
Mr.Pentex: Nej, det är tyvärr inte därför. Det är Johnny som sitter på de kunskaperna, och han är alltid så omotiverad.
Bäst just nu: Min Lexus är inte kvaddad.
Sämst just nu: Min Lexus är i själva verket en avställd Saab 99.
Vad är en manlig slampa?
Min gamle vän Psyko-Bob kom till stan idag. Hans styvbror är nyss hemkommen från Afghanistan för att njuta av sin ihopsamlade ledighet. Brodern som heter Axel, har fixat en ny lägenhet i stan, varför det i helgen är inflyttningsfest. Således hade Psyko-Bob hela mercan full med liftare som i egenskap av Axels vänner skulle hit och festa.
Jag mötte upp med sällskapet på restaurant Waldorf i stan, och fann mig ställd inför något som såg ut som en rekryteringsaffisch från Nationalsocialisterna i Tyskland -33. Runt ett bord satt Bob med ett gäng vältrimmade och bitiga, blonda solariebruna gossar, i dyra snösportrelaterade märkeskläder. Bordet var fullt, så jag fick leta upp en extra stol.
Med skägget utsläppt i fullt majestät tog jag stolen och slog mig ner vid ena kortsidan på det långa bordet, och dominerade således än än gång det rum i vilket jag befann mig. Axel gjorde stora ögon och sade "Åh jävlar" åt skägget. Vi var nöjda, jag och skägget.
Grabbarna var trevliga, men som Psyko-Bob uttryckte det; "såna där häftiga lagsportskillar som lyssnar på sån musik som dom spelar på Rix". Hans sätt att beskriva dem som en smula slätstrukna och fadda i karaktären. "Och solariebruna" inflikade jag senare. En man solar som bekant inte solarium.
Psyko-Bobs styvbror Axel var som vanligt vid gott mod, trots umbäranden i Afghanistan. Han är vad man skulle kunna kalla en mansslampa. Eller snarare pojkslampa. Han ser bra ut, och besitter förutom en perfekt symmetrisk och mejslad kropp, den där pojkaktigt charmiga blicken som går hem hos så många tjejer. För tillfället tycks han vara stadig med en specifik tjej, men vore han själv av honkön, skulle han nog tyvärr blivit tilldelad epitetet "slampa" eller möjligen "hora", utav de mindre bemedlade som utgör huvuddelen utav pöbeln i samhället.
Jag vill dock ändå kalla honom "Slampa". Märk väl att jag nu ger honom den här benämningen eftersom jag ämnar analysera själva begreppet "mansslampa", och behöver en stereotyp som exempel. Inte för att jag likt många tjejer med dåligt självförtroende försöker ge en negativ bild utav en kvinna de känner sig hotade av.
Killar, ni som kommenterat en tjej i en annans tjej sällskap vet vad jag menar. Klassiskt exempel nedan:
Kille: Uj, fint det där!
Tjej: Vaddå, hon där borta? Jättefula skor hade hon!
Kille: Men hon hade en fin stjärt i alla fall!
Tjej: Man ser typ att det är celluliter på den.
Kille: Äh, vaddå för celluliter!? Förresten ska det vara lite och nafsa i!
Tjej: Det säger du bara för hon har stora bröst.
Kille: Ääh! Jajjemen... mmmm....
Tjej: Haha, hur kan hon ha den toppen till de där jeansen?
Sån är alltså inte jag. Jag vill däremot peka på att det finns två sorters sexuellt framgångsrika män. "Erövrarna", de som "tar". De utstrålar dominans och självsäkerhet, och som har dessa som sina primära attraktionskrafter. Sedan har vi "Slamporna". Många gånger lever de på sitt utseende, men saknar ofta egentlig substans i sin karaktär.
"Erövrarna" behöver jag inte specificera, ni vet vilka de är. James Bond är t.ex. ett exempel, om än något övertydligt.
Nej det som gör en slampa av en man, är dennes skamlöshet då han vanligen med tjat, ljug och smöriga komplimanger arbetar sig igenom kvinnans sista psykologiska barriär, och slutligen går i mål genom att ta sig innanför hennes trosor. Jag har hört det tusen gånger i taxin, och jag blir lika generad/irriterad varje gång.
Mannen, som lyckats få in en kvinna i bilen, börjar helt enkelt ljuga om vem han är för att plocka poäng. Han tycker si och så om t.ex. barn, hennes frisyr, skor eller rättvisa i världen. Saker som en man några månader in i ett fast förhållande hellre skulle äta snor än tvingas diskutera.
Vad mig beträffar är dessa män sell-outs. De sviker sitt rätta jag för en stunds onyktert fummel i en okänd vagina. Det finns ingen konst i det, ingen finess. Därför är det billigt, därför är de slampor.
Vad Axel beträffar så är han en bra kille. Men en slampa. Snygg, men utan egentlig taktik. Och när man gör fel, så faller man då direkt, trots fördelaktigt utseende. Detta visade sig i somras då jag träffade honom på "Terrassen". Han var mycket berusad, och hade slipsen "på efterfest". Själv satt jag förvandlad till Johnny Skan och höll föredrag för ett halvdussin lumpare, som likt Jesu lärjungar satt sig i halvmåne runt mig.
Johnny Skan, onekligen dominerande rummet, och ifärd med ett av sina många sociala experiment, förklarade vikten av ett bra självförtroende för de vetgiriga gossarna, och försökte klargöra hur man kan lyckas trots utseendedefekter, genom att bete sig som om de inte alls existerar.
Johnny Skan är ganska vass på att använda sig utav psykologisk taktik i jakten på flickor, vid de sällsynta tillfällen han finner sig tillräckligt motiverad. Rent av så skicklig i vissa avseenden, att jag är förbluffad över att vi delar samma hjärna. Han prioriterar dock en god öl framför damer i 98% av gångerna.
Nåväl. Då Johnny satt med lärjungarna, stapplade plötsligt Axel förbi. "Kolla här grabbar, den här killen har nog haft närmare hundratalet tjejer i säng, vi ser hur han bär sig åt" sade Johnny åt lärjungarna, och ropade så åt Axel. "Öh, Axel, kom här och visa grabbarna hur man får till det med en brud" uppmanade Johnny, varpå Axel flinade upp sig med glansig och ofokuserad blick, knackade närmsta tjej på axeln och utbrast; "Uhm... Tjena, du..."
Tjejen snörpte ogillande på munnen och signalerade ogillande, varpå Axel vände sig med oförstående blick mot Johnny Skan och sällskapet. "Haha, det sket sig, han var för full" skrockade Johnny glatt.
Hursomhelst, jag hoppas ni är med på hur jag menar?
Gabriel: Skulle inte kålrotens fundamentala vidrighet vara värd att nämnas?
Bäst just nu: Ska sova sängen nu, mmmmmm...
Sämst just nu: Kallt som fan ute.
Kålrotens förbannelse.
Vi har varit här förut, men jag får aldrig nog av att älta det. Världen är full utav saker som gör mig förbannad! Norrmän, Moder Theresa, miljöpartister, Norah Jones, Richard Gere, feminister, klimatlögner, Björn Ranelid, Liza Marklund, vinter, Stureplan, Vatikanen, ja listan kan göras hur lång som helst, men ingen av dessa nämnda styggelser är ens i närheten utav djävulens allra ondskefullaste skapelse; Kålroten!
Jag stötte åter på min gamle nemesis idag, på den s.k. kallade "Höstfesten" på Martins jobb. Tanterna där hade kokat ihop en slags "Höstsoppa", och i den var givetvis denna rotfrukternas egen syfilistiske Führer en i raden av alla tvivelaktiga ingredienser. Martin hade den goda smaken att äta egen medhavd lunch, men vi fick ändå offra våra näsors komfort på socialiseringens altare. Ty vi var ju tvungna att vara en del utav gemenskapen, och sitta bland de andra som inmundigade den diaboliska dekokten, och på så vis förlorade ännu lite mer utav sina själar till denna satans Kålrot.
Jag blev givetvis erbjuden att smaka detta Belsebubs träck, men tackade artigt nej.
Kålrotshjon: Det finns ju till dig också om du vill ha! Jättegott, bara 20 kronor!
Jag: Eeehe, jag får nog stå över...
Kålrotshjon: Jaha, det duger inte?
Jag: Jag fixar inte kålrötter...
Kålrotshjon: Oj då, men det var inte många bitar i den där soppan!
Jag: Det funkar inte, det kommer upp igen, usch...
Kålrotshjon: Jaha... oj då!
Jag: Joo... *mummel*
När jag satt där i stanken med Martin, kom alla gamla demoner över mig. Alla traumatiska Kålrotsminnen började mala i mitt huvud, och jag kände hur arg jag blev. Jag ville ställa mig upp, och förbjuda alla att äta av den otäcka soppan! "NOG NU! ÄT ICKE MER UTAV DENNA VIDRIGA SMÖRJA!" ville jag skrika. Men istället satt jag förtryckt i stanken av rotfrukt, och kände hur min själ marinerades utav Kålrotens bitterhet.
Minnena pinade mig. Jag mindes hur jag som barn glatt deltog i moderns köksbestyr inför ett rotmoskok, hur jag hjälpte till att stoppa ner de kokta kålrotsbitarna i köttkvarnen, och fascinerades utav moset som kom ut genom de små hålen i ena ändan utav kvarnen. Sen mindes jag de långa måltiderna, då rotmoset växte i munnen på mig, växte ikapp med föraktet.
Rotmos blev svårare och svårare att äta, och som tur var dröjde det länge mellan gångerna. Sista gången jag åt rotmos var jag omkring 13 år. Det hade aldrig varit så svårt att få ner! Jag har nog aldrig i mitt liv ätit en hel portion rotmos, men det skulle komma att aldrig mer bli ens en tugga. Senare på kvällen fick jag en rejäl maginfluensa. Sedan dess har föraktet för Kålroten i alla dess former varit totalt.
Efter lumpen på F 10 fick jag jobb på ett frukt och grönsakslager i Helsingborg. Det var ett gigantiskt lager, 15 % av all grönsaksimport till Sverige gick genom oss. Det fanns en hel del Kålrötter där. Ibland gick någon säck sönder, och en Kålrot rullade ut framför trucken. "Jävla helvete" väste jag genom sammanbitna tänder, och krossade kålroten under trucken.
Jag förbannade mig själv då lukten av mördad Kålrot spred sig i lokalen, men kunde inte låta bli att njuta av åsynen av krossad Kålrot, som aldrig skulle behöva ätas av någon.
En gång då jag kom hem från jobbet på kvällen, hade farsan lagat mat. Jag minns inte vad för kött som ingick i rätten, men jag vet att den vegetariska delen bestod utav potaitsmos. Dessvärre hade farsan bestämt sig för att blanda i sötpotatis för att experimentera. Ej heller hade han blandat i den sorts sötpotatis som har lila skal, och vitt kött. Nej, han hade blandat i sorten som var orange, utifrån och in.
Det såg alltså ut exakt som rotmos, men var gott. Det hjälpte dock inte. Blundande fick jag ner tre gafflar, men var tvungen att åter öppna ögonen för att koordinera mina rörelser. Då kom demonerna över mig igen, och jag började ulka!
Fan ta dej, Kålrot!
TS-dad: Gamla LV 7 kallas idag "Kronan" och är en slags by med olika klubbar, föreningar och aktivitetsforum. Där finns en återvinningstation, en restaurant, festlokal, ABF har sina lokaler där, musikstudio, konstförening, pensionat, företagsrekreation o.s.v. Den gamla skjutbanan är numera igenväxt och tillhåll för lönndrickande tonårsligister och mountainbiketrixare. Och ja, Boden är i sanning ett unikum av tristess!
Bäst just nu: Min andra by "Esborrarp" i Travian växer så det knakar!
Sämst just nu: Munsår...
Karl-Agne William Johansson
För att inte tala om när jag senare hade en oerhört slapp tjänst på Sveriges mest vanskötta Universitet, och kunde ägna dagarna åt att putsa på blogginläggen, och gnabbas med mina härligt stereotypa knegarkollegor.
Problemet med det nya jobbet är dels att jag trivs, och dels att det är omgärdat utav ganska strikt tystnadplikt. Jag behöver för all del inte skriva om just personen jag arbetar för, även om det skulle vara lätt. Martin, som han får heta här, är på sätt och vis en av de roligare personerna jag någonsin träffat. Visst skulle man även kunna skriva en hel del runt i kring honom och jobbet, då cirkusen inom den del av den offentliga sektorn som handikappade är utlämnade åt, hyser en varierande mängd dråpliga livsformer.
För att nämna några har vi de klassiska småpåvekärringarna som får den kommunala byråkratin att bli så där härligt vedervärdig och kärvande, samt de utbrända tanterna på vårdgolvet. Ni vet de där som ständigt kämpar mot odugliga karlar på hemmaplan, tyngdlagen, dåliga ryggar, axlar och celluliter, och som sägs kunna göra underverk om det inte varit för personalbristen.
Ett annat problem är att jag inte vet vad jag skrivit om. Jag kan komma på en idé, något att skriva om, men så fylls jag plötsligt utav tvivel, och undrar om jag inte redan skrivit om det innan. Och tack vare det obefintliga registret på min gamla blogg http://higge.blogdog.se/blog.html så är det inte särsilt enkelt att gå tillbaka och kika heller. Man måste scrolla sig igenom drygt ett år utav långa blogginlägg för att komma till klarhet.
Min morfar, vars genetiska material jag har att tacka för såväl en tämligen hög intelligens, som kraftig benstomme och en ansmygande tunnhårighet, har ungefär samma problem. Han är nämligen fylld utav lustiga anekdoter, men har med tiden blivit en smula ovillig att berätta dessa, eftersom han inte vill verka gaggig om han råkar upprepa dom.
Dock ska sägas att de flesta av dem tål att upprepas. Som de om den unge Karl-Agne William Johansson. Morfars barndomskamrat från den lilla byn i Blekinge, som i egenskap utav byskolans driftkucku, fick smisk på lektionerna med Rallarrosor som kamraterna i bänkarna bakom honom, plockat vid skolans utedass där de växte sig höga och styva.
Favoritkapitlet i Karl-Agnesagan är dock när morfar efter några år stöter på honom i lumpen på Gotland. Gotland var enligt morfar vid den här tiden ett träsk utav synd, inavel och könssjukdomar. Något som tydligen avspeglades i personalstaben vid Gotlands Artillerikår. Ansvarig för utfodringen utav manskapet var en matmor, som var ett "gammal tjockt officersluder, med enorma hängbröst och ärr av syfilis i nacken, som i egenskap utav matmor bar löjtnants grad".
Vid ett tillfälle i matsalen noterade den något svagsinte och alltför impulsive Karl-Agne dessa jättelika bröst, och slet i ett ögonblick utav sinnesförvirring upp knapparna i hennes klädnad, så giganterna släpptes ut i frihet. Sen höll han tag i henne, och snurrade så runt med henne ilsket ylande och med brösten flygandes runt ansiktet, tills han fick syn på morfar, och glatt utbrast; "Svensson Svensson, har du sett sicka jevla pattar?".
Vad som sedan hände med Karl-Agne i livet vet jag inte, men han undvek enligt morfar repressalier den gången, efter att morfar slitit iväg honom och haft honom att ligga lågt ett tag.
Nåväl, åter till ämnet. Jag vet liksom inte om jag redan berättat allt jag kommer på att skriva om. Har jag t.ex. skrivit om när Steffe Larsen skulle hänga sig i femte klass? Det var ifrån en Ek i ett hopprep, och hela fotbollsplanen vid byskolan i Stidsvig var fylld utav nyfikna barn, varav flera hojtade "Kom igen då, hoppa!". Det var en händelse utav stor tragikomik, men jag är osäker på om jag redan tagit den en gång.
Problemet hade kunnat avhjälpas med att skriva om mer aktuella händelser, men det är som sagt svårt när man är nöjd med tillvaron. I morse tog jag dock bussen till jobbet, och kände hur jag fylldes utav inspiration till ett klassiskt inlägg.
Bussen fylldes fort, och var redan efter ett par hållplatser smockfull med en pikant luktande blandning utav allsköns pöbel. Jag tog på mig min elakaste min, och fick ha två platser för mig själv ända tills någon hållplats innan min, då en liten trind kvinna med hårslöja och märkligt målade ögonbryn hoppade på och satte sig bredvid mig. Vid det laget var jag dock redan på gott humör, eftersom iPoden spelade NWA, och jag hade hittat en solariebrun blondin med lågt sittande mysbyxor att snegla på.
Saken är klar; Vill jag fortsätta producera inlägg som någon skulle orka läsa, så måste jag smutsa ner mig! Puh...
Positivt överraskad utav kommentarsfältet idag.
St. Alin: Du är lulebo? Intressant. Clifton Fexmo är helt klart kraftigt underskattad som bloggskribent, och jag måste glatt påpeka att du trots din fyndiga kritik tycks vara en trogen läsare här!
Lotta: Ja, vad svarar man på något dylikt? Vi skulle garanterat ha trevligt, och du besitter ju uppenbarligen en hel del karaktär. Inte skulle jag resa på mig och gå iaf.
Higges Milf: Förtjusande signatur det här. En timme med flyg, det är väl inte hela världen?
Damien: Politiskt inkorrekt? Jag som tycker den här bloggen är alldeles åt h-vete för tillrättalagd. Det är allt mitt blödiga samvete tillåter... Men tack ska du ha.
Pentex: Hur i helvete gick du om mig i befolkningsmängd i Travian? Du är uppenbarligen en naturbegåvning, låt oss hoppas att din kvinna inte sätter ner foten!
Allbin: Noterar glatt!
Bäst just nu: Nu startar jag strax andra byn!
Sämst just nu: Luleå lokaltrafik.
Skills (del ett).
Tomt i kommentarsfältet. Er har man lika stor nytta utav som spenar på en galt.
Skämt åsido, upptäckte att "Insert"-knappens verkningar inte gäller här, bara på msn. Och det var ju tur, för det är på tiden att det kommer ett nytt inlägg. Nu är det dock så, att det börjar bli jävligt svårt att komma på saker att skriva om. Ibland kommer jag på något, men sen känns det inte lika aktuellt när jag väl sitter framför datorn.
Sen kan jag faktiskt komma på mycket att skriva om inom vissa ämnen, men då är det bara frågan om hur mycket utav vad som skulle kunna uppfattas som "skryt", ni egentligen kan tåla innan ni sticker som kackerlackor till nån jäkla modeblogg, eller nåt annat skit.
Nå, jag ska sätta ert tålamod på prov, genom att djuplodande diskutera fenomenet "att vara bra på något". Eller som det numera populärt uttrycks, att ha "skills" (=färdigheter, eng. reds. anm.).
Jag har ofta funderat på vad jag egentligen är bra på, och tidigare gjorde dessa funderationer mig ganska deprimerad. "Jeopardy" kom jag på, då jag under programmets historia aldrig "förlorat" mot någon i mer eller mindre seriösa tävlingar i tv-soffan. Men vad är egentligen det värt, rent konkret?
Är det inte bättre med en specifik kunskapsspecialisering? Har jag någon sådan?
Jag vet faktiskt inte. Jag kan hundraser, faktum är att jag uppskattningsvis kan känna igen och beskriva karaktär, typ och ursprung på uppskattningsvis drygt ett par hundra olika hundraser. Eller man skulle kunna säga så här; jag kan nog beskriva och känna igen de flesta av alla kända hundraser som förekom på vår sida "Järnridån". Varför? Jo, för jag lärde mig dom innan muren föll, och innan Sovjet kollapsade. Då var det inte mycket känt för oss i väst, om vilka jyckar som huserade där inne i Öststatsmisären.
Men kan man då säga att jag är någon slags hundspecialist? Nej, jag tycker inte det, för jag är ingen hejare på hundpsykologi, även om jag iofs läst etologi och vet mer än snittsvensson. Det är helt enkelt inte lika intressanta böcker i det ämnet, och jag var mer av en faktanörd som barn.
Så här ser det ut i flera ämnen, eftersom jag haft och tappat intresset för många olika saker genom åren, men jag minns fortfarande mycket om det mesta. Motor, Historia, Vapen, Biologi (djur och natur, genetik, sex m.fl.) Film, Mat & Dryck o.s.v.
Har jag då bara teoretiska färdigheter? Ja, jag tyckte det förut, men när jag tänker efter så finns det en hel del olika saker jag kan, vissa bra, och vissa bara just så pass att jag kan säga att jag kan dom någorlunda. Man skulle kunna dela in dessa olika kunskaper i olika kategorier, och en av dom kan man kalla "Machostereotypskategorin" och den är ganska bred.
(Det får bli en "Fortsättning följer" på den här, för nu rinner tiden iväg, och jag tror inte ni ids läsa mer om det här just nu)
Bäst just nu: Börjar snart på by nummer 2 i Travian!
Sämst just nu: Människor med klichédiarré.
Jag har problem!
Den förbannade knappjäveln gör så att allt framför markören raderas om man vill hoppa tillbaks och rätta något, eller lägga till. Det är något som jag gör väldigt ofta, eftersom jag är petig med hur texten utformas och hur det ser ut sen.
Jag hittade "Insert" igen, men den reagerar inte på tryckning. Allting fortsätter raderas istället för att "knuffas", trots våldsam stimulans utav denna förbannade knappjävel ifrån helvetet. Jag utgår ifrån att man måste trycka på nån annan knap samtidigt, men det verkar varken vara "Shift" eller "Ctrl"?
Till er som nu tycker att jag är ett pucko, säger jag bara; "Kyss mig i arslet, och jag beklagar att ni inte har mer liv än att ni lägger skit som hur 'Insertknappen' funkar på minnet!"
Sämst just nu: Ja, vad tror ni?
Johnny Skan i cyberrymden.
Jag funderade länge i går på vad jag skulle döpa min "Hjälte" i Travian till. Har ni sett "Boogie Nights"? När Mark Wahlberg ska välja ett porrstjärnenamn, och det ska vara "rakbladsvasst". Han tar god tid på sig innan han bestämmer sig för "Dirk Diggler". Jag ville att min hjälte skulle ha ett lika vasst och snitsigt namn som Mark Wahlbergs rollfigur.
Då man bygger sin lilla by, så kan man bygga många olika hus. Ett av dessa är "hjältens egendom", och här tränar man upp en utvald krigare till att bli extra stark och farlig. Han samlar dessutom på sig erfarenhet, och blir bara bättre och bättre (som jag fattar det iaf).
Men vilket namn skulle han ha? Det skulle vara något coolt, något som fyllde fienden med respekt! Efter en stunds sinnesvagt funderande kläckte jag namnet "Börje Barnätare". Men det var kanske väl så hemskt. "Higge Besudlaren" var ett alternativ, liksom "Fidel Castro". Nej, en stund senare kom det till mig!
Hmmm... Snorre? Ja just det... hmmm... "Snorre Fittjuv", HAHAHAHAHAHA!
Det var verkligen rakbladsvasst! Men det tog inte slut där. Samtidigt som jag funderade, diskuterade jag online med en Milf i alliansledningen, om ditten å datten. Plötsligt så nämde hon mitt fylle-alter ego "Johnny Skan", och jag visste direkt att jag var tvungen att döpa om min hjälte!
Johnny Skan är ju perfekt! Stark, vacker och modig, finns på riktigt men liksom ändå inte! Ej heller är han svagsint, då han vet att välja bärs framför bäver, vodka framför vulva, snus framför mus och polare framför polskor!
Sagt och gjort, jag döpte min hjälte och presenterade honom som hastigast på alliansens forum.
Han behövde ju dock ha en färgstark och fruktansvärd historia. Johnny Skans bakgrund lämpade sig bäst på en barnförbjuden "tråd" i forumet, och där lade jag upp den helt riktiga, om än en smula bristfälliga beskrivningen.
"En av hjältarna är Johnny Skan. En skåning som i späda år brännskadades svårt då han skulle plundra pappas hembrännare. Senare ådrog han sig en släng av syfilis på ett horhus i Utrecht, som han dock överlevde. Blott 13 år gammal tog han sin första miljöpartistskalp vid ett bakhåll utanför partistämman i Säffle, och 7 år senare ärrades han svårt då han efter ett vad över ett helrör, våldtog en björnhona.
Han lyckades dock bemästra situationen, varvid björnhonan tvingades att sova på våta fläcken. Han blev sedermera även berömd i Frankernas rike, då han efter att ha besegrat en German i korvätartävling utanför Nicae, ströp Germanen och åt upp dennes mjälte som dessert med en flaska Chianti och lite favabönor.
Han är med andra ord den hårdaste jäveln söder om Piteå."
Det låter inte som en kille man muckar med, eller hur. Men nu sprudlar mitt huvud av idéer om vad Johnny i Cyberspace hittat på. Som den gången han med blott sitt könsorgan slog ihjäl en bitter glutenallergiker som satt och sket i hans vetefält! Eller den gången han stirrade ihjäl sju turkiska flatlöss, och vann ett vad mot Kejsar Nero! Eller som då han struntade i flugan att omskära sig, eftersom han ville ha någonstans att stoppa snusen om Syfilisen tog hans överläpp!
Johnny Skan! Bäva månde Nördarna!
Bäst just nu: Göteborgs Rapé
Sämst just nu: Sladdriga resår
HAHA!
Nog om detta nu. Jag har inte mycket att säga idag, kände mig dock tvungen att skriva något, eftersom min produktion på senaste tiden varit ganska mager. Men en sak att reflektera över är senaste regeringskandalen. Hur dumma är dom egentligen? Vad ska den där statssekreteraren ha 2 mille för? Hur såg det avtalet ut egentligen? Och var det egentligen alkohol hon och den där journalisten hade köpt för 1098 kronor, eller hur mycket det nu var? Hon ser mer ut som krämbulletypen.
"Hon var inte berusad, hon är en extremt extrovert personlighet", ungefär så ska Reinfeldt ha uttalat sig till försvar för sin statssekreterare. "Extrovert personlighet" är uppenbarligen hur intelletkuellt förstoppade miljöpartibulvaner som ser ut som gigantiska stolpiller, säger "Utåtriktad och glad". Ja, de brukar ju vara det, "krämbulletyperna"
HAHA!
Seriöst, när ska de lära sig att vänsterpressen vill ha deras huvud på ett fat? Är man högerpolitiker och sitter vid makten kan man inte ens fisa i hissen, för då blir det helsida i "Aftonbajset". Men värst är ändå att Mona Sahlin uttalade sig och tyckte det hela var förskräckligt. Hon ska väl för djävulen inte uttala sig? Förresten, är det fler än jag som undrar vart hennes haklinje tagit vägen?
Och är det åldern eller Tobleronena som gör att den försvinner? Helt allvarligt. Om hon inte skär bort och lyfter lite snart, kommer hon att se ut som "Beeker"
i "Mupparnas" morsan. "Mi-mi-mi-mii!" HAHA!
Bäst just nu: Jag verkar äntligen ha lärt mig handla ekonomiskt.
Sämst just nu: Min armé och alliansförstärkningarna, förintade! Bortsopade i ett slag av nån blodfattig, vänsterhandsonanerande jävla glutenallergiker! Men jag har en plan, hämnden kommer att bli EPISK! (i "Travian", onlinespelet som upptar det mesta av min lediga tid just nu)
Första gången här?
Tio första:
Första bästa kompis: Siri och Sören. Ett syskonpar i grannhuset, föräldrarna frälsta narkomaner.
Första bil: Ford Escort L -82
Första kärleken: Jessica Paulsson
Första husdjur: Första egna? Vandrande pinne och kidnappade fjärilslarver.
Första semester: Har aldrig haft "semester", men har varit en månad i Thailand och Malaysia.
Första jobb: Sommarjobb på "Svålen" på gelatinfabriken i byn.
Första köpta skiva: Uuuuh... Man köpte ju band... hmm.... "Absolute Crap 2"?
Första riktiga kärlek: Nja... Fan... Riktiga riktiga? Apagnu?
Första piercing: höger öra, 1984?
Första konsert: Hasse Andersson i Örkelljunga?
Nio sista:
Sista alkoholdrycken: Heineken
Sista bilfärd: Med Martins Chrysler inom stan.
Sista filmen du såg: "Grindhouse: Planet Terror"
Sista ringda telefonsamtal: Till Olefin
Sista bubbelbadet: ?
Sista spelade cd: Haha, den var bra...
Sista kyss: S
Sista gången du grät: När det tog slut med Apagnu. Blir inte så ofta...
Sista måltiden: Fiskgratäng
Åtta har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar? Ja
Blivit arresterad? Ja
Blivit kär vid första ögonkastet? Ja
Varit på tv? Ja
Fått ditt hjärta krossat? Ja
Sagt att du älskar någon utan att mena det? Njooooää?
Haft ett one night stand? Ja
Busringt till nån? Ja
Bällmans nå...?
Lördagen innebar fest hos Gäbys snubbe Svempa. Han har en liten bostadsrätt i söderkåkspittoreska "Svartöstan", här i Luleå. Jag, Jonas, Olefin, vår gamla Korvgubbekollega Hilda och hennes pojkvän Zpånken anlände i samlad trupp.
Jag lade märke till två saker. Klädseln var ganska mörk och formell, och kvinnorna som närvarade var multigt mumsiga. Gäby hade gjort dipsåser från skratch, varav en var någon slags gräddfilsfri salsadipshistoria. Helt otrolig. Klientelet som närvarade i övrigt var av den udda blandningen ekonomakademiker och Kalixbor. "Torrisar och biltjuvar" tänker ni då, men det verkade vara bra folk.
Själv skulle jag jobba på söndagen, och var väldigt restriktiv. Således åkte jag på att koordinera taxitransporten utav 19 personer in till stan. Jag ringde och beställd i tid utav Malin, och passade på att retas lite med henne. "Vad har du på dej just nu?" var en fråga som dök upp ifrån ingenstans.
Jag diskuterade hundar med Gäby och Svempa, då de tänkt köpa en Hovawart, en utav mina favoritraser. Gäby vill ha en Golden Retriever, men Svempa vill inte ha någon "Kakhund". Kompromissen är lysande. En Golden på steroider, med Schäferns forna skärpa och en rejäl dos tjejattraherande gosighet.
Plötsligt ringde telefonen. Det var Anders Norberg, min käre gamle vän som erövrade sin svägerska i källaren på julafton.
Anders: Häj Skåne, hö du väm hä ä?
Jag: Anders! Fan va kul! Vad gör du?
Anders: Drick öle... När kom du åt Adak?
Jag: Vet inte... hade tänkt åka dit snart, ska hälsa på Björn och titta på dottern han har fått.
Anders: Men Skåne, ja vill ju att du ska stann' lä'äng'. Ja ha ju bastu nu, å Badtunn' .
Jag: Jag hörde det, fan va fint...
Anders: Va gör du då?
Jag: Är på fest
Anders: Finns där nå brudar?
Jag: Ojojoj... Jodu... Hörrdu, vad gör du i helgen?
Anders: Hä ä ju nå på Hotelle' i Malå... Bällmans, nå...
Jag: Wallmans Salonger?
Anders: Jo, så hette ne... Ja vet då int va hä ä fö' nå...
Jag: Servitriser som börjar sjunga och skit. Nå Stockholmshelvete.
Anders: Ja vi si väl va hä ä.
Jag: Jo... jag måste pysa vidare, men jag hör av mig när jag vet när jag kommer.
Anders: Hä bli' bra, du må ha 'ä, å häls nu alla brudar där på festen. Häls int' åt nå pojka' bara åt flickern'.
Man kan inte annat än att älska honom. Tillgivenheten bubblade som vanligt i rösten på honom. Han har hjärtat av en Sankt Bernhard. Sävlig, modig, trogen och en riktig jävla hund.
Resten utav festen avlöpte trevligt och smärtfritt, med några pinsamma inslag utav dansmattor och singstar. Dessa obehagliga fenomen, som sprider sig likt könsvårtor på alla fester ordnade av 70/80-talister.
Lindbom: Synd att det inte är dina ungar. Fru Lindbom kom hit och fick det fixat. "Den där fan kan man inte avla på" sa hon. Man är ju inte den som är den.
Keyser: Det var en fin lista. Fast jag har en Omega redan. James Bond har ju inte Breitling, vettu. 10 000-metersklubben är biff, jag behöver bara ett fruntimmer och en charter till Marmaris. Vad din "dvärggens"-kommentar beträffar kan jag bara säga: Kyss mej i röven.
Damien: Bilden av en stereotyp växer fram...
Moar: Hela kommentarsfältet är tydligen fullt utav komiker!
Lotta: Det beror på vem du frågar. *blink blink* (Subtil flirt. reds. anm.)
Bäst just nu: Jag är tillbaks i alliansen!
Sämst just nu: Jag höll på att förfrysa drabantosten när jag körde hem moppen ikväll. Nu är vintern här...
Seg fredag...
Jag personligen börjar bli lite trött på allt svammel om hur onyttigt allt är när man är gravid. Hade det varit så farligt som det verkar i medierna att ta ett par glas vin till maten när man väntar barn, eller råka röka en cigarett någon gång, så hade majoriteten av oss i generation-x varit institutionaliserade vårdpaket. Istället är vi den främsta generationen som någonsin levat.
Jo, det är vi!
Idag var jag för övrigt på dåligt humör, eftersom jag åkt ut på arslet ur min allians på Travian. Jag misstänker att ett fiendesvin har diktat ihop falsarier och på något vis lyckats få alliansledaren att köpa hela skiten. Jag ska tydligen ha skickat "otrevliga meddelanden". Bullshit! Jag som är mildheten och försyntheten själv!
Men jag blev genast på bättre humör då det dök upp två välbekanta tomtar från mitt alldeles eget kommentarsfält här på bloggen, i Travianvärlden. Nämligen inga mindre än Mr.Pentex och Keyser. Good times!
Vad beträffar saker att göra innan man sätter tofflorna, så har det kommit in en del intressanta tips i kommentarsfältet. Mr. Pentex föreslår att man ska ha gjort något riktigt dumt, åtminstone en gång i livet. "Radioincidenten" känns rätt korkad, men den är ju inte som att ha provat heroin eller något annat idiotiskt. Jag kan förresten tänka på en massa riktigt korkade grejer jag gjort i livet, så jag tror inte det är något man måste anstränga sig för att göra. Jag eldade t.ex. upp tummen när jag var 9. Ganska fumligt, och helt utan uppsåt.
"Ha åkt riktigt fort med något motordrivet" är ju bra, och på tiden jag umgicks med min storebror fick jag nog åka i en 240 blås på hans hoj. Det känns rätt fort bak på en MC, så jag är nöjd med det tills vidare.
"Pilkat på en frusen sjö" är inga konstigheter om man bor i Luleå. Jag har ätit, sovit, fiskat, promenerat, kört taxi och buskört på fruset vatten, så den kan jag stryka.
"Hoppa fallskärm" är inte alls ett dumt förslag, det kan vara något att sträva efter.
Lottas förslag var dock en smula chockerande. Hon vill ha "haft sex i en sexgunga", och jag måste säga att det är något som aldrig slagit mig. Men som livsmål är det ju bra rent ekonomiskt, då själva grejen bara kostar 1998 kronor här. Men man skulle nog se tämligen fånig ut i en sån där.
Något som är lite märkligt är att ingen listat "att få barn" som ett livsmål, och det måste det väl vara? Jag vet iofs att flera av er har barn redan, men ändå? När man väl har fått barn måste det ju kännas helt fantastiskt, eller hur? Speciellt om de inte knarkar och är ligister/miljöpartister. Nåväl, bara en tanke.
Bäst just nu: Ledig hela dagen, så jag kan försöka reda upp allianskrisen.
Sämst just nu: uuh... att de vill ha mitt blod i Travian...
Så dumt!
Som den här grejen at man "bör inte sticka in något i örat som är vassare än sin armbåge". Nu tänker vi allihop efter litegrann, och förstår hur jävla dumt det påståendet är. Visa mig någon som kan peta hål på sin trumhinna med sitt finger, så ska jag visa er en vanskapt stackare.
Eller hur?
Och det här med att humlor inte ska kunna flyga, sluta sprid sånt svammel! Fattar inte folk, att om humlorna inte skulle kunna flyga, så skulle de ju för faaan inte kunna flyga, eller hur? Och de bränns inte, de sticks!
Detta var allt jag hade för tillfället.
Bäst just nu: Mina arméer växer...
Sämst just nu: Att jeans inte säljs "ingångna".
Live eller Surhaj?
"Damien" kom med förslag på saker att ha gjort innan man dör. Ingen av er andra slappa surrogatläsare gjorde det, så jag ska se vad han har föreslagit.
"Saker att ha gjort... Ägt en Lexus. Sett David Bowie live. Haft sex med tvillingar. Varit i rymden. Ätit isländsk surhaj. osv."
Nja, som jag skrev om tidigare, så var vi och kollade på en Lexus åt en polare för ett par dagar sedan. Det var en fin bil, och han köpte den också. Men något alldeles särskilt var den ju nu inte. Klädseln var i svart skinn och mocka, och utav sportmodell. Den var fantastiskt snygg. Resten var inte särskilt imponerande. Motorn spann fint, men lät inte riktigt lika fantastiskt som konkurrenten BMWs motsvarande, dessutom var motorrummet fult. Schysst ljudsystem, men det har ju även Volvo sedan en tid tillbaka.
Jag påpekade dessutom ironiskt att det saknades öglor för barnstolar i baksätet. Ni vet, precis som det där svagsinta fruntimret i "Familjen Fors", som trafikmagasinet anlitade för att kolla huruvida de olika bilmodellerna var barnanpassade. Jag gnisslade tänder och grät nästan av vanmakt, när de släppte in kärringfan i sportbilar som inte alls var tänkta att skjutsa runt snörvliga glassdrällare i. Dalmål gnölade hon också. Det lät som om hon var akut skitnödig när hon sågade Porschar och BMWar, för att hon inte kunde häkta fast sina osnutna små masyngel i baksätena.
Men visst, idén med att ha ägt en specifik bil vid något tillfälle är bra. Men i mitt fall skulle jag hellre den manligaste, mest lättmekade och snyggaste bil som någonsin skapats! 
En Willys Jeep -43a, bilen som vann 2a världskriget. Fantastisk!
Att ha "sett David Bowie live" går fetbort, jag är akut allergisk mot nästan all form av livemusik. Det låter skitilla, och om man åker på någon större konsert i Sverige, så får man stå som en sardinjävel inklämd mellan någon oklippt jävla Boråsare, och nåt fyllesvin från Örebro som stänker svett på en, och låter "GÖBH GÖBH GÖBH". Nej fy fan. Körsång är den enda formen av musik jag stött på, som faktiskt låter bättre "live" än på stereo.
Åh gud, nu protesterar ni. "Men det är en sån känsla att höra det live, och se banden". Nej, vem fan vill se dem? Jag tycker t.ex. The Offspring är jävligt bra, men jag vill inte stå inklämd bland en flock rövbölder från Säffle och se Dexter Holland skutta runt på scen och svettas i 90 minuter för det. Sen har band en jävla ovana att flumma till det och göra märkliga livevarianter av sina låtar, så de inte alls låter som de gör på skiva. Det blir ju helt jävla fel!?
JO DET BLIR DET!!! Om jag har köpt biobiljetter till "Shrek den tredje" och de börjar köra "Borta med vinden" när jag kilat fast arslet i bioplyschen, så blir jag förbannad! Det är samma sak.
Jag aaavskyyyyyr livemusik! Börjar någon jävel sjunga på en scen om man är på en tillställning så viker sig öronen på mig, och jag känner bara obehag! Varför? Jo, för i regel är det jävligt dåligt, men man måste ändå visa uppskattning. Jag fejkar tamejfan hellre orgasm, än ett leende inför nån jävla trubadur. ANARKI, så jag får slå ihjäl honom med gitarren.
Jag var visserligen på en spelning med Martin för någon vecka sedan, men det var sittplats, kaffe, trivsam artist som lät precis som på skiva, och en bra publik som höll sig på mattan. Men det är ett utav få undantag!
"Haft sex med tvillingar". Jag gillar tanken, Damien syftar förstås på en klassisk triangel med ett par engäggstvillingar. Men är man inte nån slags ärkestjärna, så kan man på sin höjd få till det med en enkel tvilling (stjärntecknet) en kväll, men då får man väl nöja sig med nån avdankad Jungfru dagen efter, så man inte ens kan skryta med att "ha satt på ett par tvillingar, fast dagarna efter varandra".
"Varit i Rymden". Jag har varit i Bangkok, det var nog roligare än det är i rymden... Dessutom vill man ju inte vara "han som var efter Fugelsang".
"Ätit isländsk surhaj". Ja, bra! Jag som står fast vid att jag äter vad somhelst om det är livsmedelsklassat, utom Rotmos. Rotmos är Djävulens kost. För er som inte vet, så har man på island en variant på vår surströmming. Man gräver ner Hajkött som får ligga och syras och jäsa, och sen äter man det som nån slags delikatess. För gjorde man det väl för att överleva, just som när vi började jäsa strömming.
Till skillnad från Surströmming, som är delikat, ska däremot den här hajen smaka in-i-helvetes illa. Då man sett utlänningar smaka surströmming under korrekta former, har de ofta blivit positivt överraskade, om än skeptiska inför doften. Surhaj brukar vid provsmakningar däremot framkalla ulkningar och förfäran. Därför vill jag prova den. Så jävla illa kan det väl inte vara?
Keyser: Jag spelar i "Speed 3X"-världen, i nordöstra delen. Kommer du med nu så blir du nog svårt farmad, men vi kan alliera oss! Och vad byxor beträffar, så har ju för djävulen vartannat par benlängden "36 inches", och hur många har så långa ben!?? Nej, just det. Och visst, det finns nog "oporrigare" människor än Wetterstrandskärringen, men att ha sex med en miljöpartist är ju borderline-tidelag, hehe!
Bäst just nu: Lyssna på bassisten! Rått och genialt! Sångerskan är riktigt grym också. 100 kg flata! Imponerande!
Sämst just nu: Mitt snus är slut...
