Högstadieärr.
Något utav det värsta jag vet är när folk underskattar ens intelligens. Som liten kändes det som ett slag i ansiktet när vuxna bokstaverade hemligheter som jag utan problem kunde uttyda. Higge var vid dessa tillfällen ett utomordentligt rasande litet unikum av slughet, som väl egentligen borde ha gjort någon slags våldsam revolt, eller nåt. Istället har man lagrat de där demonerna i sitt spatiösa inre.
Det har nästan blivit lite sport att kväva våndan av allt gammalt skit som man råkat ut för. Jag är rätt rutinerad nu, måste jag säga. Känner jag en besvikelse komma, så stryper jag alla känslor och dödar förhoppningarna. Det låter sig numera göras med sådan bravur att jag förmodligen kan beskrivas som osårbar. Ingen kommer åt mig, och det känns faktiskt rätt skönt.
Vad som däremot kan irritera mig en smula, är att jag fortfarande har svårt att släppa gamla oförrätter från tiden då jag mådde dåligt, var rädd och inte vågade slåss. Då var jag ett lätt offer för allt möjligt mänskligt avskräde som sökte någon att plåga som inte slog tillbaka. Jag var ett nyblivet skilsmässobarn som nyss upptäckt att ingen av mina vänner verkligen ställde upp när det gällde. Det kan man dock inte lasta dom för. Vem mådde inte skit i högstadiet? Alla hade väl sina demoner att slåss mot, och skolan var säkerligen helvetet på jorden för fler än mig.
Förutom invandrargängens generella trakasserier utav alla på skolan, så är det särskilt en grej jag minns, och som fortfarande grämer mig nästan lika mycket nu som då.
Jag lät en kille som var huvudet kortare spotta mig i örat på skolbussen. Det hände vid ett flertal tillfällen. Han var ett år äldre, och hade alltid en större kompis med sig. Att jag inte vågade göra något mot den där lille skiten gödde ett ofantligt självförakt. Som livsform och människa var jag fullständigt värdelös.
Som litet barn blir man ofta itutad att våld inte löser något, att det är fegt att slåss, och att det är den som vågar backa som är modig. Det kanske är en lämplig pedagogik för att hindra slagsmål på dagis, men då barn blir äldre borde de få veta sanningen. Kan man bortse från att boken "Ondskan" är inpyrd utav Jan Guillous självbelåtenhet, och att huvudpersonen "Erik" är marinerad i samma dunderhonung som Carl Hamilton, så är det bara att konstatera att boken har rätt i sak.
Om någon gör illa dig, ska du slå tillbaka. Översittare och mobbare är rädda fegisar, de går inte på offer som slår tillbaka. Så är det. Sen kan flanellpyjamaspacifisterna rabbla hur mycket gammal unken ghandipropaganda de vill, det är ändå bara skitsnack.
Att prata med lärare och kuratorer hjälper inte. En kille som var idrottlärarnas favorit, och som var extremt stark och vältränad, brukade ofta dra mig i håret genom korridorerna i högstadiet. Det roade honom att bogsera mig i håret, fram och tillbaka i spottloskorna och golvsmutset i de 30-40 meter långa korridorerna.
När jag därför för första och sista gången tjallade till kuratorn, ropades både hans och mitt namn upp i högtalarsystemet. Sedan fick jag sitta inne hos kuratorn, öga mot öga med honom. Under ett av de mest förnedrande ögonblicken av mitt liv, tog jag tillbaka anklagelserna, och menade att det nog inte varit så farligt. Han duperade utan problem kuratorn, och menade att han trodde jag var helt med på det, och att allt bara varit en lek.
Jag bet ihop och tog skiten resten av högstadiet, hatade mig själv ännu mer och litade aldrig mer på någon vuxen i skolan.
En utav de absolut värsta människorna på skolan var en kille från Polen, som såvitt jag vet bodde med sin ensamstående mamma. Ena dagen sprang han invandrargängens ärenden, andra dagen kom han rakad med bomberjacka och Dr. Martens och hängde med nassarna. Han var våldsam, hotfull och farlig. Dessutom var han äcklig, och bajsade i en tjejs väska en gång. En annan gång pissade han i ett vattengevär, och sprutade ner folk.
Då jag börjat läsa på LTU i Luleå, fick jag höra att han gått ner sig. Tydligen hade han sugit av en kille i en gränd för en hundring till amfetamin. Det gladde mig. För ett par år sedan fick jag höra att han dött av en överdos heroin, och jag tyckte ärligt talat att det var ett bra besked. Gör det mig till en dålig människa? Många som aldrig råkat illa ut själv, utan genomlevt sina skolår utan våld och förnedring skulle nog säga det.
För mig har de där människorna dock inget värde. Jag har ju ingen skyldighet att känna något medlidande, eller hur? Alla har de efter skolan plågats av svåra olyckor, missbruk och trasiga kroppar, och det gläder mig lika mycket varje gång jag hör om det. Hade jag gjort något då istället, så hade jag kanske inte ens kommit ihåg dom. Nu har jag istället alltid kvar det där i mig, att jag var ett offer.
Att många i tonåren funderar över döden är ju ingen nyhet, och jag var inget undantag. Liksom många andra hade man ju fantasier om att ta livet av sig, och det kändes emellanåt som en lämplig utväg. Jag hade t.o.m. en "Svullosnara" (Micke Dubois hade ju en snara upphängd en längre tid i sitt förråd, som han tyvärr till slut hängde sig i) upphängd under en tid, som jag brukade gå och sitta med ibland. Det kändes bra på något sätt. Att faktiskt skutta ner med svullosnaran runt halsen kändes visserligen rätt avlägset, men själva grejen var ju att jag kunde dra ifrån all skit när jag ville, och det kändes skönt på något sätt.
Någon gång i 8an hade vi dock info med syo-konsulenten, och jag fick då veta att man kunde söka sig bort från kommunen i sitt gymnasieval. Det var bara att söka en utbildning som inte fanns på orten. Då fick man dessutom en massa pengar av hemkommunen. Det skulle dessutom visa sig att Klippans kommun var en av de generösare kommunerna i detta avseende. Att fly till Norrland och börja om från början kändes som ett alldeles fantastiskt alternativ, och det skulle visa sig bli det bästa beslutet jag någonsin tagit.
Nu får man kanske intrycket av att jag skulle vara en förbittrad och olycklig typ, men så är långtifrån fallet. Jag är väldigt nöjd med att vara mig, och skulle inte byta med någon. Varför jag skrev om all den här gamla skiten vet jag egentligen inte. Tanken var att jag skulle skriva om Hulk Hogans dotter Brooke Hogan, som vildsint ska ha hävdat att hennes bröst är äkta. 
Hahaha! Därav inledningen i inlägget, att jag ogillar när folk tror jag är dum. Nu blev det dock en massa gamla tråkigheter istället.
Elin: Det är en ofantlig tur för patriarkatet att ni aldrig tycks inse vår svaghet, och vilken kolossal makt som vulvan besitter. Att ge kvinnorna vaginan, var som om man gav Tobbe i "En annan del av Köping" en atomubåt. Han har inget hum om hur den ska användas, eller hur man avlossar kärnvapenmissilerna. Och det är en jävla tur för oss alla.
Jag är förresten knappast ensam om att ventilera dessa faktum. Varenda stå-uppare från Lenny Norman till Chris Rock har tjatat sig harmynta om det, men sånt tas förstås inte på allvar. "It's funny 'cause it's true" är dock mer än något annat en regel inom stå-uppkomiken.
Olefin: Jag saknar dig också. Men jag kommer så småningom att dyka upp i Uppsala!
Bäst just nu: Fler löneökningar att vänta, enligt chefen.
Sämst just nu: Nu kommer första snön vilken dag som helst!
Ett par saker som borde förbjudas!
Ingenting gör mig argare än när folk står eller går i vägen för en, när de ser eller borde se att de är i vägen. Eller den här; när man möter någon på en trottoar och går så absolut långt åt sidan man kan utan att kliva ut i gatan, och personen man möter ändå siktar på att krångla sig förbi mellan en själv och kanten. Detta trots att resten av trottoarjäveln är fri. Varför gör folk så?
Det måste ju handla om någon slags mindre intelligent typ utav människor? Jag och Olefin gick på stan en gång, mitt på gågatan. Plötsligt kommer ett kärring på cykel och möter oss. Hon dyker inte upp bakifrån ett hörn, nej, hon kommer längs gågatan och har sett oss i god tid. På vår vänstra sida står en gjutjärnsbänk, och på vår högra sida finns 8-9 meter fri väg. När så skatjäveln nästan är framme vid oss, börjar hon liksom sikta på att klämma sig emellan antingen mig och parkbänken, eller mig och Olefin.
När hon slutligen väljer den bredare vägen, är det med en sur min utav besvär. Jag känner hur jag blir förbannad bara jag tänker på det! Varför har vi ingen myndighet som reglerar sånt här? I en perfekt värld (styrd utav undertecknad) skulle i det ögonblicket en styrka på 10 specialpoliser rusat fram med sköldar och batonger, bultat kärringen av cykeln och tvingat henne att be mig om ursäkt, samt skickat henne till en specialstraffkoloni för idioter och arbetsförmedlingshandläggare på Gotland.
Dumma människor som trängs i mitt livsrum och/eller blockerar gångarna på ICA för att de pladdrar med likaledes efterblivna bekanta med feta arslen, är ett fenomen som borde förbjudas.
Det andra är inte lika allvarligt, men likväl irriterande. Jag pratar om det här!
Det finns inte tillstymmelse till klyfta i den där urringningen. Den stackars magra jäntan skulle inte heller kunna trycka ihop en om så det gällde liv eller död. Bulimikerstereotypen på bilden heter Elin Kling, och är en av landets ledande modebloggerskor. Hur man kan behålla någon som helst trovärdighet som modeskribent efter att ha strosat runt och uppvisat urringningar som skulle kunnat tillhört 12-åriga gossetransvestiter är för mig en gåta.Nej, jag säger inte att alla måste ha stora bröst. Jag säger bara att om man ska ha en urringning av den storleken, så ska det finnas lite godis i den. Annars kan man ta på sig något annat. Sånt som på bilden är bara trist, och gör ingen människa glad. På sin höjd skulle kanske Rickard Wolff finna något intresse av det där, men inte jag.
Elin: "Då jag antagligen inte kommer att vinna den" menar du väl? Hehe!
Xrim: Hur klarar ens arsle en sån sak?
Lindblom: "You're such a tool, man!"
Moar: Ja, så är det kanske. Men det behöver ju inte komma ut; Ingen följer med en omtänksam snubbe hem.
Dagens citat: "Nej, jag är inte mörkrädd. I mörkret är det jag som är farlig" Jan Guillou
Bäst just nu: Att jag är så jävla bra själv.
Sämst just nu: Fel genusform! På "Higge Erövraren" läggs en jävla vikt vid att använda rätt genusform. Kvinna som bloggar=bloggerska, så enkelt är det. På aftonbladet.se pissar man på alla former utav genusregler, så där kan man t.ex. skriva "den kända sångaren Elvis" utan att skämmas. Men här är genusformen lika jävla viktig som att undvika särskrivning. Bara så ni vet! När vi ändå är inne på det, så är det fullständigt förkastligt att sätta till ordet "unge" efter orden föl och lamm!
Ett föl är en "hästunge", liksom ett lamm är en "fårunge". Trots detta är det idag inte ovanligt att höra folk tala om "lammungar" och "fölungar". Det gör mig förbannad och får mina öron att kännas våldtagna, ungefär som när skånska dialektförrädare rullar på r. Det finns inga jävla lammungar eller fölungar, för dom är nämligen inte gamla nog att para sig och bli dräktiga.
Kärleksfilosofi
Ibland blir jag lite irriterad på låttexter (lugn, jag ska inte lägga upp någon text som ni förväntas läsa). De har en tendens att romantisera exempelvis förhållanden så till den grad att det blir fullständigt orealistiskt.
Jag kom att tänka på detta idag (jag har förvisso funderat på saken tidigare) när jag lagt in ett par Roy Orbison-låtar på iPoden. Den ena var "I drove all night", vilken handlar om att han kör hela natten för att väcka sin älskade och idka samlag med henne (verbet "älska" som en synonym för samlag är strängeligen förbjudet här), och så frågar han om det är "alright".
Ja, det låter väl fantastiskt trivsamt och myspysigt. Men såvida det inte rör sig om en ganska speciell brud, så funkar det inte så många gånger. En bit in i ett fast förhållande funkar det definitivt inte, såvida man inte vunnit högsta vinsten i flickvänslotteriet. Jag menar, hur många av er manliga läsare som lever i ett förhållande, kan väcka flickvännen mitt i natten och få sig ett nyp (Nä Lindblom, sluta ljug)?
Nä just det, det låter sig tamejfan inte göras!
Om man som kille tänker på den här låttexten och reflekterar över själva storyn, så tänker jag: "Köra hela natten för ett nyp? Tja, det är ju lätt värt det om det är en fin tjej, eller om man är kär i henne. Det är t.o.m. varit värt det om hon haft lite skavanker, om inte soppan varit så jävla dyr..." och då kan man ju liksom förstå varför Roy kör hela natten.
Det intressanta med texten, är att tjejer finner den romantisk genom att fantisera om att det är dom själva som råkar ut för att någon matar deras bekräftelsebehov genom att plåga sig i sju timmar bakom ratten, bara för att vara med dom.
Hade de haft mer självdistans och insikt, hade de kanske inte skattat betydelsen utav denna "självuppoffrande handling" lika högt. I grund och botten handlar det om ganska enkel matematik. Jag exemplifierar nedan med en uppgift som beroende på olika variabler, får tre olika svar.
"Hur många utav följande krävs för att locka lille Nisse från Säffle till Sundsvall? A. Varmkorvar B. Biobiljetter C. Vaginor
Facit: A. 1000 st B. 25 st C. 1 st"
Efter en tid utav filosoferande kring den bristfälliga kommunikationen mellan flickor och pojkar, så har jag kunnat fastslå att många kvinnors undermedvetna definition på "romantik", är manlig uppoffring. Gärna på bekostnad utav fysisk hälsa eller ekonomi.
Det är mycket olyckligt, då få saker är mer förargelseväckande än kvinnor som är oförmögna att se romantik i annat än när exempelvis någon med livet som insats plockar en sällsynt ros på någon bergstopp, eller säljer sin älskade motorcykel för att ha råd att bjuda på dyra middagar på "Gyllene Gaffeln". Det är vad vi i min krets brukar benämna "värsta sorten".
Min mor, som för det mesta är en väldigt klok kvinna, är inte en utav dessa. "Samlaget börjar vid diskhon" sade hon en gång. Vid tillfället skruvade jag möjligen en smula obekvämt på mig, men jag har under senare år funderat en del på det där. Jag tolkar innebörden i det som att det finns romantik i diskandet. Vad är kärlek, om inte att frivilligt ta undan andras skit? Men vad blir då diskande och matlagande som inte uppskattas? Vad blir dessa handlingar utan ett "Tack" eller ett "Jag älskar dig"?
De blir ju de facto obesvarad kärlek, och få saker är ju för gemene man mer tärande än just detta! Utan förmågan att tolka romantiken i varandras handlingar, skapas alltså något så absurt som ett förhållande med obesvarad kärlek.
Giftemål ingås i dagens samhälle på bred front utav människor som inte funderat kring detta, varför även skilsmässorna ökar. Tyvärr är det nog så att det krävs en tid utav ouppskattad "banal" marktjänst, som diskning och matlagning, för att man ska börja fundera på sånt här.
Lindblom: Det var faktiskt en in-i-helvetes rolig kommentar. Tack för garvet.
Emma: Jag tar sällan särskilt hårt på ödets nycker, speciellt inte när de kan korrigeras gratis. Dessutom har du kanske snyggare kropp än jag, och följdaktligen mer att förlora. :p (<--- andra smileygubben någonsin på bloggen)
Bäst just nu: Två nya "Heroes"-avsnitt, ett "raising the bar" och två "Family Guy" i downloadmappen.
Sämst just nu: Inte ett ljud från försäkringsverkstan om moppen än!!? RING Å SÄJ ATT NI LÖSER IN SKITEN FÖR DJÄVULEN! Det hade varit så jävla sweet, speciellt som jag är ett latarsel som ännu efter 417 mil inte orkat lämna in den på 50-milaservicen.
Kejsarens nya buffé-tatuering.
Emma, visst fan är det så! I nuläget är det en s.k. grav accent, som i ordet "Genève", alltså "Genäve".
Man ska inte underskatta humorn i en felstavad tatuering, och "buffä" låter ju faktiskt mer exklusivt. Jag har dock funderat på en lösning på det här problemet sedan jag själv upptäckte det igår. Hos tatueraren tänkte jag helt enkelt inte på det. Nu är det tursamt nog så, att jag kom på en lösning.
Faktum är att jag kom på en lösning så briljant på det här problemet, att jag är eld och lågor över den. Det här misstaget öppnar nämligen för en ny tatuering, lika originell som den första, och jävligt kul. Jag skulle t.o.m. sträcka mig till att säga att det är tur att det blev fel.
Nå, mer om denna lösning senare! Nu ska jag hugga in på nya avsnitt utav "It's always sunny in Philadelphia", en av de bästa komediserierna någonsin.
Håll med om att det var lite kul det här!
Dagens citat: "Kroppen är i motsats till vad många säger inte själens tempel, den är själens nöjesfält" Anthony Bourdain
Bäst just nu: Nya avsnitt av massa bra!
Sämst just nu: Inget vackert höstväder här inte.
Nytatuerad och lycklig.
Rex: Grymt bra idé det här, det måste jag fan säga!
Jag: Eller hur? Inte många håller med... folk har ingen humor.
Rex: Riktigt rolig, jag tror fan det är bästa texten jag sett i en tatuering.
Jag: Hehe, ja jag tycker det är kul.
Rex: Absolut, en tatuering ska ha lite humor.
Mallen kladdades på och jag intog ställlning på en brits i studion. Sedan följde 2½ timme nålplåga, stundtals frapperande smärtsam. Studion är under ombyggnad, och yngre förmågor som var hos den andre snubben och tatuerade sig hade med sig stora följen, så det var en ganska offentlig tillställning. Det sket jag emellertid i. I halvtid klev jag upp och hällde i mig en espresso, sedan fortsatte pinan. U-et och F-et var de värsta bokstäverna, där måste vara en jäkla massa nerver under.
Det var dock inte värre än att vi kunde samtala under akten, och vi bollade lite idéer på nya motiv. Killen var sympatisk och trevlig, lyssnade på "Flogging Molly" och tycktes vara en naturbegåvning, så jag lovade att komma tillbaka med fler motividéer som han kunde leka med och komplettera. "Steamboat Willy"-motivet verkade också vara en kul grej, höll han med om.
Bra kille det där. Nå, det här
har jag över magen nu! Det skulle varit gjort för längesen! Me so happy! Xrim: Förslaget uppskattas storligen, men ekonomin mäktade faktiskt med det här. 1500 gick kalaset på.
Nolen: Era tillägg är inte dumma alls... en smula vulgära kanske.
Ingvar: Det är sant det du säger.
Jååånas: Nu börjar dom ligga rätt i kurs.
Bäst just nu: Helosandoften som omhöljer mig och vittnar om storslagen kroppskonst.
Sämst just nu: Johnny Skan kommer att visa upp vår mage på varenda tillställning han närvarar en tid framöver.
Beelzebub has a devil put aside for Meryl Streep!
"Ni måste se den, den är så bra!"
"Åh vad den är bra, man får både skratta och gråta"
"Den är verkligen jättebra!"
"Passa på innan den slutar gå på bio"
Nej.
Jag kommer inte att se den.
Varför?
Gränsen för hur mycket övergångsålderstokerier jag klarar av går långt innan det här.
Den otäcka bilden får mig att känna mig trängd. Jag vill rycka fram en käpp och värja mig, och sedan gå och lägga mig i fosterställning i badkaret och låta varmvattnet skölja bort allt det hemska i en fyratimmarsdusch. Apskaftet till vänster ser ut som en blandning mellan Nosferatu och en klassisk pillermissbrukande småborgerlig satsubba från någon vidrig såpa. Bilden får mig nästan att börja söka på eniro efter något journummer till nån sån där batterisyraskvättande bangladeshier som kan komma och sitta vakt utanför min dörr.
Och så sjunger dom... mitt i vardagen bryter dom plötsligt mot all reson och logik, och börjar sjunga och dansa koreograferat.
Hemskt! Hade jag varit löjligt rik, vi snackar multimiljardär, så hade jag köpt alla rättigheter till seriemördarmördaren "Dexter" och antiterroristen "Jack Bauer". Sen hade jag gjort en egen "Mamma Mia" där man låter prygla alla som försöker gruppsjunga mitt i vardagen, och där Jack och Dexter kommer in i slutet och... kommer på en slutgiltig lösning på Meryl Streep-problemet.
Bäst just nu: "Mycket snack och lite verkstad" tänker ni säkert om förra inlägget. Nå, jag var hos tatueraren idag. Han hade fullbokat fram till i mitten av November. Det fanns dock en lucka efter ett återbud, och det är imorgon klockan 12:00. Så jag bokade den. HA!
Sämst just nu: Nu är här en jävla röra igen. Hur går det till?
Folk får säga vad fan de vill, nu gör jag det!
Jag vet inte hur många som är kvar sen förra gången jag ventilerade den här idéen på gamla bloggen, så jag förklarar igen. Killen på bilden
heter D.J. Mendez. Lite svår att ta på allvar kan jag tycka, men han är bara här för att hjälpa mig illustrera min tanke. Det är hans "latino"-tatuering över magen som det gäller, den klassiska tatueringen som är så vanlig bland latinamerikanska halvgangstrar och gängmedlemmar.Den där jävla tatueringen. En sådan tatuering, fast som lyder "BUFFÉ" i snyggt typsnitt, och inte ser ut att ha blivit åstadkommen av en tillslipad kulspetspenna på häktet i Sundsvall, ska jag ha.
Jag måste! Mentalt har den blivit som en slags tatueringarnas stora vita val. Den har aldrig riktigt lämnat mig ifred i tanken. Imorgon går jag till tatuerarn, kollar hur texter ser ut i hans portfolio, kollar pris o.s.v. Är allt ok, så bokar jag en tid till i oktober, om det finns någon.
Nu ska det göras. Jag vill verkligen kliva upp på morgnarna och i toaspegeln läsa "ÈFFUB" i stor gotisk stil över buken. Tamejfan!
Xrim: Correctamundo! Vad folk egentligen borde demonstrera mot, är trångsynta och porrsurfingföraktande flickvänner. Utan dom kunde alla de där smygrunkarna slippa rädas repressalier för sina ljusskygga böjelser.
Förresten har jag aldrig nånsin sett en Kickers i Klippan, iaf inte infödd. Vi hade bara nysvenskar och nassar, såvitt jag vet. Hade det kommit kickers hade nog nassarna misshandlat dom i ren frustration, över att inte rå på de många nysvenskarna. Jag kan dock tänka mig att de var talrika i Åstorp; där frodas sånt mög likt bakterier i en luffarljumske.
Bäst just nu: På mindre än en vecka har jag tappat 2½ kg, utan att egentligen lyfta ett finger. Jag är pigg och glad, äter mer kött, fisk och fågel än någonsin. Jag är inte sugen på ett skit, annat än mycket snus. Jag vill noga poängtera att det jag sysslar med inte är bantning, ty dylikt är näppeligen en syssla för manliga män. Nej vad det handlar om, är en diabetesförebyggande och kariesbegränsande kostomläggning, till mer macho mat.
Det finns dessutom pengar att tjäna i detta. Kommer ni ihåg när man ritade på uppblåsta ballonger med bläck- eller tuschpennor, när man var liten? När man släppte ut luften, så blev det man ritat mycket intensivare i färg och konturer. Jag kan alltså spara tid och pengar på att be tatueraren att inte fylla i bokstäverna i buffé-tatueringen så mycket, för om jag tappar mer vikt så blir bokstäverna ju skarpare av sig själv, eller hur?
Dra åt helvete så smart jag är. Min slughet slår mig med häpnad!
Sämst just nu: "Den tunna bruna linjen"
är slut i navet. Jag måste byta bakhjul på henne! Fuck!Reality check: Clint Eastwood levererar.
Men en gång när han bodde på ett hotell i Las Vegas var det ett jävla liv i rummet ovanför, varvid följande utspelade sig.
Detta var på den gamla goda tiden, när Frank Sinatra var Gud i Vegas, och Casinona styrdes av maffian. Nu råkade det vara just Frank Sinatra som hade rummet där det festades, men det tog John Wayne ingen notis om. Han knackade på, iförd pyjamas, och då dörren öppnades sa han helt enkelt till Frank att sänka volymen. En livvakt klev då fram och bröstade sig, och krävde att John skulle "tillatala Mr. Sinatra med respekt". John Wayne, 193 cm lång och mäkta bred, slog då helt sonika ner mafioson, varpå man fick klart för sig att det var bäst att sänka volymen.
En annan gång satt han och söp till med en god vän, som plötsligt ville slå vad. John slog hårt och hade lång räckvidd, varför vännen tyckte de skulle slå vad om just detta. "Jag slår vad om 100 dollar att du inte kan slå ner mig från en meters håll!" sade kompisen, och John accepterade. Kompisen hade dock för avsikt att lura John, och stod vid ett dörrhål om vilket John befann sig på andra sidan, då vadet ingicks. Hastigt stängde han då dörren, och hojtade triumferande: "Jag vinner, du kan visst inte slå ner mig därifrån", varvid John svarade typ "jajjemen" och måttade ett kraftigt slag, slog genom dörren och däckade sin kompis.
Clint Eastwood är dock enligt mig tidernas störste, och hårdare än djupfryst förstoppning på filmduken. Jag har följdaktligen länge undrat hur hård han är i verkligheten, och dag fick jag svaret i hans memoarer.
Episoden utspelade sig då en blott 24-årig Clint kom in på en bar, med en kompis som bar marinkårens uniform. Det kan tilläggas att även Clint är 193 cm, samt att han då tränade simning och hade slitit i skogshuggeriet åren innan. Lång och atletisk, således.
Kompisen i marinkårsuniformen, Fritz Manes, har berättat om händelsen för memoarförfattaren, och så här skriver denne: "Jag hade på mig khakiuniformen med ränderna" minns Manes. "Vi satt där och drack öl, och omkring sex flottister var där i sina vita uniformer. En av killarna kom med nån gliring till mig, och självfallet måste jag upp och spela macho. Fem 'dra åt helvete' var det sista jag fick ur mig för resten av eftermiddan för nån av killarna klippte till mig bakifrån, bakom örat'. Men som det tycks drog samme flottist upp Clints kavaj över huvudet på honom (det gamla hockeytricket. higges anm.) så att Clint varken kunde se eller röra armarna. Flottisten sparkade honom sedan i ansiktet varvid några tänder gick sönder. Detta sårade djupt Clints känsla för fair play. Så han gjorde sig fri från kavajen, och började 'helt enkelt dunka skiten ur killen', som Manes uttrycker saken. När Manes huvud väl börjat klarna var både polis och permissionspatrull på plats; flottisterna krälade omkring på parkeringsplatsen och en ambulans kom farande för att hämta flottisten som lett överfallet.
Clint smiskade alltså sex flottister på egen hand, således precis lika hård som i eposet "Heartbreak Ridge". Något att tänka på för Fanjunkaren, som efter en särdeles övermaga självutnämnelse till filmkritiker beskrev filmen som "riktigt dålig".
Bäst just nu: FRA-lagen. Jag brydde mig inte så mycket tidigare. Jag var inte emot den, för jag kunde inte se att den skulle ställa till det för mig på något sätt. Tvärtom, så roar det mig lite att den retar alla vänsterjournalister och oklippta haschtomtar, som med alltför svullna egon ser sig själv som begärliga mål för säpo.
Nu har jag dock absolut bestämt mig: FRA-lagen bör absolut anammas, helst redan igår! Orsak? Den retar tydligen gallfeber på Norrmännen.
Sämst just nu: Cirkusen kring "den folkkäre artisten" som anhållits för misshandeln på sin fru. Den unga hustrun har nu stängt sin blogg efter att kommentarsfältet fyllts med vidriga kommentarer i stil med "skyll dig själv som gifte dig med en neger". Ett sympatiskt sätt att lägga sten på börda.
Björnen kommer.
Ibland när jag ser människor tillsammans, kan jag inte hjälpa att fantasin rusar iväg med mig. Vissa påstår att jag harlivlig fantasi, men jag tror fler än jag ägnar mig åt just det här; d.v.s. att föreställa sig hur vissa beter sig när de idkar sexuellt umgänge.
Varför började jag fundera på just det här nu då. Jo, jag fick se en bild som verkligen satte fart på fantasin. 
Se, de unga tu! Han, en späd gosse som inte rör starkt, och som sparade sin oskuld till en ålder då de flesta normala grabbar hoppat framför tåget av ren panikångest, eftersom han utav någon gay anledning ville vara kär i den han gjorde det med. Hon, en 26-åring som ser ut som 19. Söt, oskuldsfull och liksom helt i avsaknad utav den där sexuella utstrålningen, som andas synd, intelligens och riklig naturlig lubrikation.
Jag tänker mig samlaget följande: Hon ligger raklång på rygg, med rosiga kinder och osäker, flackande blick. Björn kryper på, liksom snett från sidan, med munnen på vid gavel och blicken i skytteltrafik mellan flickans bröst och sin egen ivrige drule. Det hela ändas utav en prematur ejakulation, ackompanjerat utav ett "äääuuh!". Sen snyftar han litegrann, överväldigad av hur intensiv kärleken kändes i detta vackra ögonblick.
HAHA! Jag kan verkligen inte se att det kan utspela sig på något annat vis.
Vissa människors sexliv kan jag å andra sidan inte alls förmå mig att fantisera kring. Som Charlotte Perrellis, t.ex. Kan någon garantera mig att det inte sitter en liten penis på den "kvinnan", som väntar på att avlägsnas i den slutliga transformationen till "riktig" kvinna?
Hon påstår sig vara medlem i "enmetersklubben". Till skillnad från 10 000-metersklubben, i vilken man är med om man haft sex på ett flygplan, så har man då haft sex på tåget. I Charlottes fall ska det ha hänt på sträckan mellan Hässleholm-Stockholm. Men skötte hon gifvandet eller tagandet?
Keyser: Alla ska vara så jävla överseende alltid. Har dom där snubbarna det svårt hemma? Bra, jag hoppas det betyder misshandel och dagliga rektala övergrepp.
Xrim: Aah! Adidas Kickers, a blast from the past. Jag har egentligen aldrig konfronterats med dom själv, men jag vet att ett par kom förbi Mölletofta Värdshus i min hemby Stidsvig en gång, och började trakassera ett bydrägg. Denne hämtade sig ett litet uppbåd som sedan bankade killarna rätt grundligt. Om de kastade ut dom från en bil eller hur fasen det där var. Blev dom tagna på allvar nånsin? Var dom en kraft att räkna med, liksom? Jag fick aldrig den uppfattningen.
Ingvar: Jo, "death before dishonor" i det fallet.
Sämst just nu: En dum dalmas har skjutit en 281-kilos björnhanne på 12 stegs håll. Han sköt den dessutom i halsen. Det är minst sagt att utmana ödet, han kunde lika gärna träffat i underkäken, sen hade man fått läsa en ny snyfthistoria om sargad jägare som råkat ut för mordlysten best. Björnen dog knall och fall, vilket skytten förklarar med att han träffade halspulsådern. Så är nu ingalunda fallet.
1996 sprang Gerard Gbeyo från Elfenbenskusten 200 meter genom Klippan med knivhugg i hjärtat. Den här nallen skulle alltså garanterat kunnat ägna de sista sekunderna av sitt liv till att ta de där tolv stegen fram till dalmasen och göra masmos av honom, om skottet tagit i halspulsådern. Knall och fall dör man av trauma på centrala nervsystemet, vilket betyder att björnen istället träffats i halskotpelaren.
Vad vi har att göra med är alltså en "björnjägare" som inte vet vad han skjuter på. Att det springer såna fånar lösa i skogarna är mer alarmerande än att det är 1,2 grader varmare här om 100 år. Fast det är ju bara min åsikt.
Bäst just nu: "Mongol" i downloadfilen. Äntligen görs en påkostad film om Djingis Khan!
De e okej å va gay, samt problemen med tjejer.
Många blir förstås besvikna nu, men jag måste faktiskt bekräfta att jag är straight. Men ingen är gladare än jag att de finns, homosarna. Jag skulle rent av önska att de var fler, många fler. De utmanar t.ex. kyrkan i sin kamp för rätten att vigas som alla andra, vilket gläder mig. Kyrkan är en oerhört förlegad och förslappad institution, och i behov utav åtskilliga reformer.
Men tänk dessutom hur ration mellan brudar och straighta killar skulle se ut, om 4 av 10 killar var gay. Happy days, bitches in da front, and bitches i da back!
Men något som irriterar mig kring gaykulturen är, att individens identitet i så stor utsträckning bestäms dennes sexuella läggning. För en tid sedan kunde man t.ex. läsa i Kenzas blogg att hon träffat "Två söta bögar" som hon hade haft kul ihop med under en utekväll. Var de bara det? Bögar? De homosexuella jag känner/har känt, har allihop varit sociala, intelligenta och bildade. Jag skulle aldrig drömma om att bara beskriva någon av dom som "bög".
Förresten så fick jag en gång frågan om hur jag ser på homoadoptioner. Skämtsamt svarade jag att det nog var bra, fast jag själv aldrig funderat på att adoptera ett homo. Skämtet uppskattades föga, men var inte illa ment. Sanningen är att jag inte har något emot det. Samtliga homosexuella jag har känt, skulle säkerligen vara mycket bättre föräldrar än flertalet av idioterna ur svenssonpöbeln som dagligen besökte "Korvgubben" när jag krängde burgare där, och knappt kunde reda ut hur man beställer en varmkorv.
Jag ska förresten erkänna att jag fler än en gång förbannat det faktum att jag inte är bög. Livet skulle förmodligen vara långt mindre komplext om man kunde kila stadigt med en kille. Tänk att träffa en snubbe med samma värderingar, samma humor o.s.v. En som läser "Populär Historia" och "Rocky", samt gillar snus, bärs, rätt filmer, bufféer, grillning, jakt, fiske och motorleksaker. En människa av helrätt modell, s.a.s.
Tänk att slippa räkna ut hur kvinnor fungerar jämt. Aldrig mer försöka dechiffrera deras antikommunikation, eller bläddra i minnesarkivet över vad man kan ha gjort för fel när man får "den tysta behandlingen". Just när man tror att man lurat ut hur dom fungerar så hittar man en ny, helt unik, och så får man börja om från början.
Precis som jag inte vet hur tjejer fungerar*, så har tjejer har rent generellt ingen aning om hur killar fungerar, och de vill sällan få det förklarat för sig. En skillnad mellan killar och tjejer här, är dock att killar önskar de visste hur tjejer fungerar, medan tjejer inte alls vill få det förklarat för sig.
Flera gånger har man sett på när en tjej blivit intresserad av en riktig skit. Det har varit lika hopplöst att försöka varna dom varenda gång. De lyssnar inte, och så går de på en nit. Det hade väl varit ok, om de lärt sig något av det. Men nu gör de näppeligen så. Istället går de på nit efter nit, tills de sitter och öser ur sig gallan om sitt livs historia i media, och beskyller hela manligheten för sina inkompetena val. I slutändan sitter man där, och får bara hundhuvudet för några gamla grogghaggor har fått stryk i 8 av 10 förhållanden.
Vad som dessutom är märkligt, är att tjejer själva inte vet hur tjejer fungerar. Man kan t.ex. inte rådfråga tjejer om hur man ska bära sig åt men en tjej man är intresserad utav, då får man ganska säkert ett lika värdelöst som välment råd. Istället ska man rådfråga en erfaren kille. Detta är förmodligen en utav förklaringarna till antalet förhållanden mellan bs/lesbiska kvinnor är så få i förhållande till det antal bs/lesbiska individer som finns, och varför promiskuiteten är så påtaglig i flatkulturen. De har helt enkelt lärt sig att skippa tugget, och går istället direkt på att mumsa bäver.
En utvecklig att avundas, alltså.
Jag har filosoferat kring en specifikation av ett annat problem med tjejer, och det är det här; det är i princip omöjligt att hitta någon med samma humor. Här går den gamla klyschan "Kvinnor är från Venus, män är från Vars" igen. Till en viss del fungerar vår humor ihop. Jag kan få tjejer att skratta, och tjejer kan få mig att skratta. Men detta sker huvudsakligen i de fall då vi försöker pejla in varandras våglängder. Jag och de killar jag känner, roas nästan aldrig av innehållet i ett samtal kvinnor emellan, hur roligt de än verkar ha.
Kvinnor skrattar åt "Nemi", killar åt "Rocky"... eller "Gustaf", "Hälge", "Knasen", "Herman Hedning", "Asterix", "Lucky Luke" eller t.o.m. "Hagbard".
Det är här det riktigt jävliga kommer in; Det finns kvinnor med rätt humor, men det är nästan alltid något fel på dom. Antingen har de dålig intimhygien, eller så är de ännu komplexare i sin kommunikation, eller så har de inget liv och är klängiga.
De bästa kvinnorna är trots allt de som kollar på "Sex and the City" och läser "Nemi".
Alltså: Är man inte bög, tycks det extremt svårt att vinna fullt ut. Men man måste våga hoppas på att ibland få plocka undantagsrussinen ur den bekräftade regelbullen. Hux flux kanske man träffar något härligt mångfacetterat intelligentium, som utöver "Nemi" garvar åt exempelvis "Monty Python". Då trivs man verkligen.
Bäst just nu: Ratioförbättringsajter som den här!
Bäst just nu2: Higge Erövraren levererar ännu ett magnifikt inlägg, drypande av genialitet.
Sämst just nu: Frukterna som brottsoffer får skörda av Mona Sahlins integrationspolitik. Hon borde ställas inför rätta, istället röstas hon in som statsminister om två år. Att hon troligen får sällskap i riksdagen utav SD är rätt åt henne, inkompetenskärringjäveln. All heder åt den här bedrövliga regeringens mest kompetenta minister, Nyamko Sabuni.
* I det stora hela. Vissa delar har jag helt och hållet klurat ut.
Avvecklandet utav fobier.
Men jag kan nog nöjt säga att jag är ganska fobifri. Jag trodde att jag var rädd för hajar, men när de dök upp under snorklingen utanför Perhentian Islands så blev jag bara ivrig. Jag for dock upp i båten jävligt fort när en stor Laticaudus Columbrina
kom simmandes rakt emot mig. Men hade jag varit säker på att det fanns ordentlig tillgång på läkarvård och motgift på öarna så hade jag nog hållt mig kvar i vattnet. Arten ska enligt uppgift vara ganska fredlig, och t.o.m. hugga ett "oladdat" varningsbett om den känner sig trängd. Men jag ville inte riskera att sätta tofflorna i nån muslimsk avkrok, utan sprit och urringningar. Det handlar trots allt om ett av ormvärldens effektivaste gifter.Förr var jag även rädd för mörka djupa vatten. Den rädslan botade jag dock i den lilla cirkelrunda Odensjön
, utanför Röstånga i Skåne. Den får allt vatten underifrån, och saknar helt tillopp. Vattnet är därför glasklart och siktdjupet ligger på runt tre meter beroende på ljuset. Den blir dessutom jäkligt varm, och de översta meterna håller utan problem mellan 25-30 grader en bra sommar. Sjön påstås också vara "bottenlös", men drygt 20 meter ner ska där enligt uppgift finnas en botten.Jag fick nys om sjön först i vuxen ålder, och körde då dit för att bada. Väl i sjön, tog jag efter ett tag mod till mig och simmade ut i mitten. Där låg jag sen och kikade ner i djupet, tills jag kände att där inte fanns något att vara rädd för.
Hade det funnits Mal i sjön, kanske jag gjort annorlunda. Kanske måste jag åka till sjön Båven i Södermanland för att göra om tilltaget. Båven är nämligen inte bara en sjö som ligger vid Göran Perssons gods, det är även sjön där man dragit upp den största Malen
i Sverige (inte den på bilden). Den ska ha vägt 180 kilo, och varit 3,6 meter lång. Det sägs att man agnade metrevarna med katter förr. Lite läskiga är dom allt, Malarna.När jag var 10, botades min mörkrädsla. Farsan hade nyss gjort repmånad som hundförare på gamla anrika F5 i Ljungbyhed, så när vår gamla Skyeterrier togs av daga i samma veva, blev den nya hunden en Schäfer. Dessutom skulle den söktränas. Lasso som han fick heta, var extremt sökvillig och mycket duktig. Dock behövdes något att söka efter, och det blev givetvis jag som fick anta rollen som "skurk".
Av olika anledningar kom det sig att de flesta söken skedde på kvällen, långt efter att det blivit mörkt. Jag fick anvisningar om var jag skulle gå och gömma mig, och när farsan trodde jag var framme kom han efter med Lasso. Nu hör det dock till saken att farsan hade ett jävla humör. Därför gjorde jag aldrig någon affär av att jag inte hade någon ficklampa.
Han skulle nämligen börjat leta efter en, men aldrig hitta någon, eftersom ingen fanns. Det skulle då bli ett jävla liv, som alltid när det söktes efter ficklampor som aldrig fanns då de behövdes. För husfridens skull svalde jag rädslan, och gick ut i skogen utan ficklampa. Hade jag tur var det månljus.
Jag fick ofta gå ganska långt ut i skogen, vanligen en eller ett par kilometer. Ibland förstod jag inte farsans anvisningar heller, och gick fel. Då kunde jag få ligga någon timme där i mörkret, och t.ex. fundera på vad som egentligen hänt med 10-åriga Helen från Hörby, som aldrig hittades. Efter ett par gånger hade jag dock lärt mig att det aldrig fanns något farligt där i mörkret.
Det är alltså exponering för "faran" som verkar vara boten för fobier. Endera dagen kanske jag klättra upp i ett träd och blir sittandes ett tag.
Ingvar: Det var snällt! Betyder det att du även hellre skulle bestiga mig än Blondinbella?
Xrim: Är den händelsevis polsk, din penis?
Lindström: Du spelar inte golf?
Bäst just nu: Jag knuffade mitt vrak till moped tvärs över stan idag. Det tog dock bara runt 90 minuter att komma fram till verkstaden. Gubben där sa att inlösning var ett troligt scenario, eftersom moppen var i så dåligt skick. Hoppas på det, för då blir det en vägreggad Yamaha Raptor till våren, om jag hittar en garageplats!
YEEHAAAW! Then I'm going to terrorise this fucking hood.Sämst just nu: Krabba. Jag köpte en idag, som jag under stor vansklighet inmundigade. Den smakade pööh!
Nä, så är det inte.
Orden är aftonbladets sexolog Linn Heeds, och de avslutar ett längre svar på en fråga om varför pojkvännen inte uppvisar den där riktigt råbarkade kåtheten, som flickvännen så gärna vill se.
Det där är så typiskt vårt fisljumna och politiskt överkorrekta samhälle. Så där kan man väl för fan inte säga? Är det inte sämre att onanera med sin fasters trosor på huvudet, än över en Playboy? Är det inte sämre att tjata på sin flickvän om analsex än att inte göra det? Är det inte sämre att begå tidelag än att ge fan i hönsen? Och är det kanske inte sämre att ligga med en norrman än en svensk?
Jo, jo, jo! Folk i det här landet måste sluta mähäa med huvudet under armen, och svälja den här "alla lika"-skiten hela tiden. Nu är han ett klent exempel, den där stackaren som inte är råbarkat kåt. Han kan ju ha bra skäl att inte ge sig hän; flickvännen kanske luktar illa, vad vet jag. Baserat på det där är han givetvis inte en sämre människa än någon annan.
Men en 16-årig snubbe som kommer till ungdomsmottagningen därför att han fått en infektion i sitt urinrör, orsakad av avföring som fastnat, efter att ha tjatat sig till ett analt samlag med sin 14-åriga flickvän, är en sämre människa än t.ex. Fanjunkaren.
Jag mötte en gång en gubbjävel i en rondell. MÖTTE! Han är mycket sämre än många jag känner, och hans dumma kärring som inte gömde bilnycklarna redan för 10 år sedan är lika dålig. Ligistjävlarna som stal och vandaliserade min moppe är också sämre människor än de flesta jag vet.
Om jag imorrn läste i tidningen att: "De ligister som slog sönder Higges moped, kördes igår över utav 5ans buss. De sprack som vattenballonger och det flög bitar längs hela Smedjegatan", så hade jag brutit den här jävla kolhydratblockaden och firat med några kalla pilsner. Ja, min egendom är värd mer för mig, än liven som tillhör kriminella människor jag aldrig träffat. Är det så konstigt egentligen? Jag tycker inte det.
Låt mig exemplifiera: Birgit läser tidningen, och skummar igenom världsnyheterna. I Bangladesh har det dött 700 människor i nya översvämningar. Men Birgit funderar inte närmre på saken, hon vet ju inte ens vart Bangladesh ligger. Människorna har alltså inget egentligt värde för Birgit. Men då Birgit senare går ut i tvättstugan, och finner att någon stulit hennes tvätt, så blir hon mycket arg. Bl.a. har en Aubade-bh för 800 spänn försvunnit, samt ett par äkta Victorias Secret-rövfodral, med öppning i grenen.
Att döma av Birgits reaktion, så var den där egendomen värd mer än de där Bangladeshierna (heter det så? Bryr ni er ens?), och jag vågar sätta hårddisken på att samtliga utav er skulle reagera på liknande sätt!
Så skäms inte om ni nån gång tänker att ni är mer värda än någon. Med tanke på vilka ofärdiga praktarslen som upptar vårt livsrum, är oddsen goda att det är sant.
Bäst just nu: Nya avsnitt av Californication ute.
Sämst just nu: Jag måste knuffa mopedjäveln en halvmil till försäkringsbolagets verkstad imorrn.
Bisarrast just nu: Att se Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna i HBO's nya högbudgetminiserie om ett gäng marinkårsoldater i Irak. Där går samme Alexander som fick sin handske ollad av Greven på Kallax, runt och beordrar ökenkamouflerade hårdingar att rycka fram med Hummers i terroristkontrollerade städer. Kolla in den; "Generation Kill"
Alexander i mitten. Till vänster om honom står "Beecher" från kultserien "Oz". Fanjunkaren har förresten sagt att han inte sett "Oz". "Vad finner en sådan människa för glädje i livet?" kan jag tänka när jag hör sådant.
"By appointment to her Majesty Queen Elizabeth II"
Den är en helt sfärisk (underredet kan kopplas bort, och därunder finner man även "blåshålet", som de flesta moderna sugare saknar) skönhet,
och jag har aldrig försökt hitta påsar. Jag antog bara att det inte skulle gå.Hur som helst så ligger det nu en orderbekräftelse i min inkorg, som påstår att det är fem nya påsar plus ett microfilter på väg hem till mig. Det känns fantastiskt!
"Hur fan dammsuger han om han inte haft några påsar då?" kanske ni tänker. Jo, jag köpte en liten själlös dammsugarjävel med kromade fälgar, ställbar effekt och rödglänsande lack. Detta eftersom jag relativt snabbt insåg att det är ett jäkla skitgöra att återanvända Hooverns påse. I samband med flytten för 1,5 år sedan pensionerade jag därför Hoovern, och köpte den röda.
Den röda har dock jävlats från dag 1. Den välter om man drar i den, vilket irriterar djävulen ur mig. Den var ful och plastig, och hade en kort sladd. Så en vacker dag när den irriterade mig riktigt mycket, fick jag nog och skrek till den: "Nu dör du ditt jävla as, jag gräver hellre ren Hooverpåsen än står ut med ditt jävla skit längre! AAAH AAAAH! DÄR HAR DU, ASJÄVEL".
Med armarna i luften likt en nervskadad finne, stampade jag så livet ur den lilla skitsugaren.
Belåten betraktade jag det spruckna liket. Ett hjul hade flärpt av och flugit tvärs över köket, och ur den spruckna röda kåpan tittade en fjäder fram. Sinnefriden och känslan utav seger jag kände, var väl värd de 299 kronorna jag gett för skiten på ICA Maxi.
Och nu kan jag alltså åter ta min älskade Hoover, som ylar likt ett flyglarm och suger som ett dopat mansluder, i bruk.
Zack-hack: Det är ju hans andra långa förhållande sen gymnasiet, dessutom är han farsa. Men vem är du? Patrik? Lill-Fritt?
Bäst just nu: Skäggvaxet luktar Citronfromage.
Sämst just nu: Vestibulit. Det är alltid dåligt.
Haha?
"En förmögen plantageägare i amerikanska södern hade problem att tillfredställa sin kvinna. Han beklagar sig för en vän, och förklarar att han blir för varm och svettig för att hålla på tills frun kommit. Han får då rådet att låta en slav stå och fläkta när dom har sex. Nästa gång det är dags för sex kallar han in en storvuxen negerslav till sängkammaren. Mannen bestiger frun, och slaven står bredvid och fläktar.
Trots fläktandet blir mannen varm och svettig, och frun verkar vara tämligen oberörd. Mannen beordrar då slaven att byta plats med honom. Slaven gör som han blivit tillsagd, och fruns reaktion låter inte vänta på sig. Hon stönar och kvider, ocjh får orgasm efter orgasm.
Då säger mannen: Fattar du nu hur man ska fläkta, dumjävel?"
Elin: Även om man är kort kan man ha korta ben i förhållande till längden på överkroppen! Duh!
Keyser: Systemets ja. Det finns ju "riktig" i Tjeckien, och på sina håll i Danmark, men dit åker jag så sällan numera.
Bäst just nu: Det fanns tid att koka nya.
Sämst just nu: Jag glömde äggen på spisen.
Penisrelaterad aggressivitet, samt undanskuffade glädjehål! (remastered)
Detta inlägg kommer från min gamla blogg, och har snart två år på nacken. Det handlar om kvinnors och mäns inställning till könsorgan. Bloggen skrevs på ett vulgärare språk då, och med djupare funderingar. Det var nog roligare. Börjar jag bli mjuk i huvudet? Självbelåtenheten i det här inlägget gör mig förresten nästan generad. Men klitorisen måste verkligen avdramatiseras. I "Sesam"-citaten står det att män är rädda för den, vilket jag glömmer att kommentera. Kortfattat kan jag i efterhand bara tillägga att män som är rädda för klitoris är defekta i övervåningen. Den är ju vår vän. Förresten så förekommer ordet "Vagina" en aning för frekvent. Fast det är ett rätt skoj ord...
Jag jagade runt nyss på nätet efter texten till Vaginamonologerna, men försöket var halvhjärtat och resultatet uteblev.
Däremot läste jag på sajten "Sesam, på lätt svenska" att: "Nu spelas pjäsen Vaginamonologerna i Lima, Perus huvudstad. Många vill se den och tycker att den är bra. Eve Ensler från USA har skrivit pjäsen. Hon är pjäsförfattare, poet och journalist. Vaginamonologerna handlar om vad kvinnor tycker och tänker om sina könsorgan. Eve Ensler upptäckte att många kvinnor inte tycker om sina könsorgan. De talar sällan om dem. Däremot talar män om sina könsorgan. De talar ofta aggressivt om dem".
Japp, visst talar vi om dem. Och aggressivt, jajjemen.
Vem minns inte Hitlers legendariska ord den 8e april, 1940: "I morgon ska jag och min kuk invadera Danmark och Norge!". Eller Pol Pots löfte innan revolutionen i Kambodja: "Jag och min penis ska döda alla intellektuella, samt alla tandläkare!". Slutligen det kanske mest kända, av Julius Caesar: "Jag segrade med kuken, sen såg jag, och kom!"
Ska vi reformera det här tänkandet och språkbruket, är det viktigt att det sker i rätt följd. T.ex. att om nu kvinnor ska börja tala om sina kön, så bör de först lära sig att uppskatta dessa, tycka de är fina, o.s.v.
Annars kan resultatet bli förvirrande. Tänk om Gudrun Schyman innan valet sagt t.ex.: "Nu ska vi ta makten med Fi, jag och mitt gamla fula geggveck, och då systrar, kommer penisar att rulla!". Nej, dom måste först lära sig att tala väl om sina vaginor, och då kanske man istället hade kunnat få höra någon glad jingel från henne, typ: "Vi ska faktiskt ut i dag, mitt lilla hål och jag, alla tomma vinboxar, näsan å kinderna!".
Vidare kunde jag läsa på "Sesam" att: "En av de tre skådespelerskorna spelar en äldre kvinna. Den äldre kvinnan har aldrig tittat på sitt könsorgan. Hon har aldrig haft orgasm. Hon börjar gråta när hon upptäcker sin klitoris.
Eve Ensler säger i pjäsen att män är rädda för klitoris. Hon säger att det är därför man könsstympar flickor (skadar deras könsorgan på ett traditionellt sätt) i delar av världen".
Ok, för det första avsvär jag mig å manlighetens vägnar allt ansvar för att man som kvinna inte har kollat upp vad det är för pryl som sitter där och tar plats mitt på kroppen, och som man rimligen borde komma i kontakt med relativt ofta.
Dessutom måste jag med övertygelse få hävda, att om någon ska klandras för att kvinnor inte tycker om sina vaginor, så torde det i majoriteten utav fallen inte röra sig om en man iaf! Varför? Jo, för när man väl exponeras för en vagina så aktar man sig nog för att förolämpa den, för annars blir man ju knappast bjuden fler gånger!
Jag menar, hur tror ni ett svältfött biafrabarn skulle reagera om man plötsligt bjöd det en tallrik seg Sjömansbiff på något mediokert långtradarställe längs med E4an? Inte fan skulle det säga; "Nämen vad fan har hänt med biffjäveln? Har kossan skrattat ihjäl sig? Och varför är mjölken pissljummen? Det här får ni ta tillbaka, det äter jag inte!".
Eller när amerikanerna befriade koncentrationslägerna efter kriget, och mjukstartade judarnas magar med buljong och vitt bröd! Inte kom någon jude fram till General Eisenhower och sa; "Hörru din snåle jävel, varför är det inga kycklingbitar i buljongen?".
Nej sanna mina ord, de flesta killar aktar sig nog för att kalla den för dumma saker. Och även om den nu skulle te sig märkligt skapt och skamlöst oansad, så kniper man i alla fall käft! Man förolämpar den inte. Eventuellt kanske någon dristar sig till att spotta ut de grova, snirkliga håren en smula mer demostrativt, men där drar nog de flesta gränsen.
Vad beträffar det där med att hitta klitorisen, så hade jag väl personligen väl kunnat tänka mig att promenera runt på stan, för att sticka upp handen under kjolarna på kvinnor och upplysa om var den sitter. "Hejsan (pet pet) där är den, lycka till".
Ehuru betvivlar jag detta förfaringsätts sociala acceptans. Nej, innan man överhuvudtaget kommer i närheten utav någon joddlarknapp, så har man tvingats bränna halva lönen på fika, mat, groggar, biobesök och vad som nu kan krävas för att komma innanför ett par trosor.
Återigen kan alltså problematiken härledas till kvinnan själv. Inget nytt där alltså. (Oj, skarp kvinnokritik där! förf. anm.)
Nej, jag säger som Jesus kunde ha sagt om han gillat fruntimmer: "Kom till mig med edra sköten exponerade, så ska jag i sanning lovsjunga deras skapelse!"
Själv har jag sedan länge hävdat att mufflan (för att använda Lena Philipssons benämning) är en av de främsta uppfinningarna någonsin! Fullt i klass med förbränningsmotorn, jäsningen, buffén och mysbyxorna.
Bäst just nu: Nya mystikfyllda serien "Carnivale" om en ambulerande nöjespark under depressionen i USA, där en av de protituerade genomförde en vaginalsköljning med en skakad Pepsi i senaste avsnittet.
Sämst just nu: Avsaknaden utav tvättider.
Jag visste väl det!
Yes! I win!
Förresten...
Annika Sundbaum och Tv-deckaren Frank Cannon? 
Förresten så vill jag bara säga att Christian Luuks kopiering utav Conan O´Brien är ingenting annat än pinsam. Det har irriterat mig länge nu. Ni vet det där märkliga gestikulerandet, och blickarna. Men det blir liksom humorlöst när Luuk gör det.
Jag är trött på den fan nu. Nä, tacka vet jag Harald Treutiger, han var iaf inget jävla plagiat!
Slapp dag, slappa resår.
Jag kom nyss in efter en nattlig promenad, som trots eskaperande kalsonger avlöpte relativt väl. De som sällan går, tänker kanske inte på att en simpel promenad trots allt kräver en del planering. Den här gången visade sig alltså ett par resårslappa rövfodral vara planeringens svaga länk. Jag var ledig idag, varför mina allra mest slitna gamla boxershorts fick åka på.
Något mer ansträngande än att boka tvättid och högerklicka med musfingret, stod näppeligen på dagens agenda.
Ehuru bröts dock min kvalitetstid utav ett synnerligen förargande telefonsamtal.
Jag: Higge!
Polisen: Ja hej, det var från polisen, Johan här.
Jag: Hmm? SHIT! Nån har sett mig... nej... jag har ju inte gjort något? Droger? Nej, jag knarkar ju inte... Misshandel? Nej, jag har inte slagit eller hotat någon.
Polisen: Nej, du behöver inte vara orolig, jag ska bara ställa en fråga.
Jag: Jaaa? Läs inte tankarna genom luren, grisjävel!
Polisen: Äger du en Peugeot, eu-moped?
Jag: Nej nej nej nej, inte moppen också... *kikar ut genom fönstret, på platsen där mopeden egentligen skulle stått* Ja, men den är borta ser jag nu...
Polisen: Ja, just det. Den har hittats tillsammans med en annan stulen moped i morse.
Jag: Jaha... vilket skick är den i då?
Polisen: Nja, den är tyvärr inte i så bra skick... Alla plastkåpor är avslitna, men dom låg bredvid, så jag samlade ihop dom. Jag drog den till Spovgränd, tillsammans med den andra mopeden. Kan du komma dit, så kommer jag ut nu?
Jag: Japp, jag går dit nu.
Mopeden var grundligt vandaliserad. Alla kåporna var avbrutna med våld, sadellåset var uppbrutet, bakskärmen avbruten, strålkastaren borta, instrumenteringen hängde i en vajer, tändningslåset avslitet och styrlåset sönderbrutet. Det var gjort av amatörer, som inte förstått att mopederna hade elektroniska startspärrar. Tjuvkoppling är inte att tänka på, och därför hade man alltså inte fått igång mopederna. Det var förmodligen därför som de återfanns bara 200 meter från stöldplatserna.
Men då tjuvarna inte fått igång mopederna, hade dom istället slagit sönder dom. Eller rättare sagt; de slog sönder min. Den andre killens moppe var relativt hel.
Jag betraktade vraket i en blandning utav uppgivenhet och undertryck raseri. I fantasin kände jag knotiga vandalfingrar krossas mellan kindtänderna. Mordlustens kallsvett fuktade ymnigt huden, medan jag talade med polisen och den andre bestulne om sakers varande. En finne, som på finnars vis föreföll vara försupen, kom ut ur grannkåken och tyckte det var bättre förr, när alla hade respekt för prästen, läraren, doktorn och inte minst polisen.
Jag orkade inte lyssna på finska fyllefloskler, så jag tog mitt skit och gick hem.
Efter samtal med försäkringsbolaget blev jag dock på bättre humör. Moppen skulle återställas, och jag blev lovad att slippa förhöjd självrisk trots att jag bara låst med ett lås. Skönt med självrisk på bara ynka 2000, för nu slipper jag ju fundera på vad jag annars skulle tvingas spendera dom pengarna på.
Dagen kunde bara bli bättre, vilket den blev. Det kan jag dock spara tills imorrn.
Sämst just nu: Förhoppningsvis kvalitén på det liv mopedtjuvarna kommer att avsluta om 40 år, som missbrukande gamla vrak på en kall parkbänk, bespottade av allmänheten.
Bäst just nu: Annika Sundbaum-Melin, det sladdriga apskaftet till otäck människa, har redan fläbbat till sig efter det ansiktslyft hon köpte när hon blev tillsammans med nån svagsint 28-åring. Haha, pengar i sjön!
Nu var hon aktuell i en artikel, där hon påstod sig ha fått diagnosen ADHD som 44-åring. Ja, det skulle kanske förklara ett och annat. Som te.x. det överdrivna vansinnesutbrott hon för ett par år sedan hade på Björn Rosenström i media, angående en fånig låttext där han sjunger att han klipper av ett par för långa tuttar?
Att diagnosen måste vara extra svår för henne, klargör hon också: "Jag tror skammen och självföraktet över att inte klara av sin vardag och tillvaro är större hos kvinnor"
Fy fan! Jag kan verkligen inte läsa en tidning, utan att slås utav hur mycket svårare det måste vara att vara kvinna än man. Jag lider verkligen med dom. Det måste vara ett under att dom inte bara klättrar upp och hänger sig i sina objektifierande behåar från takfläkten, allihop.
Om människor känner skam, känner kvinnor den mest! Om kvinnor är trötta och slöa, då kan det vara "dold kvinnosjukdom". Om man börjar sälja vin på box, då är det en "kvinnofälla". Aldrig kan man som kvinna slappna av, tycks det. Faran lurar överallt!
Kära penis, jag är så glad att jag har dig!
Äckliga Kishti är borta för evigt!
T.ex. så startar alla bra serier om. Själv ser jag mest fram emot "House", "Dexter", "Californication", "Supernatural", "Life", "Family Guy", "The Office", "South Park" och "It´s always sunny in Philadelphia". Tycker ni att jag glömde någon väsentlig serie? Vissa, som "Weeds" går ju redan, och "Heroes" spelar inte riktigt i samma division som de jag nämnde.
En helt ny advokatserie, "Raising the bar" sätter igång också. Jag har sett första avsnittet, och tycker den verkar riktigt bra. Mycket bättre än nya "Eli Stone" och "Shark" (förvisso hyfsade), och ljusår bättre än David E. Kelleys efterblivna dynga (Vem minns inte "Ally McBeal" med sin sinnesjuka titelrollsinnehavare, som sparkade fantasibebisar och råkade i luven på sina kollegor, samtliga lika magra, eländiga och oattrativa som hon själv). Värt att nämna är att gamle flickidolen Marc Paul Gosselaar ("Saved by the bell") har en framträdande roll som oputsad idealist, och den hemska morsan från "Malcolm in the middle" är riktigt fin i rollen som rabiat domare.
Dessvärre startar en massa skit om också, men även i eländet kan ljusglimtar skönjas.
"Idol" är ett exempel. Man slipper aldrig undan det. Hälsar man på hos folk, så ska de alltid se eländet. Men lyckligtvis är juryn bortbytt, så det gick faktiskt ganska bra att se eländet.
Kräkmedlet Kishti har försvunnit. Kanske har man hällt salt elller möjligen snus på henne, alt. ställt ut en stor skål öl i hennes väg, så hon drunknat. Tja, hon kanske t.o.m. blivit uppäten utav en Fransk Myskanka eller en Grävling. Ty så ändar många äckliga saker som lämnar breda glansiga slemspår efter sig, sina liv. Eller så kanske hon sitter på Kasinot i Sundsvall och anfräter heltäckningsmattan med korrosiva kesoflytningar, samtidigt som hon tigger tvålfagra gossar om tafatta samlag bland skuggorna. I vilket fall: Jag hoppas och tror att vi slipper se det bedrövliga fanskapet igen.
Skönt även att bli av med tråkige Swartling med sitt trista "bad boy"-komplex, och den intetsägande slemproppen Breitholtz.
Istället har man fått in en klassisk Puma i Laila Bagge
och en genuint kul och säker "Swartling" i henne ex-man Anders Bagge. Det var någon annan typ där också, och han verkade iaf bättre än trötte jävla Breitholtz. Tyvärr måste vi dock stå ut med ögontjänande skitstöveln Peter Jihde, för den fan blir man tydligen aldrig av med. Kan ingen hitta något riktigt olagligt i hans dator, eller nåt?
Hocke: Känns tryggt att du är med. Skönt att kunna glädja en gammal försupen Kalmarit också! Johnny kommer inte fram så ofta längre, men det går ju i perioder.
Ingvar: Gör dig inte dummare än du är, otäcke framstjärtsnarkoman! Ond och rödhårig...
Lintin: Jag håller absolut med. Magnifikt mys! Dina ord kanske når fram till den svagsinte gossen? Han är också från götet. "Änna, änna!"
Bäst just nu: Att bloggproduktiviteten faktiskt håller i sig.
Sämst just nu: Inte fransyskan i mitt kylskåp iaf! Alldelens rosa och saftig i mitten.
Konstig läggning
Men detta känns som en ganska begränsad och amerikansk företeelse. Några individer som dock är mig lika främmande, och som förekommer ganska talrikt även i vår närhet, är de till synes normala kvinnor som attraheras utav lortgrisar. Jag har sett det på nära håll flera gånger, och nu senast i Aftonbladet!
Tommy Körberg ska nämligen enligt uppgift ha satt personlig hygien som en ganska låg prioritet i tillvaron. Artikeln, som handlar om att Tommy ska bli pappa, kan läsas här. Fast det kan ni skita i, den är nämligen inte särskilt intressant. Där står bara att Tommy är 60, och att han är förtjust över hur graviditetsbrösten har växt till sig. Kvinnan, som heter Ann-Charlotte och är 38, är tydligen inte lika begeistrad.Vad ser en kvinna i en lortig man? Jag kan faktiskt se det logiska i att kvinnor skickar friarbrev till dömda mördare på Hall, för i de fallen finns det komplicerade psykologiska faktorer som spelar in. Som normal, och ännu inte särskilt kriminell (genar på cykelstigar med moppen, och hittar på ett och annat fall utav förargelseväckande beteende), så kan jag konstatera att det inte är mig det är fel på. Det är de där kvinnorna som är förvirrade, och ingen kräver utav oss normala att vi ska bli kriminella för att lyckas fixa en kvinna.
Men när renliga killar blir bortvalda för lortgrisar då? Hur fan ska man tolka en sån sak? Hur vridna är inte dessa kvinnor? Jag kan köpa att det finns attraktionskraft i att Svartenbrandt brassade sönder en polispiket med en AK4. Men vad jag inte kan finna någon som helst attraktionskraft i, är en smutsig drule!
Vad är så stort med Tommy Körberg, att det ursäktar det faktum att han är lortig? Han gör ju ingenting! Han dyker upp någon gång, vanligen berusad, med sin jävla hatt och inpyrda linnekavaj, och terroriserar diverse underhållningsprogram med sin rekorduttjatade "Anthem".
Jag VET att det finns kvinnliga läsare därute som har saker att säga till hans försvar! Ni attraheras av hans utstrålning och han sjunger så bra, och vad det nu kan vara!
Men menar ni verkligen att ni kan ligga och mysa med någon som luktar illa? Kan ni verkligen känna er tillfreds i svettlukt och skrevröta? Har han SÅN jävla utstrålning?
Bäst just nu: Jag ska lappa mina gamla älskade dieseljeans med en smiley, som när man var liten.
Sämst just nu: Nederbörd.
Så minns vi Lennart Swahn!
och Tommy Engstrand. Jag älskade Razzel, och att ibland få vara uppe tills "Snobbar som jobbar" 
började. Roger Moores diarrégula Aston Martin DBS var det fetaste jag sett i bilväg, sånär som på en vit Lotus Esprit, som jag sett fara under vattnet i en James Bond-film ("Älskade Spion") som morsan lånat utav hårfrisörskan. Det var förresten Roger Moore som körde den också, varför han följdaktligen var universums mest dyrkansvärde hårding. Dessa tidiga Roger Moore-influenser har gjort att jag än idag är ett hängivet fan. Tony Curtis kunde jag förresten inte tåla; en neurotisk flåbuse i total brist på det aristokratiska raffinemang, som Roger Moores rollfigur Lord Brett Sinclair fullständigt dröp utav.
F.ö. ÄR Roger Moore den bäste Bond genom tiderna (Higge Erövraren frågar inte vad som anses, Higge Erövraren berättar hur det är!).
Eftersom nu Lennart Swahn var den som presenterade "Snobbar som jobbar", blev han på något naturligt sätt Roger Moores svenske "sidekick", och således så nära den äkta varan vi kunde komma. Jag hyste alltså en avsevärd respekt för denne sobre gentleman, också inte minst för den subtila pondus med vilken han modererade "Gäster med Gester".
En annan sak som gjorde intryck på mig, var att han aldrig kritiserades i så skarpa ordalag av min föräldrar som flera utav hans kolleger. Standardfrasen då mina päron såg någon de avskydde på tv, exempelvis Lennart Hyland, Lasse Holmqvist, eller Bengt Grive var antingen: "Usch, där e den där rälie jävelen igen (morsan)" eller "Fy fan, ta väck den darr osympatiska jävelen forr helvete (farsan)".
En gång kom dock min faster på besök från Stockholm, och hon kunde minsann berätta att Lennart Swahn och Bosse Hansson på tevesporten
hade flyttat isär. Det betydde alltså att de bott ihop, vilket betydde att de var "fikusar". För första gången i mitt liv började jag väl på allvar då fundera över vad två gubbar som gillar andra gubbar gör med varandra då ingen ser. Jag kom fram till att det spelade ju ingen större roll, för det var ju för fan Lennart Swahn det handlade om. Hur illa kunde det vara med bögar om Lennart var en?
Kanske är det alltså tack vare denne tv-mans förträfflighet som jag idag tillmäter människors sexuella läggning så ringa betydelse? Tack Lennart för att du gav mig den vägledning, som i kombination med god självinsikt och en tydlig sexualitet, har gjort att jag slipper dras med den stjärtängslighet och de homofobiska dubier som idag ansätter så många utav mina eljest så upplysta kamrater.
Nu vill jag slutligen ta mig friheten att skapa en fröjdens hyllning till Lennart Swahn, så att vi alla kan minnas honom med den glädje han förtjänar!
Vila i frid.Bäst just nu: Vi fick minnas Lennart.
Sämst just nu: Träningsvärken håller i sig.
