Higge Erövraren

Jag tar fortsättningen om "skillsen" nån annan gång, när jag inte har något bättre att skriva om. Nu har jag dock något bättre, eller snarare väsentligare, att dryfta. Nämligen analyseringen av den stagnerande kvalitén på mina blogginlägg. Jag har stött på en del problem inom bloggskriveriet. Ett av problemen är att jag är nöjd med tillvaron. När jag jobbade på Korvgubben och var fylld utav hat och bitterhet, och drömde om att få mörda kunder, var allt mycket enklare.

För att inte tala om när jag senare hade en oerhört slapp tjänst på Sveriges mest vanskötta Universitet, och kunde ägna dagarna åt att putsa på blogginläggen, och gnabbas med mina härligt stereotypa knegarkollegor.

Problemet med det nya jobbet är dels att jag trivs, och dels att det är omgärdat utav ganska strikt tystnadplikt. Jag behöver för all del inte skriva om just personen jag arbetar för, även om det skulle vara lätt. Martin, som han får heta här, är på sätt och vis en av de roligare personerna jag någonsin träffat. Visst skulle man även kunna skriva en hel del runt i kring honom och jobbet, då cirkusen inom den del av den offentliga sektorn som handikappade är utlämnade åt, hyser en varierande mängd dråpliga livsformer. 

För att nämna några har vi de klassiska småpåvekärringarna som får den kommunala byråkratin att bli så där härligt vedervärdig och kärvande, samt de utbrända tanterna på vårdgolvet. Ni vet de där som ständigt kämpar mot odugliga karlar på hemmaplan, tyngdlagen, dåliga ryggar, axlar och celluliter, och som sägs kunna göra underverk om det inte varit för personalbristen.

Ett annat problem är att jag inte vet vad jag skrivit om. Jag kan komma på en idé, något att skriva om, men så fylls jag plötsligt utav tvivel, och undrar om jag inte redan skrivit om det innan. Och tack vare det obefintliga registret på min gamla blogg http://higge.blogdog.se/blog.html så är det inte särsilt enkelt att gå tillbaka och kika heller. Man måste scrolla sig igenom drygt ett år utav långa blogginlägg för att komma till klarhet.

Min morfar, vars genetiska material jag har att tacka för såväl en tämligen hög intelligens, som kraftig benstomme och en ansmygande tunnhårighet, har ungefär samma problem. Han är nämligen fylld utav lustiga anekdoter, men har med tiden blivit en smula ovillig att berätta dessa, eftersom han inte vill verka gaggig om han råkar upprepa dom.

Dock ska sägas att de flesta av dem tål att upprepas. Som de om den unge Karl-Agne William Johansson. Morfars barndomskamrat från den lilla byn i Blekinge, som i egenskap utav byskolans driftkucku, fick smisk på lektionerna med Rallarrosor som kamraterna i bänkarna bakom honom, plockat vid skolans utedass där de växte sig höga och styva.

Favoritkapitlet i Karl-Agnesagan är dock när morfar efter några år stöter på honom i lumpen på Gotland. Gotland var enligt morfar vid den här tiden ett träsk utav synd, inavel och könssjukdomar. Något som tydligen avspeglades i personalstaben vid Gotlands Artillerikår. Ansvarig för utfodringen utav manskapet var en matmor, som var ett "gammal tjockt officersluder, med enorma hängbröst och ärr av syfilis i nacken, som i egenskap utav matmor bar löjtnants grad".

Vid ett tillfälle i matsalen noterade den något svagsinte och alltför impulsive Karl-Agne dessa jättelika bröst, och slet i ett ögonblick utav sinnesförvirring upp knapparna i hennes klädnad, så giganterna släpptes ut i frihet. Sen höll han tag i henne, och snurrade så runt med henne ilsket ylande och med brösten flygandes runt ansiktet, tills han fick syn på morfar, och glatt utbrast; "Svensson Svensson, har du sett sicka jevla pattar?".

Vad som sedan hände med Karl-Agne i livet vet jag inte, men han undvek enligt morfar repressalier den gången, efter att morfar slitit iväg honom och haft honom att ligga lågt ett tag.

Nåväl, åter till ämnet. Jag vet liksom inte om jag redan berättat allt jag kommer på att skriva om. Har jag t.ex. skrivit om när Steffe Larsen skulle hänga sig i femte klass? Det var ifrån en Ek i ett hopprep, och hela fotbollsplanen vid byskolan i Stidsvig var fylld utav nyfikna barn, varav flera hojtade "Kom igen då, hoppa!". Det var en händelse utav stor tragikomik, men jag är osäker på om jag redan tagit den en gång.

Problemet hade kunnat avhjälpas med att skriva om mer aktuella händelser, men det är som sagt svårt när man är nöjd med tillvaron. I morse tog jag dock bussen till jobbet, och kände hur jag fylldes utav inspiration till ett klassiskt inlägg.

Bussen fylldes fort, och var redan efter ett par hållplatser smockfull med en pikant luktande blandning utav allsköns pöbel. Jag tog på mig min elakaste min, och fick ha två platser för mig själv ända tills någon hållplats innan min, då en liten trind kvinna med hårslöja och märkligt målade ögonbryn hoppade på och satte sig bredvid mig. Vid det laget var jag dock redan på gott humör, eftersom iPoden spelade NWA, och jag hade hittat en solariebrun blondin med lågt sittande mysbyxor att snegla på.

Saken är klar; Vill jag fortsätta producera inlägg som någon skulle orka läsa, så måste jag smutsa ner mig! Puh...

Positivt överraskad utav kommentarsfältet idag.

St. Alin: Du är lulebo? Intressant. Clifton Fexmo är helt klart kraftigt underskattad som bloggskribent, och jag måste glatt påpeka att du trots din fyndiga kritik tycks vara  en trogen läsare här!

Lotta: Ja, vad svarar man på något dylikt? Vi skulle garanterat ha trevligt, och du besitter ju uppenbarligen en hel del karaktär. Inte skulle jag resa på mig och gå iaf.

Higges Milf: Förtjusande signatur det här. En timme med flyg, det är väl inte hela världen?

Damien: Politiskt inkorrekt? Jag som tycker den här bloggen är alldeles åt h-vete för tillrättalagd. Det är allt mitt blödiga samvete tillåter... Men tack ska du ha.

Pentex: Hur i helvete gick du om mig i befolkningsmängd i Travian? Du är uppenbarligen en naturbegåvning, låt oss hoppas att din kvinna inte sätter ner foten!

Allbin: Noterar glatt!

Bäst just nu: Nu startar jag strax andra byn!

Sämst just nu: Luleå lokaltrafik.