Higge Erövraren

I strävan att upprätthålla min något besvärliga och proteinrika kost utan pasta, ris, potatis eller bröd, är jag ständigt på jakt efter nya kul näringskällor att variera måltiderna med. Därför inhandlade jag nyligen åtta hekto Löja. Dessa sardinstora fiskar fiskas hårt för sin rom, vilken ligger på ungefär 1000 kronor kilot. Mina åtta hekto fick jag dock för lite drygt 11 kronor. Man ska då betänka, att det trots den ringa storleken handlar om en mycket välsmakande laxfisk.

Jag rensade dom ganska rutinerat om jag får säga det själv, och pratade som vanligt med mig själv när jag stod och pysslade. "Det här är ju löjeväckande, höhö" eller "Detta liknar ju rena löjan". Jag hade fått tillredningsinstruktioner utav Fanjunkarens sambo Gullan, som är gammal skärgårdsbo. De små gynnarna skulle sjudas 5-6 minuter i vatten som innehöll en deciliter salt per liter, samt ett gäng kryddpepparkorn.

Det låter kanske som mycket salt, men det blir absolut rätt.

Innan jag flyttade norrut hade jag bara hört talats om löjrom, men jag hade aldrig reflekterat över vad en Löja var. I Skåne är det främst Stenbitsrom som gäller. Denna är lika delikat som löjrom, men mycket tacksammare att "skörda". Här uppe äter man dock alltså Löja, och vanligast verkar vara att man äter den med potatis och löksås, som vi gör med saltsill i Skåne.

Ofta halstrar man den istället, och då äter man den vanligen tillsammans med "Småla", som man gör med den mesta fisken man halstrar här uppe. Ordet "Småla" är en dialektal förvrängning utav att smula, men det är också en förkortning utav rättens fullständiga namn; "Smålanedi", alltså "Smulaneri". Anrättningen består nämligen utav hårt tunnbröd som smulas ner i mjölk med lyngonsylt i en djuptallrik. Det är mycket vanligt att äta till frukost häruppe, och alltså även till middag, om den berikas med exempelvis halstrad eller stekt Gädda, Sik eller Löja.

Om man forskar vidare i skillnaderna mellan maten här och i södra Sverige, så finner man att dessa är större än vad man skulle kunna tro. I Västerbotten är det t.ex. vanligt att stoppa finskuret fläsk i pannkaksmeten, så man får pannkakor med kött i, s.k. "Schlobbor". Man säger Schlobba även i Norrbotten, men då kan det röra sig om en vanlig pannkaka utan fläsk.

Det vanliga är dock att dessa pannkakor benämns "plättar" här. Pannkaka för en norrlänning är gjord i långpanna i ugnen, d.v.s. det vi i övriga Sverige benämner "ugnspannkaka". Det vi i övriga Sverige benämner som plättar, kallar norrlänningarna för "småplättar". Eftersom jag älskar västerbottniska fläskschlobbor, och är norrland djupt tacksam för detta bidrag till den svenska matkulturen, så kan jag ha överseende med den här svagsinta dumheten att kalla pannkaka skapad i stekpanna för "plätt". 

Häruppe är man bättre på att behålla sin gamla matkultur trots influenser och nyheter utifrån än vad vi är i södra Sverige. Kaffeost är t.ex. något alla känner till och som är ganska vanligt, speciellt inåt landet. Det är en vit, tämligen smaklös ofta hemmagjord ost (ofta från fårmjölk) med gummiartad konsistens som skärs i små skivor och läggs i kaffet. Ganska trevligt faktiskt. 

Till kaffet äter en del i inlandet även torkat renkött. Man lägger det i kaffet, så sväller det lite och mjukar till sig, blir sladdrigt och mumsigt.

Torkar gör man även Gädda. Min vän Marcus körde av vägen ute i skogen mellan Arvidsjaur och Gargnäs en gång. Det skedde i en korsning, och just där låg de enda två husen på någon mil. I det ena bodde en ung lantbrukarfamilj, och i det andra en vital och rakryggad gubbe på runt 85 år, med kolossala polisonger. Just som Marcus traskat upp på vägen för att överblicka situationen, kom gubben lunkandes med sävliga steg. Han snaskade på något, som han vänligt sträckte fram mot Marcus. "Ska du ha nå' törgädd?" undrade han generöst. Även om Marcus uppskattade gubbens vänlighet och komiken i situationen, så frestades han inte av den torkade gäddan.

Den norrländska matkulturens absoluta stolthet och namnkunnige monark är dock palten. Det är en hård boll av riven potatis och kornmjöl, och i mitten finns en surprise av vad som vanligen är rimmat bogfläsk. Denna delikatess avnjuter norrlänningen vanligen med hjortron- och eller blåbarsylt samt smör. Mjölk är vad som vanligen föredras till detta, även utav vana öldrickare och dylika individer.

Som kroppkakeälskare har jag ringa förståelse för paltfanatismen här. Kroppkakan har en mycket behagligare konsistens, då den är gjord på både rå och kokt potatis utan kornmjöl. Dessutom är fläsket i mitten av en kroppkaka vanligen förstekt, samt ackompanjerad utav både lök och kryddpeppar (denna kejsare utav kryddor, fläskköttets och lutfiskens perfektionskapande smak-katalysator). Bara tanken på detta med lingonsylt och grädde, det får mig att vilja utbrista samma sak som när jag tidigare ikväll hittade rom i en av Löjorna, som jag saltade lite och slafsade i mig; "AMBROSIA!".

Varför man är mer förtjust i den enligt mitt tycke visserligen goda, men smaklösare palten, vet jag inte. Enkelhet är något som präglar alla norrländska maträtter. Att t.ex. jämföra den norrländska matkulturen med den genuint skånska skulle vara som att jämföra en T-Ford med en Bentley Continental. Varför maten här är mindre avancerad vet jag inte. Kanske är det för att utbudet var så mycket rikare söderut, kanske har norrlänningarna inte kommit lika långt i evolutionen. 

Bäst just nu: *SPOILERVARNING*  Hamilton överlevde även senaste boken. Erik Ponti blev mångmiljonär och köpte Maserati, Pierres fru Eva är bäst i landet på sitt jobb, och hade lika fina kläder som Carla Bruni. Pierres fallskärmsregemente var världens bästa, och Frankrikes president fjäskade för hela sällskapet. Han är ju nästan lika jävla knäpp som jag när jag skriver "När godheten segrade", fast dialogerna i hans böcker är påtagligt krystade och gubbaktigt fantasilösa. Men jag kan inte låta bli att tycka om Guillou, denne gamle stenrike Maoist utan självdistans. Underbar! 

Sämst just nu: Förkylning på G, och jag har åter förlagt vaporuben.