Higge Erövraren

Här läser jag i Aftonbladet om en ettåring som kravlat runt under ett IKEA-bord av glas, då det plötsligt gick i bitar och föll ner över den lille gossen. Pappan och mamman i familjen som bor i Haninge, heter Jonas och Anu. Den lille gossen heter Wilton.

Så här tänker jag mig att en intervju med lille Wilton skulle kunna låta.

Journalist: Hej Wilton, vilken tur du hade som klarade dig, vad var det egentligen som hände?
Wilton: Nja... Jag hade krupit runt under det där jävla bordet några svängar, och då noterat en avvikelse i bordsytan.
J: Ja?
W: Jo, jag beräknade då att bordet så småningom skulle kollapsa, så jag beslutade att hålla mig framme då så skedde.
J: Men varför i all världen ville du göra något sådant?
W: För att ta livet av mig, och således undkomma år av kommande mobbing och tråkningar.
J: Men hur menar du nu?
W: Vad heter jag?
J: Wilton?
W: Just det....
J: Men är väl inte hela världen?
W: Fråga mig vems grabb jag är!
J: Vems grabb är du?
W: Anus! För helvete; jag är Wilton, Anus son... Eller Wilton Anusson, om man så vill. 
J: Aaaah....
W: Just det, ser du nu?
J: Shit... Jo jag fattar. Testa gnaga sladdar nästa gång!
W: Bra tips, ska köra igång så fort mjölktänderna kommer fram.

HAHAHA! Ja se Stockholmare....

Elin: Ja, du har rätt. Det är illa att låta som en överenergisk viktväktarkärring, och det är bra att du säger till. Jag orkar aldrig lyssna när folk som brinner för något jag är totalt ointresserad av, sitter och ältar och ältar sitt skit. Kattmänniskor t.ex. som kommer ihop och börjar berätta om hur deras analfixerade små bordsbesudlare beter sig i lägenheterna. Lille Misse kanske bara sket i krukan till den stora Benjaminfikusen, men när ägarinnan återberättar det hela, så råder det inga tvivel om att den där skitkorven i krukan var en fantastisk bedrift i raden av flera så vidunderligt sluga gärningar företagna av lille Misse, att han utan vidare garanterat skulle få både Nobelpris och världsherravälde om man släppte ut honom ur lägenheten. 

Och om man kan snöa in så grundligt på rövslickande parasitfarmer, så är det nog ännu lättare att snöa in på vikten av att gå ner i vikt, om man för bara ett år sedan funderade i banor som "om ett par år när jag är jättefet och håller på att dö av fetthjärta, kommer jag att kunna torka mig i arslet då, eller måste jag använda en sån där käpp med en tvättsvamp på?" men sedan lyckas jobba sig ner till en vikt då man börjar se normal ut igen, och inte behöver fundera lika mycket på risken för diabetes och kassa knäleder.

Samtidigt anser jag att man bör ändra synen på problemet en del. Överlag anser man t.ex. att det är synd om tjockisar, men inte alkisar. "Det är tragiskt" kanske man på sin höjd medger. Rökare är "äckliga", men man bör resa sig för någon vars breda röv behöver två säten på bussen.

Men om då jag, en tämligen misslyckad figur vars kanske främsta bedrift kan vara en orgie i en lortig hytt på en flytande dödsfälla, kan få bukt med problemet, då är det väl rackarns om sjukvården ska blöda miljarder varje år p.g.a. alla fetmarelaterade följdsjukdomar. Men det är klart, fienden bränner stora medel på sin svinaktiga lögnpropaganda om att man "ska äta av hela kostcirkeln". Lite som när tobaksföretagen på 40- och 50-talen fabulerade om hur härligt och ofarligt det var att röka, och lyfte fram läkare som rökte i sina reklamannonser. Den där kostcirkelskiten, samt socialstyrelsens rekommendationer om limpsmörgåsar och mjölkglas har vi ju indoktrinerats med sedan barnsben, så det gör ju inte problemets karaktär lättare att lyfta fram.

Hur som helst, jag ska väl försöka hålla nere predikningarna en smula.

Hocke: Personlig assistent. Hur går det i Malmö? Finns "Privé" kvar?

Bäst just nu: Norrmännen har åkt hem.

Sämst just nu: Det finns inget sätt på vilket jag kan behålla solbrännan utan att bli emaskulerad. Fan!