Higge Erövraren

Följande historia är baserad på minnesfragment och återberättelser från de av oss som var med, såväl vänner som försonade fiender. Alla namn är ändrade för att skydda de inblandades integritet. Adak är en liten by i Malå kommun, som likt de oövervinnerliga gallerna i Asterix och Obelix by befolkas av underbara karaktärer. Adakbor och eventuella läsare bland de fiender vi nu försonats med och gjort vänner utav, har kanske andra versioner av dessa händelser. Men detta är det som jag minns det och har fått det berättat för mig.

När jag ännu gick i gymnasiet, ingick jag i ett gäng bestående av hårdnackade Adakbor. Jag hade träffat dom på Tannbergsskolan i Lycksele, och jag har till dags dato sällan påträffat en grupp stabilare karaktärer. Vi uppträdde ofta iklädda fiberpälsjackor, keps och "björkboots" (träskor), och vi avskydde brädåkande killar med för stora byxor. 

Jag beskriver inte sällan dessa karaktärer i min umgängeskrets, som de som räddat mig och renoverat den spillra jag var då jag flyttade upp från Skåne.  De lärde mig att det finns vänner som aldrig sviker en eller backar ur, trots att allt hopp är ute, och situationen talar för att man kommer att åka på en rejäl misshandel. Detta är enligt min erfarenhet ett mer eller mindre okänt koncept i min del av Skåne.

Händelsen jag vill beskriva utspelar sig på våren 1998.

Vi var fem Adakbor som åkte i Öbergs gamla Volvo 144 från 1974. Den var blårollad, och hade två vita LeMans-ränder som gick från fronten bakändan. Fjädringen var extremt kapad, så markfrigången var inte mer än 4 cm. På höger framskärm fanns en liten buckla som gjorts av det ena bakre knäet på en Älg, som genom att kliva över bilen med minsta möjliga marginal undvikit att bli trafikdödad. I grillen satt lite torkad äggula från en gravid Tjäderhöna, som utan ont uppsåt körts på i hög hastighet (ni hör; redan nu låter historien fullkomligt otrolig).

Toppfarten på fordonet var förresten hela 175 km/h, vilket uppdagades under stor glädje i en nerförsbacke med motorn hysteriskt vrålande, och varvräknarnålen på smått fantastiska 7500 varv. Det har aldrig skapats en underbarare maskin är Volvos legendariska B20-motor.

Vi som åkte iväg i Öbergs gamla "musöppnare" var jag, vid denna tid alltid kallad "Skåne" (jag minns fortfarande exakt vad jag hade på mig; gubbkeps från Wigéns, "worker pants" från Levis, grova skyddskor, blå skjorta och orangea hängslen med Musse Pigg på), den långhårige esteten Börje (kvällens nyktre chaufför), i nyktert tillstånd en ytterst pacifistisk och god människa.

Den alltid kepsprydde, vänlige och unike fingerkroksmästaren Öberg var givetvis med (Öberg ska enligt uppgift inte ha sett havet förrän i vuxen ålder. Då var han i Piteå, och gick och satte sig med en öl vid Östersjöns strand. Där blickade han ut över havet och konstaterade lugnt; "Fan, man si ju int' anner sia". Vid ett annat tillfälle då Öberg var liten, satt hans mamma i köket och påkallade pappans uppmärksamhet angående en Ripa, som naturskönt landat i Björken strax utanför köksfönstret. Plötsligt då föräldrarna stod och beundrade den vackra fågeln, löstes den under ett öronbedövande dån upp i molekyler, och försvann i ett moln av blodstänk och fjädrar. Gossen Öberg hade nämligen också uppmärksammat Ripan och då tagit fram sin pappas hagelgevär. Beväpnad med detta hade han sedan smugit ut på balkongen alldeles ovanför köksfönstret, och från bara ett par meters håll fått in en fullträff på det intet ont anande djuret. Pappan sa inget om det; Öberg hade ju bara gjort som han själv lärt honom, om än på lite för nära håll).

Sen hade vi den gigantiske Sune (Sune är den lugne, snälle och tyste norrlänningen personifierad. Han hade trots att han sällan eller aldrig satte sin fot på gymmet, en kropp som en olympisk tiokampare. En gång hade han sex med en tjej från Arjeplog på en parkbänk i Skellefteå. Först hade hon gått förbi honom och nonchalerat honom när han hälsade, men då slet han av sig tröjan och skrek "ÖH!", varpå hon gick tillbaka och hade sex med honom).

Den siste Adakbon i bilen var Andreas, en obrottsligt lojal människa som aldrig backar. Om jag någonsin får i uppdrag att bege mig till helvetet och erövra djävulens underkläder, är han mycket troligt killen jag skulle välja att ta med. Han är dock så svag under sin penis makt, att om jag hade en flickvän av lösaktig karaktär så är han kanske den sista jag skulle lämna henne obevakad med. Å andra sidan gillar jag honom så mycket att jag lätt hade unnat honom det. Han är killen som en gång slängde ut mig ur en körande Mercedes, då jag hånglade med tjejen han ville ha. Jag bara låg kvar och asgravade på marken, eftersom det var ett så fullständigt underbart tilltag, och så typiskt honom.  

Med oss hade vi även Poppe, en särdeles genuin kille från Åmsele (Juha Valjakkala-morden, ni vet) som gick i Andreas klass.

Poppe hade nys om en fest i den lilla byn Hjuken, belägen vid sjön vid samma namn. "Festen" var en trevlig grillning vid en grusplan, där vi bekantade oss med två kvinnor; en brunett och en vacker kortklippt blondin, iförd vinröd skinnjacka.

Plötsligt kom en fantasifullt lackad folkvagnsbuss körandes, och stannade på grusplanen. Killarna som kom ut ur bilen föreföll vara "hopparjävlar" (vilket var vad vi kollektivt benämde skatare, hip-hopare och snowboardåkare, kort sagt alla med för stora byxor) och började genast bete sig otrevligt.

En av killarna började terrorisera Andreas angående hans sätt att bära kepsen (på sned med skarpt stukad skärm), varpå Sune tog tag i killen, tryckte in honom i sidan på bussen, och lyfte upp honom så han hängde med hakan mot Sunes ena underarm.

Detta undgick dock mig, eftersom jag stått och flirtat med den vackra och flera år äldre blondinen. Jag hoppade sedan in i bussen för att bekanta mig med killarna. "Tjena, fan vad cool folkabuss" hann jag säga, innan en av killarna knuffade ut mig så jag föll baklänges i en snödriva. Direkt hoppade jag upp igen, och replikerade med en fumlig högerkrok. Den träffade dock rätt bra, och killen retirerade. Glatt upphetsad av segern återgick jag då till flirtandet med blondinen, som var väldigt glad, trevlig och stöttande.

Samtidigt utspelade sig en scen som kommit att bli historisk; då Sune höll killen som varit dryg om Andreas keps, sprang en annan kille från bussen fram och slog till Sune bakifrån (alternativt från sidan, jag är osäker). Hans reaktion lät inte vänta på sig. Han sprang efter killen som slagit till honom, och jagade efter honom ut över en stor gräsmatta. Men efter honom släpade killen han lyft upp mot bussen; Sune höll hans ena ankel i ett järngrepp, och ville inte nödvändigtvis låta honom löpa bara för att han fått ett nytt mål i sikte.

Det var en fullständigt episk uppvisning av styrka och manlighet.

Nu har detta händelseförlopp som varade ganska länge, kortats av kraftigt p.g.a. sviktande minne. Men slutligen insåg hur som helst gänget i folkvagnsbussen att de inte hade någon chans. Jag vet inte om dom eller vi körde från platsen först, men vi hade fått korn på ett annat mål; vi skulle vidare till en villafest i Hällnäs, någon mil bort.

Då vi först anlände till huset, var allt frid och fröjd. Några undrade vilka vi kunde vara, men Poppe kände lite folk där så det var inga konstigheter. Vi minglade och var trevliga, och jag minns att det var väldigt mycket folk där. Jag skulle gissa att det rörde sig om ett fyrtiotal gäster. Enligt obekräftade uppgifter från fiendesidan kan det i slutändan ha rört sig om uppemot ett sextiotal, men den siffran får nog tas med en nypa salt. Men många var dom, och strax skulle det kännas som om de var flera hundra.

Plötsligt svängde den fantasifullt lackade folkvagnsbussen in på uppfarten, och ett ilsket gäng hoppare klev hastigt ur. De flög genast på oss, och vi förstod av alla de andra gästerna reaktioner på deras berättelse om vad vi gjort, att alla på platsen var bussgängets kompisar.

Plötsligt hade vi ungefär vars 10 personer att tampas med, och som vi gjorde det! Sune röjde som bara han kan, Öberg försökte med diplomati, Poppe sparkade av revben, Andreas gick bärsärk och stackars Börje försökte förtvivlat att få oss alla att sluta. Vi var nu splittrade, och hade alla varsitt gäng att handskas med. Nu upptäckte jag vad Jan Guillou mycket korrekt beskrivit i "Ondskan"; om man konfronterar någon rakt framifrån, med självsäkerhet, fast blick och förefaller fullständigt vansinnig och tokig, så kommer ingen, såvida han inte är extremt självsäker och tränad, att vilja slåss mot en.

Jag hade en ring av ilskna människor runt mig, och jag var stenhög på adrenalin. Jag provocerade dom, tryckte dom hårt i bröstkorgarna med fingrarna, skrek och hånade dom. Ömsom svor jag, ömsom skrattade jag åt dom. Men under hela vår vistelse i Hällnäs utdelade jag inte ett enda slag. Det fanns helt enkelt ingen som vågade vara den förste att hoppa på mig, och jag gör aldrig något innan någon annan gör det.

Jag var bara en liten tjock full Skåning i gubbkeps och Musse Pigg-hängslen, men alla verkade rädda för mig. "Den där jävla skåningen var ju fullständigt jävla galen" har det sagts efteråt. Och det är ju bra. Jag förefaller ju hellre knäpp, än slår någon i skallen och riskerar förstöra bådas liv.

Flera incidenter inträffade. Folk vandaliserade Öbergs Volvo, och plötsligt hade någon dragit kniv mot oss. Men Andreas tog fram Volvons fälgkors, i hans händer ett mäktigare vapen än Excalibur, och slog den ur händerna på knivmannen. Tomten och gatan utanför påminde mer om en krigszon än en hyfsat civiliserad by i Västerbotten. Plötsligt gick ryktet att polisen var på väg, och Börje lyckades med storverket att få in oss alla i bilen. Utanför tornade pöbeln upp sig, hoppade upp på bilen och gungade den. Det såg ut som när någon diktator försöker undfly folkmassans vrede på film.

Vi upptäckte att någon tagit sig in i bilen och brutit av stereons front på mitten, men tillsammans med lite blessyrer på Poppe och en del kosmetiskt skadegörelse på bilen, så var det ju lindriga förluster.

Lyckliga och uppjagade över vår monumentala seger trots otroliga odds, åkte vi hem till någons hus där brunetten och den vackra blondinen vi tidigare träffat gjort smörgåsar åt oss.

Upphetsat svor jag med munnen full av polarkaka och hushållsost, att jag minsann skulle äta upp varenda en av de där hopparna. Alla skrattade åt det storvulna skånska raljerandet.

Bäst just nu: Att jag äntligen fick skrivit det här inlägget.

Sämst just nu: Mitt tillstånd efter fyra dagars festival.