In elektronikrea we trust.
Jag har ingen telefon längre. Eftert att ha kommit till en oerhört förargelseväckande insikt, var Johnny Skan inatt på ett remarkabelt dåligt humör. När han sedan under upprepade försök misslyckades med att ringa en taxi, brast det för honom. Man kan säga att "Mattias klättrade upp i kranen".
Johnny: *mumlar* nu ringer jag en taxijävel....
Telefonen: *visar i displayen* "SIM-kort ej på plats" (vad som mer stod har jag förträngt. Något om att vi skulle kontrollera simkortet)
Johnny: Men vad i helvetets jävlar.... *provar igen*
Telefonen: "SIM-Kort ej på plats"
Johnny: Vad ända in i ..... *provar igen*
Telefonen: "SIM-kort ej på plats"
Johnny: DÅ går jag väl för satans jävlar hem då, äckliga jävla skittelefon!
Efter en bit inser Johnny att han har fel skor för den drygt timmeslånga promenaden, och försöker ringa igen.
Telefon: "SIM-kort ej på plats"
Johnny: AAAAH! *sliter av batteriet* DÄR ÄR DET, KORTASET! EXAKT PÅ RÄTT PLATSJÄVEL! *får sedan inte batteriet på plats förrän efter mycket pill och svordomar. Sätter på den, och försöker ringa igen*
Telefon: "SIM-kortet ej på plats"
Johnny: SATAAAAN!!!! *kastar telefonen mycket kraftfullt ifrån sig*
Stenväggen på restaurang "Baan Thai": SMACK!
Johnny: JA DITT JÄVLA AS! *stampar på den, plockar upp den, våldar batteriet och luckan på plats igen, kastar sedan den i väggen upprepade gånger*
Sedan är telefonen död. Displayen är ett töcken av förvirrat flytande kristaller i regnbågens alla färger. "Så går det, ditt jävla äckel" säger Johnny och börjar gå mot busshållplatsen mitt i stan. Den elektroniska tavlan upplyser om att bussen inte kommer förrän om 45 minuter. Med en tung suck sätter sig Johnny i nattens kyla och väntar. Efter en stund somnar han, och vaknar när det är 25 minuter kvar. Efter en stund kommer bussen. Johnny går in och försöker dra kortet. Det går inte.
Johnny: Det är nåt fel!
Busschauffören: Kortet fungerar inte på nattbussen.
Johnny: Nähä, vad vill du ha då?
Busschauffören: 40 kronor...
Johnny tar tyst upp 40 kronor och byter dom mot ett busskvitto. Näst längst bak i bussen sätter han sig och tittar på telefonen. Sedan slår han den över knäet, vilket för evigt gör två bitar utav den. Vid hemkomsten finner vi att blogginlägget som skrivits tidigare inte publicerats, varpå vi tillägger vad som hänt under "Sämst just nu" och kryper till kojs.
Nu ska jag strax iväg till någon elektronikaffär och se vad som finns att ersätta telefonen med. Jag kommer att sakna min gamla telefon, men det var helt rätt beslut att fimpa den.
Vila i frid.
Sämst just nu: Inget särskilt.
Bäst just nu: Nu är vi renade. Insikten som drabbade Johnny, har liksom skänkt en förlösande bitterhet. Den kommer att leda till den rätta vägen.
Johnny: *mumlar* nu ringer jag en taxijävel....
Telefonen: *visar i displayen* "SIM-kort ej på plats" (vad som mer stod har jag förträngt. Något om att vi skulle kontrollera simkortet)
Johnny: Men vad i helvetets jävlar.... *provar igen*
Telefonen: "SIM-Kort ej på plats"
Johnny: Vad ända in i ..... *provar igen*
Telefonen: "SIM-kort ej på plats"
Johnny: DÅ går jag väl för satans jävlar hem då, äckliga jävla skittelefon!
Efter en bit inser Johnny att han har fel skor för den drygt timmeslånga promenaden, och försöker ringa igen.
Telefon: "SIM-kort ej på plats"
Johnny: AAAAH! *sliter av batteriet* DÄR ÄR DET, KORTASET! EXAKT PÅ RÄTT PLATSJÄVEL! *får sedan inte batteriet på plats förrän efter mycket pill och svordomar. Sätter på den, och försöker ringa igen*
Telefon: "SIM-kortet ej på plats"
Johnny: SATAAAAN!!!! *kastar telefonen mycket kraftfullt ifrån sig*
Stenväggen på restaurang "Baan Thai": SMACK!
Johnny: JA DITT JÄVLA AS! *stampar på den, plockar upp den, våldar batteriet och luckan på plats igen, kastar sedan den i väggen upprepade gånger*
Sedan är telefonen död. Displayen är ett töcken av förvirrat flytande kristaller i regnbågens alla färger. "Så går det, ditt jävla äckel" säger Johnny och börjar gå mot busshållplatsen mitt i stan. Den elektroniska tavlan upplyser om att bussen inte kommer förrän om 45 minuter. Med en tung suck sätter sig Johnny i nattens kyla och väntar. Efter en stund somnar han, och vaknar när det är 25 minuter kvar. Efter en stund kommer bussen. Johnny går in och försöker dra kortet. Det går inte.
Johnny: Det är nåt fel!
Busschauffören: Kortet fungerar inte på nattbussen.
Johnny: Nähä, vad vill du ha då?
Busschauffören: 40 kronor...
Johnny tar tyst upp 40 kronor och byter dom mot ett busskvitto. Näst längst bak i bussen sätter han sig och tittar på telefonen. Sedan slår han den över knäet, vilket för evigt gör två bitar utav den. Vid hemkomsten finner vi att blogginlägget som skrivits tidigare inte publicerats, varpå vi tillägger vad som hänt under "Sämst just nu" och kryper till kojs.
Nu ska jag strax iväg till någon elektronikaffär och se vad som finns att ersätta telefonen med. Jag kommer att sakna min gamla telefon, men det var helt rätt beslut att fimpa den.
Vila i frid.
Sämst just nu: Inget särskilt.
Bäst just nu: Nu är vi renade. Insikten som drabbade Johnny, har liksom skänkt en förlösande bitterhet. Den kommer att leda till den rätta vägen.
Kommentarer
Trackback
