Higge Erövraren

Jag var ute och sprang nyss, för det kliade liksom i vaderna. Jag höll högre tempo än igår, och fick en obehaglig känsla i luftrören. När jag kom hem så smorde jag in bröst och hals med Vicks Vaporub, och satte mig framför dumburken. Efter en stund kom jag på att jag skulle stajla polisongerna i ett kuligt mönster, och körde igång med trimmern.

Allt polisonghår kladdade naturligtvis fast i salvan, så jag såg ut som en jävla Schwarzwaldtårta  (utan de gäja bären, förstås).
 
Så jag hoppade i duschen, och bäst som jag stod där så halkade jag till, och höll på att bryta röven av mig. Jag lyckades visserligen parera så det gick bra, men i samma ögonblick fördes jag tillbaks till badkaret i mitt gamla föräldrahem i Stidsvig. Jag tyckte om att bada badkar, och hade en uppsjö av olika attiraljer att leka med i vattnet. Nästan uteslutande badade jag skumbad, såvida inte det var slut i flaskan. 

I vattnet fanns en liten platt röd termometer som visade temperaturen med flytande kristaller. Jag tror mig minnas att den brukade visa kring 30 grader. Schampoflaskorna var ofta formade som någon seriefigur. Jag tror mig komma ihåg Rasmus Nalle och Daffy Duck, eller liknande. Vi hade även schampo med John Bauer-motiv  på etiketten, som morsan köpt på personalbutiken.

Morsan tvingade mig alltid att prata eller sjunga när jag badade, och dörren stod alltid på glänt. Varje gång det var dags för bad, berättade hon om hur lätt det var att halka i badet och slå huvet så man tuppade av och kunde drunkna.

Just det slog mig när jag stod och fumlade i karet nyss. Sen kom jag ihåg allt det där, som hon präntade in i en för att man inte skulle gå och ta ihjäl sig som nån dum stockholmsunge. Jag skulle höras i badet, jag fick aldrig nånsin äta något okänt jag hittade eller som någon gav mig, och aldrig leka med tändstickor. Något som nästan ingen tycks lära sina ungar numera, är att man aldrig går fram och klappar en bunden hund, t.ex. utanför affären. Trafikvett var också något jag grundligt fick lära mig. 

När jag var runt 5-6 så sattes jag i "trafikskola" tillsammans med en massa jämnåriga. Där tragglades regler, och precis som morsan så tjatade dom om hur viktigt det var att titta åt båda håll när man korsade gatan. Det bästa var när vi fick åka till Ängelholm, och cykla i en liten inhägnad ministad. Där fanns en massa roliga lånecyklar att välja mellan, och så fick vi cykla runt och öva regler i den lilla ministaden.

Vid ett tillfälle fick jag tag i nån damcykel, och fick på nåt vis en jävla fart på den. Min kamrat och några år senare första "flickvän" Jessica Paulsson opponerade sig då högljutt, och jag svarade som bara ett väldigt intelligent skånskt barn kan.

Jessica: MEN HIGGE, SÅ FORT FÅR MAN ENTE CYKLA HÄR, DE E BARA FEMTI! *pekar upprörd på en miniskylt som visade 50*
Jag: E DU DOUM ELLORR? JA FÅR VÄLL ENTE OPP DENNE JÄVELEN I FEMTI, FATTAR DU VÄLL?
Jessika: FRÖÖÖÖÖKEN!
Jag: En sån jevvla skvallorbytta du e! *fort därifrån*

Ute i samhället fick jag hålla mig till cykelstigar bäst jag kunde, tills jag kom upp i 12-års åldern. Först då var ett barn någorlunda redo att vistas i trafiken, hade morsan hört. Någon cykelhjälm hade jag inte när jag cyklade på min vanliga cykel. Det var andra tider då.

Eller som farsan sa: "Bler de lag på de jevvla möget ställer jag fantamaj cyklajävelen!" (så säger han iofs fortfarande, och jag också för den delen) 

Jag fick dock en hjälm då jag sparade ihop till en BMX när jag var 8. Morsan tyckte nämligen att det var bäst med hjälm om man skulle cykla så vilt som man ju nog gjorde med en BMX. På den tiden var de flesta cykelhjälmar vita fula beläten av pressad frigolit, och just en sån fick jag.

Jag skämdes som en hund när jag hade den på mig, så jag slutade använda min BMX. Det hade varit enkelt att ta av sig hjälmen när morsan inte såg, och cykla utan. Men det hade varit fel. Det fick jag ju inte göra, och även om jag kunde vara jävlig på vissa sätt, så var jag av någon anledning mycket sällan direkt olydig. Så för att inte se ut som en idiot så lät jag cykeln stå flera år, tills morsan verkade ha släppt hjälmidén.  

Allt det där, reglerna och striktheten med tider o.dyl., förklarades på samma sätt; "Det är ju bara för att jag är orolig" och hon menade att jag skulle förstå det en dag. Då kändes det som en börda, för många andra kamrater fick ju ränna över vägen bäst de ville, och stanna ute senare än mig. Men sen förstår man ju faktiskt, precis som hon sa att man skulle göra. Man är dessutom tacksam för det. Det var synd om många av de där ungarna, som sprang runt bäst de ville och blev hundbitna.

Den dagen jag hittar någon värdig min storslagna säd ska jag göra exakt som morsan.   

Bäst just nu: Massa varmkorv i kylen.

Sämst just nu: Ingen jag hittar som är värdig min storslagna säd kommer förmodligen att vilja ha den, då fruntimmer alltjämt fortsätter vara irrationella och ologiska. Ironiskt nog är jag aldrig villig att fortplanta mig med de som vill ha den storslagna säden heller; det är ju nåt fel på dom. Således: Hund eller Nakenmarsvin. Jävla skit!