Higge Erövraren

Jag sitter och försöker förtvivlat hitta något att skriva om. Jag funderar på den där uttjänta gamla spermahinken Helena i "Ensam mamma söker", men tycker liksom inte det är kul. Jag blir bara sur på tragedin. En gäng töntar, utav vilka flera har egna barn, skämmer ut sig med att kämpa för att vinna ett ytligt fruntimmer lika glitterkåt som en skata, och med ett geggveck snuskigare än en bajamaja på Roskilde.

Fanjunkaren kan inte heller tåla fanskapet. "Hur har hon mage att ställa såna krav? Sitta där och själv tillhöra andrasorteringen, och så ställa en massa krav? Vem fan tror hon att hon är?". Jag håller med, men skäms mest för idioterna som "tävlar" om hennes gunst. Män är en sorgligt gäng imbecilla idioter.

Hade förresten hennes ungar gått på min skola i högstadiet så hade övriga ungdomar delats i två kategorier: De som skoningslöst hade förstört deras vardag om gliringar och påhopp om deras morsa, och de som helt enkelt hade tyckt för synd om de stackarna för att säga något om det.

Kanske inte likt mig att moralisera såhär, eller kritisera någon för att den har ett promiskuöst beteende. Det är ju tvärtom kvalitéer jag kan applådera hos folk. Men det är bara så helvetes dumt att sitta i teve som ett jävla liggsår utan att reflektera över hur ens fyra ungar ska klara av all skit de kommer få i skolan sen.

Vidare försöker jag hitta inläggsinspiration genom att undersöka vad som händer på "Bloggtoppen", och upptäcker att "Kissie" är en restylanehärjad låtsaskaraktär, men att "Foki" är en riktigt kul och säkert klok tjej som kommer med riktigt kul pryltips emellanåt, men som nog tyvärr har en läsarkrets som till stor del utgörs av typen "57-årig pedofil/sjukpensionär från Sundbyberg".

Keyser: Jag har ingen aning om vad du talar om!

Elin: Haha! Kul.

Sämst just nu: Jag börjar grubbla på gammal skit jag borde kunna släppa. Saker som gör mig arg och hämndlysten, fast jag inte riktigt kan förstå varför? Jag skulle gärna kunna göra upp räkenskaperna, om jag bara visste att jag skulle bli gladare av det efteråt. Men jag betvivlar det, jag skulle bara få andra att må dåligt. Jag får helt enkelt fortsätta svälja och trycka undan skiten och hoppas att något dyker upp som får mig att glömma det innan jag blir knäpp. I svåra stunder har jag alltid tröstat mig med att kunna fly undan allt med hjälp av en väldigt livlig fantasi, som hjälpt till att hålla demoner och mental ohälsa borta. Och jag ofta varit glad för att jag har kunnat behålla min rationalitet med hjälp av fantasi och självbehärskning. Men hur länge håller det? Visst var jag väl deppigare när jag var 17 än nu, fast jag nu minns det som en av de bästa perioderna i mitt liv? Vad betyder det? Kommer jag att fortsätta kunna trycka undan all skit? Är jag bara lite låg just nu för att jag inte har varit ute och sprungit?

Fan vet.

Ett faktum sedan en tid tillbaka: Folk tycker man ska bli ihop med någon, och försöker para ihop en med Anna Books påbackade tvillingsyrra, bara för att man förväntas vara för desperat för att ha krav. Hoho!

Bäst just nu: Anna Ankas ego. Sne i skallen, snea silikonpattar, obehagligt lite underhudsfett och en navel som  står ut från magen och liksom skriker "AAARGH, JAG ÄR UTÅTSTÅENDE!", men hon är fortfarande övertygad om att hon är otroligt välskapt. Hur som helst gillar jag mycket av vad hon säger, hon har många poänger, och ingen ska ju behöva dömas utifrån hur de framställs av det förbannade jävla Aftonbladet.