Higge Erövraren

På en Boeing 737 ovanför Piteå, satt Kriminalinspektör Leif Böckner och marinerades i sin egen kallsvett. Han led huvudsakligen utav tre saker. Smärtan som hemorrojderna åsamkade honom, gnällandet från barnet bredvid honom, och diskussionen som nådde hans öron från stolsraden bakom.

Två lumpare satt och diskuterade alla möjliga sorters svinaktigheter, men detta hade han börjat lägga märke till först sedan han fiffigt lindrat sin prekära situation kring rektum. Han hade nämligen format sin trenchcoat som en falukorvsring, och den satt han nu på. Modern till det irriterande barnet bredvid honom, hade besvärat hyssjat när hennes lille snorige gosse frågat, varför den svettige farbrorn satt på sin rock.

När Böckner nu kände sig lite bättre, hade han alltså lagt märke till den bakomvarande diskussionen, vilket irriterade honom å det grövsta. Att personerna som diskuterade föreföll vara från Örebro, gjorde inte heller saken bättre.

-Hörreduuu Runkmästarn... alltså, vilken skulle du helst knullat av Oprah Winfrey eller Halle Berry, om Halle har varit död i sex timmar-äää?

-Hmmm... hähähä-äää... bra fråga... Oprah tror jag nog... jo rätt säkert-ääää.

-Ok, ok... men om Halle Berry bara varit död i sex minuter då-äää?

-Fan.... fortfarande varm å go alltså?

-Jäpp, fortfarande fräsch-äää!

-Hmmm, ääeh, fan-ää.... Det blir nog lätt Oprah igen-äää!? 
-Åfan, seriuuööst-äää? Men om Halle fortfarande var vid liv-ää?
-.......Oprah-äää!
-MÄN Ä DU SCCHUK-ÄÄÄ?
-Du, har du sett Oprah pattar, äller-ää?
-Men tror du dom ä najs eller-ää? Halles pattar ä ju skitfina!
-Men Oprahs ä större, mycke större!!!
-Ä storleken allt, eller-äää?
-Ja, nästan... ...äää...

Böckner slöt ögonen, och just när han höll på att explodera, meddelades det att inflygningen mot Luelå airport nu påbörjades, och att det som alla kunde se själva, var ett strålande väder i Luleå.  Han andades ut, och log inombords.

Ute på landningsplattan var det stekhett, och Kriminalinspektören drog plågat i sin slipsknut. Trenchcoaten hängde över axeln, för att dölja åtminstone ena sidans gigantiska armhålesvettring.

Medan han hastigt stegade igenom flygplatsbyggnaden, ringde han upp Hampus Kilberg med mobilen.

-Hrm-m, Kilberg. Leif hajjade förvånat till vid det skånska uttalet.
-Goddag herr Kilberg, mitt namn är Kriminalinspektör Leif Böckner, och jag undrar om vi kan träffas och prata om en del saker.
-Vi har tryckfrihet i det här landet, jag är oskyldig!
-Eh, jag behöver er expertis i ett fall jag jobbar på... Jag kom just med planet från Stockholm, och det är utav största vikt att vi får träffas mellan fyra ögon!
-Jahaja... ja, men ta en taxi och be chaffisen köra dig till "Waldorf", å ta en silvegrå Hyundai utan företagsreklam, och med vit Uggla på... De blå-vita är Luleåtaxi, de är en flock kuksugare.
-Kommer ni dit?
-Jajjemen...
-Jag har bruna byxor och en trenchcoat över axeln!
-Du är väl snut som sagt?
-Jo...?
-Då känner jag igen dig på lukten. *klick*

Böckner tittade häpet på luren, och letade sedan med en sur min upp en taxi som matchade Hampus beskrivning. Chauffören var en ung, attraktiv kvinna med långt blont hår, och ett trevligt sätt. 

-Eh... ja, jag skulle till något som heter "Waldorf" eller så?
-Japp, det ska vi ordna... hade du inget bagage? 
-Nääe... jag är bara här över dagen, i ett hastigt ärende.
-Jaha... på så vis.

Tjejen log, och körde ut från taxiparkeringen. Stereon spelade Kenny Rogers, "The gambler", och hon nynnade diskret med i texten.

Hampus Kilberg var en kort, kraftig kille, med för stora kortbyxor och en röd t-shirt med tryck på. Skallen var rakad, och skägget var långt och tätt, och ingav respekt. Han log brett när Böckner klev ur taxin, och klev fram och presenterade sig.

-Tjena, Hampus. Hampus sträckte fram handen, och Böckner tvekade en sekund innan han tog den.
-Ja hejsan, Kriminalinspektör Leif Böckner.... ja, vi kanske kan gå å sätta oss nånstans?
-Jo, jag tänkte käka något, så vi går väl in på Waldorf... där kan vi sitta avskiljt också. 

De klev in på restaurangen, som var stor och stereotypiskt kinesisk. Röda tofslampor och bilder på drakar dominerade interiören, och mitt i restaurangen stod ett akvarium på 2000 liter, med jättelika ciklider i. De blev visade till ett bord utav en liten yppig blond servitris, med piercingar i läppen. Böckner noterade skeptiskt att Hampus Kilberg följde hennes rumpa med blicken, och liksom smackade med tungan, då hon gick iväg mot köket.

-Den där skulle man ha till dessert... jo, till saken då, vad gäller det här? Vad behöver du hjälp med? Hampus såg forskande på den slitne gamle snuten.
-Jo, du förstår... det gäller ett mordfall i Rålambshovsparken, där offret bar en inbränd symbol...
-Mhm? Vad för typ av symbol?
-Jo... en torsk, alltså fisken, på en bädd av maskrosor. Böckner såg hur Hampus fick en skärpa i blicken.
-Jo, jag drog mig till minnes att du skrev om något liknande i en hårt kritiserad debattartikel, så jag flög hit med detsamma för att rådfråga dig... men det du beskrev i artikeln verkar ju helt befängt!
-Jasså du... hur såg mordoffret ut?
-Kvinna, 1,60, runt 25-30, kraftigt byggd och kort lila hår... manhaftig liksom.  
-Och hon hade bragts om livet med gift? Hampus iakttog Böckners ansikte, som nu utstrålade häpnad.
-Diesel och Botulin... hur fan visste du det?
-Jo du... nu lär det här inskränkta samhället vakna med en kalldusch...
-Vad fan menar du, Kilberg? Böckner torkade svetten från pannan, och såg nervöst på Hampus.
-De skyldiga är de farligaste, och mest hänsynslösa brottslingarna sedan britterna utrotade Thug-sekten i Indien på 1850-talet. De skyr inga medel, de är organiserade och har en specifik agenda, och deras sadism får Doktor Mengele att se ut som Doktor Phil... Den mördade är förmodligen en som avvikit ur deras led, och tystats.
-Men vem?
-"Grönne Kjempetorsker", en falang av Grön Ungdom, som utöver de förvridna gröna idealen, strävar efter att konvertera om Sverige till en lydstat under Norge!
-Gode gud.....

Ja, vad är det Kriminalinspektör Böckner har fått korn på? Finns det verkligen så vidriga livsformer som Hampus Kilberg beskrev? Kommer jag att orka skriva en fortsättning på den här smörjan? Svaret kommer kanske någon gång.

Blev ingen Böckner idag heller, har haft lite trubbel i Travian. Krigföring och alliansbyte...

Ringde och snackade med Olefin innan, förklarade glatt att jag kommer ha ett kombibord till inflyttningsfesten, med Foosball, airhockey, biljard och pingis... Det lät bra tyckte hon, och började sedan morra över inkompetensen på lärarhögskolan. Medan jag gick runt och instämde i vad det arga fruntimret sa, så kom jag på mig med att obehindrat spatsera runt i min spatiösa lya, utan att få smuts under fötterna.


Under promenaden hittade jag ett tidigt alster från syslöjden i lågstadiet. Den ser ut såhär  och den hittade vi när vi städade. Den består av en kartongskiva, med nåt grovt linnetyg utav miljöpartistisk karaktär över, som jag har broderat. Tryck på bilden så den blir stor, så ser ni. Olefin undrade vad den föreställde.

Jag: Haha... den har jag gjort i syslöjden...
Olefin: Jag får se... Haha, vad är det?
Jag: Svampar... det bor en snigel i den i mitten.
Olefin: Men vad är den där till höger?
Jag: Hmmm?
Olefin: En kuk?
Jag: NÄE! Var inte så fixerad... hmmm... vad är det där då?
Olefin: Vad är det då?
Jag: JO!!! Nu minns jag! Det är en liksvamp!
Olefin: Vaddå??
Jag: En liksvamp.. de ser ut sådär och luktar lik. Jag var fascinerad av dom när jag var liten. En gång gömde jag en i ett träskrin på rummet. Morsan höll på att bli tokig på lukten... jag minns inte om hon hittade den innan jag slängde den... Fast den där är lite krokig...
Olefin: HAHAHAHA!!! Du är ju sjuk...
Jag: Och den där till vänster är en röksvamp! Kolla puffarna!

För övrigt kan tilläggas att jag vid tiden för broderingen såg ut såhär  mobilkameran reflekterade för mycket i glaset, men ni ser på ett ungefär. Läsåret 88/89... Those were the days. Gäbys kort från när hon var liten är också skoj, de jag har sett. Hon ser likadan ut, fast i skala 1:2. Det långa håret ryckte alla vuxna i... "Vad bra, där är något att hålla i". Det var jävligt irriterande minns jag.

Kakorna blev förresten jäkligt bra... Förbluffande goda, även om de fick vara inne en smula för länge! Men jag vill nog tillsätta kanel eller kar de mumma till nästa gång....

Förresten glömde jag nog gratulera Lindblom i förra inlägget att han blivit farsa, men så ligger det alltså till. Ett gossebarn, som man säger.

Lindblom: Jaha, jag utgår ifrån att inte fru Lindblom läser det här då? Och nej, varför skulle du skämmas? Man lär ju vara härdad om man gått runt och varit rödhårig hela livet, så vad är det då att tjacka motmedel mot ringmuskelfrukterna? hehe...

Sämst just nu: Har haft halsont till och från i flera veckor nu... jävla skit! Snart blir det en hela Johnnie Walker, straight up!

Bäst just nu: Om någon månad börjar man kunna ana våren...

Ja, jag klurar vidare på Kriminalinspektör Böckners öde, men har blivit fördröjd av att Fanjunkaren visade andra nerladdningsalternativ, så nu har jag sett massa bra film. Är inne på "Stardust" nu. Michelle Pfeiffer är riktigt snygg... lite för mager bara. I övrigt kan jag rekomendera "Eastern promises" med Viggo Mortensen. Fantastisk film, dock inget för de vekmagade, med sina närbilder på likstyckning o.dyl.

Just nu värmer jag ugnen, för jag har en plåt med experimentkakor på g. Mördegskakor där hälften av sockret bytts ut mot farin, ett ägg har tillsatts, såväl som en tesked bakpulver och dito vaniljsocker. P.g.a. ägget har jag fått lägga till lite mjöl, och då lade jag till bakpulvret för att kakorna inte skulle bli för hårda... ska hitta nån egen konsistens. F.ö. görs dom på margarin. Den där suspekta smaken som smör ger kakor, kan man förvisso leva med, men jag slipper den gärna. "Unk" säger morsan att de smakar.

Spännande!

Och helt otippat fick vi ett inlägg från Gäby. Förhoppningsvis kommer det att blir några fler, allteftersom rondören tilltar, och hon hålls fången i hemmet likt en kullvält sköldpadda. Skämt åsido, man måste vara snäll mot preggon, för de får ju så lustiga hormonsvängningar. Lätt är det hänt att de ställer till en scen. När jag numera träffar Gäby, så får jag lite samma känsla som när jag brukade äta glas på kemilektionerna. "Försiktigt nu, fööörsiiiktigt...."

Men ännu verkar hon vara samma gamla Gäby.

Kristians dotter; Är du en slampa? Jamen då är du välkommen.

Bäst just nu: Lönebeskedet kom, och det medgav foosballbordsköp! Dessvärre har nu min modell sålt slut. Jävla högkonjunktur!

Sämst just nu: Min hemorrojdfobi. Jag har aldrig haft några, men det verkar fruktansvärt. Jag förstår mig inte på folk som tycker det är pinsamt att köpa kondomer. Följande dialog utspelade sig på OK/Q8 här i stan för några år sedan.

Jag: Hajsan, var har ni kondomårr?
Kassörskan: Eh, ursäkta?
Jag: Kondomårr, var har ni dom?
Kassörskan: Eh... jag förstår inte...?
Jag: Kondomårr? Var?
Kassörskan: Eh...
Jag: KNULLGUMMI!
Kassörskan: EEH! Jahaja, jo dom har vi här...

Jag skulle hellre amputera anus än att genomgå samma sak angående en tub hemorojjdsalva.

Nu ska jag passa på medan jag kommer ihåg vad jag tänkte blogga om när jag satt på bussen i morse och kände livskraften sugas ut av de pissmarinerade sätena! Nämligen den här jäveln!  Svante Thuresson!

Sveriges mest överskattade musiker. Vad fan har han gjort? Ingenting! Men man har väl oddsen emot sig när man sitter fast i musikvärldens vidrigaste genre; Jazz. Men trots att han aldrig gjort något bra, så får han jämt vara med i tv i alla fall. Som nåt jävla bihang får han hänga på diverse andra bra artister, som Victoria Tolstoy, Anne-Lie Rydé, Titiyo och Lill Lindfors (ok, så jäkla bra var dom väl inte, men nån hit har dom ju, och utstrålning).

Och det här beteendet tillåter programproducenterna, fast alla vet att alla i publiken tänker samma sak; "Å nej, inte den där jäävla Svante Thuresson igen". Filma publiken nästa gång för fan! Aldrig för har man då sett så många påklistrade, överseende leenden, och kvävda gäspningar.

Det är ungefär lika kul att se Svante komma ut på scenen, som det är att se en bandmask sitta och sprattla i sitt husdjurs rövhål. "Yyyuussch... ta bort det!"

Sen har nån jävel gett honom epitetet "Cool cat" och "Hip man". Vart då? på vilket sätt? Han är en geriatrisk träbock som inte har promillen lyssnare i hela landet, av vad Eddie Meduza ensam har en lördagkväll i Mellerud!

Men eftersom allt sånt här skit faller i god jord hos alla navelskådande, spegelbildsonanerande, asociala och "finkulturella" musiktyckare inom public service, så kommer det att skrivas spaltmeter om honom när han sätter tofflorna. Minnesprogram och spelningar ska sändas och artister som spelat med honom ska berätta vilken gigant han var, och vad han betydde för svensk musikliv. När Eddie dog blev det några sketna notiser, och så Bert Karlsson som hyllade hans musikaliska talang, och hävdade hans storhet.

Fy fan Svante, jag hoppas du blir 150 år gammal! Men helst utan att hitta på mer skit!

Bäst just nu: Nytt gästinlägg av Gäby. Där har vi ett verk som stinker av hormontyngd krogsaknad. Men vi stöttar dig hela vägen, Gäbygumman!

Sämst just nu: Jag har blivit städmanisk. Det är ju för satan ett heltidsjobb att hålla ordning. Men skönt är det...

Jaha. Det är såhär det är. Halv ett en fredag kväll och ni sitter väl och är fulla någonstans. Era råttor. Eller något annat djur som inte tilltalar er. Jag behöver inte vara med på er tillställning ändå, min rutin har guidat mig och jag vet hur er kväll kommer att se ut:

- Om 25 minuter har du antingen:
 A) druckit upp allt du hade med dig och funderar över hur brydd du egentligen är om din vänskap med värdparet: är det värt att fylla en PET-flaska med boxvinet du hittade nere i deras källare? Dr Gäby säger: Fullt tillåtet men ORUTINERAT. Om du inte vet hur mycket du tål, måste du dricka oftare. Eller ännu värre: du vet vad du tål men är en förbannat snål jävel. Dr Gäby säger; håll dig borta från mina fester, och ta även med dig en del av mina vänner som använt denna teknik sedan gymnasiet.
B) insett att du är alldeles för full och borde fundera på att sätta fast en adresslapp på bröstet så någon lätt kan forsla hem din livlösa kropp (Dr Gäby tipsar om tillägget: "om jag har slocknat har jag garanterat blivit drogad!" Du får mer sympatier på detta sätt).

- Om 1 timme har du tagit dig in på utestället, efter 45 minuters munhuggning med någon uppstudsig flicksnärta som vill sjunga Danny Slaskhink (osäker på stavningen) eller dylikt i kön och sedan lite verbala attacker på alla som befinner sig på gästlistan (JASÅ OM MAN LIGGER MED VAKTEN FÅR MAN GÅ FÖRE I KÖN?? DÅ VET VI, ALLA SOM STÅR HÄR ATT NI, NI HAR MINSANN IDKAT SAMKVÄM MED DOM DÄR JÄVLA ANABOLASTINNA MAKTGALNA TÖNTARNA! HAN HAR SÄKERT LITEN SNOPP SÅ DÅ FÖRSTÅR MAN ATT HAN KOMPENSERAR DIG SÅHÄR!) och sen i 15 förnedrande minuter inför vakten bett om att få komma på gästlistan på grund av "lång och trogen tjänst" i baren. Du hamnar aldrig på någon gästlista, men du ligger i riskzonen för att hamna på en annan lista; den som gör att du får tillbringa kvällarna med alkisarna på kvarterskrogen istället. Ibland inte helt fel, dock!

- 02.55 tar du sista drinken, mest troligt en sexa "for the hell of it", liksom.

- 04.00 står du utan jacka, för garderobsbrickan sålde du till någon för ett hångel, i kön på Max och sjunger "Internationalen". Eller, om du är lagd åt det andra hållet, "Gay and proud". Ha ha ha. Du får syn på någon som ser ensammen och sårbar ut, skrider fram med sminket ungefär vid knävecken och yttrar raggrepliken (använd av min vän K):

"Jag vet vad du tänker. Du tänker 'nej, hon är för snygg för mig'. Och du har rätt. Men ikväll, ikväll gör jag ett undantag." Saken är biff!

- Nästa dag: Som en smart människa sa till mig en gång: Som man raggar får man ligga.

Svempa är ute och dricker öl den jäveln. Jag har dock demaskuliniserat honom till den grad att han lovat:

?-         Vara hemma innan 24.00 (annars tröstäter jag en pizza och förvandlas till en Gremlin).

?-         Endast dricka lättöl (SWOOOSH! PISKAN LJUDER!)

·-         Inte stöta på någon skid-hora ELLER låta någon skid-hora stöta på honom.

Skid-horor är hemska. Ni har säkert stött på dom, dom figurerar ute på vissa ölhak, i äventyrsbutiker och i flock i skidbackarna. De finns både som män och kvinnor, men könet kan vara svårdefinierat eftersom åldern hos de flesta är blygsam och könsmognaden ej ännu satt in. Observera att det dock figurerar en och annan äldre, och att dessa snabbt blir legender bland de yngre eftersom de ännu inte klippt sig och skaffat sig ett jobb - vilket kan sägas vara målet för hela populationen. Inom den här arten är det social accepterat med ett avvikande yttre. Den som bäst lyckas med att få det att se ut som om kinder, haka och överläpp är ingnidna i avföring och resten med mjöl, har således spenderat mest tid med sina Goggles, och blir därmed flockledare. Flockledaren kan även bli den person som ägnat sig så starkt åt sitt intresse att det kostat denne en ryggkota och förmågan att andas själv. De har tendens till enkelspårighet, med drag av det autistiska, eftersom inget samtalsämne är komplett utan lite skidreferenser; "När jag ser det här kaffet tänker jag på när jag gjorde en KickflipGrabMcShitDickhead i Österrike 1999. Snajsigt värre, homeboys" eller "Nu när du ligger här naken så ser dina bröst typ PRECIS ut som lavinen som jag åkte i i Kittelfjäll" (det är nog dock ingen komplimang).  Dessutom har de en förkärlek till att visa amatörfilmer som oftast innehåller 0,0% naket och 100% amatörer, det vill säga dom själva. Vill någon av er skid-horor kanske se mina föräldrars video från när vi hade strafftävling i fotbollsskolan -89? Eller när jag spelade ett saxofonsolo på en skolavslutning på mellanstadiet? (Jag kan gladeligen dunka in dem i videon på nästa fest!) Tänkte väl det.

Problemet med dessa är att dessa avarter från människosläktet besitter en viss konkurrenskraft eftersom min pojkvän är något av en skid-hora själv (och säkert stolt över det, det är dom alla). Min talang på skidfronten är dock, vad jag skulle kalla, något begränsad. Faktum är att jag skulle vilja kalla det taktiskt genialiskt att bli på smällen INNAN Svempa fått se mig i backen. När Svempa frågade mig hur vass jag egentligen var, medgav jag på ett lite skämtsamt sätt att jag kanske har en del att arbeta på när det gäller åkandet, men har tagit igen bristen på talang på det området när det gäller after-skin. Han blev blek i ansiktet, (i alla fall den del där han inte har Avföring-bränna). Äkta skid-horor kan name-droppa fler liftsystem i Alperna på trettio sekunder än vad jag har kommit upp i sammanlagda antal höjdmeter under min livstid, dricker en tre-fyra öl på after-skin och sen sitter dom och pratar om morgondagens åkning. Jag är mycket förbiseende, därför diskuteras inte morgondagens åkning förrän jag vaknat på morgonen och bestämt om jag är för bakfull för att orka åka något.

Bäst just nu 1: Vi har äntligen Internet! Mobilt bredband, det funkar ungefär såhär: Telia har krympt ett tiotal från sin personalstyrka till mikroskopisk storlek. Dessa personer får sedan order att springa och hämta information från t ex  England (huliganism alternativt vidriga maträtter), Östeuropa (hur man lever i misär och dessutom lyckas se ut som att man gör det) eller Tyskland (porr) och vad de kallar "på nolltid" leverera denna på din skärm. Detta "på nolltid" får en att reflektera hur länge man egentligen väntade på att ladda upp en sida under modemens ljuva tidsålder.

Bäst just nu 2: Higge som låter mig låna hans blogg för avkoppling och ventilering.
Sämst just nu: Alla former av sällskapsspel och människor som använder sig av dem. På sämsta-listan förevigt.

Idag vaknade jag av att Honken ringde. Honken är en gammal lumparpolare. Vi gjorde värnplikten som bilförare på flygflottiljen (närmare bestämt på Transportcentralen, "TPC") F10 i Ängelholm. Vi har inte pratat på 5 år, och inte setts på minst 6. Något sms blir det dock ibland.

Så jag blev ganska ställd när jag vaknade 11:05 i morse, av att han ringde.

Jag (kollar förbluffat namnet i displayen): Uhm... hallå? Honken? Kan det stämma?
Honken: Hallau Higge, de e Honken!
Jag: ...va fan? Ringer du?
Honken: Haha, ja forr fan... Va gör du?
Jag: Sover!
Honken:Sover?? Klockan är ju för fan 11!
Jag: Jag jobbar eftermiddag...
Honken: Då får du kliva opp å ta en kopp kaffe!

Jag: Mmm...

Honken: De va jävla längesen. Jag kom å tänka på daj ida' när ja körde forrbi vår gamle flottilj!

Jag: Å fan?

Honken:Jo.. du vet du vad dom har gjort med vårt gamla TPC?

Jag: Nää?

Honken: Du, där e Friskis&Svettis! Nu hoppar darr runt en massa gamla övergödda karringar istället!

Jag: Nää? Från några övergödda till några andra...

Honken: Haha... ja... hur e de annars då?

Jag: Jodå, bara fint... Själv då?

Honken: Jo, jag bor ju i hus å sånt nu!

Jag: Hus!!? Sen när?

Honken: Två år... inga ungar än. Har du nåra ungar?

Jag: Nej för helvete... samma käring än?

Honken: Japp, nytt ställe, samma käring!

Jag: Hur fan orkar hon?

Honken: Haha, jag vet fan inte... där e nåt fel på henne...
Jag: De va som fan... vart e kåken då?
Honken: Där vid badhuset, om du vet var de e?
Jag: Jodå...
Honken: Jaja, hörrdu, de va bara de ja skulle säja, vi höres!
Jag: Japp, ha de gott.

Vi hade många fina stunder i lumpen, jag och Honken. Han led utav svår fågelfobi. Enligt egen utsago var det för att han blev hackad på ryggen av ett gäng höns som 6-åring. Stor komik! Därför var det särdeles roligt att väcka honom när han somnat, genom att peta honom hårt på kroppen och klucka som en höna.

En annan kul grej var att driva med hans fotbollsintresse. En gång satte han upp en stor bild på den gamle HIF-spelaren Roland Nilsson på vår TPC-toalett. Jag var där med tuschpennan och gjorde snelugg och Hitlermustasch. När honken sen gick in och hade suttit och skitit några minuter, kom reaktionen. "Vaa i helvete.... LOKET!!! (Jag kallades "Loket" i lumpen) Vad fan har du gjort med Roland?" 

Han yttrade även den bevingade frasen; "VEM FAN HAR ÖPPNAT FÖNSTRET? DET HÄR ÄR ETT SKITHUS, HÄR SKA LUKTA SKIT!". En annan gång slängde fåntratten sin mobiltelefon, en Ericsson T-18 eller liknande, i hamnbassängen i Helsingborg under ett telefongräl med bruden som fortfarande är ihop med honom.  

Här är han i sitt kära Förslöv IFs färger. Mannen. Myten. Legenden.

Fin kille... lite fånigt flin...


Bäst just nu: Fanjunkarens msn-anrop från tjänsteresan i Stockholm.

"Jag slutade lite tidigare idag och bestämde mig för att gå runt och 'titta lite i affärer' När jag anlände till hotellet kom jag på mig själv, jag hade inte handlat något men jag hade uppsåtet och det är vad som räknas. Jag spenderar för mycket tid här nere, ingen ordentlig karl går runt och 'tittar i affärer'"

Han försöker ständigt bejaka sin manlighet, den gode Fanjunkaren. Jag tror dock han lider utav någon slags inre konflikt. När jag lånar toaletten där ibland, slänger jag alltid några extra blickar kring omgivningen, för att hålla utkik efter hudvårdsprodukter för män, och annat tjafs. Han kan nog trilla dit på sånt där... Han kör nog redan brun utan sol i lönndom, men jag kan inget bevisa.

Sämst just nu: Vad för mycket senap i ärtsoppan gör med ph-balansen i min mage...

När jag och Olefin städade, hittade jag ett gammalt kort från min tid i gymnasiet i Lycksele. Motivet var en gammal kär vän som stod och åt. Karaktären ifråga var väl ett ganska tvivelaktigt svin egentligen. En kraftigt överviktig sexualförbrytare i behov utav en tandreglering.

Men jag tyckte nog om honom så mycket som det går att tycka om ett hängbuksvin. "Bullen", som han hette, bodde på djurparken där vi jobbade, och var ökänd för sin sexdrift. Vi förstod varann, jag och Bullen. Ingen annan ville ha med honom att göra. Dels var de rädda för honom eftersom han bet folk, dels föraktade de honom, för att han en gång så grundligt förgrep sig sexuellt på ett litet lamm, att det tog fyra dagar för det att komma på fötter igen.

Vattenbaljorna utav plast som de andra djuren i "Barnens djurpark" hade, dög inte åt Bullen. Hans var i rostfritt stål, ty han hade för vana att i brist på sugga, bestiga vattenbaljan. Det slutade oftast med att den sprack. Hänsynslöst knuffade den lille galten undan allt som kom i hans väg. Stod det ett tre gånger så stort får i vägen för Bullen, så flyttade det nog fan sig om han gav det ett tjuvnyp i sidan.

P.g.a sitt asociala beteende fick Bullen flytta från "Barnens djurpark". Han fick en egen liten inhägnad på en avsides plats, där han kunde sitta ifred och filosofera. Eftersom vi var kompisar, så brukade jag ge honom mat. En stor rostfri balja full med svinfoder blev det oftast. Den toppade jag med 4-5 av de fetaste utav sälarnas strömmingar som jag snodde, och alltihop garnerade jag med en rejäl fruktsallad av den gamla frukt som vi fick till skänks av Konsum.

Den lille grisen nöffade ivrigt när jag kom. Även då jag kom utan mat blev han glad, och likt Zorros trogne springare så kom han om jag visslade på honom. Då vänslades vi, och jag kliade honom länge bakom öronen. Endast vid ett tillfälle blev han arg på mig. Det var om han var i sitt bås i stallet, och han hörde att man var inne hos hans två fula suggor som bodde i grannbåsen. Då blev han fullständigt rasande utav svartsjuka, och tuggade fradga samtidigt som han skrek; "HUUUUUIIIIIII HUUUUUIIIIIIIII".

33 kg vägde den lille besten. Han hade svart raggig borst, och fyra söta betar som stack fram bakom trynet.

En vinterdag när jag kom till skolan, berättade dom att stallet hade brunnit ner. Lille Bullen och hans två suggor hade dött i lågorna. Personalen hade inte kunnat rädda dom, eftersom de hade fullt sjå med att hindra hästarna från att springa in i lågorna igen. En blind Welchponny, en senil gammal Islänning med benröta, en schizofren Nordsvensk som led utav övervikt, och en fullkomligt vidrig liten åsnejävel, som jämt skulle hala ut drulen och demonstrera sin monumentala flensostansamling.

Tjejerna i klassen börja håna Bullen och glädjas åt hans bortgång. Jag tänkte dock på hur lille Bullen måste ha skrikit i lågorna, och fick ögonen fulla av tårar. Då tystnade de, och jag önskade svärande livet ur de där värdelösa hästkräken. 

Bäst just nu: Senap i Ärtsoppan. Både smaken och konsistensen blir bättre.

Sämst just nu: Att isen på vägen ännu inte töat bort, trots tre dagar med plusgrader.

Klockan var strax efter 04:00 på lördagmorgonen, när telefonen på Kriminalinspektör Leif Böckners nattduksbord började ringa. Sluddrande och sömndrucket svor den luttrade polismannen i sina trevanden efter luren.

-Ja, vad är klockan... jag menar vem är det, vad händer? snörvlade inspektör Böckner i luren.
-Tjena, det är Visén, en gubbe som var ute och rastade hunden i Rålambshovsparken i natt hittade ett kvinnolik, kan du komma in?
-Öhum... jo... jag är där om en halvtimme, se till att det finns kaffe... fy fan...

Böckner satte sig upp i sängen och grinade illa. Irriterat sträckte han ner armen till golvet och plockade upp en uppblåsbar sittring. Med ringen under armen reste han sig och gick ut i köket för att slå upp ett glas Novalucol. Han lade ringen på en köksstol och satte sig, sköljde ner ett par Losec med Novalucolen, och suckade djupt. Han hade fått tid för att få komma till lasarettet och dränera hemorrojderna, men det var 5 dagar dit. Under tiden var sittringen hans stora räddning.

Efter att ha sköljt av ansiktet i handfatet, gick han och satte på sina kläder. Under tiden hade han slagit på stereon, som spelade violinmusik av Paganini. På väg ut genom dörren, hejdade han sig en stund i hallspegeln. Uttryckslöst stirrade han på den grånade gamle mannen i spegeln. Håret var inte bara på väg att bli grått, det hade tunnats ut också. Under hakan satt missade partier av skäggstubb, och han hade mörka ringar under ögonen. Hans stora potatisnäsa som pryddes utav ett par löst hängande läsglasögon, had med åren blivit allt mer rödsprängd.

Sedan han fyllt 50 för 8 år sedan, hade han dessutom lagt ut ordentligt. Läkaren hade varnat för hans höga kolestorol, och hållt en föreläsning om riskerna med den farliga bukfetman på äldre herrar. Böckner hade med ett halvt öra lyssnat, medan han funderade på om han skulle hämta en Laphroaig eller en Black Label på systemet efter jobbet.

Hans lilla Toyota var på verkstan, så han for iväg till brottsplatsen med sin ögonsten, en röd Volvo P1800 från -68. Den hade han köpt när han fyllde 50, i någon slags livsbejakande nostalgikris.

20 minuter senare kunde han se blåljusen i Rålambshovsparken, och körde fram mot dem och parkerade. Hans yngre kollega Visén mötte upp, med sin partner Pelle Grönstedt. 

-Tjenare chefen... ute och luftar klenoden? hälsade Visén käckt.
-Har ni kaffe? svarade Böckner utan att bemöta kommentaren. Pelle Grönstedt räckte över en stor pappmugg med plastlock. 
-Mjölk utan socker... ja, hon ligger här borta i buskaget. Pelle pekade och guidade in i växtligheten.
-Det är inte vackert, fy fan... Pelle vek undan buskaget och pekade.
-Nå, hurså? Kroppen är inte särdeles illa åtgången... inga yttre skador alls, såvitt jag kan se. Böckner såg frågande på den lille kriminalassistenten, som vred lite på sig.
-Nä, men det ser ju knappt ut som ett fruntimmer. Sådär tjock, och med så små lökar. Och den där Eva Dahlgren-frisyren sen, hon ser ut som världens butchflata. 

Kvinnan, som låg på mage, var helt naken. Hon hade kortklippt lilafärgat hår och kraftigt byggd lekamen. Kvinnan saknade alla de attribut som krävdes för att väcka positiv uppmärksamhet i samtidens mediala samhälle. Böckner rynkade på näsan åt Pelle Grönstedts kommentar. Karln hade alltid varit en komplett idiot, och oförmögen, tycktes det, att öppna munnen utan att släppa ut en groda. Böckner sträckte på sig för att sträcka ut sitt gamla ryggskott, och svalde en sur uppstötning.

-Jaja, håll sån skit för dig själv, Grönstedt... se till att Pålsson på rättsmedicinska får gå igenom det här, och se om han kan reda ut vad som tog livet av henne.

Böckner gick tillbaka mot Volvon, och ropade en uppmaning till dem att hålla pressen borta. Allt medan han diskret krafsade fram sittringen och la den till rätta.

Pålsson på rättsmedicinska trivdes bäst själv i sin sterila och välputsade lokal. Disträ och nynnande, spatserade han runt den döda kroppen på det rostfria bordet, och sög smackande på en Chupa-Chupklubba. Den välkammade hjässan kröntes av ett par överdimensionerade Sennheizerlurar, vilka var kopplade till en iPod med 25 gigabyte jazzmusik.  

Böckner grinade illa av sina spökande gamla fotbollsknän när han klev in och hälsade på Pålsson. Han torkade bort en svettning, och slog sig oeftertänksamt ner på en snurrpall i rostfritt stål. Med utav smärta vilt uppspärrade ögon flög han upp igen, och försökte släta över det med att lägga på en så oberörd min som möjligt.
 
-Vad dog hon av? Böckner såg frågande på Pålsson, som krängde av sig lurarna och nickade till hälsning.
-Nja... du vet att hon har ju varit död i 6 timmar, men utav av vad är svårt att säga i nuläget... i svalget satt en maskros nertryckt, men det skedde nog efter dödens inträde...
-En maskros säger du... mer då? Böckner blev vagt irriterad över Pålssons segdragna sätt.
-Mmm... någon hade injicerat en stor mängd röd diesel i blodomloppet på kvinnan, vilket lett till nästan omedelbar njursvikt. 
-Röd diesel? Böckner gapade, och torkade bort en ny svettning med en gammal näsduk. 
-Ja... men du vet att det är inte det märkligaste... på venusberget har någon tillfogat henne en brännskada, ja rent utav en märkning... och i såret fann jag rester utav det så kallade "korvgiftet", eller Botulin.
-Sånt som lyxkärringarna tar bort rynkor med? Böckner glodde misstroget på kroppen över glasögonkanten.
-Njo, men i renare form... du vet att det är ett fruktansvärt kraftigt gift... några snapsglas i den småländska sjön Bolmen, som är Skånes färskvattenkälla, så kan man rent teoretiskt utrota alla skorrande r i det här landet. Antingen dog hon utav Dieseln, eller Botulinet... Jag vet mer längre fram.
-Å fan... Böckner sköt upp glasögonen på näsan, och kikade nära på det brännskadade venusberget.

Han lät undslippa sig en okontrollerad flämtning, och tog utan att tänka på det ett steg baklänges. Han hade sett ett mönster i brännmärkningen, ett motiv.
-Skicka allt du kommer på till Visén, jag måste dra till Luleå. Han skyndade ut och ringde för att ordna flygbiljetter till Luelå Airport. 

Det han hade sett lämnade inga tvivel. Mordet kunde vara en del i någonting mycket större, men det hela var invävt i lösa teoretiska funderingar, framförda utav en liten intellektuell elit i reaktionära bloggkretsar. Nu var han tvungen att resa norrut för att träffa mannen bakom teorierna, nämligen samhällskritikern och universalgeniet Hampus Kilberg.

Böckner knöt nävarna utav frustration och upphetsning när han klev ombord på planet, för han kom åter att tänka på motivet i brännmärket; En torsk på en bädd utav maskrosor.

När han så kom fram till sin sittplats i planet slogs han utav ren fasa, och kallsvetten började pumpa. Han kände hur hjärtat började slå dubbelslag utav chocken, och han sträckte sig efter hjärtmedicinen i innerfickan. Han hade glömt sin sittring...

Ja, hur kommer det att gå för Kriminalinspektör Leif Böckner, kommer han att lösa mordet på den mystiska manhaftiga kvinnan, och vad är det som han tror hedersknyffeln och eftertraktade ungkarlen, samt universalgeniet Hampus Kilberg ska kunna utröna angående brännmärket?

Missa inte nästa del utav; "Kriminalinspektör Böckners Vedermödor"

Det är som att leva i en mardröm. Det är som om man är omgiven av demoner, som plågar en och hånar en. Fast alla man försöker berätta den fruktansvärda sanningen för, bara skrattar åt en och tror att man spelevinkar sig.
Idag hände det upp igen, och jag kände mordlusten rusa genom kroppen. Det var som om jag återupplevde 1994 igen, och jag kunde inte göra någonting åt det.

Hela den svenska nationen pissades på, det svenska folket fick kollektivt ett "fuck you" inför miljoner tv-tittare världen över. Och trots att många närvarande bar vapen, så gjordes ingenting för att med nödvändigt våld återuprätta vår heder!

Jag pratar förstås om norrmännen, och det ytterst svinaktiga och asociala beteende som detta andefattiga, ryggradslösa och korrupta folk uppvisar, så fort de kommer till något idrottsevenemang.

Vad som hände? Jo, det var under herrarnas skidskytte idag. Svensken Björn Ferry sköt bra, och kunde arbeta sig mot toppen. Han passerade snabbt den dopade och korrumperade föredettingen Björndalen från Norge, och kom hack i häl på norrmannen Svendsen som höll tredjeplatsen.

De var dock alla frånåkta av nån laboratorieskapt nazihybrid (en tysk), och en öststatsmutation. Dessa två tog första och andraplats. Jag är relativt säker på att det finns någon regel utställd utav FN.s säkerhetsråd, som förbjuder tyskar att bära vapen. Något borde man lärt sig av två världskrig, eller?

Nå, trots Ferrys starka prestation, och utklassning utav bromsspåret Björndalen, så klarade han inte ta sig förbi Svendsen. Det var strax innan mållinjen som dramat utspelade sig. Svendsen upptäckte cirka 20 meter innan linjen, att han hade tillräckligt med försprång till att sakta in. Så tittade han bakåt igen, och bestämde sig för att dryga sig. Släpigt drog han sig de sista metrarna, och retades med den hårt kämpande Ferry. Det var som en slags katt och råtta lek. Helt skamlöst hånade han svensken samtidigt som han säkert gled över linjen.

Senast man kunde se något liknande, var när ärkeäcklet Dählie åkte baklänges över mållinjen vid ett lopp i OS i Lillehammer.

"MEN LÄGG DIG NER OCH SKJUT DEN JÄVELEN DÅ" for det ur mig. Men få saker hade kunnat tillfredställa mig mer, än att se någon lägga sig ner i skidspåret och knäppa de där jävla torskmånglarna, en efter en.

Hur kan alla blunda för deras terror? Jag förstår det inte! Ensam famlar jag i förtvivlans mörker.

Kan ni inte se deras förarglighet?

Bäst just nu: Att det slutade snöa. Fy fan!

Sämst just nu: Norrmännen. De förbannade jävla norrmännen. Men vet ni vad? Det existerar inte en enda regerande olympisk mästare från det vidriga lilla låtsaslandet! HAHAHAHA!

Nej, men seriöst; Biologisk krigföring! Världen blir inte bra förrän den näst siste norrmannen dinglar i den siste norrmannens inälvor, och alla attraktiva singelnorskor flyttat till Norrbotten.

Kommer snart på "Higge Erövraren"; "Kriminalinspektör Böckners vedermödor"

Mitt bidrag till kriminalgenren med alla sina medelålders blekfeta antihjältar med alkoholproblem och magsår.

Ikväll när jag gick hem från Fanjunkaren, hade jag glömt radera "Sensuella Isabella" på iPodens playlist. I texten sjunger Tomas Ledin; "det är för sent att avbeställa, min erotiska sufflé"

Vad fan menar karln? Jag har tänkt nämna det länge här, men kom ihåg det ikväll. Frasen "min erotiska sufflé" låter som en omskrivning för herr Ledins ejakulation. Usch!

Maua: Nej, inte alls faktiskt. Adrenalin och sånt där du vet. Men nacken värkte och ömmade ett par veckor efteråt.

Moar: Jo jo, du har såklart rätt. Men Olefin vet hur tacksam jag är, och kommer tids nog att bli rikligt belönad.

Bäst just nu: Inflyttningsfest kring månadsskiftet.

Sämst just nu: Måste skaffa persienner innan jag skaffar större tv, annars kan de där usla svinpälsarna på radiotjänst titta in och se apparaten. Bottenplan, tvi fan!

Nu skönjer jag finalen på lägenhetens iordningställande. Plötsligt står här en stor hylla, som fungerar som avdelare till alkoven, och som i vilken mina Kellermangrejer, kokboksamlingen, skönlitteraturen, krigshistorieböckerna, DVD-filmerna och min lilla Teac-stereo nu ryms.

Vart högtalarna ska placeras vete fan, men subwoofern som ska inhandlas får nog hamna under det kommande fussballbordet. Det kommer att bli en fantastisk plats att i muntra vänners lag, förtära rusdrycker i.

Känslan är ohyggligt bra. I nästan ett år har jag haft en plats att sova på, men nu har jag ett hem. Tack vare ett obstinat högerextremistfruntimmer från gnällbältet. Men idag var det gemytligt och trivsamt tempo. Jag lagade Janssons åt oss, och Olefin klurade på möbleringen.

Ett litet utdrag ur kvällens dialoger.

Jag (nyss utkommen från tolaetten): Höddu, den där gamle ölen jag hittade var god, men den var nog dålig för magen.
Olefin: Aahahahaha.... hur gammal var den?
Jag: den gick ut i Augusti... men den luktade ju bra!?

Olefin: Har du några rena sängkläder?
Jag: Nääe.
Olefin: Men fy fan Higge, då tvättar du!
Jag: Jamen jag ska ju! Bry dej inte i det, jag bäddar väl rent sängjäveln själv!?
Olefin: Nej, jag ska bädda rent, annars blir det ju aldrig gjort!
Jag: NAAAAJ! Jag skaaaa ju göra det, jag har för faan t.o.m. nya sängkläder och det, de ska bara tvättas ur.
Olefin: Jasså? Hur ofta bäddar du rent då?
Jag: Nja... varannan, var tredje vecka?
Olefin: Jaha... ja då så.
Jag: Jaja, då så, helvete!

Jag: Ha! Jag har minsann ett sängöverkast!
Olefin: Ja...
Jag: Jag köpte skiten på Hemtex!
Olefin: Ja, du klagade på att det vara så dyrt!
Jag: Va? Var du med?
Olefin: Jajjemen!
Jag: ...helvete

Jag: Jaha, här står BMXen, den har du inte sagt nåt om!?
Olefin: Nä, jag vet att det inte är lönt...
Jag: Just det, hihihi!

Bäst just nu: De nya snuspriserna. Nu är det exklusivt att snusa, så nu tillhör man samhällets grädda!

Bäst just nu2: Att jag får ärva Gäbys databord när hon nu flyttar ihop med Svempa. Jag skulle kunna skoja till det och säga att hon snart ändå inte når fram till det med armarna, för sin annalkande preggobuk. Men dels är hon lite känslig nu, och jag vågar inte riskera såra henne, dels finns det underlag för en ganska giftig kontring. 

Sämst just nu: Upproret i magen.

Nu pladdras det minsann friskt i kommentarsfältet, på bekostnad av min person. Era ogina påhopp bekommer mig dock icke, ty i röran hittade jag mina gamla Ray Ban-Pilotisar som jag hittade på posten i Ängelholm när jag var 15. Det krävs minst en påhälsning från Miljöpartiet för att jag ska tappa mitt goda humör nu!

Nå, nu ska ni få lite ifrån min tillvaro, har tömt telefonen på bilder nu, och lägger in dom här. Higge Erövraren blir lite fotoblogg, liksom.

 Där är vitrinskåpet som jag ställt in glas, den lilla spriten jag hade hemma, samt min gamla ryttarpistol och en liten vattenpipa.

 Där är min fina lilla Evinrude. Det blir fint som snus när den blir lite putsad! Art Deco?

 Jag står på Herr och Fru Fanjunkares gräsmatta med bilen jag hade innan. Visst är hon vacker?

 Min gamla skitbruna Saab...

 Här sitter Olefin och suger på en Latte. Det gillar hon!

 En draja hos Olefin. Sen kom Johnny Skan och släckte lyset.

 Min fina BMX. Där ska jag ställa datorn sen, cykeln hänger jag väl upp på dass, eller i hallen. Framfälgen på cykeln sprack när jag blev påcyklad av en klimakteriekossa på en Skeppshult. Den hade sedan mage att skälla ut mig på Värmländska. När jag började garva frågade den om jag var påtänd. Värmland... det borde inhängnas.

 Det här slog Greven i ett kast när vi lirade Axis & Allies. Så här i efterhand borde man kanske slagit en kökstol över nacken på honom. "Du skulle köpt en lott" var väl en klyscha som yppades vid tillfället.

Nå, lita på att det blir fler bilder framöver.

Bäst just nu: "Public Service"-gänget från P1. Erik Blix, kom tillbaka till TV! 

Sämst just nu: Jag är lite kissnödig.

Ja, tack till Gäby för detta fantastiska gästinlägg. Själv kan jag för mitt liv inte begripa hur spermier kan lyckas överlista en kondom. Speciellt inte spermier från Kalix! Simmar inte de lite sävligare? Visst har man ju råkat ut för att en sån där jävel pajat nån gång, men det har man ju sett. "Nämen se på fan, dra åt helvete... Måste kommit åt med en nagel", liksom. 

Som den gode kamrat jag dock är, så har jag inför parets åstundande tid av dubbel börda med både stor valp och barnafödsel, erbjudit mig att ta deras förstfödde. Detta för att jag också skulle tycka det vore kul med en liten. Jag saknar dock det väsentliga som krävs vid barnalstring; ett fruntimmer. Man har dock låtit mig förstå att jag som bäst kan hoppas på att få sitta hundvakt någon gång. Nåväl. Jag kan ju alltid sträcka ut näven utanför dörren här i ghettot, och norpa nåt litet etniskt barn, om jag skulle känna att jag vill uppfostra en arvinge.

Vidare kan jag berätta om ett väldigt trevligt och städat nyårsfirande. På dagen åt vi lunch, och bastade hos Olefins bortresta svärföräldrar. Gäby var också med, smuttandes "Jordgubbsdricka med ciderkaraktär", vilken ni redan kunnat läsa om i hennes inlägg. Sedan fick vi skjuts till festligheterna av Hilda och Spånken. Ett gäng hade hyrt lokal, och fixat utkörning utav mat och dylikt. Det var bordsplacering, och varje bord var numrerat. Detta dels för att underlätta när vi hämtade vår mat, och dels för att varje bord blev tilldelat ett uppdrag som skulle genomföras under kvällen.

Vårt bord fick uppdraget att alla vid det skulle utlysa en skål för någon i lokalen under kvällen. Jag kände bara en handfull i sällskapet på ca. 60 personer, så jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp det. Vi kom dock fram till att vi skulle skåla för oss själva, och det passade mig utmärkt, briljant som jag ju är.

Jag lånade därför en penna utav en av arrangörerna, och skrev snabbt ihop ett litet tal på baksidan utav ett blad i ett sånghäfte, som vi fått ut till borden. Jag ställde mig sedan på stolen, och krävde högt fullständig tystnad. Sedan höll jag talet som jag nu redovisar här, efter en liten prolog.

Prolog; De två drivande grabbarna i festfixarstyrkan hade en liten ordförandeklubba, med vilken de befäste sina uttalanden under kvällen. Erik är en storväxt "hunk" (jag avskyr verkligen det uttrycket, men det är ordet som bäst ger er bilden) vars fysik och utseende förefaller skapt i laboratorium, och Kristin var hans söta flickvän i vacker klänning med generös urringning. Larsson är en storväxt norrlänning med jakt som absolut främsta intresse. Nåväl, så här löd talet till skålen.

"Jag önskar jag hade förberett det här ögonblicket lite bättre, hrm... tar fram papperet ur kavajens innerficka och där var det ja, hehe. Jo, jag vill börja med att säga att det är synd att grabbarna bråkar om vem som ska ha klubban. Jag försäkrar er, att här finns klubba så det räcker åt alla. Liten paus för skratt. 


Ja, som ni säkert hör, så är jag från skåne. För att alla ska förstå, så tar jag resten på fjolldialekt. Talar stockholmska under resten av talet.


Jag hade hoppats att få skåla för någon riktigt intressant och kul människa här ikväll. Och här har vi ju till exempel kvällens snyggaste par, Erik och hans Kristin. Vore härligt att få hälla lite honung över dom och glida emellan. Larsson är en annan gigant. Han har slagit mig i armbrytning, men... ja, så äter han ju mer älg än mej också! Paus för skratt igen, alla verkade känna till Larssons stora intag utav älgkött. 

Ja, jag hade som sagt hoppats, och hoppet är ju som bekant det sista som överger människan... ja om man inte är fet och ful, för då är det oskulden. Lång paus för skratt.


Men jag väljer trots allt ändå att skåla för mej själv, och för den skånska rasens överlägsenhet. SKÅL!"

Talet fick jublande applåder, och vid några bord även stående ovationer. Jag var rätt nöjd med insatsen, och bestämde mig för att hålla tal på även framtida större bjudningar.

Nå, vidare i tillvaron.

I kväll går jag och lägger mig i en helt annorlunda lägenhet. Den har nämligen invaderats av Olefin, som innan min vistelse i Tornedalen slagit fast att vi minsann skulle ta tag i min lägenhet när jag kom tillbaka. Och visst gjorde vi det. Jag hade inget val. 

Likt en polsk kavallerist inför Hitlers pansartrupper, såg jag det hurtiga fruntimret bära in gardiner, mattor, ett strykjärn och en tv-bänk, i mitt lilla råttbo till lägenhet. Då hon kommit innanför dörren började hon skratta åt röran.

Jag stod i dörren med skammen, och jag kände mig ytterst tveksam inför det jätteprojekt det skulle innebära att organisera i min lägenhet. Det var ju min lediga dag, kunde jag inte bara få blunda för misären än en gång, och tillbringa dagen med att lugnt ladda ner de senaste avsnitten av alla bra serier?

Nej.   

Olefin var mycket bestämd.

Olefin: Fan Higge, så här kan du ju inte ha det... Hur kan man ha haft det såhär?
Jag: Mmm... jamen jag vet. Jag behöver hjälp...
Olefin: Ja, det ska du få.
Jag: Mmm... men vi hänger upp gardiner och tar köket, resten kan jag göra själv sen, bara jag slipper insyn och så.
Olefin: Nej, så fan heller, vi ska ta allt!
Jag: Men det är för fan tre dagars jobb att röja upp i den här skiten, det räcker med köket nu!
Olefin: Nej, det kan du glumma, här ska tas rubbet.
Jag: Men ååååh.... de e ju skitmycke... näää, du behöver inte rota i den där skiten.
Olefin: Kom igen nu, det ska bli så kul att bringa ordning i det här kaoset!
Jag: Farsan hade en kärring som sa så; "Oh vad kul de skulle va å städa opp i den röran". Hur kan man säga en sån sak?
Olefin: Jag gillar det, jag gillar att organisera.
Jag: Mmm.... jag vet.

9 timmar senare hängde gardiner uppe, och lägenheten hade börjat likna ett hem. En av de sista sakerna som ännu inte hittat en plats, var en gammal utombordsmotor på 4 hästar, av märket Evinrude.

Olefin: Men den här är i vägen, kan du inte hitta en bra plats åt den?
Jag: Jodå för fan, det fixar jag!

Jag gick in på toaletten och ställde motorn bredvid toalettstolen. Sen ropade jag på Olefin, satte mig på toalettstolen och simulerade en bajsning, samtidigt som jag höll i motorns styrspak och brummade motorljud med munnen.

Jag: Brummmpruttprutt... Kolla så jävla fränt, man kan köra båt när man sitter och skiter!
Olefin: Haha, du e ju sjuk!
Jag: Säg till Jonas att han får komma och prova! Olefin retar sin pojkvän för att han relativt ofta går på toaletten.
Olefin: Det värsta är att han säkert skulle uppskatta det.
Jag: Hehe, gött!

Olefin har dock låtit mig veta att vi har mycket kvar än, och på tisdag ska ärendet fortsättas och avslutas.

Bäst just nu: Olefin, som sparkat mig i arslet och gett mig ett hem.

Sämst just nu: Senaste tidens utgifter. Nu blir det ris och havregryn till löning.

Har ni någonsin funderat över hur det kommer vara den dagen ni får veta att ni ska få barn? Tro mig, jag är ingen baby-crazy ålderskrisande biologiska-klockan-har-ringt-så-högt-att-mina-hjärnceller-blivit-enkelspåriga kandidat men jag har ändock under min levnadstid, utvecklat en socialbiologisk dröm om just denna stund. Jag vill dock utfärda en varning för känsliga läsare, då den kan ge intrycket av att jag är något bakåtsträvande genusmässigt:

Min man sedan flera år kommer hem till vår välstädade (vet inte riktigt hur det gått till, men vi har troligen städhjälp)boning med överraskningshamburgare (vem fan vill ha choklad?), jag möter honom iförd ett rödrutigt förkläde och med en plåt nybakta kakor av diffus sort (småkakor är inte mitt starka område, något som ger den första föraningen om att min vision är en utopi av det ytterst abstrakta slaget). Jag är snygg som fan, och lång. Jaja; utopi-känning #2. Jag slänger kakorna åt helvete på ett sätt som visar att de enbart är rekvisita (och förmodligen smakar förjävligt) och nu bara ska förstärka känslan av hur dramatiskt detta tillfälle är och slänger mig runt min mans hals och berättar att han ska få en liten knodd (det råder inga som helst tvivel om vem pappan är, men om det skulle göra det får jag väl helt enkelt göra denna scen fler gånger). Vi blir lyckliga för vi har ju PLANERAT detta. Jag får direkt en fin liten mage, barnet föds smärtfritt inom 2-3 minuter, jag blir en ung, sexig och häftig (utopi-känning #3) bullmamma, barnet sover om nätterna, och växer upp till att bli en fotbollsspelare och välgörare av det spektakulära slaget. Jag får följa med på fotbollsgalan och se ett slagsmål mellan Fredrik Ljungberg och Zlatan, som startar på grund av att Ljungberg drar in sina kinder så mycket att Zlatan obönhörligen sugs fast med sin ryggtavla mot hans läppar och därmed missar viktig tid i rampljuset. Livet leker!

Tänk er istället denna scen:

På grund av en vid 27 års ålder inte på något vis orimlig fobi för att handla kondomer (det spelar ingen roll vad ni säger, blickarna jag får av kassörskan är som en blandning av "HAHA - vad ska du med det där till?" och "Nä, FY - håller du på med sånt din snuskiga, smutsiga flicka!") inhandlas ett trettio-pack kondomer på internet. Eftersom jag även drabbas av hjärtklappning och kraftigt illamående vid tanken på att köpa graviditetstest på offentliga ställen (blickarna säger: "Har du inte ens ANVÄNT kondomerna du köpte av mig senast din lilla bortbyting? Blåste du upp dom till ballonger och lekte med dom i badkaret eller vad?") inhandlas, för säkerhets skull, ett graviditetstest. När kondomerna således anländer och jag triumferat visar dom för Svempa ("Titta jag VÅGAR!") ger han mig en min som säger att han önskar att han låtit mig mogna lite på äppelträdet innan han plockade ner mig (vilket i och för sig är en osanning, ni vet ju att det var jag som plockade honom (där är liknelsen dock mer korrekt att jag svepte genom vattnet som en fiskkrok tills jag fångat honom i munnen, och där avvaktade till han slutat göra motstånd, då jag enkelt halade in honom)).

Svempa är ekonom, och tycker att onödiga utgifter är onödiga. Det tycker jag också för det mesta, men Svempa har förutom ekonomiskt sinne även fötts med rationalitetens gåva. När kondomerna och testet anlänt undrar jag om jag ska göra testet. "Varför då?", undrar han. "Jaa.. Inte vet jag. För att jag har ett!", menar jag och är stolt över mitt snabba svar och logiken i resonemanget. Han tycker dock att det är en dålig anledning att slänga bort 70 spänn så jag beslutar mig för att han trots allt har haft rätt för och att jag ska sova på saken. Nästa morgon är dock logiken som bortblåst och jag förkunnar att jag tänker göra testet ändå. Jag kryper ihop på toaletten och kissar i en liten plastmugg och tycker att den här situationen hade kunnat göras lite trevligare om de kommit på ett sätt att utesluta närkontakt med mänskligt urin.

Jag sticker ner pinnen, något äcklad, och går ut från toaletten till Svempa, som sitter i soffan tämligen oberörd. Spelar lite casual genom att börja klä på mig under väntetiden (de två längsta minuter man någonsin kommer att uppleva) och gå runt och vissla falskt lite oberört. Testet visar sig självklart vara positivt och jag säger något så verbalt som:

"Men alltså... Är det sant??". Svempa, som har glömt vad jag håller på med och är djupt försjunken i julkalendern på TV, undrar vad det är jag pratar om. Jag ber honom komma och titta. Vi stirrar på pinnen och utbrister samtidigt "Hur FAN har det här gått till??". Jag vill inte kalla det jungfrufödsel, eftersom jag måste erkänna att jag är sexuellt aktiv, men jag är hjärntvättad med att kondomerna är ens kompisar och 100 (etthundra) procent säkra!

Såhär var det i ett par dagar, Svempa gick omkring i något slags halvmedvetet tillstånd och mumlade saker som "vi hade ju planer... "jag vill ha kvar mitt kontor..." "jag måste få åka skidor...". Det där är nackdelen med att vara rationell. Min hjärna var nämligen helt upptagen med EN sak: VEM ska jag berätta det för först, och NÄR.

Vi kommer att bilda en lustig liten familj: jag är ostrukturerad, slarvig och icke-rationell. Många drog en lättnadens suck när jag träffade Svempa. Om man i ett förhållande ska komplettera varandra kan vi väl säga att min uppgift är att begå oövertänkta handlingar och hans är att rätta till mina misstag. Det är kärlek det, mina vänner.

Apropå misstag, här är några jag gjort på vägen:

- Nyligt (innan jag fick veta) högt förkunnat att jag ska bli en snygg och häftig gravid och en snygg och häftig mamma (där det värsta nog var att jag ska se till att ha rakat benen innan jag åker in på förlossningen och inte alls har ambitionen att se sådär sliten och tärd ut som nyförlösta ser ut, och absolut aldrig gå omkring i mjukiskläder offentligt efteråt). Innan ni uttalar er om detta, se till så att ni inte blir gravid än på ett par år så folk hinner glömma att ni sagt det.

-  Alla dumheter man gjort, sådant man inte ville att ens barn ska få veta men tyvärr inte ligger tillräckligt långt bort i tiden för att ha blivit förträngt av andra; exempelvis råkat i handgemäng med en vakt och blivit portad på livstid från en pub i Luleå, förlorat oskulden i ett tält på dåvarande svärföräldrarnas gård med en extremt tafflig kille och kondom med banansmak samt spottat i någons mat på jobbet. Kommer någon överhuvudtaget kunna ta mig på allvar som förälder?

- Förklarat förlossningens skeden i detalj, med färgbilder för Svempa, även detta nyligen. Mycket otaktiskt. Detta resulterade i att jag troligtvis kommer att föda ensammen, då han numera vägrar vara med (de menande blickarna från personalen på förlossningen säger "Ja, hon var nog okej så länge hon var smal och någorlunda mentalt stabil, men vem klandrar honom för att han sitter och ser fotbolls EM på storbildskärm och dricker öl istället för att vara med den här feta gaphalsen?")

Nyår var intressant. Då jag inte ämnar lägga fram nyheten till majoriteten av folket mitt under jesu högtid och efter detta få pris som drama queen of the year så var jag tvungen att fejkfesta på 1½ liter jordgubbsläsk som smakade skit. Jag var i slutet festens medelpunkt då jag, utan att på något vis ge sken av att vara berusad, på allmänhetens begäran hällde upp resten av läsken i ett stort glas och svepte det. Det är såhär man får respekt i Norrland.

Bäst just nu 1. Mammas reaktion på nyheten:

Mamman: (tystnad) "Är det (så hög falsett att det nästan var svårt att höra vad hon sa) SANT?? Nää... (börjar gråta).. Alltså nää.. Jag ska inte gråta, okej.  Jag blir bara så  HIMLA glad för er skull.. Fy fan vad kul... Nä, jag ska boka om min resa i sommar, jag kommer i augusti istället! Får jag berätta det för någon? GUD vad roligt...

Bäst just nu 2. Svempas föräldrars reaktion på nyheten.

Föräldrarna: (tystnad) "Är du glad?"

Svempa: "Ja, det är jag".

Föräldrarna: "Då är vi det också".
End of discussion. Dom är från Kalix.
Bäst just nu 3. Idag hämtar vi vår hund! Flytta ihop, skaffa hund och vara gravid inom 8 månader - är det det som kallas familjeplanering?
Sämst just nu. Faktumet att man inte alls får äta vad, hur mycket och när man vill: man ska äta "nyttigt"! Matrestriktionerna innebär att mitt andra hem blir hos Olefin, som är snäll och aldrig skulle tvinga mig att ge upp snabbmaten. Blir barn lyckliga av brysselkål? I think not.

Over and out.