Svenska Limerickgruppen på Facebook
Idag grundade jag min första grupp på Facebook. Den heter "Svenska Limerickgruppen" och idén kläcktes av bloggarkollegan Robin, efter att vi tävlat i Limerickar på Facebook. Såvitt vi kan förstå, så är det den första svenska Limerickgruppen på Facebook.
Under vår lilla tävling spårade jag ur, kom in i en "Limerick-Frenzy" och spydde ur mig 15 limerickar på under en timme, inom vilken jag även hann besöka tvättstugan. Nivån var låg, mycket låg.
Här är några av dom jag blev ganska nöjd med.
Jag visade snoppen för Tilde
som häpen då flämta "Du milde,
Stick den i mej
jag vill va din tjej"
Och jag tog henne som en vilde!
Humöret är ju på topp
då vulva draperar en snopp
Man juckar och bönar
svettas och stönar
samt joddlar glatt "Hejhopp!"
En flicka från Banjaluca
var trött på penisar mjuka
"Får jak ej en hård
jak snart soka vård;
er patologisk benäken att suka!" (Fyyyyy, jag vet... jättedålig!)
En fikus på cykeln fick punka
och la sig i gräset att runka
Han började gråta
"Må gud mig förlåta"
Men cykeln vägrade funka
Ja, och sådär fortsatte det. Men efter att vi dragit igång Limerickgruppen, då jävlar blev det stil på grejerna. Vi hävde ur oss det ena mästerverket efter det andra, så jag måste köra favoriterna av de jag själv hade lyckan att komma på!
En kisse som jämt skröt och jama
ljög lögner som var ganska lama
han sa om sin kuk
"fastän den är mjuk
är den längre än Barack Obama!"
Tösen var sugen på balle
samt lite slut i sin skalle
hon sprang ut ifrån stan
klättra upp i en gran
och ropade "PENIS FüR ALLE!"
Och så min favorit, om gamle folkkäre Carl-Gustaf Lindstedt!
Hörde att Carl-Gustaf Lindstedt
sprang naken med stående svålspett
längs benen det rann
drygt spann efter spann
ja floder av Carl-Gustafs rövsvett!
Åh fy fan vad bra den sista är! Fast förlåt mig Carl-Gustaf.
Kom och joina oss i Svenska Limerickgruppen, och läs mina kumpaners geniala alster! Enda kravet för medlemskap i gruppen är att ni producerar en egen lortig Limerick på gruppens logg!
Sarah: Mumintrollen är tjocka, trista och dumma! Ser du inte det, som är en klok och fin flicka?
Bäst just nu: Ja, det känns jävligt uppåt just nu bara.
Sämst just nu: Inte "Inception" iaf, den var helt okej. Jag rankar dock ändå "Robin Hood" och "Kick Ass" som årets bästa rullar hittills. Och innan det är slut på året, är jag övertygad om att jag till den listan också räknar "The Expendables" och "Toy Story 3".
Under vår lilla tävling spårade jag ur, kom in i en "Limerick-Frenzy" och spydde ur mig 15 limerickar på under en timme, inom vilken jag även hann besöka tvättstugan. Nivån var låg, mycket låg.
Här är några av dom jag blev ganska nöjd med.
Jag visade snoppen för Tilde
som häpen då flämta "Du milde,
Stick den i mej
jag vill va din tjej"
Och jag tog henne som en vilde!
Humöret är ju på topp
då vulva draperar en snopp
Man juckar och bönar
svettas och stönar
samt joddlar glatt "Hejhopp!"
En flicka från Banjaluca
var trött på penisar mjuka
"Får jak ej en hård
jak snart soka vård;
er patologisk benäken att suka!" (Fyyyyy, jag vet... jättedålig!)
En fikus på cykeln fick punka
och la sig i gräset att runka
Han började gråta
"Må gud mig förlåta"
Men cykeln vägrade funka
Ja, och sådär fortsatte det. Men efter att vi dragit igång Limerickgruppen, då jävlar blev det stil på grejerna. Vi hävde ur oss det ena mästerverket efter det andra, så jag måste köra favoriterna av de jag själv hade lyckan att komma på!
En kisse som jämt skröt och jama
ljög lögner som var ganska lama
han sa om sin kuk
"fastän den är mjuk
är den längre än Barack Obama!"
Tösen var sugen på balle
samt lite slut i sin skalle
hon sprang ut ifrån stan
klättra upp i en gran
och ropade "PENIS FüR ALLE!"
Och så min favorit, om gamle folkkäre Carl-Gustaf Lindstedt!
Hörde att Carl-Gustaf Lindstedt
sprang naken med stående svålspett
längs benen det rann
drygt spann efter spann
ja floder av Carl-Gustafs rövsvett!
Åh fy fan vad bra den sista är! Fast förlåt mig Carl-Gustaf.
Kom och joina oss i Svenska Limerickgruppen, och läs mina kumpaners geniala alster! Enda kravet för medlemskap i gruppen är att ni producerar en egen lortig Limerick på gruppens logg!
Sarah: Mumintrollen är tjocka, trista och dumma! Ser du inte det, som är en klok och fin flicka?
Bäst just nu: Ja, det känns jävligt uppåt just nu bara.
Sämst just nu: Inte "Inception" iaf, den var helt okej. Jag rankar dock ändå "Robin Hood" och "Kick Ass" som årets bästa rullar hittills. Och innan det är slut på året, är jag övertygad om att jag till den listan också räknar "The Expendables" och "Toy Story 3".
Tack för den, jävla finnjävlar.
Jag gillar porslin. Jag tycker om fina saker av god kvalitet, och porslin är en sådan sak som man inte behöver vara något snille eller en asocial heltidsnörd för att förstå sig på. Inte heller behöver det vara dyrt att samla på sig det.
Mest av allt porslin tycker jag om Rörstrand. Rörstrand var en anrik porslinsfabrik som grundades 1726, alltså 49 år före danskarnas motsvarighet "Royal Copenhagen", samt 22 år före tyska "Villeroy & Boch". Köpt nytt porslin har jag inte gjort, eftersom jag alltid haft annat att lägga pengarna på. Men jag har köpt lite udda grejer här och där, och fått ihop en liten kul samling med Rörstrandsgrejer. Bäst gillar jag djuptallriken ur serien "Gyllen" och kopparna med assietter ur serien "Kantat". Stilrena, enkla och snygga.
Men för den som vill är det idag inga problem att ropa in en klassisk Rörstrandservis för under tusenlappen, och så ska jag även göra när jag hittat ett bo i Stockholm. Då jävlar ska jag ha porslin för alla tillfällen.
Rörstrands "Gyllen". Denna servis av 40 delar hade ett startbud på 100 kr, och gick för 650. Titta på de underbara kannorna! 650 spänn för ett sånt här verk av sån kvalitet, det är ju vulgärt!
Men även om jag vid några tillfällen uttlat orden "Jag är något av en Rörstrandsnazist", så är jag ingen fanatiker. Jag har annat svenskt porslin också, från t.ex. "Gefle" och "Gustavsberg". Men märk väl, det är svenskt porslin jag har.
På senare år har jag kommit att uppskatta ett par av designern Jonas Bohlins grejer. Han ligger bakom bl.a. servisen "Qvint", men även "Corona", som den uppmärksamme kunde se på bordet hemma hos helsingborgsmäklaren Clifford Clarkson i "Halv åtta hos mig". Jag hade då detta sändes sedan länge bestämt mig för att börja samla på "Corona" som jag tycker är en stilren, snygg och funktionabel servis.
Men...
Då jag satt och surfade runt på diverse köks- och designsajter, så såg jag att man över en Gustavsbergskollektion hade skrivit "Från Sveriges enda porslinsfabrik". En ond aning grep mig, och håren reste sig i nacken.
"Vad fan har hänt med Rörstrand då?", undrade jag irriterat. Då visade det sig att Rörstrand bitvis sålts ut sedan mitten av 1900-talet, för att till slut hamna i utländska ägares klor, närmare bestämt finska Iittala. Detta hade jag ingen aning om, vilket bara det retade mig. Men sedan fick jag veta något ännu värre; 2005 lade man ner fabriken i Sverige, och förlade tillverkningen av Rörstrandsporslin till Sri Lanka!
Detta har gått mig helt förbi! Men eländet slutar inte där. Vet ni vart man numera tillverkar Höganaskeramik? Jo, i Thailand!!! Vilka som äger Höganäs? Iittala! De där uthorade finska kapitalistludrena!
Några av sveriges anrikaste och finaste företag har styckats sönder av ett gäng sketna reservmoskoviter i ett pajasföretag från 1881!
Satans förbannade mumintroll! Norrmännen hade jag väntat mig en sådan här sak av, men inte finnarna! Dom HJÄLPTE vi ju på riktigt under kriget! Men vad fick vi för det? En massa snoriga krigsungar och plundring av vårt kulturarv!
Och den där satans Tove Jansson med sina deprimerande fula jävla troll, och den där lilla sura jävla My. Vad är det för jävla underhållning att sätta ungar att se? Inte konstigt att vi har en hel generation förtappade åttiotalister som ligger hemma och skär sig och lyssnar på Coldplay! Orsak och verkan, för helvete! Folk skyller på Staffan Westerberg och "Vilse i Pannkakan", men det var ju för satan genialt! Det är MUMIN som är roten till det onda!
Jag avskyr Iittala! Det har jag gjort sedan länge, långt innan jag fick veta det här. Folk bara: "Åh, se på mina fina Iittalaglas, de är svindyra!" eller "Jag fick koppar från Iittala, se så fina de är". Jag bara: "Svenskt glas och porslin är bäst i världen, vem fan köper tredje klassens finskt skit?". Men det har blivit så jävla hypat! Alla bara ska ha Iittala, utan en tanke på vår inhemska glas och porslinsindustri.
Kom ett Iittalaglas över min tröskel, skulle jag inte ens pissa i det. Eller jo, jag skulle pissa i det om jag kunde tvinga Hemulen att dricka upp det, sen skulle jag krossa det, linda knogarna och doppa dom i lim och glaskrosset "Rambostyle", och sedan fista Snusmumriken i röven, den introverte intetsägande bolsjevikjäveln!
F.r.o.m. nu bojkottar jag allt finskt! Jag slänger ut det där jävla Valiosmöret, oavsett hur prisbelönt det är!
Men om det nu är så att Gustavsberg är det sista svenska porslinsföretaget (och därmed per automatik världens bästa porslinsföretag), så köper jag väl deras grejer istället! Det var ju trots allt där den legendariske designern Stig Lindberg var verksam, något som säkerligen bidragit till att rädda kvar företaget i Sverige hos svenska ägare.
Deras serviser "Sommar" och "Fem myror" är ändå snyggare än "Corona" i vilket fall som helst.
Notera dock att det är bara Gustavsbergs finporslinstillverkning som ännu är svensk, WC-porslinstillverkningen är uppköpt av tyska jätteföretaget "Villeroy & Boch". Detta är ju kanske föga överraskande, för om tyskar får välja att köpa upp en del av ett företag, så väljer dom naturligtvis den delen som har med avföring att göra, det är som mynta för dom!
Pentex: Är det verkligen så, hehe? Jag tror inte det, för det är ju sekretess och allt det där. Men om jag kan så ska jag göra det.
Keyser: The wood, that's what's up!
Bäst just nu: "Ida" på äventyrsbutiken "Hägglunds". Henne skulle man kunna buteljera och hälla på en dessert! Då hade jag ätit av desserten och spillt lite i skägget med flit, så jag kunde smaka på det senare.
Sämst just nu: Har jag glömt.
Mest av allt porslin tycker jag om Rörstrand. Rörstrand var en anrik porslinsfabrik som grundades 1726, alltså 49 år före danskarnas motsvarighet "Royal Copenhagen", samt 22 år före tyska "Villeroy & Boch". Köpt nytt porslin har jag inte gjort, eftersom jag alltid haft annat att lägga pengarna på. Men jag har köpt lite udda grejer här och där, och fått ihop en liten kul samling med Rörstrandsgrejer. Bäst gillar jag djuptallriken ur serien "Gyllen" och kopparna med assietter ur serien "Kantat". Stilrena, enkla och snygga.
Men för den som vill är det idag inga problem att ropa in en klassisk Rörstrandservis för under tusenlappen, och så ska jag även göra när jag hittat ett bo i Stockholm. Då jävlar ska jag ha porslin för alla tillfällen.
Rörstrands "Gyllen". Denna servis av 40 delar hade ett startbud på 100 kr, och gick för 650. Titta på de underbara kannorna! 650 spänn för ett sånt här verk av sån kvalitet, det är ju vulgärt!
Men även om jag vid några tillfällen uttlat orden "Jag är något av en Rörstrandsnazist", så är jag ingen fanatiker. Jag har annat svenskt porslin också, från t.ex. "Gefle" och "Gustavsberg". Men märk väl, det är svenskt porslin jag har.
På senare år har jag kommit att uppskatta ett par av designern Jonas Bohlins grejer. Han ligger bakom bl.a. servisen "Qvint", men även "Corona", som den uppmärksamme kunde se på bordet hemma hos helsingborgsmäklaren Clifford Clarkson i "Halv åtta hos mig". Jag hade då detta sändes sedan länge bestämt mig för att börja samla på "Corona" som jag tycker är en stilren, snygg och funktionabel servis.
Men...
Då jag satt och surfade runt på diverse köks- och designsajter, så såg jag att man över en Gustavsbergskollektion hade skrivit "Från Sveriges enda porslinsfabrik". En ond aning grep mig, och håren reste sig i nacken.
"Vad fan har hänt med Rörstrand då?", undrade jag irriterat. Då visade det sig att Rörstrand bitvis sålts ut sedan mitten av 1900-talet, för att till slut hamna i utländska ägares klor, närmare bestämt finska Iittala. Detta hade jag ingen aning om, vilket bara det retade mig. Men sedan fick jag veta något ännu värre; 2005 lade man ner fabriken i Sverige, och förlade tillverkningen av Rörstrandsporslin till Sri Lanka!
Detta har gått mig helt förbi! Men eländet slutar inte där. Vet ni vart man numera tillverkar Höganaskeramik? Jo, i Thailand!!! Vilka som äger Höganäs? Iittala! De där uthorade finska kapitalistludrena!
Några av sveriges anrikaste och finaste företag har styckats sönder av ett gäng sketna reservmoskoviter i ett pajasföretag från 1881!
Satans förbannade mumintroll! Norrmännen hade jag väntat mig en sådan här sak av, men inte finnarna! Dom HJÄLPTE vi ju på riktigt under kriget! Men vad fick vi för det? En massa snoriga krigsungar och plundring av vårt kulturarv!
Och den där satans Tove Jansson med sina deprimerande fula jävla troll, och den där lilla sura jävla My. Vad är det för jävla underhållning att sätta ungar att se? Inte konstigt att vi har en hel generation förtappade åttiotalister som ligger hemma och skär sig och lyssnar på Coldplay! Orsak och verkan, för helvete! Folk skyller på Staffan Westerberg och "Vilse i Pannkakan", men det var ju för satan genialt! Det är MUMIN som är roten till det onda!
Jag avskyr Iittala! Det har jag gjort sedan länge, långt innan jag fick veta det här. Folk bara: "Åh, se på mina fina Iittalaglas, de är svindyra!" eller "Jag fick koppar från Iittala, se så fina de är". Jag bara: "Svenskt glas och porslin är bäst i världen, vem fan köper tredje klassens finskt skit?". Men det har blivit så jävla hypat! Alla bara ska ha Iittala, utan en tanke på vår inhemska glas och porslinsindustri.
Kom ett Iittalaglas över min tröskel, skulle jag inte ens pissa i det. Eller jo, jag skulle pissa i det om jag kunde tvinga Hemulen att dricka upp det, sen skulle jag krossa det, linda knogarna och doppa dom i lim och glaskrosset "Rambostyle", och sedan fista Snusmumriken i röven, den introverte intetsägande bolsjevikjäveln!
F.r.o.m. nu bojkottar jag allt finskt! Jag slänger ut det där jävla Valiosmöret, oavsett hur prisbelönt det är!
Men om det nu är så att Gustavsberg är det sista svenska porslinsföretaget (och därmed per automatik världens bästa porslinsföretag), så köper jag väl deras grejer istället! Det var ju trots allt där den legendariske designern Stig Lindberg var verksam, något som säkerligen bidragit till att rädda kvar företaget i Sverige hos svenska ägare.
Deras serviser "Sommar" och "Fem myror" är ändå snyggare än "Corona" i vilket fall som helst.
Notera dock att det är bara Gustavsbergs finporslinstillverkning som ännu är svensk, WC-porslinstillverkningen är uppköpt av tyska jätteföretaget "Villeroy & Boch". Detta är ju kanske föga överraskande, för om tyskar får välja att köpa upp en del av ett företag, så väljer dom naturligtvis den delen som har med avföring att göra, det är som mynta för dom!
Pentex: Är det verkligen så, hehe? Jag tror inte det, för det är ju sekretess och allt det där. Men om jag kan så ska jag göra det.
Keyser: The wood, that's what's up!
Bäst just nu: "Ida" på äventyrsbutiken "Hägglunds". Henne skulle man kunna buteljera och hälla på en dessert! Då hade jag ätit av desserten och spillt lite i skägget med flit, så jag kunde smaka på det senare.
Sämst just nu: Har jag glömt.
Off we go.
Som vissa trogna läsare kanske kommer ihåg, så tillbringar jag somrarna med att jobba varannan vecka i internetlöst land. Så också nu. Dock för sista sommaren, eftersom jag ju börjar som kriminalvårdare i Stockholm i slutet av augusti.
Men nu sticker jag iväg ytterligare fem dagar, utan att kunna uppdatera bloggen. Fast jag har ju kvar min fula och enkla, men syftesfyllande mobilblogg, en gång i tiden skapad för just mina arbetsveckor i Tornedalen.
Ta gärna en titt. Den är fylld med korta, men Higgetypiska påhopp och bildskildringar.
Idag såg jag förresten en kvinna på bussen jag hade velat ta kort på. Det var en medelålders kvinna med långt brunfärgat hår och däri generös råttfärgad utväxt. Hennes smink var sparsmakat kitschigt med vulgär röd ton på läpparna, vilken gifte sig fantastiskt med hennes mest iögonfallande plagg; en magnifik turkos skinnkavaj med kolossala axelvaddar. Under denna skymtade en för tilltagen urringning med raggartatuering. Med sig i en kattbur hade hon vad jag utgår ifrån är hennes livskamrat.
Trulle: Exakt. Surrealistiskt är precis vad det kändes.
Pentex: Det ska jag säga nästa gång det händer! Vad pysslar din klarsynte kollega Keyser med numer? Lever han?
Bäst just nu: Min nya trimmer från "Vidal Sasson" och mina nya skatedojjor.
Sämst just nu: Vissa oklarheter i framtiden.
Men nu sticker jag iväg ytterligare fem dagar, utan att kunna uppdatera bloggen. Fast jag har ju kvar min fula och enkla, men syftesfyllande mobilblogg, en gång i tiden skapad för just mina arbetsveckor i Tornedalen.
Ta gärna en titt. Den är fylld med korta, men Higgetypiska påhopp och bildskildringar.
Idag såg jag förresten en kvinna på bussen jag hade velat ta kort på. Det var en medelålders kvinna med långt brunfärgat hår och däri generös råttfärgad utväxt. Hennes smink var sparsmakat kitschigt med vulgär röd ton på läpparna, vilken gifte sig fantastiskt med hennes mest iögonfallande plagg; en magnifik turkos skinnkavaj med kolossala axelvaddar. Under denna skymtade en för tilltagen urringning med raggartatuering. Med sig i en kattbur hade hon vad jag utgår ifrån är hennes livskamrat.
Trulle: Exakt. Surrealistiskt är precis vad det kändes.
Pentex: Det ska jag säga nästa gång det händer! Vad pysslar din klarsynte kollega Keyser med numer? Lever han?
Bäst just nu: Min nya trimmer från "Vidal Sasson" och mina nya skatedojjor.
Sämst just nu: Vissa oklarheter i framtiden.
Tutte tittut; laktosprut!
Förra fredagen var min kompis Bob på besök i Luleå. Anledningen var att vi skulle ner till "Pite Dragway" och titta på race på lördagen. Men Bob kom ner en dag tidigare, så vi kunde passa på att hänga lite och sänka några bärs. Tillsammans med "Dolken", en annan Gällivarekille, tog vi oss via "Allstar" vidare till "Färjan". Färjan är ett gemytligt men stundtals överbefolkat uteställe, bestående av en trevåningars ("däck" som det heter till sjöss) färja med omkringliggande flottar och bryggor.
Just i fredags lyckades vi hugga ett utebord på mellandäck, och satt sedan länge där och njöt av ett gäng kalla öl. Under vår tid vid bordet hände två spektakulära saker, och jag har lite svårt att avgöra vilken som är märkligast.
Den första märkliga händelsen (som dock känns mer normal) är att en säl dök upp inne i hamnen, en bit från Färjan. Jag var först ensam med att notera händelsen, så när jag gjorde sällskapet uppmärksamma på saken blev jag i vanlig ordning idiotförklarad.
Bob, som en gång hört en Rördrom (i en vassrugge 70 mil norr om dess kända utbredningsområde) med mig, höll dock öppet sinne och spanade mot vattnet. Lyckligtvis såg då även han sälen.
Då vi satt där och mös med våra öl, stod det klart för oss att just denna kväll var det fler gamla trasiga madrasser på Färjan än på andrasorteringen på "Jysk". En av dessa, dock av det yngre slaget, stod plötsligt och plirade på mig. I en tajt, hafsig lila klänning med brett, svart midjebälte, och med en efterfestlig kalufs av rödbrunt axelångt hår på huvudet, balanserade hon avvaktande på ostadiga ben i svarta stövletter, med vass klack.
"Nej nej nej!" väste Bob och tog sig för pannan, när hon till slut tog ut kursen och kom och satte sig vid bordsänden, i vinkel mot mig. Jag tyckte hon kändes rock'n'roll, och var mer positivt inställd än Bob. Att vara kräsen vinner en inga medaljer.
Jag tyckte mig känna igen henne, och det var först senare på kvällen jag kom på vart jag sett henne. Hon satt på kontoret och läste "White Line Fever" (Lemmys memoarer) en dag för något halvår sedan, och var då betydligt proprare. Vi hade då suttit och sneglat lite på varandra; jag blev intresserad av hennes bokval, men rynkade samtidigt på näsan åt ringen på hennes vänstra ringfinger (jag är stundtals mycket observant).
Men nu var det fredagen den 9/7, och läget ett annat. När hon hälsat och suttit en stund, tittar hon på mig och nämner något om att hon ska visa mig en sak. Hon börjar sedan krafsa sig i urringningen, varpå jag tänker: "vaffan, ska hon visa brösten?". Knappt hann jag tänka färdigt, förrän hon tagit ut ett bröst. "Eeeeh", var allt jag hann säga innan hon raskt och handfast började rycka i spenen, så att två spridda strilar av prima svensk bröstmjölk kom farande emot mig.
Jag flög överrumplad upp för att undvika träffas, och råkade då knuffa till en gubbjävel vid bordet bakom. Bob missade magiskt hela miraklet. Av alla oss sex killar vid bordet, var det bara jag och en till som såg vad som hände. Medan jag ännu stod upp och såg henne stoppa tillbaka bröstet och försökte smälta hela grejen, började gubbaset (jag hade stört mig på honom hela kvällen; en flinande självgod svinpäls från tidigt sextiotal, och är det något jag har jävligt kort tålamod med, så är det gubbar från 60-talet som är ute på krogen där de inte har att göra) bakom mig att gaffla om vad som hände när jag råkade knuffa till honom. "Jaja, det var lite sjögång här" avfärdade jag honom, viftandes med handen.
Jag försöker att alltid dra logiska slutsatser av vad jag lägger märke till i min omgivning, och vad som då for igenom huvudet på mig var följande: Hon har uppenbarligen ett litet barn hemma (om hon inte är skendräktig), hon hade inte längre en ring på fingret, hon var väldigt full och föreföll ur balans. Således drog jag slutsatsen att hon var en nyseparerad småbarnsmamma, och att hon säkert hade nog med demoner redan.
Så jag gjorde då ingen annan uppmärksam på vad hon gjort. Det fanns ingen anledning att ställa till en scen och få henne att skämmas för ett ogenomtänkt fyllespex, för hon skulle nog ha tillräcklig ångest om hon kom ihåg händelsen ändå. Killen som satt inkilad mellan oss, men liksom lite utanför gruppen, och också hade sett spektaklet, följde mitt exempel. Jag uppträdde så neutralt och trevligt jag kunde, och såg strax att kugghjulen börjat snurra i tjejens huvud.
Tjejen: Jag kanske börjar ångra det där som hände...
Jag: Äh, skit i det.
Tjejen: Du... jag ångrar det lite.
Jag: Jaja, men det är lugnt. Rock'n'roll!
Tjejen: Du... jag tänkte ragga... är det försent att ragga på dig nu?
Jag: Det är aaaldrig försent! *här förstärkte jag uttalandet med en lång svepande handrörelse*
Sedan satt hon och betraktade mig tvekande, innan hon frågade om vi inte skulle med och dansa. En väninna till henne dök då upp och tog med henne till dansgolvet innan vi kommit på en ursäkt att sitta kvar.
Äntligen fick jag då berätta för Bob vad han missat!
Såhär i efterhand var det tur att jag nästan var nykter. Mitt fylle-alter ego Johnny Skan hade troligen tagit mjölksprutandet som en parningsinvit och (i bästa fall) bitit henne. Det hade kunnat sluta exakt hur som helst.
Bob ventilerade i efterhand en iakttagelse han gjort, och visst har han rätt; "Du hittar aldrig nån normal brud när det är något, träffar du nå tjejer så blir det bara jävla freakshow hela tiden, fan vad fint!"
Tipset för nästa sommar är att söka Johnny Skan vid tälten på "Peace & Love" där det sitter rocktjejer och sprutar mjölk.
Ty ribban har satts.
Annelie: Bängblöja! Köttbula!
Bäst just nu: Jag tar turbåten ut till Fanjunkaren och Gullan imorrnbitti, och myser lite i ytterskärgården ett tag.
Sämst just nu: Jag har lite magknip.
Just i fredags lyckades vi hugga ett utebord på mellandäck, och satt sedan länge där och njöt av ett gäng kalla öl. Under vår tid vid bordet hände två spektakulära saker, och jag har lite svårt att avgöra vilken som är märkligast.
Den första märkliga händelsen (som dock känns mer normal) är att en säl dök upp inne i hamnen, en bit från Färjan. Jag var först ensam med att notera händelsen, så när jag gjorde sällskapet uppmärksamma på saken blev jag i vanlig ordning idiotförklarad.
Bob, som en gång hört en Rördrom (i en vassrugge 70 mil norr om dess kända utbredningsområde) med mig, höll dock öppet sinne och spanade mot vattnet. Lyckligtvis såg då även han sälen.
Då vi satt där och mös med våra öl, stod det klart för oss att just denna kväll var det fler gamla trasiga madrasser på Färjan än på andrasorteringen på "Jysk". En av dessa, dock av det yngre slaget, stod plötsligt och plirade på mig. I en tajt, hafsig lila klänning med brett, svart midjebälte, och med en efterfestlig kalufs av rödbrunt axelångt hår på huvudet, balanserade hon avvaktande på ostadiga ben i svarta stövletter, med vass klack.
"Nej nej nej!" väste Bob och tog sig för pannan, när hon till slut tog ut kursen och kom och satte sig vid bordsänden, i vinkel mot mig. Jag tyckte hon kändes rock'n'roll, och var mer positivt inställd än Bob. Att vara kräsen vinner en inga medaljer.
Jag tyckte mig känna igen henne, och det var först senare på kvällen jag kom på vart jag sett henne. Hon satt på kontoret och läste "White Line Fever" (Lemmys memoarer) en dag för något halvår sedan, och var då betydligt proprare. Vi hade då suttit och sneglat lite på varandra; jag blev intresserad av hennes bokval, men rynkade samtidigt på näsan åt ringen på hennes vänstra ringfinger (jag är stundtals mycket observant).
Men nu var det fredagen den 9/7, och läget ett annat. När hon hälsat och suttit en stund, tittar hon på mig och nämner något om att hon ska visa mig en sak. Hon börjar sedan krafsa sig i urringningen, varpå jag tänker: "vaffan, ska hon visa brösten?". Knappt hann jag tänka färdigt, förrän hon tagit ut ett bröst. "Eeeeh", var allt jag hann säga innan hon raskt och handfast började rycka i spenen, så att två spridda strilar av prima svensk bröstmjölk kom farande emot mig.
Jag flög överrumplad upp för att undvika träffas, och råkade då knuffa till en gubbjävel vid bordet bakom. Bob missade magiskt hela miraklet. Av alla oss sex killar vid bordet, var det bara jag och en till som såg vad som hände. Medan jag ännu stod upp och såg henne stoppa tillbaka bröstet och försökte smälta hela grejen, började gubbaset (jag hade stört mig på honom hela kvällen; en flinande självgod svinpäls från tidigt sextiotal, och är det något jag har jävligt kort tålamod med, så är det gubbar från 60-talet som är ute på krogen där de inte har att göra) bakom mig att gaffla om vad som hände när jag råkade knuffa till honom. "Jaja, det var lite sjögång här" avfärdade jag honom, viftandes med handen.
Jag försöker att alltid dra logiska slutsatser av vad jag lägger märke till i min omgivning, och vad som då for igenom huvudet på mig var följande: Hon har uppenbarligen ett litet barn hemma (om hon inte är skendräktig), hon hade inte längre en ring på fingret, hon var väldigt full och föreföll ur balans. Således drog jag slutsatsen att hon var en nyseparerad småbarnsmamma, och att hon säkert hade nog med demoner redan.
Så jag gjorde då ingen annan uppmärksam på vad hon gjort. Det fanns ingen anledning att ställa till en scen och få henne att skämmas för ett ogenomtänkt fyllespex, för hon skulle nog ha tillräcklig ångest om hon kom ihåg händelsen ändå. Killen som satt inkilad mellan oss, men liksom lite utanför gruppen, och också hade sett spektaklet, följde mitt exempel. Jag uppträdde så neutralt och trevligt jag kunde, och såg strax att kugghjulen börjat snurra i tjejens huvud.
Tjejen: Jag kanske börjar ångra det där som hände...
Jag: Äh, skit i det.
Tjejen: Du... jag ångrar det lite.
Jag: Jaja, men det är lugnt. Rock'n'roll!
Tjejen: Du... jag tänkte ragga... är det försent att ragga på dig nu?
Jag: Det är aaaldrig försent! *här förstärkte jag uttalandet med en lång svepande handrörelse*
Sedan satt hon och betraktade mig tvekande, innan hon frågade om vi inte skulle med och dansa. En väninna till henne dök då upp och tog med henne till dansgolvet innan vi kommit på en ursäkt att sitta kvar.
Äntligen fick jag då berätta för Bob vad han missat!
Såhär i efterhand var det tur att jag nästan var nykter. Mitt fylle-alter ego Johnny Skan hade troligen tagit mjölksprutandet som en parningsinvit och (i bästa fall) bitit henne. Det hade kunnat sluta exakt hur som helst.
Bob ventilerade i efterhand en iakttagelse han gjort, och visst har han rätt; "Du hittar aldrig nån normal brud när det är något, träffar du nå tjejer så blir det bara jävla freakshow hela tiden, fan vad fint!"
Tipset för nästa sommar är att söka Johnny Skan vid tälten på "Peace & Love" där det sitter rocktjejer och sprutar mjölk.
Ty ribban har satts.
Annelie: Bängblöja! Köttbula!
Bäst just nu: Jag tar turbåten ut till Fanjunkaren och Gullan imorrnbitti, och myser lite i ytterskärgården ett tag.
Sämst just nu: Jag har lite magknip.
Istället för bajs.
Ni som konsumerar kött och köper detta ytterst nödvändiga livsmedel i affären, vet ni att den där tjocka, uppsugande lappen i förpackningen, under köttstyckena och färsen, har ett namn?
Ja, den har faktiskt det. På Facebook fick jag veta att den heter "Köttblöja".
Jag tycker det ligger fint i munnen, "Köttblöja"! Det är liksom schwung i det, melodi.
Och så låter det komiskt också, och snuskigt... fast på ett liksom odefinierbart sätt! Jag kan tänka mig det i hur många olika meningar och sammanhang som helst! Fast så säger dom visserligen också att jag har en ganska dynamisk fantasi!
"HÖRRDU DIN SATANS KÖTTBLÖJA, SE TILL ATT EVAKUERA RÖDLJUSET NÅN JÄVLA GÅNG!"
"Nämen Bengtsson, din jävla köttblöja! Du sitter väl inte och runkar nu igen? Rasten är ju slut! Ner på lagret och kör ut dom sista pallarna nu!"
-Har du sett Åkes morsa, vilka jävla rattar hon har?
-Skoja inte, och här ser du en som fått spänna på tanten också!
-NÄÄ!!??
-Jorå för fan, hon la upp sig när jag skulle hämta en dvd hos Åke, så jag tjaskade på henne så vi marinerade tapeterna!
-Åh, vilken grej... vet Åke om det?
-Jag tror han fattade att något hänt... du vet att jag hyvlade ju på kärringen så grundligt och hårt att hårsäckarna vrängde sig. Hon gick som Zeb Macahan efteråt!
-Shit!
-Ja vafan, hon fick ju gå med köttblöja i en vecka också!
-Hej Higge! Vet du, jag vill leka "köttblöjeleken"!
-Hej Olefin! Jaha, vilken är det då?
-Men du vet, när man byter ut ett ord i en filmtitel mot ordet "köttblöja"!?
-Mmm... okej.
-Jag börjar! "När köttblöjorna tystnar" HAHAHA!
-Ok... "Utan köttblöjor i Tyrolen"
-Men vad är det för film?
-Men åh! Jag vill inte leka längre!
"Jag såg Tilde Fröling gå ner på Sarah Dawn Finer igår på Hotel Anglais! Det var nästan så man fick ha köttblöja!"
-Nisse lille, vad gör du?
-Jag läser "Bobo och köttblöjorna", mamma!
-Jaha... kom och ät nu, maten är färdig!
Håller ni inte med? Köttblöja är lätt dagens ord!
Isse: Fan vad fint att du hittat hit. Du förekommer ju faktiskt i några inlägg. Just vilka det är kommer jag inte ihåg nu, men här är ett som handlar om när jag och Robban var på "En dag på strippen" för två år sedan.
Lindblom: Det vet du!
Trulle: Ja, de där som skyller allt på miljö och omgivning brukar vara påfallande rabiata, men är vanligen lätta att motbevisa.
Bäst just nu: Lånat hem massa bra tidningar att bläddra i!
Sämst just nu: Nja, det får jag väl ta i ett annat inlägg, mer utförligt.
Ja, den har faktiskt det. På Facebook fick jag veta att den heter "Köttblöja".
Jag tycker det ligger fint i munnen, "Köttblöja"! Det är liksom schwung i det, melodi.
Och så låter det komiskt också, och snuskigt... fast på ett liksom odefinierbart sätt! Jag kan tänka mig det i hur många olika meningar och sammanhang som helst! Fast så säger dom visserligen också att jag har en ganska dynamisk fantasi!
"HÖRRDU DIN SATANS KÖTTBLÖJA, SE TILL ATT EVAKUERA RÖDLJUSET NÅN JÄVLA GÅNG!"
"Nämen Bengtsson, din jävla köttblöja! Du sitter väl inte och runkar nu igen? Rasten är ju slut! Ner på lagret och kör ut dom sista pallarna nu!"
-Har du sett Åkes morsa, vilka jävla rattar hon har?
-Skoja inte, och här ser du en som fått spänna på tanten också!
-NÄÄ!!??
-Jorå för fan, hon la upp sig när jag skulle hämta en dvd hos Åke, så jag tjaskade på henne så vi marinerade tapeterna!
-Åh, vilken grej... vet Åke om det?
-Jag tror han fattade att något hänt... du vet att jag hyvlade ju på kärringen så grundligt och hårt att hårsäckarna vrängde sig. Hon gick som Zeb Macahan efteråt!
-Shit!
-Ja vafan, hon fick ju gå med köttblöja i en vecka också!
-Hej Higge! Vet du, jag vill leka "köttblöjeleken"!
-Hej Olefin! Jaha, vilken är det då?
-Men du vet, när man byter ut ett ord i en filmtitel mot ordet "köttblöja"!?
-Mmm... okej.
-Jag börjar! "När köttblöjorna tystnar" HAHAHA!
-Ok... "Utan köttblöjor i Tyrolen"
-Men vad är det för film?
-Men åh! Jag vill inte leka längre!
"Jag såg Tilde Fröling gå ner på Sarah Dawn Finer igår på Hotel Anglais! Det var nästan så man fick ha köttblöja!"
-Nisse lille, vad gör du?
-Jag läser "Bobo och köttblöjorna", mamma!
-Jaha... kom och ät nu, maten är färdig!
Håller ni inte med? Köttblöja är lätt dagens ord!
Isse: Fan vad fint att du hittat hit. Du förekommer ju faktiskt i några inlägg. Just vilka det är kommer jag inte ihåg nu, men här är ett som handlar om när jag och Robban var på "En dag på strippen" för två år sedan.
Lindblom: Det vet du!
Trulle: Ja, de där som skyller allt på miljö och omgivning brukar vara påfallande rabiata, men är vanligen lätta att motbevisa.
Bäst just nu: Lånat hem massa bra tidningar att bläddra i!
Sämst just nu: Nja, det får jag väl ta i ett annat inlägg, mer utförligt.
Precisera!
Att kvinnor överlag är lika värdelösa på att bedöma huruvida ett film-/seriemanus är bra, som Per Schlingmann 
är på att se sympatisk ut, är väl ingen hemlighet.
Men att det är så illa som den senaste tidens utveckling på biotopparna runt om i världen visat, det får mig att tappa allt hopp. Kvinnor vill ha "Sex and the city" och "Twilight".
Det som stör mig med "Sex and the city" är inte så mycket seriens uselhet, som det faktum att kvinnor ständigt hasplar ur sig hur mycket de kan identifiera sig med de där tre gamla uttjänta, egocentrerade, helgknarkande ludrena och deras äckliga gamla morsa. Innan ni kvinnor säger något så dumt, så se till att ni sedan kan precisera vad fan ni menar.
För jag betvivlar att ni kan identifiera er med hur det är att vara 40 och röka brajj på en klubbtoalett i New York, eller hur det känns att köpa ett par Pradaskor för 600 dollar? Trams. Är det kanske ytligheten som är den gemensamma nämnaren? Eller kanske är det just som det sades i en italiensk dokumentär om Sverige från 1968, att; "Det finns alltid ett 'Det bara hände' i varje svensk kvinnas moraltänkande"
Det kanske är en global sanning? Just "det bara hände" löper som en röd tråd genom avsnitten i "Sex and the city", och i realiteten har "det bara hände" hjälpt kvinnor undvika ansvar, samt lett till att idioter fått sprida sitt DNA sedan urminnes tider.
Ja, här slog jag huvudet på spiken, eller hur?
Om "Twilight" kan jag inte vara lika kritisk. Tanken bakom filmerna är ganska fin. Jag kan t.o.m. erkänna att filmerna har ett visst underhållningsvärde. Här är istället irritationsmomentet att filmernas målgrupp är flickor mellan 12 och 17, som i någon mån har ambitionen att vara oskulder tills de hittat den rätte, men att en massa äldre kvinnor som borde veta bättre, också ser skiten. Substansen i manus är följdaktligen på mycket låg nivå, och filmerna innehåller genomgående töntiga inslag, som t.ex. att vampyrer inte tar skada av solen, utan istället glittrar i den (här börjar jag i skrivande stund fnissa, så jävla dumt, "gay" och fjortisfriande är det), samt de tonårsbiffiga indiangossar som uppträder endast iklädda jätteheta avklippta jeans.
Jag har all respekt för de tjejer som befinner sig i målgruppen. Jag har ju själv sett filmerna, de är hyfsat välgjorda, och jag förstår att det finns en attraktionskraft i skildringen av ett förhållande med stark kärlek.
Vad som framgått på senare tid är att målgruppen svällt utanför ramarna för det logiska, och nu innefattar alla de kvinnor som inte följer "SATC", samt en stor del av de som gör det också. Det sitter vuxna kvinnor i min egen ålder, och suckar över Robert Pattinsons rollkaraktär "Edward", och hur OTROLIGT snygg, vacker och bäst han är.
Han är tyst, känslig och sårbar, men samtidigt stark och beskyddande. Med sådant kan man sälja i princip vilken skit som helst till kvinnor, det är som kattmynta för dom. För så fantastiskt rekordvacker och supersnygg är han inte. Det är bara den psykologiska effekten av faktorerna i första meningen i detta stycke, som får fansen att intala sig det.
Han ser helt okej ut. Inte alls jämförbar med t.ex. Kurt Cobain eller Johnny Depp, men helt okej. Som typ en jeansmodell i polska "Ellos".
"Tyst, känslig och sårbar, men samtidigt stark och beskyddande" har nämligen en så stark gruppsykologisk påverkan på fansen, att hans sjukliga blekhet i filmerna omnämns som ett attraktivt drag. Blekhet har annars inte ansetts attraktivt sedan franska revolutionen.
Sådana saker har en tendens att utlösa någon kvinnohormonell gruppsykosmekanism, och kanske beror det på att kvinnor tyvärr är så svultna på villkorslös kärlek, att de är tvugna att fly in i en psykos, och drömma sig bort.
Själv skulle jag tycka det var jobbigt att vara så svagsint att jag plötsligt började gilla blekhet bara för att en dussinregissör påverkat mig med billiga psykologiska säljknep. Jag gillar Barbara Streisand-näsor och fina rumpor, oavsett hur mycket färg det är på dom, och det kommer inte att rubbas.
Fast det är klart, det kanske är det bekvämt att fly in i en fantasivärld med villkorslös kärlek. För i verkligheten är kärleken inte villkorslös mer än någon månad i början. Sedan måste den vårdas ömsesidigt, och om man inte orkar ge kärlek, så får man efter ett tag heller ingen. Sådant gör sig båda könen sig skyldiga till, men kvinnor är snarare att fly till fantasierna av "Twilight"-typ, än att ta tag i verkligheten.
Och det är både svagare, töntigare och osundare än killfantasierna kring vilken grabbig superhjälteaction som helst!
Med kunskapen om dessa könsrelaterade differenser i bakfickan, blir jag för varje dag bara mer viss om att jag kommer leva ensam. Men av samma anledning ter det sig mer och mer som ett rätt bra scenario.
Nu: Fördröjd kommentarsrespons, samt "Bäst/sämst".
NamelessJ: Tack för din långa och intressanta kommentar! Jag vet dock inte hur representativa ni är för gamla Sverige om ni löper runt i utlandet och ser ut som arbetslösa polacker.
Simon: Ja, demokrati är mest bara hyckleri. Som när Schweizarna röstade emot minareter. Ramaskri över hela Europa. Vilka ska få bestämma om det ska byggas minareter i Schweiz, om inte Schweizarna?
Frk. Småland: Man förstår nog vem jag är av min avatar och inläggen. Fast vi är ju så många som är där och tycker, så man försvinner i mängden.
Mr. Pentex: Tack saka du ha! Gärna det! Och tack igen för "Väl skrivet".
Fanjunkaren: Ja, Leif är oslagbar. "Bland annat skulle dom präglas av ett betydligt högre mått av konsistens"
Trulle: Ja, folk är en gåta. Ibland är de överlag så dumma så man vill skära sig, och ibland fattar de faktiskt vad som pågår.
Robin: Lätt! Jag kör privatlektioner Pro Bono på söndagar, exklusivt för er.
Bäst just nu: Jag har varit lite duktig två dagar i rad, och hjälpt Greven måla om huset. Hoppas bara jag gjorde ett hyfsat jobb, så dom inte fick måla om när jag kört hem.
Sämst just nu: En liten dum kärringjävel i en röd Volvo 440, som låg framför mig idag när jag skulle hem till Greven och måla. Hon höll 50 på 70-sträckor, 70-80 på 90-sträckorna, och när jag närmade mig med Tilde för omkörning, så gick hon ut i mitten. När det äntligen var fritt från mötande, gick jag ut och la mig i 130. Då jag tittade i backspegeln, såg jag att den lilla feta, dumma, debila jävla apan körde med helljusena på. Krampaktigt greppade jag ratten, och vrålade ut min frustration tills det sved i halsen.
Jag hoppas hon fastnar i grillen på en Scania.
är på att se sympatisk ut, är väl ingen hemlighet. Men att det är så illa som den senaste tidens utveckling på biotopparna runt om i världen visat, det får mig att tappa allt hopp. Kvinnor vill ha "Sex and the city" och "Twilight".
Det som stör mig med "Sex and the city" är inte så mycket seriens uselhet, som det faktum att kvinnor ständigt hasplar ur sig hur mycket de kan identifiera sig med de där tre gamla uttjänta, egocentrerade, helgknarkande ludrena och deras äckliga gamla morsa. Innan ni kvinnor säger något så dumt, så se till att ni sedan kan precisera vad fan ni menar.
För jag betvivlar att ni kan identifiera er med hur det är att vara 40 och röka brajj på en klubbtoalett i New York, eller hur det känns att köpa ett par Pradaskor för 600 dollar? Trams. Är det kanske ytligheten som är den gemensamma nämnaren? Eller kanske är det just som det sades i en italiensk dokumentär om Sverige från 1968, att; "Det finns alltid ett 'Det bara hände' i varje svensk kvinnas moraltänkande"
Det kanske är en global sanning? Just "det bara hände" löper som en röd tråd genom avsnitten i "Sex and the city", och i realiteten har "det bara hände" hjälpt kvinnor undvika ansvar, samt lett till att idioter fått sprida sitt DNA sedan urminnes tider.
Ja, här slog jag huvudet på spiken, eller hur?
Om "Twilight" kan jag inte vara lika kritisk. Tanken bakom filmerna är ganska fin. Jag kan t.o.m. erkänna att filmerna har ett visst underhållningsvärde. Här är istället irritationsmomentet att filmernas målgrupp är flickor mellan 12 och 17, som i någon mån har ambitionen att vara oskulder tills de hittat den rätte, men att en massa äldre kvinnor som borde veta bättre, också ser skiten. Substansen i manus är följdaktligen på mycket låg nivå, och filmerna innehåller genomgående töntiga inslag, som t.ex. att vampyrer inte tar skada av solen, utan istället glittrar i den (här börjar jag i skrivande stund fnissa, så jävla dumt, "gay" och fjortisfriande är det), samt de tonårsbiffiga indiangossar som uppträder endast iklädda jätteheta avklippta jeans.
Jag har all respekt för de tjejer som befinner sig i målgruppen. Jag har ju själv sett filmerna, de är hyfsat välgjorda, och jag förstår att det finns en attraktionskraft i skildringen av ett förhållande med stark kärlek.
Vad som framgått på senare tid är att målgruppen svällt utanför ramarna för det logiska, och nu innefattar alla de kvinnor som inte följer "SATC", samt en stor del av de som gör det också. Det sitter vuxna kvinnor i min egen ålder, och suckar över Robert Pattinsons rollkaraktär "Edward", och hur OTROLIGT snygg, vacker och bäst han är.
Han är tyst, känslig och sårbar, men samtidigt stark och beskyddande. Med sådant kan man sälja i princip vilken skit som helst till kvinnor, det är som kattmynta för dom. För så fantastiskt rekordvacker och supersnygg är han inte. Det är bara den psykologiska effekten av faktorerna i första meningen i detta stycke, som får fansen att intala sig det.
Han ser helt okej ut. Inte alls jämförbar med t.ex. Kurt Cobain eller Johnny Depp, men helt okej. Som typ en jeansmodell i polska "Ellos"."Tyst, känslig och sårbar, men samtidigt stark och beskyddande" har nämligen en så stark gruppsykologisk påverkan på fansen, att hans sjukliga blekhet i filmerna omnämns som ett attraktivt drag. Blekhet har annars inte ansetts attraktivt sedan franska revolutionen.
Sådana saker har en tendens att utlösa någon kvinnohormonell gruppsykosmekanism, och kanske beror det på att kvinnor tyvärr är så svultna på villkorslös kärlek, att de är tvugna att fly in i en psykos, och drömma sig bort.
Själv skulle jag tycka det var jobbigt att vara så svagsint att jag plötsligt började gilla blekhet bara för att en dussinregissör påverkat mig med billiga psykologiska säljknep. Jag gillar Barbara Streisand-näsor och fina rumpor, oavsett hur mycket färg det är på dom, och det kommer inte att rubbas.
Fast det är klart, det kanske är det bekvämt att fly in i en fantasivärld med villkorslös kärlek. För i verkligheten är kärleken inte villkorslös mer än någon månad i början. Sedan måste den vårdas ömsesidigt, och om man inte orkar ge kärlek, så får man efter ett tag heller ingen. Sådant gör sig båda könen sig skyldiga till, men kvinnor är snarare att fly till fantasierna av "Twilight"-typ, än att ta tag i verkligheten.
Och det är både svagare, töntigare och osundare än killfantasierna kring vilken grabbig superhjälteaction som helst!
Med kunskapen om dessa könsrelaterade differenser i bakfickan, blir jag för varje dag bara mer viss om att jag kommer leva ensam. Men av samma anledning ter det sig mer och mer som ett rätt bra scenario.
Nu: Fördröjd kommentarsrespons, samt "Bäst/sämst".
NamelessJ: Tack för din långa och intressanta kommentar! Jag vet dock inte hur representativa ni är för gamla Sverige om ni löper runt i utlandet och ser ut som arbetslösa polacker.
Simon: Ja, demokrati är mest bara hyckleri. Som när Schweizarna röstade emot minareter. Ramaskri över hela Europa. Vilka ska få bestämma om det ska byggas minareter i Schweiz, om inte Schweizarna?
Frk. Småland: Man förstår nog vem jag är av min avatar och inläggen. Fast vi är ju så många som är där och tycker, så man försvinner i mängden.
Mr. Pentex: Tack saka du ha! Gärna det! Och tack igen för "Väl skrivet".
Fanjunkaren: Ja, Leif är oslagbar. "Bland annat skulle dom präglas av ett betydligt högre mått av konsistens"
Trulle: Ja, folk är en gåta. Ibland är de överlag så dumma så man vill skära sig, och ibland fattar de faktiskt vad som pågår.
Robin: Lätt! Jag kör privatlektioner Pro Bono på söndagar, exklusivt för er.
Bäst just nu: Jag har varit lite duktig två dagar i rad, och hjälpt Greven måla om huset. Hoppas bara jag gjorde ett hyfsat jobb, så dom inte fick måla om när jag kört hem.
Sämst just nu: En liten dum kärringjävel i en röd Volvo 440, som låg framför mig idag när jag skulle hem till Greven och måla. Hon höll 50 på 70-sträckor, 70-80 på 90-sträckorna, och när jag närmade mig med Tilde för omkörning, så gick hon ut i mitten. När det äntligen var fritt från mötande, gick jag ut och la mig i 130. Då jag tittade i backspegeln, såg jag att den lilla feta, dumma, debila jävla apan körde med helljusena på. Krampaktigt greppade jag ratten, och vrålade ut min frustration tills det sved i halsen.
Jag hoppas hon fastnar i grillen på en Scania.
Rule Britannia?
I Storbritannien städade man på 1500-talet bort katolicismen, denna samhällstumör som förtär såväl länders kapital, som deras gossebarn.
Med den skiten ur vägen, kunde sedan imperiet expandera. Man tog Nordamerika, snöpte det spanska imperiet, satte grodätarna på plats och etablerade en dominans på världshaven som senare inte ens Tredje Riket kunde rå på.
En engelsk gentleman utgjorde själva definitionen på civilisering och effektivitet. I Indien utrotade man Thugerna, i mellanöstern höll man muselmanerna på en utvecklingsmässigt acceptabel nivå, i Nordamerika satte man standarden för hur en ursprungsbefolkning ska hanteras, och i Afrika tog man allt av värde.
I Nepal värvade man Gurkhas; mer fruktade än Främlingslegionen, och elakare än Spetsnaz. De jävlarna uppfann "öronhalsbanden" av den typen som Dolph Lundgren har i "Universal Soldier" (som han håller upp, flinar och säger till van Damme; "I'm all ears")
På Nya Zeeland landsteg man, och blev bryskt anfäktade av ett gäng lönnfeta Steven Seagal-kloner med tatueringar i huvudet. Ehuru voro vildarnas vapen blott av trä och fiskben, varför man snabbt kunde skjuta bort dom, och låta får beta på öarna (några av de överlevande vildarna blev senare bra på Rugby, och några av dom gjorde en bra film; "Once were Warriors". fast de flesta jobbar handfast på att supa ihjäl sig)
I Kina tog man kontroll över opiumet, blev drugdealing overlords, och tjänade en heeeelvetes massa slantar! Som bonus rökte författarna hemma i England av opiumet, och skrev en jävla massa fin litteratur!
Chef över alltihop när det gick som bäst, var en gammal fet, maktgalen kärring, som satt fast i en sån där gammal ful rullstol som "Röda Draken" sätter Philip Seymour Hoffman i, och tänder eld på. Drottning Victoria hette hon, och hon fick en hel tidsålder uppkallad efter sig. Hon var mycket pryd, och under hela hennes rekordlånga regeringsperiod knullades det (nästan) inte en enda gång i hela England.
När så den gamla apan väl hade andats färdigt, skedde detta vid tiden för "Boerkriget". "Boerna" var ett slags holländare som var så vidriga, giriga och otäcka, att inte ens det liberala och förlåtande Holland stod ut med dom. Så Boerna skapade ett nytt hem i Sydafrika istället, där dom tämjde Zulufolket till "Kaffers", och lärde dessa att gräva efter diamanter. Den mest berömde boern är "Guld-Ivar Flinthjärta"
, mest känd som ärkefiende till den geniale finansankan Joakim von Anka (jo, Flinthjärta är faktiskt boer i serierna, bördig från provinsen Transvaal)! Andra berömda boer är Charlize Theron, och den där gubben med diplomatisk immunitet i "Dödligt vapen 2".
Men då Boerna inte kom överens med Engelsmännen blev det krig, och segern blev givetvis brittisk.
I kriget utmärkte sig en ung officer och krigskorrespondent vid namn Winston Churchill. Churchill steg sedan i graderna, och fick en sjuhelvetes massa sköna titlar. Förutom nobelpristagare (i litteratur 1953) och officer, innehade han hela 8 olika ministerposter. Premiärministerposten satt han dessutom på två gånger.
Receptet på hans storhet var att han drack så mycket dyr kraftsaft. Champagne på morgonen, och exklusiv konjak hela dagarna. Och så rökte han cigarrer. Med tiden blev han dock lite trött och ramsned, och 1941 fick han en mindre hjärtinfarkt. Då började han äta amfetamin, och blev helt AWESOME! Dessutom började han supa mer, vilket är ett beprövat recept på framgång.
Han höll skitgrymma tal, och kläckte geniala krigsplaner. Bl.a. tyckte han att man istället för att invadera Normandie i norra Frankrike, skulle göra huvudangreppet mot Tyskland från Italien. Men eftersom de andra ledarna inte levde på amfetamin, bufféer, exklusiv sprit och cigarrer (av typen "Romeo y Julieta" samt den utdöda "La Aroma de Cuba"), fattade de inte hur bra planerna var, och röstade ner Winston.
Detta skulle visa sig vara ett misstag. Då Tyskland var besegrat och man mötte Sovjetiska styrkor i Berlin, sa Churchill till sina västallierade (idioten De Gaulle och Harry Truman) typ; "Nu är det bäst att vi anfaller Sovjet och undanröjer bolsjevikerna, medan vi har övertaget och atombomben, annars får vi dom på halsen senare!"
Men feg och bekväm fransman som han var, så ville De Gaulle bara sitta i sitt presidentpalats och runka och äta ost, och ibland skicka ut sin militär på enklare uppdrag, som att förtrycka och mörda algerer. Frankrike som nation motsvaras nämligen av den lille rövslickaren på skolgården, som med godismutor lismar för de stora grabbarna, och sedan går och kastar sten på skoliosflickan med benskenan.
Truman och amerikanerna var helt enkelt krigströtta. "Krigströtthet" var dock för engelsmännen ett helt okänt begrepp vid den här tiden.
Efter kriget gick det långsamt utför. Imperiet styckades av, och i Indien ledde ett ondsint vegetarianarsel det största koloniupproret. Mahatma Gandhi, som han hette, var en kodyrkande liten rasist, som under sina år som advokat i Sydafrika talat sig varm för Apartheidsystemet. Som slug lagvrängare hade han dessutom lärt sig vikten av att plocka "martyrpoäng". Mot ett passivt, pacifistiskt motstånd, hade den effektiva brittiska armén inget vapen, och imperiet hade börjat sjunga på sista versen.
Men hur det har kunnat gå så illa som det är idag, förstår jag inte. Det finns inte ett teveprogram från Storbritannien som inte är fullt av feta tonårsmammor som står och rynkar på näsan åt grönsaker och nyttigt käk. Och de låter efterblivna allihop.
Den enda gången jag vill höra engelsk pöbeldialekt, är när den talas av Vinnie Jones i en Guy Ritchie-film.
Men istället är nu hela England en enda förfallen industriförort, där det står feta, debila rotvälskehjon i gathörnen och äter fettkokta kolhydrater ur tidningspapperstrutar. Men några industrier att hänga i julgranen har man inte heller längre. Nästan alla bilar engelsmännen byggde var skit, och de som var något att ha köptes upp av företag i Tyskland.
Utom Jaguar, som köptes av en snubbe som låter som "Apu" i "Simpsons" och är chef för "Tata Motors" i Indien.
Adeln, som en gång utgjorde ryggraden i det brittiska samhället, har arvskattats ihjäl! Och de som listigt lyckades kringå arvskatten, har från graven bittert fått se sina arvingar knarka bort slantarna tillsammans med white trash på inneställena i London.
Jag vet inte om någon saga någonsin slutat sorgligare än den om det brittiska imperiet.
Bäst just nu: Att min bräda nog faktiskt inte wobblar om jag bara litar på den.
Sämst just nu: Att det tog sådan tid att skriva detta inlägg att jag inte orkar besvara kommentarerna från mina kära läsare just nu. Jag tar det i nästa!
Med den skiten ur vägen, kunde sedan imperiet expandera. Man tog Nordamerika, snöpte det spanska imperiet, satte grodätarna på plats och etablerade en dominans på världshaven som senare inte ens Tredje Riket kunde rå på.
En engelsk gentleman utgjorde själva definitionen på civilisering och effektivitet. I Indien utrotade man Thugerna, i mellanöstern höll man muselmanerna på en utvecklingsmässigt acceptabel nivå, i Nordamerika satte man standarden för hur en ursprungsbefolkning ska hanteras, och i Afrika tog man allt av värde.
I Nepal värvade man Gurkhas; mer fruktade än Främlingslegionen, och elakare än Spetsnaz. De jävlarna uppfann "öronhalsbanden" av den typen som Dolph Lundgren har i "Universal Soldier" (som han håller upp, flinar och säger till van Damme; "I'm all ears")
På Nya Zeeland landsteg man, och blev bryskt anfäktade av ett gäng lönnfeta Steven Seagal-kloner med tatueringar i huvudet. Ehuru voro vildarnas vapen blott av trä och fiskben, varför man snabbt kunde skjuta bort dom, och låta får beta på öarna (några av de överlevande vildarna blev senare bra på Rugby, och några av dom gjorde en bra film; "Once were Warriors". fast de flesta jobbar handfast på att supa ihjäl sig)
I Kina tog man kontroll över opiumet, blev drugdealing overlords, och tjänade en heeeelvetes massa slantar! Som bonus rökte författarna hemma i England av opiumet, och skrev en jävla massa fin litteratur!
Chef över alltihop när det gick som bäst, var en gammal fet, maktgalen kärring, som satt fast i en sån där gammal ful rullstol som "Röda Draken" sätter Philip Seymour Hoffman i, och tänder eld på. Drottning Victoria hette hon, och hon fick en hel tidsålder uppkallad efter sig. Hon var mycket pryd, och under hela hennes rekordlånga regeringsperiod knullades det (nästan) inte en enda gång i hela England.
När så den gamla apan väl hade andats färdigt, skedde detta vid tiden för "Boerkriget". "Boerna" var ett slags holländare som var så vidriga, giriga och otäcka, att inte ens det liberala och förlåtande Holland stod ut med dom. Så Boerna skapade ett nytt hem i Sydafrika istället, där dom tämjde Zulufolket till "Kaffers", och lärde dessa att gräva efter diamanter. Den mest berömde boern är "Guld-Ivar Flinthjärta"
, mest känd som ärkefiende till den geniale finansankan Joakim von Anka (jo, Flinthjärta är faktiskt boer i serierna, bördig från provinsen Transvaal)! Andra berömda boer är Charlize Theron, och den där gubben med diplomatisk immunitet i "Dödligt vapen 2".Men då Boerna inte kom överens med Engelsmännen blev det krig, och segern blev givetvis brittisk.
I kriget utmärkte sig en ung officer och krigskorrespondent vid namn Winston Churchill. Churchill steg sedan i graderna, och fick en sjuhelvetes massa sköna titlar. Förutom nobelpristagare (i litteratur 1953) och officer, innehade han hela 8 olika ministerposter. Premiärministerposten satt han dessutom på två gånger.
Receptet på hans storhet var att han drack så mycket dyr kraftsaft. Champagne på morgonen, och exklusiv konjak hela dagarna. Och så rökte han cigarrer. Med tiden blev han dock lite trött och ramsned, och 1941 fick han en mindre hjärtinfarkt. Då började han äta amfetamin, och blev helt AWESOME! Dessutom började han supa mer, vilket är ett beprövat recept på framgång.
Han höll skitgrymma tal, och kläckte geniala krigsplaner. Bl.a. tyckte han att man istället för att invadera Normandie i norra Frankrike, skulle göra huvudangreppet mot Tyskland från Italien. Men eftersom de andra ledarna inte levde på amfetamin, bufféer, exklusiv sprit och cigarrer (av typen "Romeo y Julieta" samt den utdöda "La Aroma de Cuba"), fattade de inte hur bra planerna var, och röstade ner Winston.
Detta skulle visa sig vara ett misstag. Då Tyskland var besegrat och man mötte Sovjetiska styrkor i Berlin, sa Churchill till sina västallierade (idioten De Gaulle och Harry Truman) typ; "Nu är det bäst att vi anfaller Sovjet och undanröjer bolsjevikerna, medan vi har övertaget och atombomben, annars får vi dom på halsen senare!"
Men feg och bekväm fransman som han var, så ville De Gaulle bara sitta i sitt presidentpalats och runka och äta ost, och ibland skicka ut sin militär på enklare uppdrag, som att förtrycka och mörda algerer. Frankrike som nation motsvaras nämligen av den lille rövslickaren på skolgården, som med godismutor lismar för de stora grabbarna, och sedan går och kastar sten på skoliosflickan med benskenan.
Truman och amerikanerna var helt enkelt krigströtta. "Krigströtthet" var dock för engelsmännen ett helt okänt begrepp vid den här tiden.
Efter kriget gick det långsamt utför. Imperiet styckades av, och i Indien ledde ett ondsint vegetarianarsel det största koloniupproret. Mahatma Gandhi, som han hette, var en kodyrkande liten rasist, som under sina år som advokat i Sydafrika talat sig varm för Apartheidsystemet. Som slug lagvrängare hade han dessutom lärt sig vikten av att plocka "martyrpoäng". Mot ett passivt, pacifistiskt motstånd, hade den effektiva brittiska armén inget vapen, och imperiet hade börjat sjunga på sista versen.
Men hur det har kunnat gå så illa som det är idag, förstår jag inte. Det finns inte ett teveprogram från Storbritannien som inte är fullt av feta tonårsmammor som står och rynkar på näsan åt grönsaker och nyttigt käk. Och de låter efterblivna allihop.
Den enda gången jag vill höra engelsk pöbeldialekt, är när den talas av Vinnie Jones i en Guy Ritchie-film.
Men istället är nu hela England en enda förfallen industriförort, där det står feta, debila rotvälskehjon i gathörnen och äter fettkokta kolhydrater ur tidningspapperstrutar. Men några industrier att hänga i julgranen har man inte heller längre. Nästan alla bilar engelsmännen byggde var skit, och de som var något att ha köptes upp av företag i Tyskland.
Utom Jaguar, som köptes av en snubbe som låter som "Apu" i "Simpsons" och är chef för "Tata Motors" i Indien.
Adeln, som en gång utgjorde ryggraden i det brittiska samhället, har arvskattats ihjäl! Och de som listigt lyckades kringå arvskatten, har från graven bittert fått se sina arvingar knarka bort slantarna tillsammans med white trash på inneställena i London.
Jag vet inte om någon saga någonsin slutat sorgligare än den om det brittiska imperiet.
Bäst just nu: Att min bräda nog faktiskt inte wobblar om jag bara litar på den.
Sämst just nu: Att det tog sådan tid att skriva detta inlägg att jag inte orkar besvara kommentarerna från mina kära läsare just nu. Jag tar det i nästa!
