Higge Erövraren

Få har väl missat låten "Hero of War" som körs hela tiden på radio nu. Populistiskt dravel, där man försöker plocka billiga poänger på USAs inblandning i olika krig. Det finns nämligen en helt nybakad generation därute, som ännu inte hunnit odla sin cynism. De har kommit till någon slags "svart-på-vitt"-insikt om att krig är fruktansvärt, i synnerhet om USA är inblandat, eftersom.... ja, USA är djävulen, av någon anledning.

Jag gillade gruppen "Rise against" rätt bra tidigare, men nu blev det för mycket enkelspårig hippieretorik. Den här låten irriterar mig som fan. Den kunde vara skriven av en tolvårig amerikansk förortsflicka som vill göra uppror mot sina föräldrar, eller nåt. På den nivån är det.

Så mest för min egen skull, så ska jag nu steg för steg kritisera och kommentera de olika verserna. "Det här sög ju" tycker ni kanske, fast det struntar jag i. Jag måste få det här ur systemet.

He said, "Son,
Have you seen the world?
Well, what would you say
If I said that you could?
Just carry this gun, you'll even get paid."
I said, "That sounds pretty good."

Rekryteraren säger inte "just carry this gun". Det här är ju rena jävla osanningar!

Black leather boots
Spit-shined so bright
They cut off my hair but it looked alright
We marched and we sang
We all became friends
As we learned how to fight

Ja just det, det blev folk av er! Aah, det finns ingenting som gemenskapen i det militära! Bra där!

A hero of war
Yeah, that's what I'll be
And when I come home
They'll be damn proud of me
I'll carry this flag
To the grave if I must
Because it's flag that I love
And a flag that I trust

Jaha... du är lite efter, och ganska naiv. Vem ska lastas för det? Ta ansvar för dina egna jävla handlingar, hippie!

I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends

Det låter ju alldeles utmärkt, uppdraget utfört! Pablo Escobar, Al Capone och Hitlers generaler, bödlar, flygare, chaufförer, sekreterare, apotekare, tandläkare, snubben som stoppade Hitlers strumpor, snubben som rastade Hitlers favoritschäfer Blondie, och snubben som sköljde Hitlers sallad, hade också familjer med gråtande barn (om man ska tro alla jävla dokumentärer om varenda jävel som kom i kontakt med Führern). Ja, jag tror tamejfan t.o.m. Svante Thuresson har en familj! Det säger väl för fan ingenting om deras karaktär i övrigt?

They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again

Pissade dom i hans händer? Hur gick det till, rent praktiskt? Höll han fram dom själv? Varför specifikt just händerna? Det låter ju helt enkelt inte rimligt. Och efter att först ha protesterat, då hjälpte du till med misshandeln? Hur kan USA lastas för att du är svagsint och faller för grupptrycket, dumjävel?

A hero of war
Yeah that's what I'll be
And when I come home
They'll be damn proud of me
I'll carry this flag
To the grave if I must
Because it's flag that I love
And a flag that I trust

Jaja, bla bla bla.

She walked through bullets and haze
I asked her to stop
I begged her to stay
But she pressed on
So I lifted my gun
And I fired away

Allt enligt reglementet!

And the shells jumped through the smoke
And into the sand
That the blood now had soaked
She collapsed with a flag in her hand
A flag white as snow

Jaha, det var ju trist. Varför höll hon inte den vita flaggan väl synligt då? Det var väl dumt av henne. (Åååååh, vilken pissig text!)

A hero of war
Is that what they see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it's a flag that I love
It's the only flag I trust

Ååh, men nu har du ärr på insidan, så tragiskt. :'(

He said, "Son, have you seen the world?
Well what would you say
If I said that you could?"

Sign me up, god damn it!

Nyss postade jag följande inlägg under "Nyheter" på Facebook: Är nöjd med kvällens promenadfilosofi! Lyssna på det här: Grundtanken var spontant att Tolkiens verk är skit, och att han var kass på att komma på kittlande förvecklingar. Utkomsten av vidare tankespinn därpå blev följande aforism; "Folk med bra fantasi grundar religioner, folk med dålig fantasi tror på dom". Genialt.

Och visst är det väl så, det tror jag vi alla är överens om. Fast jag kanske uttryckte mig lite hårt med "Tolkiens verk är skit". Men med så kraftfull kritik måste man ändå omnämna en del avsnitt i hans skrifter.

För vad jag främst tänkte på var detta: Jätteörnarna hade utan problem kunnat flyga Frodo och hans korpulente följeslagare direkt till Domedagsberget, där han då utan dröjsmål och sveda kunnat göra sig av med ringen. Ur logisk synvinkel finns för storyns skull inget som helst jävla försvar för att så inte skedde.

Vad Tolkien däremot gör för att rättfärdiga denna ologik, är att han utmålar Örnarna som fantastiskt värdiga djur, som inte bryr sig mycket om vad som händer där nere på marken i de små människornas rike. De är egensinniga och mycket majestätiska, och även (tydligen) utrustade med ett ganska snävt tålamod. Det är alltså underförstått att man inte kommer till dom och ber om skitsaker, speciellt inte om man är en liten inskränkt skit som har hår på fötterna och gillar röka pipa.

Men för att med råge sedan skjuta hål i sin haltande story, så låter Tolkien just Örnarna som komma och rädda de två medtagna Hoberna på Domedagsberget. Varför minns jag inte riktigt, men säkert var det för att Gandalf hade bett dom om det. Man får då också intrycket att Örnarna inte är såna jävla elitistiska skitarslen som de först utmålats som, utan ganska reko. Och tanken; "Men varför, om det nu inte var så illa med deras personlighet egentligen, kunde inte Gandalf bett dom skjutsa Frodo redan från början?" infinner sig då verkligen med eftertryck, och lämnar en bitter eftersmak. 

Fast då kanske en del av er säger: "Fast då hade det ju inte blivit någon story!" Nej, men nu blev det istället en story med stora hål och brister. Hade Tolkien varit mer av en drömmare än en torftig lingvistakademiker, så hade han kunnat fantisera fram en story som hållit hela vägen.

Det blir förresten inte bättre av att alla Tolkiens verk andas en asexualitet som endast tangeras av Hergés verk om Tintin. Fast då ska det tilläggas att jag älskar Tintin, bl.a. för att där aldrig finns hål i storyn.

Känn förresten på det här: Om jag inte minns helt galet, så föll Gandalf från Sarumans fångtorn, och räddades i fallet av en ovan nämnd Jätteörn. Men det fallet hade inte varit hälften så högt som det då han slogs mot Balrogen i underjorden. Där måste han ha fallit flera kilometer, men klarade nedslaget utan hjälp. Varför måste Tolkien redan där efter Sarumans svek, offra lite av Jätteörnarnas image som vresiga höghöjdseremiter, om Gandalf ändå hade överlevt det fallet?

Nä Tolkien; gör om, gör rätt! Det håller nämligen tamejfan inte!

Stockholmare: Tack, och ja i princip har du rätt, och jag plågades litegrann av frasen. Men jag gjorde bedömningen att jag skulle kunna komma undan med den, samtidigt som jag vid författandet av brevet inte hade någon jätteövertygelse om att jag verkligen sökte det här jobbet seriöst. Det började mer som en kul grej att undersöka möjligheterna kring. Nu är jag dock övertygad om att det där är jobbet jag vill ha. Den där "KONSLUTEN" verkade vara en kul typ.

Anonym: Ja, men säkert otrevligt i realiteten. Nu har dock Fanjunkaren förklarat varför han inte följde upp mitt missade samtal; "Jag såg först senare att du ringt, och antog då att ärendet var utagerat!"

Sämst just nu: Att det nu är mindre än en vecka kvar tills jag förlorar ännu en bra kollega. Denna gång är det  Sarah som blir mammaledig, och det är givetvis bara att gratulera. Men dock är det så att i jobbet som personlig assistent, så får man aldrig behålla sina kollegor några längre stunder. Det gäller även om man jobbar för bra folk och får uppskattning, som hos dom vi jobbar för. En personlig assistent är nämligen nästan alltid på väg mot någon annan karriär, ungefär som en servitris, eller ett grillbiträde.

För några månader sedan försvann Elsa, som är en god vän och som var fantastisk att jobba med. Om några månader vandrar Hjonas, en klippa full av ungdomlig spontanitet och sköna dumheter, vidare mot nya mål. Och nu försvinner alltså Sarah. En kinestetisk själsfrände som vet att den färskskivade gurkan på en omsorgsfullt bredd leverpastejmacka, blir bäst när lite salt fått dra ur lite vätska ur den, så den blir lite skönt tuggig och sladdrig.

Jag är en anpassningsbar människa som klarar att vara ensam, men paradoxalt nog är jag även ganska social, och fäster mig lätt vid folk, varför det är lite jobbigt att bli av med dom hela tiden. Inte minst en människa med så fantastisk utstrålning och personlighet som Sarah.

Bäst just nu: Hur de långa promenaderna stimulerar min skrivinspiration.

Idag ringde en kvinna mig från ett av landets största fängelser, och berättade att dom väldigt gärna ville anställa mig som kriminalvårdare. Det är alltså denna tjänst som jag sökte i början av året, och för vilken jag sedan besökt Stockholm tre gånger, för diverse intervjuer och tester hos Kriminalvården och Pliktverket.

Facit är nu alltså att jag på platsbanken lite nyfiket läste en annons om storrekrytering hos Kriminalvården, skrev ett personligt brev och sökte en av dessa tjänster som skulle tillsättas. Jag sökte ett jobb, en gång, och fick det i konkurrens med nästan 1000 pers.

Faktum är ju visserligen att jag alltid (borträknat det första jag någonsin sökte, som jag hade fått om inte en rödhårig drönare hade LASat sig in från en annan avdelning på samma företag) fått ett jobb jag fått komma på intervju för. Men jag vågade inte hoppas att sviten skulle hålla även denna gång.

Men det gjorde den. Dessutom sade kvinnan som ringde idag att lönen blir ett par tusen högre än vad som sades på andra intervjun. Lägg därtill en statlig semester, som för mig som 30-åring innebär sex betalda veckor om året. För en opretentiös typ som mig är det alldeles förträffligt.

Jag lovade ju förresten i ett svagt ögonblick att publicera mitt personliga brev här också, när jag visste klart besked om jobbet. Det här är ett nedkortat utdrag, för att ge en bild av hur det såg ut.

"Hej.

Mitt namn är Higge Erövraren. Sedan jag var liten har jag varit intresserad utav yrket som kriminalvårdare. Detta dels eftersom jag tidigt fick upp ögonen för det via min farfar, som tillbringade sina sista 30 yrkesverksamma år som just kriminalvårdare. Men även p.g.a. att det helt enkelt verkar spännande, och har sin plats i en del av samhället som trots att den berör så många människor, är sluten och främmande för de flesta av oss.

I min släkt har vi dock erfarenheter från båda sidor av murarna. Min farfar, som innan tjänsten som kriminalvårdare hade den dåtida befattningen "vikarierande Konstapel", hade ironiskt nog en bror som på trettiotalet hade en kort karriär i den s.k. "Salaligan".

För detta satt han nästan 8 år på Långholmen, där han läste in en ingenjörsexamen. Efter att ha avtjänat sitt straff 1945, återföll han aldrig i brott, utan blev istället en förebild för min pappa och andra i släkten. Jag tror därför på att brottslingar faktiskt kan rehabiliteras, och jag tror att det är ett väldigt intressant och givande jobb att vara delaktig i detta."

Vad jag menar med "sedan jag var liten har jag varit intresserad utav yrket som kriminalvårdare" är att jag alltid fascinerats av fängelsemiljön.

Alla serier och filmer om fängelseliv jag kunnat komma över och se har jag sett. HBO's serie om fängelset "Oz" har varit som mynta för mig, och maratonlågbudgeteposet "Kvinnofängelset" håller jag för ett mästerverk utan motstycke. Dess karaktärer "Bea Smith" och "Joan 'The Freak' Ferguson" ligger orubbligt på min personliga  topp tio över tv-karaktärer genom alla tider.

Nåväl, så ligger det iaf till.

Till våren tar jag således Stockholm i besittning. Det kommer att svida till lite i början, men sen kommer hon att vänja sig och tycka att det är skönt. Stockholm alltså.

Higge Erövraren out.

Moar: Ja, det kan man ju undra. Att jag skrev ett inlägg kanske?

Nolen: Ja, det är ju vad man på svenska kallar "åt helvete".

Bäst just nu: Min plan att bemöta alla spydigheter från fångar med frasen "Var det där ett internskämt, eller?" Jag ska alltså använda min övermänskliga humor till att rehabilitera med.

Sämst just nu: Har lite svårt att se några dåligheter nu.

Äntligen! Varför säger jag då så? Nej, jag har ännu inte fått besked om jobbet. Uttrycker jag då kanske glädje för att Kerstin Thorvall har dött, och aldrig mer kommer att köpa sex av en fattig afrikansk horgosse igen? Eller är det för att jag känner lite skrivinspiration ikväll? Kanske är det för att jag nyss tog med mig longboarden till en liten grusfri backe och njöt av årets första åk?

Nja, glad för att Kerstin Thorvall har dött är jag inte, eftersom alla kändisar som dör ska hyllas på längden och på tvären, flera dagar efter frånfället. Nu ska hennes vedervärdiga, litterära styggelser ältas och ältas i varenda tidningskrönika, och det är så jobbigt att genomlida.

Varför tycker jag att det är jobbigt då?

Ta t.ex. en blekfet 58-årig kommunaltjänsteman, som köper sex av unga tjejer. Vad anser vi om såna? Just det.

Men Kerstin Thorvall, gammal, uttjänt och otäck, åkte till Afrika och köpte sex av unga afrikanska män. För detta har hon fått en del kritik, men desto mer hyllningar. Hon var "modig" och skrev ingående om sina upplevelser. Kan en man komma undan med något liknande? Nej, i varje fall inte 58-årig kommunaltjänsteman. Kanske Tommy Lee skulle komma undan med det, men det är isf för att alla redan vet vad han är för en typ.

Jag har nästan fått känslan av att Kerstins äfventyr har välkomnats av feministsidan som en slags "motprestation", vilket känns lite sjukt.

Och kanske mer än själva Kerstin i sig, är det denna förmåga att komma undan med vad fan som helst som kvinnor har, som stör mig. Visste ni t.ex. att kvinnor som slår eller förgriper sig på sina barn oftast slipper straff? Eller att de t.o.m. ofta får ha kvar vårdnaden om barnen? Visa mig EN gubbe som bevisats haft sex med sin lilla dotter och som har vårdnaden kvar! Nä, just det (och så ska det vara!). Men motsatsen existerar faktiskt.

Dessutom är jag övertygad om att kvinnor oftare än män slår barn. Skillnaden är bara att när män slår så märks det mer, för skadorna blir större. Kvinnor har helt enkelt en betydligt lägre tröskel för när det blir en smäll. Ta t.ex. den klassiska örfilen, som de flesta killar fått smaka på.

Den kan komma av de mest banala saker, men förekommer kanske mest frekvent vid misstanke om otrohet. Dess existens bottnar förmodligen främst i kvinnors generellt bristande förmåga att uttrycka sig verbalt i pressade situationer. Det är helt enkelt enklast att kanalisera känslorna genom handflatan. Dessutom verkar det nästan finnas en kollektiv underförståelse hos det täcka könet, att det är okej för dom att slå männen, eftersom dessa ändå är större och starkare.

Det är liksom ingen risk för fysisk skador, ju. Sedan att det är en grov psykisk kränkning kunde dom inte bry sig mindre om.

Själv skulle jag aldrig kunna slå någon, ens för otrohet. Men så har jag ju också förmågan att verbalt vara tämligen dräpande. Fast det har jag å andra sidan heller inte samvete till. Det gör ju ont att göra folk ledsna. "Ta ditt skit och stick" räcker ju, om det uttrycks med konsekvens.

Det blev ett sidospår, känns det som. Nåväl, i ärlighetens namn ska det iaf sägas att Kerstin Thorvall tyckte om att göka, och Sverige skulle vara ett roligare land om vissa släppte sina frigida hämningar och anammade lite av Kerstins drift. Kvinnor borde helt enkelt ta för sig mer.

Jo, det borde dom.

Nolen: Det kanske lossnar lite nu?

Bäst just nu: Snart blir det brädåkning på riktigt, och i år slipper jag äntligen åka ensam; Fanjunkaren och Krocket-Judas har köpt brädor. Fast just för tillfället har Fanjunkaren mig i telefonbojkott, verkar det som. Månne han har kvisslor i framstjärten, och är sur? Nåväl, nu har jag iaf något mer att se fram emot än jobb-beskedet. Blir det ett "Nej" så har jag iaf brädan att roa mig med. Men det KÄNNS ju som om det gick så jävla bra sist... suck.

Sämst just nu: Tiiidig tvättid imorrn. Fy faaan!

Uh, det känns så fruktansvärt oinspirerat att skriva här nu. Jag har gått in i någon slags mental dvala, och går bara och väntar på besked om jobbet i Stockholm. Allt annat ligger på is.

Vad gör jag om jag inte får det? Varför ska det ta så lång tid för dom att lista ut vilka som går vidare? Usch... Usch, usch, usch!

Bäst just nu: Snön börjar så sakteliga försvinna.

Sämst just nu: Mitt sobrilrusliknande mentala tillstånd. Om jag känner mig själv rätt; en åtgärd undermedvetet upprättad som skydd mot ett eventuellt negativt besked.

I slutet av denna månad ska jag åter till Stockholm, och där göra sista uppgiften i den rekryteringsprocess jag genomgår. Det som kvarstår är ett par psykologiska tester och profileringar, och vi är nu 75 personer kvar av de ursprungliga 900. Kruxet är att det inte är 75 tjänster som ska tillsättas, så jag kan fortfarande åka ut.

Men om det finns några sadister eller psykopater kvar i vår lilla skara, så hoppas jag att de ska spolas ut nu och på så sätt säkra en plats åt mig.

Det tunga just nu är att finansiera det här resandet, men jag har ett par åtgärder på lager som jag räknar med ska kunna stärka mitt ekonomiska läge. Min plan är nämligen att inte ta med mig mer än vad som ryms i Tilde när jag flyttar, och allt övrigt ska slängas eller säljas. Det rör sig om en lägenhet på 47 kvadrat, till bredden fylld av diverse prylar.

För att underlätta den här processen så har jag även köpt plats på den stora vårfyndmarknaden som hålls den 24/4 i Arcushallen här i Luleå. Där ska jag sälja, sälja, sälja och sälja!

Jag fattar inte att jag samlat på mig all denna skit. Men man skulle väl kunna säga att jag är en komplex människa. Jag samlar nämligen på mig saker, men tycker samtidigt inte om att ha en massa saker som "tynger ner" mig, och håller mig fången. Detta med att samla på sig en massa dynga är säkert någon gammal nedärvd egenskap med något fiffigt biologiskt syfte, men när jag flyttat ska det tamejfan vara färdighamstrat!

Fast en motorsåg vill jag fortfarande ha!

Simon: Ja, vi får hoppas på det.

Bäst just nu: Tom Hanks och Steven Spielbergs nya krigsepos, "The Pacific". Budgeten är så svullen att man nästan rörs till tårar, sjöslagen saknar motstycke i filmhistorien och serien är packad med tommie guns och fanatiska japaner med samuraisvärd. Man har som vanligt lyckats perfekt med castingen också. Nu kan jag åter igen yttra Steven Spielbergs namn utan att känna illamående över den senaste Indiana Jones-filmen.

Sämst just nu: Att jag måste vänta ännu ett tag innan jag vet om jag på allvar kan mobilisera mot ett nytt liv i huvudstaden.

Jag har inget att blogga om just nu, sorry. Ska uppdatera om jobbsökandet, men inte ikväll.

Kan bara konstatera att jag blivit gammal och tappat glöden. Jag känner inget förakt mot norrmän längre. Inte mot någon egentligen, fast jag försöker baktala diverse folkslag för att liksom hålla skenet uppe. Den enda jag fortfarande föraktar är Mona Sahlin, men det är inte som det var.

Eller jo, det är det. Hon och hennes politik är vidrig. Fast hon är nog enda undantaget nu.

Det var under OS allt förändrades. I media följde jag hur så många norrmän vände sig mot sina egna, speciellt mot Petter Northug. Jag såg norrmän bråka med norrmän som baktalade svenskar, och jag kunde se hur media försökte trissa upp hetsen mellan våra två folk, genom att överdriva betydelsen av uttalanden som t.o.m. jag ansåg bagatellartade.

Visst, det är ett lite efterblivet folk, med underutvecklat sinne för ironi och humor, som lider av mindervärdeskomplex. Men de har ju regn hela tiden, en historia fylld av misslyckanden och invasioner, och de gör ju så naiva, men uppriktiga försök att utveckla någon slags industri.

De är kanske värda vår sympati? Kanske ska vi bemöta dem med kärlek och överseende?

Och hur bra kommer den här bloggen att vara i framtiden, om jag inte är arg på någon? Mig själv är jag arg på, men det går inte att göra humor av.

Jag hoppas att flytten till Stockholm (om jag får jobbet) ska kunna tända någon slags låga hos mig igen. Tills dess tycker jag ni ska läsa den här killen. Mycket bra skrivet, och det är lika argt, elakt och träffsäkert som mitt gamla skit, när det var som bäst.

Men det är lätt att vara arg när man är 21, och nyss har upptäckt hur lurad man varit av de vuxna under hela sin uppväxt.

Mitt sinne har fördunklats av en massa livserfarenhet samt därtill medföljande strävan efter att utveckla dels min självkännedom och dels empatin för andra. Den senaste veckan har jag inte ens varit arg i trafiken.

Det skrämmer mig lite. Jag hoppas jag inte tynar bort mentalt och blir en trött, vaneröstande sossejävel!

Bäst just nu: Skoter-VM till helgen, sedan Stockholm med (eventuellt) Tilde torsdagen efter. Och där ryktades löst om spritfest. Spännande.

Sämst just nu: Jag. Jag blev riktigt arg på vilken kass fan jag är idag, vilket resulterade i andrade kost och motionsregler. Jag har blivit förslappad och tappat motivationen, släppt på disciplinen och tillåtit mig att äta fel saker för att jag inte iddes ta diskussioner. Men jag ska nog fan visa den här odugliga kroppen vem fan det är som bestämmer.

Någonting står inte rätt till i Dalarna. Jag kan t.ex. på rak arm inte komma på ett enda tillfälle då jag sett en timid och ödmjuk mas vara med i tv (undantaget kändisar som Björn Skifs, Gunde Svan och "Trafikmagasinets" Carl-Ingemar Perstad).

Nåväl. När man ser dalmasar i teve, så är de alltid antingen upprörda (vanligen över något rovdjur, eller något som centralmakten i Stockholm ställt till med) eller så jäser de självbelåtet över sin (självupplevda) förträfflighet och/eller ståndpunkt i någon fråga. De pekar med hela handen, och nöter på fraser som "Ja dä får stå för dig, dä!", "Man ä väl ekonomiskt oberoende!", "Du ska väl för fan inte komma här och...", "Det är så jävla lätt för dej att säga, som sitter där i stockholm och..." samt "Du ä ju dum i huvet!". De lider vanligen av fetma, och ikläder sig gärna flanellskjortor med matchande "den där snubben måste det vara något fel på"-mössa.

De lider även alltid av något slags jävla machokomplex, vilket yttrar sig i att dom tvunget vill skjuta ihjäl något. Vanligen är detta dom vill skjuta ihjäl något fabelvidunder, som "Stora stygga vargen" eller liknande. Varför? Jo, dom är alltid rädda för sådant. Hur stort och manligt de än försöker blåsa upp sig, så förefaller de märkligt nog inte vara annat än rädda, dumma småpojkar på insidan.

Därför var det aldrig någon tvekan om vilken landskapsnationalitet det var frågan om vad gäller mannnen i den artikel jag nyss läste på expressen.se.


Det här är Per-Erik. Per-Erik är rädd. Per-Erik som jobbar i skogen, påstår att Nalle ska komma och ta honom om han inte får tillåtelse av Länsrätten att bära revolver i syfte att försvara sig. Vad Per-Erik egentligen borde frukta, är en hjärtinfarkt när han och hans breda röv springer mellan kylskåpet och vattenklosetten. Men som alla manliga män i Dalarna är han rädd för rovdjur, och vill visa sig barsk genom att döda dem.

Det är ett beklagligt och infantilt beteende, att ständigt ventilera denna mordlystnad som vår lurvigt fetlagde vän delar med sina imbecilla fränder. Vad detta beror på vet jag inte. Kanske är bara masarna överlag lite dummare, eller så kanske man i de mer skogsnära dalatrakterna lever efter mottot "Spänn på din mor, bli far till din bror!".'

Hos indianer var det förr ett prov på mod att springa fram och slå en björn med handen. Inte särskilt smart kanske, men det är en mer respektfylld och jämlik handling, än att bara skjuta ihjäl djuret med förklaringen att man är en fegskit som inte ens försöker läsa eller kommunicera med djuret.

Nej, även om inte Per-Erik lär få tillåtelse att ha en 357 Magnum med sig när han jobbar i skogen, så har han ändå jaktvapen. Vilket återigen bevisar att det är alldeles för lätt för idioter och efterblivna att få licens i det här landet.

Frida: Tack tack!

Bäst just nu: Nu "Men of War" med Dolph Lundgren.

Sämst just nu: Mitt ekonomiska läge. Nu blir det åtgärder.

Jag gick vidare i jobbprocessen! Nu väntar Pliktverket med logiktest och psykologsamtal! Hihihi, den här dan började på bästa möjliga sätt!

Nu gäller det bara att kunna simulera god mental hälsa på Pliktverket också! Men det ska väl gå bra, tror jag.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Klickar lite planlöst runt bland internetfönstren och söker vanmäktigt efter inspiration. Får syn på Knut från antikrundan på "Svt Play", och blir irriterad. Två moment i hans framträdanden gör mig illa till mods; hans stirriga och halvt okoordinerade sätt, som gör mig nervös när han är i närheten av gamla värdefulla föremål. Det andra är att han är uppe i synen på folk, långt innanför de personliga zongränser som vi så framgångsrikt svenskt håller oss med här, och som skiljer oss från självbehärskningslösa och mindre framgångsrika folk i exempelvis sydeuropa.

I ett avsnitt av antikrundan jag såg, dök en likaledes felprogrammerad människa upp, nämligen Bosse Bildoktor. Genast flög de två dårhushjonen upp i trynet på varandra, och skvätte entusiastiskt gubbsaliv i varandras munhålor. Jag rös av bristen på personligt utrymme.

Vidare!

Jag köpte plats idag på den stora vårloppmarknaden som ska hållas i Arcushallen här i Luleå den 24/4. Jag ska nämligen sälja en massa junk. Jag räknar kallt med att få in 4000 på all gammal skit jag har. Det ska säljas akvarieprylar, en tv, en dvd-spelare, tv-spel, en BMX-cykel, en gubbcykel, en mopedhjälm, en snowboard, böcker, seriealbum, prydnadsskit, båtmotor, digikamera, kontorsstol, plattskärm, tangentbord, högtalare, skyddskor, ljusstakar och mycket mer!

När jag flyttar till Stockholm ska jag nämligen inte ha med mig mer än vad som med gott mått ryms i lilla Tilde . Det blir en nystart, helt enkelt.

Elin: Nja... tror du verkligen det?

Bäst just nu: En statuspost på facebook, författad av "Higge"-läsaren Sandra, som löd: "Lizas mamma har lärt mig att när man ska koka spagetti för två personer ska det kännas som att ha en stor kuk i handen. Då är det rätt mängd."

Underbart!

Sämst just nu: Jag fick inget besked angående jobbet idag, hoppas det kommer imorgon då.

Hur får man ett jobb som söks av 900 sökande? Ja, jag vet inte, men nu har jag gjort så gott jag kunnat. Idag hämtade jag ut en hyrbil vid Slussen och körde till en "djupintervju". Även denna hölls av två kvinnor, men jag kom ännu bättre överens med dessa än de första. Intervjun var riktigt rolig, och den gick verkligen bra. Den här gången sa dom det t.o.m.

"Du har gjort en bra intervju, helt klart. Nu var det dock 900 sökanden innan första utgallringen, och det är många som har gjort bra intervjuer. Men nu kommer vi kolla referenserna, och så kommer vi att höra av oss ganska snart. Men blir det inte någon fortsättning så var det iaf inte intervjun det var fel på, så du vet det!"

Det låter som om det hänger på referenserna, så nu hoppas jag det funkar. Att man får tag på de där jag skrivit ner, som jag tror kan säga något positivt om mig.

Replikväxlingar ur intervjun.

Kvinna 1: Varför ska vi ge dig jobb här?
Jag: Erhm... hehe, för att jag vill ha det?
Kvinna 2: Hahaha, va bra... den ska jag skriva ner, den var bra!
Jag: Hehehe, ja... skämt åsido, jag tror jag skulle trivas bra här, med blandningen av människor och de olika uppgifterna. Jag tror att om man trivs och passar in på en plats så kommer man också att göra ett bra jobb och kunna erbjuda mer av sig själv.

Kvinna 1: Hur tycker du att man ska hantera en konflikt här då?
Jag: Nja, det finns ju olika typer av konflikter. Man får se vad det finns för eventuella risker och ta det därifrån, eller om konflikten kanske blåser över av sig själv. Det är nog ganska olika från fall till fall, men om man har konflikter i en grupp, så är en modell att "söndra och härska" även om det låter lite dramatiskt. Det kan lösa sig om man splittrar en liten grupp som sprider problem i en större grupp, t.ex.

Det var en väldigt stimulerande stund, och som jag hade hoppats så har mitt personliga brev gjort intryck. Kvinna 1 satt och läste under intervjun. "Förlåt, jag läser i ditt personliga brev här och fastnade lite, det är så spännande, man blir fascinerad".

Ja, jag tänkte väl ändå det. Får jag det här jobbet kanske jag publicerar brevet här, så får ni avgöra om det är killen som skriver bloggen som har skrivit brevet!

Klarar jag mig vidare till nästa steg, så innebär det test på pliktverket. Och såvitt jag kan förstå så är det ungefär samma "färdighetstest" (typ intelligens, logik, problemlösning) som på mönstringen, där jag knapert förberedd fick en 8 på den 9-gradiga skalan. Klarar jag mig bara dit borde det alltså gå hela vägen, såvida det inte är 900 geni som sökt jobbet.

Om ni undrar varför fetstilen uteblev i detta inlägg, så innebär det att jag använder Olefins dator som saknar riktig mus, och jag tycker det är segt att jobba med laptopens musplatta.

Gårten Mås: Det låter ju rasande trevligt! Du kanske får bistå mig vid ett eventuellt besök på pliktverket.

Bäst just nu: Restaurang med Olefin

Sämst just nu: NU är det lite nervöst...

Jag är ledsen att jag inte skrivit på snart 7 dagar, men för att kompensera så kan jag iaf berätta att det har hänt en hel del sedan dess.

Jag började bli sur och bedrövad efter senaste inlägget. Jag hade ju varit på anställningsintervju i Stockholm dagen efter Charlotte Kalla tog sitt första OS-guld (den 16e), men ännu inte hört något. Jag var väldigt nöjd strax efter intervjun, det hade känts som om det verkligen "klickade" med intervjudamerna. Jag gick t.o.m. och köpte en dosa dyr "General" på Pressbyrån i Alvik, för att fira att jag fått vara på en så trevlig intervju.

Förra veckan hade jag dock ännu inte hört något. Jag började misströsta, ifrågasätta mitt omdöme. Hade jag missbedömt intervjun, och totalt misslyckats? Eller var mina konkurrenter om tjänsten mig övermäktiga i kompetens och lämplighet? Det verkade ju orimligt! Men jag hade alltså inte hört något. Jag bestämde mig för att själv ringa och kolla läget i onsdags, hela 17 dagar efter första intervjun.

Jag utgick vid detta laget ifrån att allt var förlorat. "Ja, det sket sig väl, men jag ringer och kollar imorrn för att vara säker... om det verkligen sket sig så ska jag flyga till Amsterdam en helg och jobba på en 'Jim Morrison' i något badkar (ja, jag vet att han dog i Paris, men jag tror Amsterdam är en bättre stad att rock'n'rollsvinaihjäl sig i)" var mina uppgivna ord till Fanjunkaren under tisdagskvällen.

Men när jag ringde upp kontoret på onsdagens förmiddag svarade dom inte ens i telefon; de tryckte upptaget. Jag provade bara en gång. Fanns det en chans att jag ännu var med i matchen ville jag inte förefalla obstinat.

Men på eftermiddagen ringde istället min telefon, och det var ett nytt stockholmsnummer.

Jag: Ja, det är Higge!
Kvinna: Ja hejsan, det var från "chokladfabriken", (nej, men jag ligger fortfarande lågt med att outa vad jag sökt här på bloggen) du var ju på intervju här hos oss för någon vecka sedan!
Jag: Ja precis, det stämmer bra det (<-- Värsta svintrevliga tonfallet)
Kvinna: Jo, det är så att vi tyckte det gick så bra och vi vill gärna träffa dig igen!
Jag: Jaha, vad roligt!
Kvinna: ... fast du bor ju en bit bort...
Jag: Det är inga problem, vi har ju fina flygförbindelser.
Kvinna: Joo, men vi ligger ju lite utanför stan, liksom... hur ska jag säga...
Jag: Nordost om stan ja, i Klippängen!
Kvinna: Ja, exakt! Du skulle nog behöva bil och sådär för att ta dig hit.
Jag: Det är inga problem! Jag kan få tag i bil där, så det löser sig!
Kvinna: Men vad bra!

Och så bestämde vi tid för "djupintervju". Klarar jag mig igenom den också, så väntar någon form av "färdighetstest", vilket enligt tidigare erfarenheter inte torde utgöra något hinder.

Nu har jag vittring! Det kan gå hela vägen det här, och det skulle vara väldigt skönt om det gick i lås. Jag skulle aldrig mer behöva oroa mig för arbete i framtiden. Fast skiter det sig så kan jag ta det också. Men nu känns det liksom som om jag har goda chanser, det lät ju faktiskt som om dom var nöjda med mig efter första intervjun.

Eventuellt scenario: Jag får jobbet, och jag och Tilde flyttar ner och skaffar så småningom en hoj och senare eventuellt en stoisk Jämthund vid namn "Torstensson".

Sarah och moar: Jag kan inte värpa dom av mig själv.

Fanjunkaren: Ja

Bäst just nu: Värmen

Sämst just nu: Kostnaderna för att hålla på och flaxa runt i Sverige och Stockholm!

Det finns ett program på TV4 som har en kraftfull förmåga att få mig att gå upp i varv, och mer eller mindre tappa humöret. Lyckligtvis ser jag sällan teve, och laddar istället ner exakt vad jag vill se på datorn. Men ibland råkar jag se något på teve, och ibland kan det då bli "Familjen Annorlunda".

Papporna i denna skitserie skulle ha snöpts, och kvinnorna fått benen silvertejpade ihop i knävecken. Serien är som om man skulle korsat en studie i svagsinthet med en enda lång påkostad preventinmedelskampanj.

Det finns så jävla mycket som retar mig i detta elände, så jag vet tamejfan inte vart jag ska börja. Men jag kan ju prova med den minst bedrövliga familjen.

Det är Familjen Wetterholm och såvitt jag förstått av det lilla jag sett, så är det mamman som "bär byxorna" i familjen. Den kuvade pappanörden är dock duktig och ligger på knä i bärskogen för att försörja alla ouppfostrade restprodukter hans ideligen befruktade härskarinna knör fram i tid och otid. Den lille grabben längst till höger kommer inte överens med sina systrar längst till vänster i bilden. De "hatar" honom, och är sådär vidrigt "Linda Wallander"-sura hela jävla tiden, med de otillräckliga föräldrarnas goda minne.

Den andra familjen är Norrströms , ett niobarnsgäng "White Trash"-individer i en fyra i Märsta. Pappan Peter är en gammal härjad raggarstereotyp med en frisyr som eventuellt kunde funka i någon ironihumorsketch från -94, och mamman är en uttjänt finska vid namn Mirka, som siktar på att bli undersköterska. Jag har inte sett något så White Trash-stereotypt sen dom lade ner komediserien "My name is Earl". Dessa individer skaffar ungar som andra skaffar sommarkatter; "Det är ju så härligt med ungar". Sedan drar barnaskaran fram som en skrikande farsot, och sprider likt rabiessmittade babianer förargelse bland vanligt folk.

Men den avgjort värsta familjen är Johanssons , och då i synnerhet idioten till farsa, Jörgen. I ett avsnitt jag såg, skulle fanskapet bygga på nåt skit på deras gård i Älvdalen. Han satte då en dotter, möjligen 10 år, på att passa de yngsta barnen. I denna skara ingår 2-åriga tvillingarna Noel och Isac, som lubbar runt och hittar på de mest hårresande eskapader. Denna gång brast dottern i uppmärksamhet, och strax stod tvillingarna i toalettstolen och slaskade. Vips rantade någon annan unge ut och golade för pappan, som kom in och skällde på dottern som brustit i tillsynen.

Han har alltså mage att lasta ett barn för sin egen jävla otillräcklighet. Hon har väl för helvete inte skaffat dom där barnen? Det är HAN som ska hålla sina barn under uppsikt, inte de andra barnen. Det är hans jävla ansvar! Det här gör mig förbannad på riktigt, det här dumma jävla beteendet. Norskt skidskryt kommer inte ens i närheten. De skulle skämmas, de dysfunktionella jävlarna!

Det finns ett citat av någon klok engelsman som lyder; "Föräldrar är de sista som borde skaffa barn", och sanningen i detta blir inte tydligare än i dessa fall.

Själv kommer jag aldrig få några ungar, och lika bra är väl det. Man skulle väl bara förstöra dom.

Jag blev riktigt jävla sur av den här skiten känner jag. Usch. Må fan ta TV4.

Frk. Småland: Jodå, speciellt när jag själv är 60, om jag nu skulle uppnå en sådan ålder.

Elin: Ja, exakt så är det.

Sämst just nu: Att de dummaste är bäst på att reproducera sig.

Bäst just nu: En klen tröst är att Olefin övertalade mig att se "Snabba Cash" ikväll, och den var faktiskt riktigt bra för att vara en svensk film.

Nu har det varit ett par nätter med udda drömmar igen. I förrgår drömde jag att min gravida kollega käkade vätskedrivande, som jag tiggde att få av henne. Men hon ville inte bjuda, för hon ville kissa ordentligt så hon inte blev svullen.

Inatt drömde jag att jag hamnade på partaj i en liten fiskeidyll på ostkusten. På plats fanns en massa gamla halvobskyra bekanta som jag inte sett på många år, samt en massa fina jäntor. Av någon anledning hade jag fått på mig en banarnedräkt som jag gravt berusad sprang runt och spexade i. Dessvärre hoppade jag i plurret, och förstörde min mobiltelefon. Eftersom jag blivit av med sällskap och chaufför, behövde jag en mobiltelefon för att hitta dom. Jag började därför nu att smyga runt och stjäla mobiler, för att kunna sätta mitt eget simkort i och ringa efter hjälp.

Dock hade folk så underliga och obegripliga mobiler, att jag gång på gång misslyckades med att använda dom. En Siemens som var rosa, saknade t.o.m. LCD-display, och använde något slags braille-system. Under jakten på dessa mobiler, dök det hela tiden upp intresserade tjejer. Detta tenderade att rubba min prioritet att hitta en telefon, och gjorde mig förvirrad. Resultatet blev att jag blev utan både jäntor och telefon.

Ska man analysera det här, så kan det väl sägas att det brukar vara så det går till när jag är i farten. Ofokuserad, med oklara prioriteringar och utan fungerande principer och taktik.

Drömmens verktyg för att påtala dessa faktum blev två av tillvarons stora orosmoment; Kvinnor och min slitna Sony Ericsson W302, vilken jag för sin usla T9-programmering brukar bestraffa genom att använda som flasköppnare.

Även en kommande fest väntar idag. Gäbys 30-årsfest med mycket kul folk. Jag kommer förmodligen att i vanlig ordning då också att berusad clowna runt i någon form av imaginär banarnedräkt. En roll jag förvisso är mycket bekväm i. Intressant är att jag samma dag som jag berättade för min gravida kollega om drömmen med vätskedrivande, sa till henne att det skulle vara kul att ha en banarnedräkt.

Nå, nu ska jag se färdigt damernas curlingrysare och bädda ner Olefin som slocknat i min bruna plyschsoffa.

Elsa: Bra, nutella is good for you!

Frk. Småland: Det låter bra. Men måste inte en riktig "nurse" ha ett visst mått av "sluttiness"?

Bäst just nu: Party party.

Sämst just nu: Det är inte helt enkelt att heja på svenskorna, när kanadas "Skipper" Cheryl Bernard är så het. Förvirrad, än en gång. Jag SKOJAR. Lite.

Äh, nu räcker det snart med OS. Man ska inte klaga på en prestation man inte kunde gjort bättre, så jag klagar inte på Teodor Peterson. Men den där ACO skjuter som en tjackskadad spastiker, och då hjälper det inte att vara snabbast i spåret. JAG skjuter bättre än ACO, garanterat!

Vidare!

Jag såg någonstans att man nu hoppfullt pushar för kommande Saabmodeller. Man sa: "Nya 9-3an blir en halvkombi med turbo, det blir en riktig Saab!"

Fan vad bra! Varför ändra på ett vinnande koncept? Bara att vrida om nyckeln mellan framstolarna, och tuta och köra.

Man tycker kanske att ett företag som inte varit lönsamt sen man byggde små billiga modeller för 30 år sedan, borde testa söka sig tillbaka till sina rötter? Men nej!

Facket är hoppfullt; "Nu är det bara att köra på!" Stackars idioter. Nej, era förvirrade fåntrattar, vad ni ska göra är att gå ut i strejk till ledningen visar upp en liten billig miljöbil. INGEN KÖPER ER SKIT!

Lägg ner nu! Ledningen är efterbliven, teknikerna är efterblivna, formgivarna har varit mer eller mindre efterblivna hela tiden, arbetarna är klart efterblivna, och facket är efterblivnast med god marginal! Jag tycker den där holländaren verkar svagsint och andefattig också, och snart är han inte bara VD, utan VD för ett bankrutt företag! För Saab kommer äta upp alla hans smuttsmutsiga holländska knarkpengar. Haha!

Om detta blir slutet för Saab, så är det iaf ett värdigt slut; att som ett practical joke av monumentalformat, förpuffa alla slantarna för en lightversion av "Goldmember".

Simon: Ja, onekligen!

Pentex: Ja, det kan ju inte förnekas.

Bäst just nu: Hämtar Olefin på Kallax på fredag.

Sämst just nu: Denna jävla galla!

Ibland kan man få en plötslig insikt om något, det kan vara om vad som helst, som med sin logik får en att konstatera; "Ja, så är det ju förstås".

Dagens insikt ser ut så här: "Man kan låta småbarn se hur hemska filmer som helst, det gäller bara att själv verka oberörd när det hemska händer. Det är således samma princip som när man tränar hundar att bli skottfasta"

Sedan, när man kläckt insikten, så gäller det att inte analysera den för mycket. Då kan det dyka upp tvivel om sakens riktighet. Det gäller att konstatera, och gå vidare.

Vidare måste jag skriva lite mer om OS, jag ber om överseende från de läsare som är ointresserade av detta. Trösta er med att det dröjer fyra år tills nästa gång.

Igår bestämde jag mig för att inte se tremilen på skidor, eftersom jag trodde att svenskarna skulle förlora om jag tittade. Men sen bestämde jag mig för att åka till Fanjunkaren (hos vilken jag såg Tre Kronors guldmatch i Turin) för att se den tillsammans med honom och Gullan. Och så härligt det var att se. Jag har nog inte sett något vackrare än hur det skidloppet genomfördes av di svenske.

Man kan rulla in Tilde Fröling doppad i Valrhonachoklad åt mig, och jag skulle ändå inte ha sett något vackrare än detta skidlopp! Jag är så glad! Taktiken i skidspåret var lika briljant som perfekt genomförd.

Det är även skönt att se att Norge delats i två läger: Ett som är rasande och som beskyller Hellner, denne timide svärmorsdröm, för fusk. Dessa hävdar helt skamlöst att Petter Northug skulle tagit guld om hans stav inte brutits. Själv tycker jag att Northug försatt ett alldeles lysande tillfälle att faktiskt bevisa att han kan slå Hellner med armarna bakom ryggen, så som han sagt att han kan.

Det andra lägret är norrmän som gratulerar Sverige, och som skäller på Northug. Nedan ett utdrag om Northug ur "Stavanger aftenblad". 

"En idrottsman som snackar ohämmat när han vinner, nästan hånar konkurrenterna och ger upp som en fegis när han inte vinner. Att tappa 30-40 sekunder på 500-600 meter handlar inte om att mista en stav, det handlar om modet och att mista viljan och äran.
Northug är en idrottsman utan ryggrad och moral.
Vad skedde med staven? Alla vet att marginalerna är små och fallhöjden stor. Men ingen gillar ett uppgivet ansikte och arrogant uppträdande. Var finns dom starka ledarna som kan ta tag i detta?"

Jag måste t.o.m. ge Björn Dählie en eloge, efter att ha läst följande i Expressen: "Den gamle skidsuveränen har tidigare kritiserat Northug, och han är skoningslös i sin kritik.
'Han är stor i käften, och då måste han också tåla motgång och tala med pressen. Faran är att han får allt serverat på ett silverfat. Han har de bästa sponsoravtalen och bara nickedockor runt sig som hela tiden säger att han är bäst', dundrar Dählie enligt den norska tidningen Aftenposten."

Jag betraktar stridigheterna, och säger nöjt som Kejsaren i "Return of the Jedi": "Yes, yes! Let the hate flow through you!"

Men jag kan inte låta bli att känna att jag gläds mer åt de norrmän som är glada och imponerade av ett fint lopp, än de som är ledsna och bittra. För 10-20 år sedan hade jag förmodligen förlorat kontrollen över mina kroppsöppningar av ren glädje över deras olycklighet, och emotionellt slickat i mig deras ljuva tårar som vore dom välsignad  Bailey's, droppandes från Blanka Vlasic's tår.

Men men, man börjar väl bli gammal. Kanske har jag slagit i huvudet, och gläder mig mer åt sympatiska människors glädje, än vidriga människors olycka. Har jag varit ifrån skåne så länge, att förmågan att känna genuin skadeglädje mattats av?

Sämst just nu: Svenskar som missunsamt pissar på sina egna, och fäller sinnesslöa kommentarer som: "Varför hörs inga tvivlande röster om doping när svenskarna själva vinner?". Det reflekterar samma vidriga pissmentalitet som när man var liten, och förargades över sovjetiska U-båtskränkningar. Då fick man höra dumheter som: "Det kan ju lika gärna bli amerikanarna som kommer hit och invaderar, de är minsann lika goda kålsupare! Vem vet; kan lika gärna vara amerikanska U-båtar som är här och smyger!"

Jävla dumheter!

Bäst just nu: Att vissa är bättre på att skämma ut sig än andra, och att de jävlarna ibland, vid något välsignat ögonblick får äta upp den skit dom spridit!

Jag vet att många skiter i OS, och tycker att det blir för mycket av den varan överallt, så jag ska försöka att inte orda mycket mer här om det. Jag har sammanfattat min OS-dag rätt bra i "News Feed" på Facebook.

Dagen på Facebook såg ut så här, kort och gott.

"Higge: älskar sin gamla gjutjärnsgryta från Husqvarna!" (Jag börjar koka Gulasch på 1600 gram blandfärs i morse)

"Higge: Hockey, folköl och Gulasch! :'D" (Jag har planerat kvällens meny)

"Higge: Det är helt plötsligt en massa skitsnack om Tommy Salo och OS -02 igen. Är folk verkligen så efterblivna att dom förträngt att han var med och tog guld i Lillehammer? Gnäll på Hardy istället ffs! >:("

"Higge: Jag tänker inte se Kalla och Hellner. Sverige har bara tagit medalj när jag inte tittat! Vågar inte se!"

"Härligt, domaren är korrumperad! Nu är det kört. :'(" (Sverige får en orättvis utvisning i början av hockeyn)

"Higge: pallar inte se mer hockey. Nerverna är slut för det här OSet." (Vitryssarna trycker på och ser ut att kunna kvittera, jag slår av då det är tre minuter kvar av matchen)

"Higge: Gustav Adolf fälldes av italienare på fältet utanför Lützen, och nu fälldes Kalla av en italienska i skidspåret. Nästa gång jag ser en italienare ska jag sätta fälleben för den, och fråga: 'Vad har ni nu lärt er av det här?'"

Vad säger man? FB lockar fram fjortisen i en. För er som undrar vad ett "fälleben" är, så är det den skånska och mer logiska benämningen på ett "krokben", d.v.s. ett ben man fäller någon med.

Stockholmare: Ja, Ulfbåge är ett praktarsel. En dambekant på FB hade fruktansvärt roligt åt att han spontant utbrast; "Vart kommer alla polskorna ifrån?". Polen, kan man gissa.

Bäst just nu: Nämnda gjutjärnsgryta. Få saker ger "credd" åt ett kök som ett antikt järnmonster från Husqvarna.

Sämst just nu: Den ihärdiga köldknäppen, återigen.

Jag sitter och förargas över Christer Ulfbåges svinaktiga lismande i kommentatorsbåset i herrarnas skidskytte. Han envisas med att hela tiden kräka beundran över norrmannen Svendsen, och gratulera denne till guldet. Svendsen, som häromdagen kommenterade Björn Ferrys seger med orden "pinsamt att förlora mot en svensk".

Ett sånt vedervärdigt kreatur ska man inte berömma, utan istället ta till veterinären så han kan sätta en spruta i det, så det kan somna in. Men nejdå, Ulfbåge trycker istället trynet så långt upp i norskröven att han får halvsmälta sillbitar i skägget, den gamle förvirrade fylltratten!

Fast han gör mig inte lika förbannad som idioten Ingvar Oldsberg och idioten Björn Hellberg efter OS i Lillehammer -94, då de satt med norrmän i teve och skrattade, och sa att de ville vara norska medborgare. Vilka leda svin. Någon skulle åkt och slängt in dom i en skåpbil under OS i Turin -06 när Sverige knep sju guld, och kört dom över gränsen till Norge. "Så nu kan ni bo här som ni önskade, i det här mörka regniga skitlandet, era otäcka, asociala skitgubbar. Kom aldrig tillbaka, för då blir det avrättning för högförräderi på Järntorget i Stockholm!" 

Ett annat ärkenöt är Expressens Mats Olsson. Så fort han öppnar truten, hoppar det ut något så dumt så tapeterna släpper. I inledningen till detta OS skrev han "Pinsamt fiasko" om de första missade medaljerna, och menade att det är lönlöst att ha några förväntningar som svensk. Men Zlatan kan göra 10 mållösa matcher för landslaget i rad, och ändå öser Mats Olsson lovord över honom. Varför inte ta medaljerna Sverige tagit nu, stoppa dom i en strumpa och drämma den upprepade gånger över kleptomankorvarna på Mats Olsson, så kan han prova skriva "pinsamt fiasko" sen, gubbjäveln!

Hade jag varit kristen hade jag om alla dessa trista gubbar kanske sagt "förlåt dem herre, ty de veta icke vad de göra", men nu är jag buffist, så nu säger jag "hoppas dom får sparken allihop, och tynar bort i spritmissbruk".

Anja tog brons idag, en mycket fin prestation. Nu har hon lika många OS-medaljer som slovenskan Kostelic. Dessutom är hon den enda någonsin, som har VM-guld i samtliga alpina discipliner. Hon är alltså utan tvekan den största inom alpinskidåkning någonsin.

Mycket vackert presterat, speciellt med en tyngre kropp än övriga i alpingräddan, och dessutom blåslagen.

Vidare.

En diskussion till följd av skidskytteeländet.

Jag: Men varje gång ett barn skrattar, så dör det en norrman! Det tröstar jag mig med...
Sarah: Hehe, vaddå, är det så då?
Jag: Jag har räknat ut att det är så!
Sarah: Alla barn i hela världen?
Jag: Nej, barn i Sverige! Duktiga, svenska barn...

Hahaha! HUMOR!

Frk. Småland: Det låter som du gjort ett utmärkt val! Sköterskor är ärevördiga människor överlag, bör dock ej förväxlas med de ännu lite ärevördigare Skökorna (ej att förväxla med de ganska trista Sjökorna). Kom bara ihåg att sköterskor är en höggriskgrupp för missbruk. Inte börja snatta sobril och snaska på lunchrasterna.

Keyser: Ja det är ett fruktansvärt kraftfullt arsel hon regerar över, kanske rentav den mäktigaste röven i hela alpinvärlden. Hennes fysiska styrka ger vissa fördelar, men vikten som kommer med alla muskler ligger henne utan tvekan till last. Vilket visserligen gör det hela ännu mer imponerande när hon vinner.

Bäst just nu: Jag verkar ha fått tag i "tjänstgöringsintyg" från i stort sett alla tidigare arbetsplatser jag varit på.

Sämst just nu: Allt snack om Helena Jonssons "misslyckande". Hon är snygg iaf. Se på Tora Berger! Hon har visserligen ett OS-guld, men ser ju ut som Gollums syrra. Så straffar evolutionen de som lever i mörker och bara äter fisk och tran. Klicka på bilden så blir den större! Jag lovar, ni bara: "HJÄLP, VAFFAN!??"

Jag kom tillbaka från anställningsintervjun i Stockholm igår kväll, och jag måste säga att jag är nöjd med min prestation. Jag fick även se några av de människor som konkurrerar med mig om tjänsten. Jag såg till att direkt ta initiativet att hälsa och ta i hand med de närvarande, och således etablera mig som gruppens alfahanne. I vanliga fall i kontakt med en ny grupp, brukar jag ligga lågt och iaktta vilka karaktärer jag har omkring mig, så att jag senare kan öppna upp en mer förberedd socialisering. Men nu var det konkurrens, tävling!

En attraktiv dam i yngre medelåldern trädde in i rummet, och jag noterade direkt att hon var ogift (vänster ringfinger saknade ring, samt märke efter sådan). Detta gjorde att jag avslappnat kunde flina upp mig på ett entusiastiskt och älskvärt sätt. Hon presenterade företaget och dess grenar, och sedan fick vi i uppgift att i väntan på intervju, skriva ner vad vi tror att vi kunde tillföra företaget.

Jag skrev en inspirerad text som jag blev ganska nöjd med, och som andades lagom mycket idealism. Sedan ropades jag in till ett rum av den ogifta kvinnan, i vilket det befann sig en kvinna till. Gift men trevlig. Det blev den ogifta som skötte utfrågningen, och jag körde på så gott jag kunde. Jag hade sovit perfekt, fått lagom mycket frukost, tagit en kaffe på dånken, jag var på grymt bra humör och kände mig väl förberedd. Jag kände att jag fick god kontakt med min intervjuerska, och jag tror att jag kunde besvara alla frågor på ett tillfredställande sätt.

Nu väntar jag på besked om jag är antagen till en s.k. "djupintervju", och därefter kommer ytterligare tester för den som tar sig vidare.

Under genomgången som hölls, framkom det att man skulle rekrytera färre personer till företaget än vad som sagts från början, och det verkar vara högt tryck på tjänsterna. Allt hänger alltså på hur min lämplighet bedömts av de där två kvinnorna.

Spännande. Men jag hyser gott hopp, speciellt om inget strular med referenser och arbetsgivarintyg.

Vidare.

Jag har funderat på att göra ett nytt standardinslag i inläggen, ni vet som "bäst/sämst just nu". Det skulle vara "Dagens Bob", och utgöras av citat yttrade av min kompis Bob i Gällivare. Han har en oslagbar förmåga att på ett oplanerat sätt beskriva sin omvärld med en personlig och oerhört komisk terminologi.

Den här  skylten heter "Varning för halka". Fast enligt Bob heter den; "Den där skylten som betyder att man ska lägga lakrits", d.v.s göra en s.k. "burnout". Oerhört roligt. Jag måste dock börja dokumentera de här lustigheterna, om jag ska kunna bjuda på dom kontinuerligt här.

Frk. Småland: Ja, givetvis minns jag dig. Jag är glad att du hittat tillbaka! Det värmer. Jag tror dessutom att Linköping är en sundare stad än Göteborg att uppehålla sig i. Det låter som om du förutsätter att jag har något emot sjuksköterskor. Så är icke fallet, tvärtom! Fanjunkaren däremot, han hyser något slags märkligt agg mot er sort. Själv är jag däremot rent generellt skeptisk till läkare. Jag tror att sjuksköterskor i högre grad väljer sitt yrke med ädlare intentioner än läkare, som ofta bara verkar vilja sko sig.

Övriga: Stort tack för peppet.

Bäst just nu: Mycket kul OS denna onsdag. Jag tror inte på Vonn, och om Anja kan hålla sin gedigna dundergump i schack, så ska hon nog fan kunna bärga mer medaljer åt oss. Vi ligger i skrivandets stund fem platser över norrmännen i medaljligan, och det märks på deras skamlösa lismande. Puts väck är allt det vanliga hånet; deras egna idrottares värdelösa prestationer har plötsligt lockat fram fjäsk, från det håll där det förut bara hörts smädelser. Dom gratulerar sveriges framgångar, och norsk media ger sken av att man nu hejar på Sverige istället, eftersom idioten Snortugg och hans vidriga gelikar kollapsat med båda tummarna långt upp i ändtarmen.

Snart kommer de asen krypande och vill ha union igen, men det kan dom glömma. Vi kan fritzla deras läckraste kvinnor, men låt oss i övrigt spotta sega loskor i deras bleka anleten, och tömma nattkärlen över deras framtidslösa avkomma.

Sämst just nu: Det folk jag just smädade i alltför milda ordalag.