Higge Erövraren

(Som vanligt är alla namn fingerade, och ord i kursiv text i dialogerna innebär mina egna tankar.)

På juldagens eftermiddag låg stämningen på topp, då jag och min vän Ejvind hoppade in i min lilla "Tilde" för att åka till Malå. Där skulle vi äta och festa hos Ejvinds lillebror Fnatte.

Ejvind: Nu sku man bar' ha hadd sä nå knullning, så hadd den här julen vari' perfekt!
Jag: Höhö, mhm... hördu, är din moster singel eller inte?
Ejvind: Höhö... hrm...

Då vi närmade oss Malå, berättade Ejvind en fruktansvärd historia om en stackars olycksalig människa. Jag skippar dialekten ett tag för att förenkla läsningen.

Ejvind: Minns du Bisse Nilsson, han som gick i min klass?
Jag: Jo?
Ejvind: Han bor i den där kåken nu *pekar på en gård inne mellan träden*
Jag: Ok, schysst.
Ejvind: Han gjorde ju sig ganska illa förra vintern, när dom var i Hemavan.
Jag: Vaddå då?
Ejvind: Han åkte skidor och tolkade efter skotern (att "tolka", d.v.s. bli bogserad. förf. anm.) och då höll han fortfarande i skidstavarna han lånat av sin bror, han hade snott dom i linan så han kunde hålla i dom när han tolkade.
Jag: Mhm?
Ejvind: Då vurpade han liksom så en av dom for upp i arslet på honom, och in en bit i kroppen
Jag: AAAH!??
Ejvind: Jo, så han blev illa skadad och blev opererad, det blev ju akutflyg till Lycksele direkt.
Jag: Fy fan vilken smärta!
Ejvind: Det var bara nyss som han fick bli av med stomipåsen... och så har ju hans bror så sjuk humor, så medan han fortfarande låg i sjuksängen så gick hans bror och sa till Bisses flickvän att de skulle få köpa nya stavar, eftersom han inte ville ha nåt som hans bror haft i röven, haha, hon blev ju rasande!
Jag: HAHAHA!
Ejvind: Sen hade man själv tyckt det var pinsamt, men Bisse satt i fikarummet på jobbet nån gång, och plötsligt svor han till och sa; "Men guds förbannat, nu sprack påsjäveln!" hähähä
Jag: Hahaha... vilken jävla grej...

När vi sedan kom till Fnatte och hans flickvän Eulalia, anlände även Fnattes barndomskompis Tjatte (som jag minns som ständigt flinande moppeligist kring millenieskiftet) samt hans oförttjänta och trevliga flickvän Stina.

Efter en stadig middag slog tröttheten mig i huvudet med kraften av en slägga. Jag sög håglöst i mig några Gösser medan vi kollade extremsportvideos från USA, och lade mig sedan för att strategisova på Fnattes lurvmatta. Julaftonen hade varit hård, och jag är ju inte 17 längre. Då jag vaknade anlände mer folk, samtliga kring 10 år yngre. På storteven låg en dålig Spotify-spellista till beskådan, och ur högtalarna malde själlös blipblop!

Jag: Vad är det här för jävla dynga!??
Fnatte: Hä' ju bra, spela nå bättre själv om du kan!
Ejvind: Sätt på den du spela hos jag imorse!
Jag: Ja! Hrmpf... Nu jävlar! *Trycker igång "Baby Jane" av Rod Stewart*
Tjatte: Haha, vad är det för nå' gammskit? Fy faan!
Jag: Håll käften, det är ju bra! Hör!
Ejvind: Men kör den med "Lady Gaga" då!
Jag: För 12e gången?! Kolla vad som finns på spellistan, vilken patientmusik!!! Backstreet Boys, är ni sjuka i huvet??
Fnatte: Men hä' ju Eulalias musik!
Jag: Pffff... Säkert! När jag var ung spelade vi ENDAST bra musik! Ni skulle behöva lära er!

När man äntligen började spela Iron Maiden, var det Idol-Eriks version. Jag gav upp, gick ut och hämtade en hela Tullamore som låg i bilen. Nu skulle överväxeln petas i.

Vid det här laget hade jag fått efterlängtad intellektuell förstärkning i form av kommentarfältets Simon och Ingvar. Strax kunde jag lägga upp en spellista med enbart "Flogging Molly" i, och blev nöjd. Nu hade Fnatte även gett mig en flaska med en rejäl slatt "Blå fiskar" i, vilken jag muntert förtärde.

I hyreshusets gårdshus intill, hade Ejvinds och Fnattes moster ordnat fest för sina buggkurskamrater, och jag följde med Ejvind ner för att leverera en "Piggelin" som Fnatte blandat åt henne. Ejvind hade berättat för mostern om att jag frågat om hennes civilstånd, och hon beklagade att hon var gift, men socialiserade ändå trevligt och glatt. Hon undrade även om hon kanske inte var lite för raffigt klädd.

Hon bar en kort, tajt paljettklädd svart klänning, som på ett föredömligt vis framhävde de yppiga behag som lille Ejvind en gång försökt förse sig av, i oskyldiga anfall av barnslig och lysten nyfikenhet.

Då vi återvände fick jag göra ett soloframträdande med Perikles "Var ska vi sova inatt?", vilket filmades av festens yngre kvinnliga deltagare.

Vad som sedan hände är för mig lite av ett mysterium. Jag drar versionen jag har hört.

Jag, Ejvind och Ola befann oss på toaletten. Plötsligt hördes det ett brak därifrån, varpå Ola ska ha kommit ut och hojtat att Ejvind behövde hjälp. Ejvind låg då i badkaret och blödde, medan jag låg på golvet brevid och tog en ny strategilur.

Ejvind hade skurit sig illa i handen, och bland annat kapat en liten artär i långfingret.

Tjejerna på festen ojade sig och tyckte synd om Ejvind, och menade att han var tvungen att åka till "Sjukstugan" för att bli omplåstrad. Men vi hade förköp till Hotellet, och Ejvind hade andra planer; "I HELVETE! Jag ska på hotelle'!"

Så vi gick dit, och jag socialiserade runt med diverse gamla sköna halvglömda bekantskaper och hade väldigt trevligt. Då det började nalkas stängning, fann jag Ejvind i ett hörn med en ung söt blondin vid namn Fia, som varit med på förfesten. Jag visste att hon var upptagen, men visste även att sådant inte bekymrar Ejvind, så jag antog att han var på väg att "snöra ihop säcken". Det vore inte märkligt, eftersom hans oborstade pojkaktiga charm ständigt tycks väcka lika delar moderskänslor och begär.

Men det visade sig att hon höll på att undersöka hans sargade finger.

Runt det satt ett primitivt och genömblött bandage. Det ville nu Fia ta av, för att se om det var dags att uppsöka läkare. Under bandaget sträckte sig en elak köttig reva tvärs över fingret, och någon av de två började plötsligt pilla på såret, varpå den lilla kapade artären frilades. Ett dimmigt sprut med högt tryck, som ur en blomspruta, stänkte då ner stackars ljusblonda Fia, så hon såg ut som en omvänd flugsvamp.

Jag torkade av hennes med en servett, och hon och Ejvind gick droppandes till hotellköket och fick en handduk att vira runt handen. Varehelst han stannade till bildades blodpölar.

Då vi tre fått skjuts till vårdcentralen i Malå, visade det sig att det var stängt. Jourmottagningen fanns den veckan i Sorsele, 9 mil bort. Där stod vi som tre fåntrattar i 20 minusgrader, och undrade vad vi skulle göra. Jag gav Ejvind, som var utan jacka, min duffel, och såg till att Fia som av någon anledning var upptagen med att hålla Ejvinds finger, inte tappade sin jacka som hon bar över axlarna.

Ejvind: Nu skiter vi i de här, nu far vi hem å äter nå!
Fia: Men Ejvind, du måste kanske åka och kolla på det här!
Jag: Ja, vi åker till Sorsele och får det sytt!
Fia: Ja, det måste nog sys!
Ejvind: I helvete, jag far ingerst utan Skåne!
Jag: Men jag är ju för fan här, det är klart jag hänger med!
Ejvind: Ja dåså, då far vi!
Fia: Men hur ska ni komma dit?
Ejvind: Ja, hä vete då fan, vi skit' i ä å far hem å ät nå!
Jag: Neeeeej, nu far vi för helvete iväg, jag ringer sjukresor.

Efter många om och men, kom äntligen "Sjukresor", vilket är en slags subventionerad taxi. På jourmottagningen i Sorsele visste den gamla bittra nattsköterskan redan vad som var på väg, underrättad per telefon. Men hon ville ha detaljer.

Sköterskan: Hur har det hänt?
Ejvind: Hä vete då fan...
Jag: Ingen aning...
Sköterskan: Men ni vet väl vad du har skurit dig på?
Ejvind: Hä va väl nån flask eller nå?
Jag: En vas var det väl?
Ejvind: Haha, ja int fan vet ja!
Jag: Hähähähä... Nä inte fan vet jag, jag var ju bara där!
Sköterskan: När jag måste ringa och väcka jourläkaren så han måste ta sig hit mitt i natten så tror jag inte han tycker det här är så roligt, så vi vill veta vad som hänt!

Men Ejvind hade en helt annan agenda.

Ejvind: Men du, bor du här i Sorsele eller?
Sköterskan: Nej...
Ejvind: Men vart kommer du ifrån då?
Sköterskan: *mutter mutter*
Ejvind: Är det inte jobbigt då det kommer in fyllskallar såhär och är jobbiga?
Jag: Fan, nu stöter han på den apan!
Sköterskan: *fnissar*
Ejvind: Men vars bor du då?
Sköterskan: i Arvidsjaur

Plötsligt dyker läkaren upp, en mörkhyad mager man, med glasögon och bruten svenska. Efter samtal med sköterskan kontrollerar han att inga senor är av, och beslutar sig för att sy såret.

Ejvind: Jamen du kan väl tejpa ihop skiten, så kan vi fara hem!
Dr: Nejnej, denna måste vi sy, annars do kan få infektion!
Ejvind: Äh, lim ihop skiten, då far vi... hähä
Jag: Lugna dig nu, låt han sy det nu.
Ejvind: Men du, vars bor du när du är här då? *åter till sköterskan*

Jag passade på att tvätta Ejvinds blodmarinerade vita skor under tiden som såret syddes ihop, och rullade en snus som jag petade i honom medan han låg på britsen. Läkaren förklarade att stygnen skulle sitta i 10 dagar, sedan skulle Ejvind få dom borttagna på vårdcentralen. Ejvind menade visserligen att de där stygnen kunde man ju själv bita bort, men läkaren försökrade att det var bäst att låta vårdpersonal ta bort dom.

På den långa vägen hem somnade jag strax efter att chauffören berättade att han haft 32 förlossningar i taxin under sina 40 år.

Dagen efter laddade jag batterierna för att senare kunna köra hem till Luleå. Analyserna av föregående kväll blev enkla.

Jag: Du började stöta på den sura gamla sköterskan igår!
Ejvind: Hähä, jo, ja tänkt' ju ja sku' knull' 'on, men hon va då se sur!

The End.


Frida: Iddes du läsa allt detta?

Elin: Nej, i Adak görs det bl.a. båtar och skoterpulkor.

Bäst just nu: Att jag fick det här inlägget ur systemet.

Sämst just nu: Hur förkylning, fest och mat har tärt på min fysik.

Jag vill be om lite tålamod nu i mellandagarna, och försäkrar att en del 2 av Juläfventyret är nära föresteående. Del 1 var ett magert verk, men tvåan kommer att bjuda på detaljerade beskrivningar om tafatta försök till otukt, artärsprej på hotellet, en 18 mils taxifärd och en fruktansvärd sannhistoria om ett svårt sargat anus!

Tills dess kan jag snabbt briefa om filmen "Avatar" som jag var och såg ikväll, med Gullan och Fanjunkaren. Jag har sågat filmen redan innan jag såg den, men det var lite oförtjänt. Den var bättre än jag vågat hoppas på, även om handlingen verkligen var som den beskrivits i "South Park" nyss; en slags "Dansar med smurfer". Eller Smurfalvindianer, om man ska vara noga.

Till er drogliberala som snaskar svamp o.dyl. så är nog ett tips att trippa på innan ni ser den, för färgerna var helt klart spejsade.

Den var sevärd, om man har överseende med lite smågrejer som har med fantasi och dataanimation att göra, och det har jag.

Sarah: DU är en blöta!

Vagnchefen: Tack, jo kanske för den som orkar läsa allt strunt jag skriver. Jag gillar din också, du kanske ser att jag länkat? *pik pik* Förresten träffar du nog Ejvind före mig, du som har privilegiet att bo i ärans och hjältarnas by (Adak alltså , inte Boden)!

General Lindström: Skönt att höra, kamrat! Fast du har å andra sidan alltid varit lite fuktig, vill jag minnas.

Bäst just nu: Ett nytt år snart!

Sämst just nu: Att motorvärmaren inte installerar sig själv.

Nu sitter jag åter vid datorn i min röda flanellpyjamas med Nalle Puh på bröstet, och ska försöka skildra en av dessa episoder i tillvaron som gör allt det andra värt att uthärda. 

I onsdags begav jag mig till den lilla västerbottniska byn Adak för att fira jul med min gamle vän Ejvind. Ejvind är alltför sällan skildrad på bloggen, vilket är synd. Han är nämligen så kompromisslöst styrd av primitiva instinkter, att han utgör en nästintill oslagbar bloggmaterialsproducent.

För att bäst beskriva hans karaktär kan man likna honom vid en gammal Labrador i en värld av löptikar; okomplicerad, snäll, obrottsligt lojal och ständigt juckande på vadhelst som kan nedläggas.

Ingen har nämligen någonsin tyckt om något så mycket som Ejvind tycker om vagina.

Man hade kunnat ge honom Frodos uppdrag att ta Saurons ring till "Domedagsberget", om man bara hade kunnat lägga in någon slags sexgaranti vid utfört uppdrag. Då hade han tagit sig dit småspringande med ett lystet flin på läpparna, bärandes en kompass i form av sin erigerade byxführer, slagit ihjäl allt som kom i vägen och utfört uppdraget.

Sedan hade han inkasserat samlaget och sagt: "Ja hä va då fan värt ä!".

Kort sagt; Ejvinds penis styr honom hårdare än Adolf styrde Nazityskland. Detta gör förstås även att stackars Ejvind hamnar i bekymmer gång efter annan.

Då jag kom fram till Ejvinds nya hus, stod han och lagade Tjäder åt oss. Jag hade inte sett huset tidigare som han nu bor i, men det var ett trivsamt gult tvåvåningshus med källare, uthus, ett litet garage och fristående bastu + badtunna. Vagnparken var norrländskt komplett med ny Ski-Doo Renegade 800, och en Can-Am fyrhjuling.

Den första kvällen tog vi det lugnt med glöggmys, bastade och åkte runt med snöskotern och hälsade på olika folk. Ski-Doons dryga 150 hästar i drygt 60-cm puder gjorde t.o.m. en snöskoterskeptiker som mig lyrisk. Jag har aldrig varit åkrädd med Ejvind, eftersom jag litar fullständigt på hans förmåga att framföra i princip vilket som helst av de fortskaffningsmedel vi använder i västvärlden. Omvänt är det dock annorlunda.

Ejvind skrek som om han fått pungen i ett våffeljärn när jag fick prova skotern ordentligt, och vi svinade iväg med framskidorna pekandes upp i luften. För att vara skåning är jag dock inte så dålig på att köra, så vi kom faktiskt hem helskinnade. 

"Imorrnbitti bli' ne 'blöta' till frukost" sa Ejvind glatt innan vi gick och la oss. "Blöta" innebär att man låter några hårda tunnbrödskivor ligga och mjukna ordentligt i hett skinspad, sedan tar man upp dom och låter en rejäl klump smör smälta över. Sen äter man det till skinka, eller vad man nu önskar. Ett slags norrländskt "dopp i grytan", alltså.

När blötan och senare även julfirandet hos Ejvinds föräldrar var avklarat, så kom det lite folk förbi hos Ejvind. En av dessa var "vagnchefen", som tillhör en ny generation Adakbor som nyss växt fram, och börjar kunna vara med och leka med oss ur den äldre skolan. Hon var en kul prick som är vagnchef på en Strf 90 och som gillar sexscenen med puckelryggen i "300".

Vi vandrade sedan samlat vidare till Ola och Lotten, som hade hela släkten samlad. Där korkade vi upp på allvar.

Idag är det världspremiär för ett helt nytt svenskt ord här på Higge Erövraren! Jag har iaf inte hört det innan, utan kom på det när jag stod och diskade nyss; "Vankel -n vanklarna"

För att förklara vad en "Vankel" är, måste jag göra något jag sällan gör; nämligen uppmärksamma olika skillnader i människors fysik, och då främst kvinnors. Detta är något som är väldigt förbjudet, eftersom vi hela livet får lära oss att alla kvinnor är vackra, oavsett storlek.

Det är ju jävla skitsnack. Visst, jag kunde lätt frestas att fritzla Sarah Dawn Finer om jag hade en bra källare, och hon kom gående förbi. Men ni vet folk som blir sådär feta så de måste knyta fast en tvättsvamp på en pinne, för att kunna gnugga rent kring rektum då de gjort sitt avträde? Ingen ska försöka inbilla mig att de är attraktiva.

Men nu till fenomenet vankel. I USA finns ett ord som heter "Cankle", vilket är ett sammansatt ord bildat av "Calf" (Vad) och "Ankle" (Ankel). En "Cankle" uppstår då en person ansamlar så mycket fett kring ankeln att man inte ser vart vaden slutar, och ankeln börjar. De blir ett, alltså en "Cankle"!

Saken är den att fenomenet är om inte okänt, så i princip helt odiskuterat hos oss här i Sverige. Kanske för att det här är lite fulare att göra skillnad på folk än i USA. Där har många olika typer av folk levt tillsammans så länge, att de lärt sig att det är ok att skämta lite om varandras olikheter.

Sedan är det samtidigt ett lite mer elitistiskt samhälle, där man gärna pekar och garvar åt hjonen på husvagnsparkeringarna, d.v.s. de som röker "crank", äter "KFC" och odlar "Cankles". Det är iaf min teori. Vi har hur som helst inget namn på "cankles". Eller rättare sagt, vi HADE inget namn på dom.

Men nu har vi! Gott folk, kära läsare, älskade antagonister; Vanklarna är här!

Vankel! Smaka på ordet! Iakttag själva vankeln, sätt den i en kontext.

"Tjenare Leffe, din morsa bjöd hem mig på kaffe å nuppa igår... men ja banga, för hon visade vanklarna!"

"Gun-Britt strök sig över vankeln, och råkade då smeta ut en blodfylld mygga över de vita strumpbyxorna."

"Berith svor då hon försökte trycka ner sina svullna vanklar i de trånga vinterkängorna."

"Kenneth kysste sakta och smekande Louises rosiga vanklar, och började långsamt vandra uppåt med sin mun. Retsamt nafsade han henne lätt i knävecken, och njöt av hennes liderliga suckar. När han sedan kysste insidan av hennes känsliga lår, kunde hon känna hans ljusa skäggstubb retas lätt mot huden.

Nu kunde hon inte stå emot längre, hon var tvungen att ha honom! 'Älska mig nu!' tiggde hon, samtidigt som hon bestämt drog honom upp över sin längtande kropp. Upphetsad av hennes begär styvnade Kenneth till all sin prakt, och hon tog girigt emot hans väldiga manlighet med sitt bultande sköte. Rytmiskt rörde sig sedan deras varma kroppar i perfekt harmoni i det dämpade ljuset, som om de tillsammans bildat kärlekens och passionens 'yin och yang'.

Plötsligt, efter timmar av ohämmad och het älskog, rullade Kenneth ögonen bakåt och stönade till som ett misshandlat dårhushjon; 'GWAAAH-ARGH... L-l-louise, j-jag kommer nu... vart vill du ha den?' frågade han ansträngt, och spände sin brunbrända brandmanskropp i extas. 'Över vanklarna Kenneth, lägg den över mina vanklar!' Kenneth gjorde som hon bett, och log utmattad mot sin älskade. 'Fan, varifrån får du all sjuk skit, din vridna vankelapa?' frågade han. Men Louise hade redan somnat"

Ja, där ser ni hur man kan använda detta nya ord. Vanklar, man får tycka vad man vill om dom, men nu har dom iaf ett namn!

Bäst just nu: Att jag just skrivit ett inlägg om något jag inte tror att jag avhandlat innan!

Sämst just nu: Jag har skrivit inlägg istället för att packa för min lilla jultripp!

Nej, jag kan ju inte gärna sluta blogga när jag tydligen har läsare med mig som har orkat följa bloggen i 3 år, utan att ens känna mig. Det är ju helt enkelt omöjligt. Samtidigt ger det mig prestationsångest. Men det är bara att ordbajsa vidare, så gott det går.

Jag har surfat genom bloggen lite ikväll och tittat på en massa gammalt material. När man läser något sånt här, så kan man ha förståelse för att jag trots allt har en del riktigt trogna läsare!

"'Sex and the City' är opium för kvinnan, och något av det mest vidriga och desillusionerande skit som överhuvudtaget fångats på film. Konceptet: Tre helgknarkande slödderskabb i olika hårfärger och vad som förefaller vara deras blonda, uthorade gamla spermahink till morsa, ränner runt och ägnar tiden åt att shoppa skor samt projicera sin egen otillräcklighet på de män som de ständigt fläker upp sig för. Fast många kvinnor kan förstås relatera till skiten, det får man väl ha förståelse för."

Ah! Vilken analytisk skärpa! Precis sådär är det ju.

Vidare!

Det är nu snart ett år sedan jag bryskt avlivade min gamla mobiltelefon, och köpte en ny. Jag kopplade den till datorn nyss och kikade på alla bilder som ackumulerats ("samlats" för den illiterate) under året, och upptäckte att dessa ovärderliga dokument kommer att kunna ligga till grund för ett formidabelt retrospektivt kollage, över 2009. Och då ska man ändå ha i åtanke att det tursamt nog inte finns bildmaterial från några av de absoluta höjdpunkterna!

Blir fint det!

Keyser: Ja, två dåliga ting kan faktiskt göra en bra. Se bara på skidskyttar! Man tar dåliga skidåkare som inte kan tränas att skjuta nog bra för att tävla i rent skytte, sen låter man dom göra båda på en gång.

Stockholmare: Det är ju inget mindre än rörande, och förbluffande. Det inlägget var ju inte ens särskilt genomarbetat, med dålig kommatering och påfrestande meningsbyggnad. Jag ska faktiskt göra vad jag kan för att skärpa kvalitén på inläggen! Förhoppningsvis kommer framöver mustig skildring från Gäbys nära förestående 30-årsfirande. Och då ska förhoppningsvis Olefin vara på plats. Dessutom blir det fest med Fanjunkaren på nyårsafton.

Sämst just nu: Jag måste ut i julrushen i morgon. Nu är det kniven mot strupen!

Bäst just nu: Jag tror det nya året kommer att börja bra.

Ibland, eller snarare rätt ofta, så sitter jag och för dialoger i huvudet. Det kan handla om det mest banala, men ibland kommer jag fram till saker och kan göra ett konstaterande, och då blir jag nöjd över hur slug jag är.

Ett exempel är det där med Mynockerna. Ni vet när Han Solo och gänget i "Star wars" gömmer "Årtusende Falken" i en grotta, då kommer det ju sugmunnade flygvarelser, s.k. "Mynocker" och börja snaska på skrovet. Då springer de ut och skjuter några Mynocker, vilket leder till att hela grottan börjar röra sig. Det visar sig då att de är inne i en väldig mask, som försöker äta upp dom.

De kunde alltså artbestämma Mynockerna vid blotta anblicken. Men då tänker jag att en art som lever inuti en annan borde ju vara väldigt specialiserad. Alltså borde dom fattat att dom var i en mask bara dom såg Mynockerna. Eller hur?

Sen kom jag på en annan grej som jag tror mig ha kommit på flera gånger, men glömt från gång till gång.

Det gäller några rader text i kultgruppen "Just D"s låt "Hubba Bubba". Det är en gammal fin bit från förr, som handlar om att ens polare ibland skaffar otäcka flickvänner.

Textbiten går som följer; "Ser han inte hornen? Ser han inte svansen?
Om hon ändå vore lite snygg
Men nu dillar han om saker som 'att känna sej trygg'
Lika trygg som en borre i sumpen
Och så fort han opponerar sig så blir hon trumpen"

Sist jag hörde den slog det mig vad "borre i sumpen" var. När man fiskar så försöker man ibland hålla fisken vid liv ett tag för att ha den så färsk som möjligt. Det gör man då genom att slänga fisken i en slags vattenfylld låda, en s.k. "Sump". Där får den sedan uppehålla sig ett tag innan död och rensning. Vad "Just D" vill säga är alltså att den där killen är lika trygg som en Abborre i en Sump. Inte trygg alls, alltså.

Förresten går det ofta att vagga på sumpen, så att vattnet kan röra sig i den. Det medför att fiskarna håller sig piggare lite längre. En gammal synonym till "vagga" är "runka", varför personen som förr skötte arbetet med att röra på sumpen kallades "Sumprunkare". Det är alltså därifrån vi fått denna fina förolämpning.

I förbifarten kan då tilläggas att en annan "förolämpning" också är ett gammalt yrke, och det är "Rackare". Rackarna var Bödelns drängar förr, och skötte sämre sysslor som att plocka upp huvuden, skölja bort blod, slipa yxan eller kanske pina de dömda.

Intressant, eller hur? Words are FUN

Keyser: Jaha, då är det en annan Keyser. Man får väl finna sig i att förväxlas på nätet om man väljer samma nick som 3000 000 andra filmnördar. Tribal Wars är nån slags barbarvariant på Travian. Nobel strävade efter att hålla fred mellan Norge och Sverige när han delade upp priset så. Idag vet vi att det hade varit bättre att invadera och avrätta alla förstfödda söner, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Simon: Norrmännen har bara fått storhetsvansinne för att slumpen gett dom oljan att köpslå med. Vett har inget med saken att göra. Men säkert är iaf att det är inte fransoser som är och svinar med skotrar i de svenska fjällen, och beter sig så antiskoterfolket får vatten på kvarnen. Tacka norrmännen när vi har ett skoterförbud i fjällen.

Fanjunkaren: Kan man verkligen missbruka frihet? Vad skulle Michael Wiehe säga om något sådant?

Stockholmare: Ja, du har förmodligen helt rätt. Den sociala tillvaron är inte vad den varit, och framtiden ser inte ljusare ut. Fler tjejkompisar är dock ingen lösning. Folk anser killar med tjejkompisar vara konstiga och defekta, och jag har svårt nog att verka kry i skallen som jag har det. Men jag avvaktar och ser vad som händer. Alla tunga perioder brukar avslutas med någon slags förändring av något slag.

Bäst just nu: bara fyra dagar till jag styr mot gamla "hembygden" och får glömma eländet några dagar.

Sämst just nu: Här kan jag just nu inte skriva något utan att halka in i något överdrivet eländesältande igen, känns det som. Så jag skiter i det.

Detta inlägg är författat av mig, en människa med en genuin åsikt, som bojkottar allt norskt, som endast handlar på Statoil om alla andra alternativ har förpuffats, och som aldrig handlar på Dressman (för att det är norskt, alltså inte p.g.a. den bristande kvaliten och den frånvarande passformen).

Den här lågt stående organismen är Petter Northug. Flera kvinnliga läsare tycker säkert han ser bra ut. Nå, ni kan genast sluta läsa "Higge Erövraren" för alltid med omedelbar verkan, skita ner er, gå och föda fram Antikrist (hoppas han är taggig) och flytta till Norge.

Nu är skidtävlingarna igång igen, och jag kastas mellan raseri och eufori. Jag klarar nämligen inte av norsk glädje. Deras gälla kackel när det går bra, deras bristande mentala kapacitet som förhindrar dom att göra sig begripliga då de blir upphetsade, samt deras sjukliga mindervärdeskomplex som gör att dom tvångsmässigt ansätter Sverige med hån, spott och spe, så fort de lyckats bättre än oss i något idrottsevenemang.

Men vinterolympiaden 2006 höll de käften, då Sverige utklassade dom i medaljligan. Jag kommer för alltid att minnas 2006 som ett av de lyckligaste åren i mitt liv.

Av en liknande anledning så var också förra lördagen en alldeles underbar dag.

Hade vi levt på medeltiden, och jag varit en storfurste av något slag, så hade det otäcka huvudet på bilden ovan suttit avhugget på en lans och ruttnat utanför min borg, medan mina mäns hästar trampade ner hans landsmän till ljudet av hans kvinnors gråt och barns skörbjuggsjoller.

Istället fick jag nu nöja mig med att se gällivaregrabben Marcus Hellner komma på en andraplats i herrarnas 15 km fristil i Davos, med Northug så långt efter att man tror han blivit sjuk. Vi snackar en 18e-placering eller liknande.

Till saken hör att Northug i ett uttalande från februari i år, har sagt att han aldrig kommer att förlora mot Hellner. Så nu har det trivsamt lagt sig tillrätta i maggropen, likt en av bikarbonat betvingad sur uppstötning; mitt monumentala förakt mot Northug och hela hans pissmarinerade vidriga lilla låtsasnation, med sitt fiskleveroljesörplande och intellektuellt underlägsna byfånefolk, med sina skrattretande elbilar och öststatstrista byggnader. Det enda som svider lite är att jag inte fick vara på plats, och köra ner Petter Northugs ord i halsen på honom med något slags glödande metallföremål, och samtidigt skrika haranger om norsk oduglighet åt honom på skånska (det mest förnedrande av tungomål), så det liksom flög saliv i hans ansikte.

Hellner förlorade mot Heikkinen, en finne, men det kan man nonchalera. Finnarna är alltid dopade, och sällan för smarta för att åka fast. Så det är en seger man kan skita i. Ungefär som om en ryss hade vunnit (som faktiskt skedde i Kallas lopp samma dag; en ryska som varit dopingavstängd i två år kom tillbaka och vann med förkrossande marginal. Ingen tar något sådant på allvar; smutsiga smutsiga ryssar. Men de har alltid haft sin egen moral, obegriplig för oss normalt funtade).

Men när Hellner låg där i snön, utpumpad efter sin bragd, så kom någon fram och knäppte upp skidorna åt honom, och gratulerade honom med ett leende. Och jag har inte fått det verifierat, men det såg ut som en fransman, möjligen Magnificat, som Hellner just nätt och jämt knuffat ner till en tredjeplats.

Om detta stämmer, och dessa nyckfulla grodätare verkligen uppvisade så fin sportslighet, så tar jag nu tillbaka allt ont jag skrivit om dom i denna blogg. Jag bryr mig inte om att de äter svettigt bröd ur oansade armhålor, eller bygger bilar som liksom faller sönder inför ens ögon. Det var förbannat fint gjort, och visar vilken skillnad det är på människor; En norrman hade spottat på Hellner, eller åtminstone sagt något om hans mamma.

Tack Frankrike, och tack Marcus Hellner.

Sarah: Ihihi, det är så fascinerande när du är lortig i mun.

Fanjunkaren: Ha, och så lade du ner FB, bara för jag förkastade det! Du är så opinionskänslig, och nu har jag bevisat det. Det var också min plan med att baktala FB; att påtala din inkonsekvens! Lite trist.

Pentex: Jag tjyvrökte "Blend Blå" förr, och med undantag av några äckliga cigariller och något äckligt som skickades runt av oklippta Israeler på Railay Bay, så har jag nu inte rökt något dåligt, nej.

Och till övriga får jag väl säga att jag nu omöjligt kan lägga ner bloggen, eftersom det kommer ett nytt vinter-OS snart, och jag misstänker att norrmännens slöhet nu är ett slags småaktigt kraftsparande inför dessa spel.

Bäst just nu: Mitt nyinstallerade tangentbord! Jag ska aldrig mer hälla kaffe i datorn.

Sämst just nu: Det är så satans kallt, och jag har upptäckt att jag renderats försvarslös mot kylan i och med min viktminskning. Kanske måste jag t.o.m. köpa långkalsonger! 

Jag gör mig ofta skyldig till att hänga lite mycket på Facebook. Ibland känns det även som FB stjäl material från bloggen, när jag lägger upp något där som skulle kunna utgöra stommen i ett inlägg här istället. Som nyss, när jag skrev "Jag skulle vilja tacka nördarna för att dom gjort skinnrocken obrukbar, fjortisarna för att dom gjort självstympning mainstream, och åttaåringarna för att dom kuppade sig in som målgrupp för kickbiken. Inget av detta kan jag nu använda. Good times!"

Det tyckte jag var lite skojsigt skrivet. Fast jag har ju tagit upp det där med nördar i skinnrock förr? När man tänker efter, så har jag kanske ältat det mesta här innan. Lite trist.

Det kanske är dags att lägga ner "Higge Erövraren"?

Ingen av er har väl missat att Presidenten i de förenta staterna, Barack Obama varit i Norge för att ta emot Nobels fredspris. Det säger jag inget om, jag gillar Barack. Norrmännens motiv med det hela är dock utan tvivel att få glänsa lite vid supermaktens fötter. De missar aldrig en chans att slicka Amerikas röv. "Slicka uppåt, sparka neråt", det kunde vara norrmännens devis.

 

Förra året gav de dock priset till Al Gore, en vidrig mytomanhycklare man mest borde banka saften ur med en spade, och gräva ner. Om de fortsätter att dela ut priset godtyckligt bara för att locka andra kändisar att titta på än Grynet Mollvig och Jon Skolmen, så har de snart dragit vår käre Alfreds namn så djupt i smutsen att det förlorat all heder och värdighet.

 

Än en gång; prioritet 1 måste vara att finna en slutgiltig lösning på Norgeproblemet.

 

Få vet förresten vad som verkligen hände stackars Obama där borta i Norge. Jag har dock insiderinfo, och ni kommer inte tro era ögon.

08.45: Anländer med Air Force One till Gardermoens flygplats utanför Oslo. Norrmännen hälsar som vanligt vid statsbesök med att kniva ett bortrövat svenskt spädbarn, och bränna svenska flaggan. Vita husets stabschef lyckas med hjälp av Secret service att mörka vidrigheterna. Sedan helikopterfärd in till stan.

09.20: Möter medlemmarna i norska Nobelkommittén. Norges störste artist, Jan Teigen, underhåller med att bl.a. framföra ledmotivet till "Fleksnes" på Kazoo.

10.05: Möte med Norges statsminister, Jens Stoltenberg. Då Barack och Jens skakar hand, får Barack något kladdigt i handen. Det visar sig vara avföring, och skandal är nära. Man förklarar dock att Statsminister Stoltenberg ofta trycker ut en s.k. "valpnos" i kalsongen som han sedan pillar nervöst med. Det är en slags ticks han utvecklade i samband med ett nervöst sammanbrott han drabbades av, då Sverige förnedrade Norge i vinter-OS 2006. Vid mötet bjuds det på exklusiva snittar av rökt blåvalstunga, saltad med tårar från torterade norska kvinnor som haft sex med tyska soldater under Tysklands ockupation av Norge under kriget.

12.00: Audiens hos kung Harald V, drottning Sonja, kronprins Haakon och kronprinsessan Mette-Marit på kungliga slottet. Drottning Sonja bjuder på en s.k. "Ping-Pong Pussy Show", varvid hon flärper pingisbollar ur skruttan. Kronprins Haakon tafsar på Michelle Obama, och får handleden bruten av en Secret Service-agent. Barack hotar med hemresa. Ingen Norsk säkerhetspersonal är närvarande vid tillfället, då de är på studiebesök på Air Force One. De blir dock strax utslängda, efter att en av dem ertappats med att besudla Michelles sänghalva.

13.00: Prisceremonin i Oslos rådhus. Tal av Obama. Mette-Marit har gömt sig i talpulpeten för att göra en "polisskolan", men kvävs på en bit härsket sälkött och tuppar av innan skandalen är ett faktum.

 

18.55: Obama hälsar traditionsenligt på fackeltåget utanför Grand Hotel. Det är också där presidenten bor. Norrmännen vill också lussa för sin nobelpristagare, så som man gör för de riktiga nobelpristagarna i Sverige, och därför har man i år ändrat en sak med fackeltåget för att få det mer lusselikt. Men Barack missförstår männen med facklor och vita strutar, och låser in sig i presidentsviten.

19.30: Bankett på Grand Hotel. Här händer något så märkligt med mitt skrivande som att markören blir osynlig. Detta irriterar mig så till den grad att jag inte längre kommer på något kul att skriva. Jag vankar en sväng i lägenheten, gnisslar tänder och drömmer om att vara rik så jag systematiskt kan sätta kontrakt på norrmän som irriterar mig.

11 december

10.25: Avfärd med Air Force One från Gardermoens flygplats.

 

 

P.g.a. osynlig markör utgår de fasta punkterna i inlägget.

Keyser: Om du har ett stort konto i Tribal Wars så har du tydligen en sitter som inte respekterar vapenvilor, bara så du vet. Allt enligt ett fan här på "Higge Erövraren".

Jag nattsuddar igen, spelar Wu-Tang på spotify och pysslar med en experimentsylta. Sylta som i den som ska vara på julbordet, d.v.s. en delikat rätt gjord på de billigare och smakfullare delarna av grisen. För så är det nämligen med grisen; de delar som är dyrast, smakar minst. En fläskfilé är ett vackert stycke kött, men den behöver marinad och/eller rejält med kryddor och sås.

Men kokar man ett grishuvud får det smak av sig själv, och kräver endast salt, lagerblad och kryddpeppar. Kryddpeppar som förresten avger en av de tre godaste dofterna man kan uppleva, jämte nymalet kaffe och kvinnor om sommaren.

Jag såg förresten en dramakomedi nyss där Adam Sandler i princip spelar sig själv, men får leukemi. Seth Rogen spelar en kämpande ståuppare som får jobb som "livsavslutarassistent" hos Adam, och i övriga roller ser man bl.a. Eminem, Ray Romano, RZA, Sarah Silverman, Jason Schwartzman, Jonah Hill och en massa andra man har sett men inte kan namnet på. Klart sevärd, och man kan se den även om man inte gillar Adam Sandler i vanliga fall också (vilket jag iofs gör, jag älskar "Billy Madison" och "Happy Gilmore", och det står jag för).

Och nu blev jag akut trött, så nu avrundar jag.

Julen är inbokad; jag åker till Adak, den lilla byn långt in i Västerbottens skogar som jag en gång bebodde. Min gamle vän Anders har blivit singel och köpt ett hus, så det blir en perfekt plats att fira en stressfri lågbudgetjul på. Och så hemvändarkväll på hotellet i Malå på juldagen på det. Nyårsfest med Fanjunkaren och 30-årsfest dryga veckan efter det. Hård start på nya året.

Hård start för en hård kille, så att säga!

Fanjunkaren: Jag tror aldrig jag sett dig skriva så mycket utan att få betalt. Hur känns det?

Sarah: Och jag vill höra när Modesty Jüntti river av en laktoprutt. Men man kan ju inte få allt!

Nolen: Skönt att folk uppfattade den illa dolda referensen till Kurt Sune Med Berits.

Nu sängen, gonatt!

Bäst just nu: Att få somna. Nana na nannina nana na na na nannina....

Sämst just nu: Att jag druckit upp all julmust IGEN!

"Herren Sebaot" var en snubbe vi sjöng om i domkyrkan på julkonserten ikväll. Ett textstycke i sången löd: "Vilken är densamme ärones konung, viiiiiiiiiiiiiiiilken?" Och tydligen var det "Herren Sebaot", för det fick vi sjunga; "Det är herren, Herren Sebaot, som är mäktig och stark i striiiiiid!"

Vem fan är han? Är det ett av Jultomtens alias? Jag tror tomten har så många olika identiteter, för jag har hotat knivhugga honom och sodomera nissarna. Fast i år är jag på lite bättre julhumör, så han har som sagt amnesti.

Så tagga ner, skäggfetto!

I år skulle vår kör ansvara för att kollekten togs upp, och gissa vem som var en av dom som blev tvungna att gå runt med håven? Exakt! "Higge Piggelin, stor som ett litet svin".

Jag accepterade motvilligt uppdraget, men tänkte att det kunde ju vara lite roligt att befria jesusrussinen från sina hårt beskattade stålar. Knappt hade jag hunnit börja fara runt med snylthåven förrän den blivit tung som en munkpung, och jag undrade hur all deg skulle få plats i den.

Men vi var några som hjälptes åt, så det gick vägen. Sedan prästen välsignat all degen, grävde vi över den från håvarna i små svarta väskor. Flera tusen var det, i hundringar, tjugor och tunga små tior.

"Fan, man borde kanske starta en kyrka!?" tänkte jag högt till körtanterna, som fnissade och höll med.

Nu har jag ju visserligen "Buffismen", men den är bara för rättrogna. Fast man kan låna tankar från den, och skapa en frikyrka för att stjäla över halvsenila kollektdrällare från de andra frikyrkorna. Man tar lite av buffismen, lite av den gamla vanliga Jesushistorien, och så lite av de där provsmakningsborden på Ica. Det hänger ju åldringar kring dom som flygfän på stjärtljummen hundbajs.

"Kyrkan av Sista Måltidens Buffé" kunde den heta, och vara helgad åt nattvarden. Jag skulle t.o.m. kunna skriva till ett nytt kapitel i Bibeln.

"Svullgärningarna ur Bufféns bok

Jesus kokte svinet och sade: 'kan icke ock vi äta gris, såsom Danerna, Frankerna och Sodomiterna? Skola vi vara begränsade till att endast förtära get, likt de som rider Kamel?'. Och lärjungarna betraktade svinet, och de sågo att det var gott!

Andreas befallde sin yngre bror Petrus att skicka 'Matza', det osyrade brödet. Jesus hejdade honom då, och sade: 'Hafva icke vi samma rätt till vörtbröd, som våra nordligt boende bröder? Hafva icke vi samma rätt att smörja smöret från Ahmed borta på Turk-Ica, på ett mer delikat och välkryddat bröd?'

Lärjungarna visste att Jesus hade rätt och de nickade instämmande. Sedan togo Johannes, den yngste, allvarligt till orda: 'Herre, jag såg Judas Iskariot snora i smöret nyss'. Ock de andra lärjungarna sågo snoret, och blefvo upprörda. Tomas Tvivlaren bad Jesus om att få anfäkta Judas med sin käpp, men Jesus sade: 'Hafva icket ni snorat? Är detta kanske icke er broders snor?' Jesus såg på den unge androgyne Johannes och sade: 'Hafva skägglösa rätt att gola ner sina äldre, istället för att förlåta, som jag lärt?'

Johannes skämdes, och bad Judas om förlåtelse. Då kommo Filippos in i salen, och blottade en erektion och sade: 'Var är skökan från Magdala, den vi kallar Maria?'

Lärjungarna sågo ståndet, och de sågo att det var svullet. Jeus sade: 'Skola icke dina bröder få avnjuta vår faders gåfvor utan åsynen av din svullna lem?'. Unge Johannes stirrade på lemmen, och sågo att den var vårtig. Han brast ut i gråt och jämrade sig: 'Skola Filippos besudla vår syster med sin vårtiga lem?'.

Men Jesus log och sade: 'Nej mitt barn, ty jag skola byta Filippos mot en oxe, hos gamle juden Goldschein uppe på kullen, så denne får någon som kan fila till rådiamanterna han smugglar upp från Nubien!'

Plötsligt kom Josef från Nasaret, Jesu styfvfar, in i salen och jämrade sig gråtande för Jesus: 'Din mor har gjort mig till hanrej, hon erkände igår att hon blev grafvid med dig efter att hon rökt hasch-hisch, och lagt upp sig för ett gäng gudlösa legionärer på permission från Cypern. En hade gomspalt, och en annan voro rödhårig!'

Jesus strök sin styvfar på kinden, undrade och sade: 'Vem kan man lita på?'. Han ledde sin gamle styvfar till bordet och satte honom på en pall mellan Judas Taddeus och Simon Ivraren. Sedan sågo han på buffén, och han sågo att den var god. Jesus sade: 'Låt oss helga buffén, och vörda dess sanna natur'

Lärjungarna instämde, men Judas Iskariot snorade i såsen. Johannes sågo detta, men förlät honom."

Spännande! Sådär kanske det gick till, eller hur?

Så håller man väckelsemöten och bjuder på lite snittar, och håvar in rikligt med kollekt! Klart!

Jonas: Ja, är man inte skevhänt så är det ju en fördel att sköta allt med högern.

Bäst just nu: Immunförsvaret håller trots upptrappning av träning. "Peppar peppar"...

Sämst just nu: Att all snö nu åter håller på att förvandlas till slask.

Förra inlägget var enbart menat att vara skojigt, men någonstans i mitten blev jag sur när jag tänkte på hur ont det gjorde i fötterna.

Idag blev det långpass på gymmet, och jag lyckades sträcka en bröstmuskel så det sved ända ut i vänsterarmen. "Nu dör jag", tänkte jag luttrat. "Nu trillar jag ihop bland de här svettiga pensionärerna, och skiter på mig och avlider i fetthjärta!"

Fast det var ingen hjärtinfarkt, det var bara lite aj-aj. Fast att det hände i benpressen bidrog förstås en smula till min förvirring.

I övrigt går jag och funderar en del på hur det går till när man blir stå upp-komiker (stå-upp komiker? Ståupp-komiker?). Jag är nämligen fullständigt övertygad om att jag skulle kunna leverera. Jag har ju hur mycket material som helst. Ta bara en sån grej som "Radioincidenten", den får jag jämt berätta, även för folk som hört den flera gånger.

Och än mer övertygad blir jag ju mer jag ser av svensk stå-upp komik. Det är mest avslaget och snällt, och de enda som vågar skämta om minoriteter är minoriteterna. Özz och hans kompisar har stått och försökt locka till skratt med haranger om sina håriga mammor i drygt 10 år nu. Jag saknar bara Lasse Lindroth när jag hör det.

När någon ska försöka dra till och vara elak så blir det ofta något utan finess, som att när man säger åt Peter Harrysson att han är tjock (vilket dock aldrig visades i "Grillat", eftersom han blev ledsen). När Betnér, som ändå är en av de argaste och elakaste vi har, ska vara dum, så drabbar det mest överheten och "onda"; besuttna vita män, kyrkan och rasister.

Själv har jag hela skallen full av finessfulla kränkningar, och de är (nästan) alla riktade mot minoriteter. Och nya uppslag kommer hela tiden. Ta bara debatten om minareters vara eller icke vara.

Nä, om allt går som jag önskar, och jag tar mig iväg på utlandstjänst, då måste jag tamejfan göra något slags allvar av de här funderingarna när jag kommer tillbaka. Något slags arv måste man ju försöka efterlämna, om man inte lyckats föröka sig.

Bäst just nu: Vette fasen, det kan ju ni fylla i i kommentarsfältet om ni orkar.

Sämst just nu: Jag måste leta upp mina alldeles för stora svarta körbyxor, eftersom det ska hallelujas i domkyrkan imorgon. Klockan 16 och klockan 18 ska vi sjunga, så ni vet.

Ju äldre jag blir, desto större friheter tar jag mig. Eller rättare sagt; desto mer värnar jag mina rättigheter.

Som t.ex. rätten att vägra minigolf, eller rätten att vägra bowla. Jag hatar det! Av alla fysiska aktiviteter som jag avskyr, så är det bara skridskoåkning jag föraktar mer än bowling. Jag kunde aldrig lära mig åka skridskor.
När jag var liten stod jag på ena skridskon och sköt fart med den andra. Som om jag varit efterbliven. Men det var rätt kul och otvunget. Fast sen kom kraven på att jag skulle lära mig åka "på riktigt".

Vuxna är alltid övertygade om att barn blir gladare av att "göra som man ska".

Och jag lärde mig att åka lite på riktigt. Fast jag lärde mig aldrig svänga åt höger, och jag kunde aldrig lära mig bromsa. Istället för en kraftfull och markerad inbromsning, blev det en slags sinnesförvirrad och saktfärdig piruett av det hela. Min storebror, som jag minns som en virtous på skridskor, försökte lära mig. Fast det sket sig ideligen.

Då jag var femton år gammal och var på väg att sluta nionde klass, så sålde jag mina skridskor och svor heligt att aldrig mer sätta fötterna i ett par sådana igen. Det hade börjat göra ont i fötterna när jag satte på skridskor, och det gjorde mig fullständigt vansinnig. Men då jag flyttade upp för att gå gymnasiet i Lycksele, visade det sig att det låg en islada bredvid skolan, och att åkning stod på schemat. Modstulen önskade jag död och pest åt alla jävlar som varit med och gjort skridskoåkning till vad det var.

Jag försökte dock glatt slingra mig med ursäkten att jag inte hade några skridskor. Denna undanflykt dög dock inte, då jag blev påtvingad ett par låneskridskor. Rasande satte jag på mig de förhatliga tingestarna, och stapplade ut på isen. Strax därpå kom de svidande krampsmärtorna i fötterna, och jag kunde inte få av mig de vidriga plågodonen fort nog. Svärande, rasande och halvt hysterisk av hat, smärta och "vad var det jag sa"-känsla, högg jag skridskorna i golvet, slog i bänken, och gurglade gällt bakom sammanbitna tänder.

Istället för att låta mig vara, så envisades entusiasterna med att försöka berätta för mig hur jävla roligt det är med skriskor, som om jag vore dement och inte kunde bilda en egen uppfattning. Jag fick höra att jag snörde fel och det ena med det tredje. Min favorit är då de berättade att det bara kändes så i början, för att jag var ovan, att jag bara skulle uthärda tills det gick över. Som om de idioterna kunde känna hur jag kände det i mina fötter.

Jag kunde inte bestämma mig för vad jag helst ville hugga av; mina onda fötter, eller tjat-asens huvuden.

Varför är det så, att de som själva tycker allt sånt här är så jävla roligt, helt utan eftertanke ska påtvinga alla andra det? Jag har mina orsaker att hata minigolf, bowling och skridskor! Och om mitt förakt mot dessa saker är så stort att det inte ens är kul att göra tillsammans med folk jag tycker om, varför ska jag då tvingas till dom?

Varför är ett NEJ bara ett nej när kvinnor inte vill ha sex? Varför kan inte ett NEJ vara ett nej när jag inte vill bowla eller åka skridskor? 

"Sådär tycker du ju bara för att du kan det ordentligt!"

Håll käften säger jag!

Jag är vuxen och måste egentligen ingenting annat än att följa lagen, så det är slutdiskuterat; Aldrig mer bowling, minigolf eller skridskor.

Nairobin: Arne var en trygg institution i min barndoms vardag. En gång i veckan presenterade han intressant nöjesvåld från Serengeti och liknande platser (det var dock skittrista program om getögda pacifistlemurer från nästan rovdjursfria Madagaskar ibland, och ingen jävel lyckas ju någonsin filma en lemurjagande Fossa) vilket innebar en timmes trevlig verklighetsflykt. Och vad beträffar att sitta full i teven på julafton så är det ju rätt Rock 'n' Roll, och jag gillar ju det. Jag brukar fråga mig; "Hur skulle Lemmy gjort?", och jag tror han hade gjort som Arne.

Bäst just nu: Tillbaka på gymmet idag, efter nästan en syndfull veckas uppehåll.

Sämst just nu: Kommer just inte på nåt.