Gott nytt år, kära vänner.
Får försöka ta om den där skånska skildringen senare...
Jag har vidare en dålig och en god nyhet. Den dåliga är att jag inte kommer att blogga på sex dagar till. Jag ska nämligen till Tornedalen och jobba igen.
Den goda nyheten är att den här
briljanta surrogatbloggerskan ska hoppa in och skriva några inlägg. Hon heter Gäby, och henne känner de trogna läsarna. Vi ska förresten äta nyårslunch hos Olefins bortresta svärföräldrar idag, jag, Svempa, Gäby, Olefin och Jonas. Där finns bastu och bubbelpool, och där ska vi hämta kraft inför kvällens tillställning, som är en bjudning med 60 pers ute i Gammelstan. Ryktet säger att man där ska försöka para ihop mig med en Gotländska. Vad ska jag med en dylik?
Ska jag bli ihop med någon ö-syfilist som bryter på tyska och bara lagar gratinerade fårhuvud till middag?
Hoppas bara jag kan klara att inte börja skratta när de presenterar oss för varandra, så det blir som med den där stackars tjejen i somras.
Tjejen: Jag hör att du är från Skåne, vad heter du?
Jag: Jodå det stämmer, ifrån nordvästra skåne. Jag heter Higge... men du hör inte heller hemma här hör jag, vart kommer du ifrån?
Tjejen: Örebro!
Jag: AAAHAHAHAHAHAHA... HAHAHAHAHA... HAHA... "Örebro" höhö... förlåt... hehe...
Tjejen: Eh... hihi... du är inte den första som påpekar det...
Lite pinsamt. Det visade sig dock bli en lyckad kväll, då jag senare lyckades få två mobilnummer på samma gång.
Vidare kan jag från Skåne rapportera om en smått surrealistisk händelse, då jag kom ut från innestället "57an" vid stängning på juldagen. En lång typ, med vad jag uppfattade som utväxt blonderat hår kom fram till mig...
En lång typ: Higge?
Jag: hmmm... Mr Pentex?
En lång typ: Nej... Keyser!
Jag: Au faen... Seriöst?
En lång typ: Japp. Mr Pentex är inte här, han är i Karlstad det jävla trollet!
Jag: Vaddå, känner ni varandra?
En lång typ: Vi sitter mitt emot varandra på jobbet, så jag sitter och glor på det jävla trollet varenda dag!
Jag: Höhö... au faan...
Hela konversationen var lite dimmig, men jag vill minnas att han försvann i en bil med något lösnummer sedan. Spännande! Du kanske har några kommentarer, Keyser? Hähä....
Bäst just nu: Nyårsfest X2
Sämst just nu: Måste ta det lugnt, då jag ska jobba kväll på nyårsdagen. Ska hursomhelst bli skönt att komma upp till stillheten i Tornedalen efter all julstress.
Mot civilisationen, via Sundsvall.
Äntligen kan jag sätta igång att skildra min Skånska resa.
Färden ner till moderlandet var tämligen odramatisk. Först var det buss till Sundsvall, vilket inte var så traumatiskt som det låter. Bussen var en "dubbeldäckare", och jag åkte för första gången i livet på övervåningen. Glädjen över nyhetens behag, samt den fina utsikten, grusades dock snart utav en mäkta fet knegare från Nordmaling.
Han var i runda slängar en meter bred och hade glasögon, samt ovårdat ljusrött helskägg. Jag satt lugnt på min plats i detta skede, då samtliga passagerare ännu hade en ledig stol bredvid sig. Jag var förvissad om att få sitta ifred hela vägen. Men då kom alltså denne flåsande herre upp för trappan, iklädd t-shirt och smutsiga snickarbyxor, samt beslöjad med en arom av transpiration.
Likt en trind mullvad i ett för trångt hål under ett gott maskår, arbetade han sig upp för bussens spiraltrappa. Med läten som Christer Glenning då han skulle krypa ur en gammal Skoda, eller Leif G-W då han ska analysera en miljöpartistisk sexualförbrytare, vaggade han direkt fram till mig. Uppenbarligen såg han i mig en själsfrände.
Knegaren: Är det ledigt här?
Jag: Javisst! FAAAA-AAAAN I HELVETE!
Då han slagit sig ner, blev det så trångt att jag inte kunde ha armen vid sidan. Jag fick lägga upp den snett över mig, som om jag befunnit mig i en packad t-banevagn.
Ur en lårficka tog han upp en sliten pocketbok, och började läsa. Han sköt ner de tjocka glasögen på näsan, och kikade över dem i boken. Denna höll han på ca. en decimeters avstånd från ögonen, och hade liksom lagt sina oproportionerligt smala armar på den svullna buken för stöd.
Inom mig grät jag.
På dessa bussar finns ett slags konduktörer, eller "Bussvärdar", som sköter service och biljettkontroll. Efter ett tag ropade denne "bussvärd" att det längst bak i bussen fanns en "Affärsklass"-avdelning, som man kunde uppgradera sig till mot en avgift. Sätena var där extra breda, och fika ingick. Jag vädrade morgonluft i odören jämte min brede antagonist!
Plötsligt kom bussvärden gående i gången. "Du, jag tror fanimej jag tar en sån där affärsklassbiljett, det lät ju himla trevligt", hasplade jag ivrigt ur mig, varvid den brede reste sig och släppte ut mig. Resten av färden mot Sundsvall löpte smärtfritt och bekvämt. I Affärsklassavdelningen fanns dock (som jag anat) inga affärsmän. Istället fanns två lumpare, varav en var en slemmig "mobilblottare" som använde orden "chill", "najs" och "Softish" så frekvent, att jag kände en väldig lust att slå på honom. Där satt även en gammal tant och ett barn. I Umeå klev även två smutsiga miljöpartister på, som ignorerade affärsklasskyltarna.
De förvisades dock vänligt utav bussvärden strax efteråt. "Just det, även om här sitter lite slödder, så finns det gränser! Inga jävla Umebor tack!" Tänkte jag för mig själv, och råkade flina lite odiskret då de två lortiga personerna i snedstickat och fjällrävenpaltor från kapade UFF-containrar, leddes bort.
Väl framme i Sundsvall, tappade jag snabbt alla Illusioner om att få tillbringa väntan på tåget på en sittplats i den packade stationsbyggnaden. Jag ställde mig i ett hörn som var relativt fritt från småbarnsföräldrar och vänsterstereotyper. Plötsligt upptäckte jag att ungdomarna som satt på golvet bredvid, var polisaspiranter. Slagen av vämjelse klev jag ut i Sundsvallsnatten, och såg mig omkring. Ett stort gult "M" lyste upp himlen en bit bort, och lockade mig med köttslig sirensång.
Inne på MacDonalds jobbade vackra "Medelpaddor", som kvittrade lustigt på fånig dialekt. Mycket bättre än att sitta bland grisaspiranterna på Stationen.
9 timmar senare, vaknade jag upp svettig i en mörk liggvagn. Jag hade snarkat kraftigt, och gomseglet var svullet. Jag kikade på mina grannar i de andra sängarna, och flinade för mig själv. "Har ni haft svårt att sova, era jävlar?" tänkte jag skadeglatt.
Jag var strax framme i Hässleholm, där den här 
killen kom och hämtade mig. Det är min lillebror (!), och honom kan man lita på. Han kommer att omnämnas som "Pepino" i bloggen, och mer om honom i nästa inlägg.
Bäst just nu: Att kunna blogga igen.
Sämst just nu: Lägenheten såg ut som jag lämnade den. Min kära Olefin har dock kungjort att det nu ska hängas upp gardiner och göras iordning.
Exil!
God fortsättning och allt det där, akta er för mellandagsrean.
Paralleller mellan "MAX" och Förintelsen.
Just nu ligger jag och skapar en monstruös spellista på min älskade iPod, inför den långa resan till Skåne idag. "20 timmar kollektivtrafik" heter den. Jag har även lagt in tre talböcker på den.
Vidare måste jag väl förklara varför jag tycker så illa om Richard Bergfors, VD för hamburgerkedjan "MAX".
Tänk er därför att ni har en stor gryta, typ en sån som man får ner en 7 kilos julsinka i. I den grytan stoppar ni ner världshistoriens allra ondaste och vidrigaste saker. Alltså, ta i från tårna! Glöm paddvårtor, fladdermusvingar och sån skit.
Jag snackar Birger Schlaugs säd, Josef Stalins flensost, Norska dopingpreparat, Finskt ölsinne, Sydamerikansk byråkrati, Southern Comfort (helt seriöst, träffar ni nån som påstår att skiten är god, så bara gå därifrån), Italiensk rättsuppfattning, Samisk girighet, Michael Jacksons näsa, Fransk hygien, Make Up för män, Gudrun Schymans flytningar, Skånsk skadeglädje, Malignt melanom, Borgarnas vallögner och Kerstin Thorwalls gäddhäng.
Låt alltihop puttra mycket länge, reducera ner det till en svart, stinkande massa. Denna djävulens egen knäcksmet, detta vämjeliga avkok, det är medelhamburgerkedjedirektörens moral!
Vad grundar jag då detta uttalande på? Jo, låt mig dra en parallell till Hennes & Mauritz VD Stefan Persson, ett annat ärkesvin. Han leder också ett företag, som tvingar stackars arbetare att jobba i usel miljö, för dålig lön. Skillnaden är bara att hans arbetare är indiska barn, som sitter på bekvämt avstånd långt borta. Han slipper se eländet, för han skulle nog inte klara av det.
Vad gör då Richard Bergfors? Jo, samma sak. Men han har alla sina trälar här, i Sverige. Här arbetar de för 86,50 i timmen, vilket är lika mycket som en krona i timmen i Indien, kan man säga.
Och ni ska ha klart för er, att när ni tar en paus i julrushen, och går och sätter er på MAX för att äta, och det kanske är självaste julaftonsförmiddag, så står personalen fortfarande där och sliter i sitt anletes svett, för bara 86,50 i timmen. Deras avtal saknar nämligen storhelgstillägg. Just det. Sug på den. "Du ska jobba på midsommarafton, och du ska göra det för en femma och en fimp".
Hur skulle ni ställa er till den ordern?
Dessa stackars stressade flottslavar, som näst lapplisor måste ta mest skit och hån av alla yrkesgrupper från det imbecilla klientel de betjänar, finns inte på bekvämt avstånd från storarslet Bergfors. Han konfonterar dessa själstärda hjon i princip varenda dag, och sover fortfarande gott om natten. Inte ens Adolf Hitler hade för vana att knalla runt bland ugnarna i sina läger.
Men Richard Bergforgs trivs, där han går och mönstrar sina glädjelösa slavar, med sin kalla, onda blick, och njuter tyst i uttryckslös lycka. Tro mig, "MAX" är helvetet, och Richard Bergfors är Djävulen.
Bäst just nu: Nå, det vette fasen.
Sämst just nu: Jag vet inte vart jag har en massa prylar? Jag håller ju på å packar...
Yrken och drömmar.
Ja det krävs nog en tids invänjning, innan man kan göra ett sniff-test utan att bli en smula traumatiserad.
Jag tror ändå jag skulle tycka det var äckligare att vara tandläkare. Gräva ut gammalt härsket fläsk ur håligheterna på oborstade tänder, med de där vassa stålpinnarna. Själv rengör jag alltid munnen minutiöst innan ett tandläkarbesök. Att någon skulle hitta matrester mellan tänderna på mig, känns minst lika hemskt som om jag skulle gå till farbror doktorn med gamle "Bohman" full av kalsongludd.
Mewn vilka yrken finns det då, vad skulle man vilja göra? Mitt eget problem är att jag byter intressen så ofta. Hundar, bilar, vapen, historia, natur, fiske, mat, medicin etc. Nu har jag dock aldrig närt några karriäristiska ambitioner, varför jag sällan provat på några speciellt spännande jobb. Men några guldkorn finns som har gett ovärderliga erfarenheter.
På exempelvis "Lime" i Helsingborg lastade jag frukt och körde truck. Lönen var dålig, cheferna fruktansvärda, och timmarna horribla. Men man fick äta all frukt man kunde, och kollegerna på golvet var rätt bra. Några mycket bra. De hade kärnfulla smeknamn som t.ex. "Sprut-Rune", "Gubbajävel", "Guden", "Hånken", o.s.v.
Uppskattningsvis 70% av dom var i viss mån narkomaner eller lördagsknarkare, men så är det på många kneg runt Helsingborg. Där lärde jag mig drygt 15 olika äppelsorter utantill, likväl som alla sorters meloner, de flesta druvsorter, och kanske 10 sorters päron, m.m. Genom det lagret passerade 15% av all frukt vi äter i det här landet.
Jag har för det mesta lessnat fort på jobben, och blivit desillusionerad. Mitt nuvarande jobb är dock undantaget som bekräftar regeln. Jag känner aldrig ångest över att åka dit, och har ännu inte tröttnat. Lönen, uppgifterna, kollegerna, mellancheferna, ja t.o.m. direktörn är bra. Det är rätt sällsynt. Jag känner för första gången att jag kan slappna av och trivas med vad jag gör.
Varför har jag då inga karriärambitioner? Tja, kanske delvis för att jag vet att jag alltid brukar tröttna på vad jag gör. En annan orsak är att jag saknar den där driften att tjäna massa pengar som vissa har. Jag kan dock komma på mig med att avundas dem den driften, något jag kanske inte borde egentligen. Jag är alltid nöjd och glad, så länge jag får sköta mig själv, och göra vad jag för tillfället trivs med.
Jag har förvisso lärarstudier på is, som egentligen i stort sett är färdiga. Att plugga pedagogik på Luleå Tekniska Universitet visade dock sig vara något utav det mest frustrerande jag någonsin råkat ut för. Problematiken är ironisk, eftersom jag skulle trivas som lärare. Jag tycker om att undervisa, och jag vet att jag är bra på det.
Dock innehåller studierna inom just pedagogiken ingenting som kan hjälpa mig i det framtida yrket. Därmed kan jag inte begripa varför det ska läsas, och när jag inte begriper det, börjar jag bara ifrågasätta alltihop istället. Till slut har jag ifrågasatt mig djupt ner i ett mörkt hål.
Tyvärr räcker det inte som motivation att studera färdigt, att man ibland skjutsar personer i taxin som man undervisat i högstadiet ett par veckor som praktiserande lärarstudent, och som fortfarande minns vad jag heter, och vad jag lärde ut. Visst kommer studierna att slutföras, för det är ju ingen stor sak egentligen, och jag känner mig själv väl.
Jag vet att jag kommer att få tillbaka intresset en dag, för det kommer alltid tillbaka. Märkligt nog stressar alla runt omkring om själva saken, och verkar hemskt förtvivlade över att jag inte tar tag i det. Det bara fördröjer alltihop, och gör mig arg. Ja, riktigt jävla förbannad faktiskt. Som vuxen har jag bestämt att aldrig göra något jag inte trivs med, och så gör jag nu. Mitt liv, min tid, mina pengar.
Det respekteras dock inte alls.
Men drömmar då? Alla har väl drömmar? Jo, visst har jag det. Jag har förvisso även yrken jag skulle vilja testa, som inte kan klassas som "drömmar". Jag är t.ex. fast besluten att göra FN-tjänst. Jag skulle även vilja jobba som ambulanssjukvårdare. Men "drömmar", det är det inte.
Drömmar har tyvärr ofta den egenskapen, att folk brukar garva åt dem. Följdaktligen avslöjar man inte gärna dessa för någon. Hur många av er kan på rak arm säga vad era närmsta drömmer om?
Vad drömmer jag då om? Mer om detta i nästa inlägg.
Men jag kan ändå avrunda med att filosofera kring följande; Folk frågar ofta "men det där ska du väl inte syssla med resten av ditt liv?" angående vad man för tillfället sysslar med. Frågan är fruktansvärt märklig egentligen. Hur får man ens idén att ställa den? Jag har för det första aldrig ens sagt något i stil med "Det här ska jag syssla med resten av mitt liv". Hur ska någon kunna veta det? Jag vet vad jag vill göra resten av mitt liv; jag vill trivas. Men vad ska jag jobba med resten av mitt liv? Ja, nåt kul såklart.
Bäst just nu: Jag börjar försonas med tanken att åka buss till Sundsvall.
Sämst just nu: Marie Picasso. Är det bara jag som minns henne från Big Brother? Hur pinsamt korkad människan är? Vilka frapperande yrslingar som hon berusat utstötte då de ställde in alkohol i huset? Ja, det är nog bara jag i hela världen. Men varför spekulerar jag i såna hjärndöda banaliteter här? Ja, varför...
Minnen från Eslöv.
Jag minns speciellt ett tillfälle då vi skulle ha fest hemma hos en flicka som kallas "Lollo". Hon hade flyttat hemifrån, men hunsades ännu av sin auktoritära moder, som favoriserade lillasystern. Vi var på väg hem till Lollo, och hon behövde göra ett stopp hos föräldrarna för att hämta några prylar. Vi var ett gäng som väntade utanför. Plötsligt uppenbarade sig otvetydiga tecken på ett gräl. Lollo kom ut gråtande, med sin tjocka mamma i rosa frottemorgonrock och papiljotter i håret i släptåg.
Mitt framför oss skällde kärringen ut sin dotter, för något som föreföll vara en bagatell. Lollo skulle minsann inte få vara ute längre, och hon skulle minsann inte få vara med såna som oss. Jag var givetvis salongsberusad med plusmeny, och Ajax var chaufför. Utöver oss två ingick 4-5 av våra kompisar, och några av Lollos i sällskapet. Vi blev arga över hur kärringen behandlade sin dotter, och droppen var när hon gav Lollo en rejäl örfil för att hon vägrade lyda. Flickstackarn var ju myndig, så vi började skälla på kärringen.
Värst av de som skällde var nog jag, och min irritation ökades påtagligt utav det faktum att modern bröt på danska. Brytningen skiljde sig dock från annan dansk brytning, och var spetsad på ett märkligt vis av den grova skånska man talar i Eslöv. I mitt berusade tillstånd uppfattade jag brytningen som norsk, och lät därför kärringen få höra vad hon var värd. Det lät ungefär så här. (På skånska för autencitet)
Mamman: Loviise, dou gaar ikke ud! Dou blir her, forr helvede!
Lollo: MIEN VAURFORR? *snyft*
Jag: ÖH, DIN SINNESLÖA SÄLSLAKTARE, HÅLL FLABBEN!
Mamman: KÖR HERIFRA! I HAR IKKE HER ATT GÖRE!
Jag: GÅ FORR JÄVELEN Å KLÄ PÅ DAJ, DITT VALSTYMPANDE MINDERVÄRDESKOMPLEX! VI VILL ENTE SE DAJ I MORRONROCK!
Mamman: JA RINGER PÅULIISEN, JA ANMAELER JER FORR EIGENMÄKTIT FORRFÄRANDE!
Jag: JA, RING BYLINGEN FORR JÄVELEN, SÅ KOMMÅRR DOM Å HAFFAR DAJ FORR FÅRRARGELSEVÄCKANDE UTSEENDE!
Ajax: AAAHAHAHAHAHAHA, KARRINGEN E JU RENT KOKT I BOET!
Mamman: FÅRRSVINN!
Jag: AAG HIM TE NORGE FORR FAAN, BJÖRN DÄHLIE I MITT RÖVHÅL!
Ajax: Hehe, hon e ju från Dånskland!
Jag: Au faan? DAAANSKJÄÄÄVEL, "HVERGANG", SKRUMPLEVER! HAHAHAHA!
Och så där höll det på till kärringen blev så uppjagad så stackars Lollo lyckades fly ur hennes klor. Sen var det fest i Lollos lägenhet. Jag gjorde vid tillfället lumpen, och kunde med värnpliktslegitimationen åka varsomhelst med vilket kollektivtrafikväsen som helst. Det var tur, för Ajax tussade ihop mig med ett anskrämligt Eslövsfruntimmer, och körde sen de 5 milen hem utan mig.
När jag sedan vaknade bakis på Lollos soffa, under fruntimret, insåg jag kallsvettig att jag var ensam i Eslöv, utan skjuts. Det tog mig sedan 5 ångestfyllda timmar att pussla ihop hemresan den där söndagen, med tåg, bussar och pågatåg.
Bäst just nu: Glögg. Jag älskar glögg! Om glögg vore en kvinna, skulle det vara Tilde Fröling.
Sämst just nu: Mannen på bilden.
För min del kunde det lika gärna varit Adolf Hitler. Men han heter Richard Bergfors, och är en av de lägsta livsformerna som finns, nämligen snabbmatskedjedirektör. Han ler aldrig på bild, han bara stirrar stint med sina kalla själlösa fiskögon, och spejar efter ny ung arbetskraft att hugga sina beniga fingrar genom brösten på, och slita ut deras viljor, själar och hjärtan. Han sover gott på nätterna, medan hans piskade personal står och sliter i ett av arbetslivets stressigaste och mest själsmördande kneg, för 86,50 i tummen. Finns det någon karmareglerad rättvisa, så kommer han inte att fylla 50.
Och jag avskyr även Dudley Moore!
Hittade det här fruktansvärt underhållande gänget på Aftonbladet. Trots deras fryntliga uppsyner så "rasar" dom. Kanske ser man ut så i Göteborg när man är rasande, vad vet jag? Orsaken till att de rasar är hur som helst den plufsiga paddan i hörnet. Hon heter Liza Minnelli, och de rasande göteborgarna gick på hennes show i Scandinavium. Där sluddrade hon tre låtar och "kollapsade".
"Det var helt fruktansvärt. Efteråt kände man sig helt tom inombords" säger tanten (vars Mona-Lisalika leende låter påskina att hennes spjufver till gubbe som står bakom, har kopplat "bowlinggreppet") mellan den välsvarvade brunetten med det lilla, lilla huvudet, och blondinen i vad som förfaller vara en morgonrock, och ser ut som något ur en tysk reklamfilm för något mot sur mage. Jag undrar vad de förväntade sig då de köpte biljetter till Liza Minelli? Jag menar, man ser ju inte en poster för en Minnellispelning och tänker; "Fan, det där kan bli hur bra som helst, bäst man tjackar ett par plåtar för 2500 innan de tar slut". Ja, lägg för guds skull inte pengarna på ett par biljetter till Springsteen. Göteborgare...
Liza Minnelli är i princip Thomas Brolin med paljetter och en vagina. Jag vill inte se det, jag vill inte höra det.
Moar: M&M är inte alls särskilt farliga på den biten faktiskt.
Keyser: Ja, det värmer faktiskt hjärteroten när man kommer ner och lägger blicken på moderlandets feta mylla, måste jag medge. Nå, jag vet inte vart det blir utgång. Personligen anser jag att Sten Stensson Sten i Eslöv är bästa alternativet (!) men du kanske har någon rekommendation?
Bäst just nu: Blossas lättglögg. Hade jag inte fått så jävla ont i huvet av den, hade jag druckit mig Brolin-fet på skiten inom en vecka!
Märkligast just nu: Den här juliga känslan som jag trots allt har i mig nu. Jag räknar kallt med att den försvinner när jag står i en kassakö den 23e, bakom 17 hundmatsförtärande panschosar som ska betala allt i kronor och utgångna 50-öringar.
Sämst just nu: Allt känns bra... Vad ska komma och fucka upp det?
Reflektioner kring Lucia
Om det inte blir en flicka förstås, för då skickar jag iväg den.
Nåväl. Jag finner Luciatåg ganska underhållande. Jag satt och såg på spektaklet, och tankarna såg ut ungefär som följer; "Ojoj... den där skulle man haft, och den där var fin! Hmmm... inte den där, men den hade ju funkat... den där var ju rätt söt... hehehe, en stjärngosse... det sög verkligen att vara stjärngosse minns jag... och så några jävla knätofskostymer mitt i alltihopa, det är typiskt dalmasar... vad har tärnorna under särkarna? det skulle vara särkfritt, det skulle det allt... lucian såg ju lite dalatypiskt slö ut, och brunett är hon också... Lucia ska vara blond... eller särklös, hehe..."
Vad varje kille tänker kring ett Luciatåg, i princip.
En lussekatt blev det också idag. Det bjöd en tant på när jag stod i garderoben på Kulturens hus ikväll. Kören var och jobbade in pengar till vår Globenresa nästa år. Det var Luciakonsert med vår "systerkör" "Arctic Voices" och ungar och sånt, och på ovanvåningen var det nån jazzgrej. På Kulturens Hus finns även en restaurang med stående jullbord. När evenemangen var slut, kom en grupp tjejer ut från restaurangen och skulle ha sina jackor.
Jag flinade upp mig och tog emot nummerbrickorna, och i mitt huvud såg tankarna ut ungefär som följer; "Den där var fin, hon skulle man haft, oj, den där var söt... men tjena, den där skulle man minsann haft... hur fan såg hon ut, är ögonbrynen helt gjorda med färg, och utan hår? Den här jackan luktade fantastiskt, mmmmm...."
Vad varje sund kille i en garderob tänker alltså, d.v.s. såvida han inte är "i garderoben".
Vidare har jag beställt en resa till Skåne. Där ska jag nämligen fira jul. Resjäveln kostar 3153 kronor!!!! Och det är inte heller vilken resa som helst, nej! Man har lagt ner "Nordpilen", nattåget som gick från Narvik till Göteborg utan byten. Nu måste man byta i Stockholm! Men eftersom jag blev snål, ska jag först ta bussen till Sundsvall. Därifrån blir det tåg med sängplats till Hässleholm! Har ni hört något så sjukt? Någon har kommit på idén att dra en räls mellan de där två jävla platserna. Tur om man är på genomresa, förstås.
Nu måste jag lura nån stackars plattlandsdansk att hämta mig i Hässleholm klockan 08:41 en lördagmorgon...
Trots allt är dock resan värd det, måste man erkänna. Det blir förstås kul att träffa allt folk igen, efter 1½ år. Det blir förstås några Väla-besök med Ajax, och så siktar jag på en utesväng den 25e. Dessutom är det något surrealistiskt och fascinerande när alla omkring en talar skånska. Det är ytterst befriande att fritt kunna tala sitt språk fullt ut, och bli förstådd. I övrigt är Skåne en ytterst deprimerande plats under vinterhalvåret. Blött, dimmigt, svart och fult. Spöklika svarta lövlösa dungar ute på leriga bruna åkrar.
Nackdelen med att vara nere sällan, är att släkt och vänner glömmer vad man svarar på deras påståenden och frågor, och därmed upprepar sig vid följande besök. "Jag tycker han börjar lägga ut?", "När blir du färdig med skolan?". Nu måste jag fundera ut bra svar, så folk lär sig att inte säga samma dumma saker varje gång. Jag tror det blir något i stil med ; "På A svarar jag 'Håll flabben', och på B svarar jag 'Håll flabben, annars åker jag aldrig mer till Skåne fler gånger'". Kanske kan man jobba lite med formuleringen.
Sämst just nu: Restiden överskrider batteritiden på iPoden med 4 timmar.
Bäst just nu: Löning den 17e. Hohoho.
Inombords grät jag!
Strax efteråt anlände ett gäng tjejer, varav den mest utmärkande i sällskapet satte sig bredvid Jessica. Hon hade seriefigursproportioner, och blonda slingor. Bjåjeansen såg påmålade ut, midjan hade bokstavligt talat samma omkrets som en av mina vader, hon hade en en trång grön topp som inte alls täckte den bruna triumph-behån särskilt effektivt. Den var förresten överfull utav brösten, som vardera var utav ungefär samma storlek som hennes huvud, och det såg som om de försökte ta sig upp ur urringningen med samma frenesi, som de vore katter man slängt ner i en brunn.
Det intressanta i det läget är alltid att betrakta omkringvarande killars beteende, för det blir detsamma i 9 fall av 10. Glansiga blickar på dekolletaget när de tror att föremålet för deras intresse inte lägger märke till det, samt tafatta, ibland idiotiska uttalanden om någon slags verbal kontakt initieras.
Själv blev jag oerhört frustrerad! Dels utav det faktum att ål inte fanns, dels för att bröstblondinen tog tre skivor skinka och två potatisar. Det var allt hon tog, och det gjorde mig förvirrad och arg.
Varför? Jo, för hon var den fysiska urtypen för vad som beskrivs som alla mäns drömtjej, såvida de inte är garderobsbögar. Fulare kvinnor än hon har varit på Slitz framsida, inget snack om saken. Jag borde alltså ha fantiserat om ungefär 237 olika saker att hitta på med henne, varav hälften av dessa saker säkert är förbjudna i de flesta av USAs delstater. Jag borde ha stulit hennes stol när hon gick på toaletten, och erbjudit mitt ansikte som sittplats då hon kom tillbaka! Men nej... En människa som inte förser sig ordentligt på ett pröjsat julbord, utan bara tar två saker, varav den ena är POTATIS, vad i helvete är det för en person?
Vad för slags karaktärslös varelse gör så?
Jag pratar inte med en sån människa, så är det bara. Jag kan prata med många tvivelaktiga livsformer! Jag har pratat med jehovas, miljöpartister, feminister, straight-edge veganer, samer och norrmän! Flera utav samtalen var utav hånfull eller förnedrande karaktär, men ändå; jag pratade med dem.
Men en människa som äter skinka och potatis, utan ens lite sketet äppelmos, och tittar på tre sorters lax som om det vore små gröna män från rymden, vad säger man ens till en sån? Det är inte bara det att jag föraktar beteendet, jag är ju helt oförstående inför det!
- Lax, nä, haha, jag fixar inte den när den är rosa, man kan ju inte äta rosa fisk!
Så sa hon till sin kompis. Vem säger så? Vad betyder det ens?
Vilken sorts äkta livsglädje kan en sån människa besitta? Vad gör man med en sån i ett förhållande, förutom att ha sex med henne? Jag fruktar att inte ens det skulle vara någon höjdare, för till råga på allt, så böjde hon sig fram över bordet, och lyckades sätta eld på håret med ett stearinljus, och märkte ingen förrän Jessica släckte det genom att slå henne på huvudet!
Hennes reaktion?
-Ååh guud, jag fattade typ ingenting, ja bara; "Men gud, de e nån som klappar mej på huvet" typ, hahaha, ni skulle tagit ett kort innan ni släckte, hahahaha, fan va sjukt!
Vad gör en människa som är så klent begåvad förståndsmässigt, om man skulle ge henne drulen? Det finns inga som helst garantier, för att hon inte med en frågande min, skulle greppa den och stoppa den i örat på sig själv.
Jag insåg i det ögonblicket att jag aldrig skulle kunna bo med någon som jag inte kan göra mat åt, och dessutom; Jag skulle aldrig nånsin ha sex med någon som inte äter det jag lagar! Är det fel? Är jag knäpp?
"Jag vill inte ha med den människan att göra" tänkte jag, och kände med kluvna känslor en liten del av min inre mansgris dö.
Bäst just nu: Min insats i framförandet av en gammal Carolasång i domkyrkan tidigare ikväll. HAHAHA! I rule!
Sämst just nu: Att jag bloggar istället för att sova.
Remastered
Så därför har jag nu hämtat ett av mina favoritinlägg därifrån, och fixat till det lite. Det skrevs innan jag skulle iväg och fira midsommar med Olefin, Gäby och Jonas.
Riskerna med midsommarfirande.
Sitter kvar på jobbet och bloggar. Funderar lite på hur kul det är med midsommar, och hur roligt vi ska ha imorrn. Gäby smsade innan och gratulerade mig på 28-års dagen. "Grattis världens bästa Pontus/Johnny Skan, imorgon möts vi igen, no utgång=no vakter=NO LIMITS. Kramar". Det kan bli hur bra som helst, alltså.
Drömmer mig tillbaka till tiden då midsommarfirandet faktiskt innebar en dödsfara. Tiden då jag firade midsommar i Vågträsk utanför Adak. Vid en rekordblodig midsommarfest för några år sedan, fick tre människor föras till sjukhus, och då rörde det sig bara om den lilla vanliga stugfesten med runt 30 personer.
En kille som heter Arvid var där, och han var jättefull. Arvid är en bred och trög typ, och det blir givetvis inte bättre när han blir full. Han knuffar ner tv-apparater och skadar folk. Dock icke av elakhet. Nej, hans nervsystem är helt enkelt för klent för att vidarebefodra nervsignalerna från den undermåliga hjärnan till hans otympliga lekamen.
Min gode vän Macke gick runt med flintastekar på en papptallrik som han bar med handen likt en kypare. Stilfullt gled han fram till Arvid och sträckte fram papptallriken med steken på.
-Arvid, ta dej en flintafan för fan, sade han fryntligt. Varpå då dumme, fulle Arvid, kvickt drar en gammal morakniv som han hugger med ett "Tackar" genom flintasteken, papptallriken och Mackes hand. Ingen kunde köra, och ambulans tillkallades.
Nästa tillbud var när någon raggade på Gebartflickan. Fan for i den vildsinta tösen, som stampade fast ena foten på stackaren, och knuffade honom i marken. Han bröt benet, och ingen kunde köra. Ambulans tillkallades.
Just nu kommer jag inte ihåg vad det tredje tillbudet var, men jag minns det följande året. Björn slet av sig kläderna och skuttade runt endast iförd en strumpa över aggregatet. Någon slet av sockan på mitten, och alla beklagade sig över hur fult hans röda könshår var.
Anders slog ihjäl en liten huggorm. Jag påpekade att den var fridlyst, men Anders åberopade envist självförsvar.
-Han vässt åt mä, den fan! Ja va tvungen, va sku' du ha' gjord? Han kun' ha bitte mä! Tyck du om ormen mer än jag? argumenterade Anders, listig och stark utav alkohol.
Jag köpte resonemanget, tog ormen och rensade den på samma vis som man rensar en Ål (man spikar fast huvet på en planka, och drar av skinnet som en strumpa, varpå inälvorna följer med), och grillade den över glöden. Det var väldigt lite kött på den. Smakade som kyckling.
Vi hade även ställt fram en gammal stulen GB-gubbe framför stugans veranda, uppe på vilkens tak den berusade Björn tagit sin tillflykt undan strumpryckarna. Han stod där och vinglade ett tag med sitt röda långa hår, spretiga skägg och den trasiga sockan över drulen.
Plötslig bestämde han sig för att anfalla den hånflinande GB-gubben från luften. För er som inte vet, så är en GB-gubbe platt med väldigt vassa kanter. Han föll från taket med ansiktet före mot gubbens kant.
Då han tagit sig på fötter och vi tittat på såren i hans ansikte, sparkade han omkull gubben, och skulle hämnas. Han slog ihjäl den med en sten. Visste ni att de är fulla med frigolit, inuti?
Sedan var det dags att bada. Mitt ex Apa-Gnu var med, och blev slängd i vattnet av Anders. Endast jag och Pervo-Ingo badade seriöst, eftersom vattnet var väldigt kallt i den svarta, blanka sjön. Vi beslutade att se vem som kunde simma längst ut. Eftersom han var från Göteborg, och jag inte kunde förlora mot en smutsig sillstrypare, beslutade jag mig för att slå honom rejält.
Jag simmade helt enkelt tills jag inte orkade längre, sen vände jag. Pervo-Ingo gav upp efter halva sträckan, och efter att jag flutit ett tag och samlat kraft, simmade jag sakta mot land. På stranden stod Apa-Gnu och spottade och svor så det osade svavel. Med 60-70 meter kvar till stranden orkade jag inte mer, utan begav mig mot botten för att skjuta ifrån med benen. Man vinner inga stilpoäng på det, men jag kom iland relativt levande iaf.
Jag lyckades charma Apa-Gnu på lite bättre humör, och vi gick tillbaka över ängen mot stugan. Där visade det sig att Bertil hade passat på att ha sex med Cissi. Hon hade ofta sex med några nya när det var fest, men Bertil, som kilade stadigt sedan 10 år tillbaka, förnekade vildsint alltihop.
Detta dock först efter att han stolt deklarerat att Cissi blivit väldigt tillfredställd, eftersom han hade en väldigt underlig form på sin penis.
-Min kuk, den går liksom först så här, sen pekar den rakt upp, så den kommer liksom åt på de riktigt bra ställena, förklarade Bertil pedagogiskt, och viftade med fingret i luften, för att visa hur bra penisen kom åt överallt. Vi enades om att det nog var en bra penis, det där.
Björn tog sig ännu en gång upp på stugans tak, denna gång på det högre sidotaket. Där stod han nu, sidan om Anders och skulle "hoppa ikapp". Anders hoppade, och landade ganska snyggt.
Björn, som renderats dum som en So av all alkohol, började glida med fötterna. Det avstamp han därför skulle göra från takets kant hanns liksom därför inte med, utan kom för sent, och blev till ett spastiskt sprattel ute i fria luften. Han gjorde ett galant magplask mot ängsgräset tre meter ner. Det såg ut som om han liksom studsade, och sedan blev han liggande livlös några sekunder.
Anders hjälpte honom upp, och när han stod själv, drog han till ett så dumt/älskvärt leende som bara han kan.
-Hä tog ont, nu varde i ha'n drrrtsch, sade han nöjt och gick mot sina ölflak ("Det gjorde ont, nu måste jag ha en bärs").
Benke var med det året vill jag minnas, sedan såg jag honom inte fler gånger. Han flyttade till Göteborg, och drunknade i ett oväder med en kajak. Han var en bra kille, gillade Mercedes och älskade Jimi Hendrix. De hade ett band, Björn, Bertil, Benke och en till, men dom lirar inte mer nu.
Morgondagen kommer att gå betydligt lugnare till, man är ju trots allt snart 30.
Bäst just nu: De härliga tiderna.
Sämst just nu: Köerna på systemet.
Julrelaterad fylleanekdot.
Men det finns fortfarande en del bra. Ett av dessa tillfällen utspelar sig långt efter jul, och huvudpersonen är en av mina närmsta vänner, Björn Ö. Mitt minne utav händelsen är ganska dåligt, men i centrum för händelsen står en julgran, närmre bestämt kommunens stora julgran på torget i Malå, utanför gamla "Stadshuset".
Det var någon gång i Mars 2001, och vi var som vanligt om helgerna bilburna, och på jakt efter action. Eftersom det här utspelar sig i Västerbottens inland, så gäller inte alltid de normer och regler som i övriga, mer tätbefolkade delar utav landet. Jag, Anders och/eller våra kumpaner, kunde t.ex. åka på "dans" i med flit nerlortade nätbrynjor, ge oss till att hoppa in taket på "fiendens" (degenerater från Vindeltrakten) gamla folkvagnsbussar, gräva bort avsnitt utav allmänna vägar med traktorgrävare, spränga olika grejer med bensin, dynamit eller pentyl, varva ihjäl gräsklippare eller köra genom lador med traktorer.
Samtligt under inverkan av alkohol, och detta är bara en bråkdel av våra underbara bravader. När man tänker efter, så är det lite underligt att så få av oss har blivit skadade eller dött (två i den direkta bekantskapen, tre om man vidgar kretsen en bit).
Nåväl, det Björn hittade på var ingen komplicerad, eller ens egentligen särskilt rolig historia, men den är ändå värd att förtälja. Som sagt, det är någon gång i Mars, och vi var på jakt efter action. Ingen utav bilarna som innehöll någon av oss lyckades lämna samhället, då man inte fick tag i någon info om utomsocknes hålligång, så vi fick busa på hemmaplan bäst vi kunde.
Vi höll i gång i en stuga vid skidbacken, och jag och numera framlidne Brännmark hittade en stuga med skolungdomar, för vilka vi spökade och därefter bjöd in oss hos, för att berätta gamla dumheter vi hittat på när vi var "i deras ålder".
Senare på natten åkte Björn i sin bil nere i samhället, och började alltmer förargas över det faktum att man från kommunens sida underlåtit att ta ner den ståtliga julgran som fortfarande prydde samhällets lilla torg.
Björn: Förbannade helvetes granjävel! Hä ä drygt 4 måna' sen han vart oppstillt härna!
Fyllechaufför: Jo, hä börj å bli dags å ta ner'n.
Björn, som ju trots allt satt i kommunalfullmäktige, tyckte att han nog var rätt man för uppdraget han nu listade ut.
Björn: Stann'å bil'n. I varde titt i skuffen om i ha' motorschåg'n ve.
Fyllechaufför: Men Björn, va tänk du nu göra? Ska du såg' ner gran?
Björn (rotar i bagaget på sin gamla mercedes): Hä kan du ge dä fa-an på!
Fyllechaufförn: Hähä, men vi varde ställ bil'n nagerst så int' gran fall över'n.
Björn (håller upp motorsågen med ett dumt, brett flin): Hä ä no' klokt, höhö!
Herrarna parkerar bilen, varpå den påtagligt berusade kommunalpolitikern Björn, kryper in under den praktfulla julgranen med motorsågen i högsta hugg.
Björn: Hä ä nå schladdar å skit härna!
Fyllechaufförn: Dem (i denna delen av landet använder man dialektalt ordet "dem" på samma sätt som många yngre idag felaktigt använder det i skrift, istället för "de") ha' ju int' töjje bort belysningen!
Björn: Hä skit ja' då i, dem få' skyll sä sjölv!
Han drar igång motorsågen, och fäller efter en stunds fumlande den stora granen ut från byggnaden rakt över torget, vilket den då nästan helt sträcker sig över. Gissningsvis 40 % av belysningens lampor går åt h-vete under tilltaget.
Björn hyllas som hjälta av sina vänner, och blir "okänd förövare" i en notis om händelsen i lokalpressen.
Bäst just nu: Inte vet jag! Jag är sjuk!
Sämst just nu: Den rinnande näsan, samt bristen på näsdroppar.
Den förbannade hippievänstern!
Det finns mycket dumma bloggar på nätet, men den här tar tamejfan priset! En insöad hobbytyckare från Götet på vänsterkanten, som helt utan verklighetsuppfattning häver ur sig den ena flumdumheten efter den andra. Försvarsberedningen, en samling tjänstemannhjon förtryckta under den politiska korrektheten, släppte idag en rapport där man ger sin syn på de hot som i nuläget finns mot riket.
Där listas inte överraskande klimatförändringarna (trots att de är förljugna och överdrivna) som det största hotet mot Sverige nu. Det läser denne Anders Svensson, och föreslår att vi ska lägga ner försvaret, för att istället lägga pengarna på att arbeta för att förminska utsläpp och miljöförstöring, såväl inrikes som internationellt.
Det är en sån där grej, som låter så dum så att man utgår ifrån att det bara är ironiskt menat, men så upptäcker man att personen menar allvar, och man blir så bitter på tryckfriheten så man bara vill börja gråta!
Jag skrev följande kommentar till hans förvirrade inlägg.
"Folk på vänsterkanten i sverige har aldrig begripit något om försvarspolitik!
Om dom säger att klimatet är största hotet mot Sverige, så menar dom uppenbarligen instabiliteten som eventuella klimatförändringar orsakar i angränsande samhällen.
Men eftersom klimatförändringarna är ett hjärnspöke, medan Putin är verklig, kanske vi ska lägga ner sånt här trams, och satsa på krut och bly istället?
Eller rättare sagt, vi riktiga människor kan göra det, så kan ni på vänsterkanten fortsätta lalla på och jäsa maskrosvin i badkaren."
Inlägget han skrev innan var ännu värre! "Facket är ett skydd mot övergrepp" löd rubriken, och var fullt av indoktrinerad smörja av typen man föreställer sig spys ut från propagandahögtalare i en socialistdiktatur! Ingen institution eller rörelse i det här landet har väl på senare tid gjort sig skyldiga till så många övergrepp och kränkningar som facken under senare tid, med sina vridna prioriteringar, och sin fruktansvärda vårdslöshet med medlemmarnas pengar!
Men det bortser Svensson ifrån, och kommer med förlegade gamla halvsanningar som "Det är därför som arbetare skapat fackföreningar. För att ensam är svag och tillsammans är arbetare starka." Ja, eller rättare sagt, de hade kunnat vara starka tillsammans, om inte degeneratsvinen i fackstyrelserna slarvat bort strejkkassorna på imbecilla aktiespekulationer, och meningslösa kurser med fokus på buffér, fri sprit och samlag i hotellexil från äkta hälfter.
Vissa skulle förbjudas från att få uttrycka sig offentligt.
Eller, för all del. Låt oss lägga ner försvaret! Sen tar vi dom pengarna... låt mig se... kan det röra sig om något litet hundratal miljarder? Ok, vi tar dom pengarna och så satsar vi dom där det är mest miljöproblem just nu, i Indien! Ett större smutshål har nämligen historien aldrig skådat! Vet ni vad de pengarna skulle räcka till där borta? De skulle knappt täcka mutorna till alla korrupta tjänstemän man är tvungen att gå via, i officiella ärenden.
Det hade väl varit väl spenderade pengar?
Eller är det jag som är knäpp? Nåväl, jag må överdriva en smula, men endast för att förtydliga kontrasterna mellan det som är rätt, och det som är helt idiotiskt!
Märkligast just nu: Besöksantalet här har femdubblats på tre dagar! Men såna här inlägg lär väl skrämma bort alla igen. Hur har ni hittat hit?
Julmat! Så här är det!
Detta inlägg kommer att behandla julmat, och är i stort sett en reaktion på de förvirrade kommentarer som nu upptar kommentarsfältet. Tycker ni om korv kan inlägget uppfattas som stötande.
Herre Clint! Vad är det för gastronomiskt underutvecklade barbarer jag blottar mitt innersta för? Jag kan börja med att behandla skepsismen iför pressyltan, gjord utav kött ifrån grisens huvud. Köttet är rent, utan brosk och mycket magert. Jag, min morsa, och Anthony Bourdain anser att grisens bästa delar sitter här. I huvudet hittat man dessutom både grisens mörkaste och ljusaste kött. Det betyder att man får en vackert marmorerad rätt. Pressyltan jag diskuterar nu är ett mästerverk, långt ifrån affärernas nitritkokta färsklumpar.
Och om ni fortsätter att grundlöst kritisera den, så säger jag bara att jag hoppas att ni inte äter korv, för till skillnad från korv, så innehåller morsans pressylta varken trynen eller kön. Just det! Trynen eller kön!
Vidare så kan jag ha en viss förståelse för att folk ifrån gnällbälltet och uppåt har en något vriden och fattig syn på julmat. Skåningen hade det väl förspänt under jularna för. Det rann fett från 7-8 sorters olika djur nerför dennes haka, vid en tid då Upplänningar, Närkingar och annat löst folk ibland var tvungna att äta upp sina katter eller enda mjölkgeten till jul, för att ens klara livhanken.
Vad spelar det för roll om man kokar skinkan eller gör den in ugnen, så länge man slipper äta upp sina galoscher? För all del, jag kan känna empati i ert lidande.
Men förstå mig om jag nonchalerar det här med Sill!
Sill? Vad är vi? Göteborgare? Haha... Nej mina vänner, vi är verkligen inte Göteborgare! Som skåning har jag det utsökta privilegiet att vara invigd i Ålens underbara värld! Det är en fet fisk för människor med tycke och smak. Vad ska jag med Sill? Varför ska jag sitta och suga på nån stackars förkrympt ättiksdoppad surrogatsik, när bordet dignar av kilovis med utsökta kötträtter, samt Ål och Lax?
Det finns tvenne goda inlagda Sillar! Dessa äro Surströmmingen, vilken jag äter under sommarhalvåret, samt Matjessillen, vilken jag äter under sommaren. Senapssill och löksill är mjöliga och trista. Mat för folk från Säffle, helt enkelt. Sill och brunkål är vad jag inte äter till jul.
Brunkål är, som jag tidigare skrivit i en gammal blogg; "Endast lämpligt som agn i miljöpartistfällor, då man icke har marijuana att tillgå".
Det är inte det att jag inte tycker om grönsaker till jul, för det finns sådana som tilltalar mig också. Då är de förvisso kokta i skinkspad, samt gräddstuvade! Men brunkål luktar helt enkelt päck!
De saker jag brukar inrikta mig på under jul, är i följande ordning pressylta, tungaladåb, julskinka, grisfötter, ål och lax. Jag brukar ofta förbise saker som köttbullar, Jansson och revbenspjäll, men i år var det längesen jag var i Skåne och firade jul, så jag försöker nog trycka ner lite småvarmt också.
I dagarna efter brukar det även bli kalkon, och underbar lutfisk! Mmmm.... Utan ärtor, kan jag tillägga.
Nåväl. Så ligger det till.
Bäst just nu: Julbord med jobbet på Lördag. Kommer Ål att finnas, ska jag äta min vikt i den.
Sämst just nu: Jag risdkerar missa både julbordet och uppträdandena i domkyrkan, p.g.a. att den årliga halsflussen tycks ha infunnit sig... jag är idag hemma från jobbet och avvaktar.
Julpysselkväll!
Sällskapet bestod utav Gäby och Svempa, Hilda och Spånken, samt givetvis Olefin och Jonas. Det började med att Olefin stod och beordrade Jonas att röra i chokladen så den inte brändes, trots att den stod i vattenbad på spisen. Kontrollbehovet gör sig påminnt även i juletid.
Datorn spelade Olefins val utav julmusik, och jag hade invändningar. Hon hade en svensk version av "Fairytale of New York", och "O Helga natt" sjöngs av Körberg istället för Loa Falkman. Jag kan inte längre tåla Tommy Körberg. Dels för hans ideligen återkommande uppvisningar av övermaga beteende, samt för den enerverande son han satt till världen, Anton Körberg. Och kan för Clints skull karljäveln utöka repertoaren till något mer än "Stad i ljus", och den där jävla "Chess"-låten? Vi har hört nu Tommy, vi har hört ditt skit!
Diskussion från köket.
Olefin: Jonas, vill du göra ett eget pepparkakshjärta?
Gäby: Jaaa, så kan ni skriva varandras namn på dom! Beordrar kärleksfullt men bestämt Svempa; Det ska vi göra!
Jonas: Jag ska göra ett maskingevär!
Olefin: Higge, vill du göra ett hjärta?
Jag: (ropar från datorn) NÄÄE!
Senare diskussion från pysselbordet.
Jag: Man kanske kan köpa tomtegift på "Granngården"? Röja den fan ur vägen...
Jonas: Olefin, ska vi göra en smällkaramell tillsammans?
Olefin: Jag vill inte längre!
Jag (pekar på jonas, säger till Gäby): Hehe, dom ska skaffa ungar.
Gäby: Jasså?
Jag: Ja, de ska hämta ute hos mej i ghettot, där ränner dom fritt, bara å hämta.
Olefin: Den ska heta Nemo!
Jag: Ja, ni måste ändå döpa om den, för man kan inte uttala namnen på dom som ränner lösa i ghettot.
Olefin: Vi kanske kan ta ett asiatiskt barn?
Jag: Jag har en hel flock i min trapp...
Gäby: Ja, de är söta när de är små!
Jag: Japp, sen får man lämna bort dom när dom blir äldre, som sommarkatter!
Runt pysselbordet satte de flesta igång med smällkarameller och pappersänglar. Jag satt och smuttade på glöggen och svor över tomtejäveln. Det fanns silkespapper, bokmärkesänglar, saxar, lim, tejp, toarullar, kryddnejlikor och apelsiner att tillgå.
I köket kokade Hilda och Spånken knäck, men det fanns delade meningar kring ingredienserna.
Hilda: Det måste vara mandel i knäcken!
Jag: Äntligen! Där hör du Olefin, det ska fan vara mandel i dom!
Olefin: Ja, men jag tål ju dom inte!
Jag: Äh, vem fan tål inte mandel? Du ska bara göra dig till!
Olefin: Du skulle bli glad om jag blev sjuk!
Jag: Jag tänkte stoppa mandel i smörgåstårtan!
Olefin: Det tror jag!
Vid pysselbordet kommer Olefin med en mandelknäck i munnen!
Olefin: Nu äter jag mandel, nu får ni som ni vill, jag blir sjuk!
Jag: VA!?? Fort, sprutan! (Olefin har en spruta med syntetiskt adrenalin, "Epinefrin", med sig i väskan, om hon skulle få i sig nötter i något hon äter)
Jonas: Äter du av mandeln?
Jag: EFEDRINET! NAFTALINET!
Olefin: Näää!
Jag: FORMALINET!
Olefin: Adrenalin är det!
Jag: just det, Epinefrinet... äh!
Svempa: Nu är jag klar med min smällkaramell! Visar glatt upp en svart-röd smällkaramell med text i guldglitter som lyder "Svempa"
Gäby: Vi skulle ju göra varandras namn på dom! Då ska jag göra en där de står "Gäby"!
Jag(har just gjort färdigt en liten ful snopp i marsipan, med svullet rött ollon): HA! Kolla min juldrule!
Gäby: Ihihi, så sööt, jag vill också göra en! Kan jag få lite marsipan!?
Jag: Visst, eller så kan du göra änglavingar på min juldrule, hehe... nu ska jag göra en riktigt ond smällkaramell.
Jag gjorde i protest en natinalsocialistisk smällkaramell med rött, svart och vitt papper. Det röda hade jag ytterst. På det röda satte jag en vit cirkel, och i den ett svart hakkors!
Jag: Kolla kolla! "EIN VOLK, EIN RRREICH!" Det ska han ha, tomtefan! Fascist är han...
Blandade reaktioner; skratt och skeptiska blickar.
Jonas: Vad har ni för favoritmat till jul då?
Gäby: Vitlökssill!
Jag: HAHAHA! Ditt jävla blomsterbarn!
Gäby: Men nääe, vad betyder det!?
Jag: Det är ifrån South Park, från Cartman... "Quiet you guys, i can hear the flowerchildren", när han tycker Wendy är en hippie!
Jag: Du då Jonas?
Jonas: Dopp i grytan!
Jag: På allvar? Seriöst?
Jonas: Japp... du då?
Jag: Pressylta!
Gäby: Är det det som ser ut som kattmat?
Jag: NÄE! Det är gott, fint och marmorerat! Morsan kokar ett grishuve, sen pillar hon loss de gottiga och lägger i press... mmm...
Gäby: Tycker du kan kan köpa en färdigkokt skinka och bara griljera?
Jag: NEJ! Man gör den själv!
Gäby: JA, det tycker jag också, men inte Svempa!
Svempa: Men jag har kanske inte tid och ork att fixa nån jävla skinka själv!
Gäby: Men det är ju så lätt att bara göra den i ugnen!
Jag: Man gör den DOCK ICKE i ugnen!
Gäby: Jooo...
Jag: Då får man bara en stor jäkla kassler! Vad ska man med det till? Skinka kokar man!
Gäby: Spelar roll...
Jag: Har du aldrig upplevt skillnaden mellan en kokt och en ugnsgjord skinka? Va? Har du inte? Herre Jesus...
Gäby: Jag är ett betongbarn!
Jag: Mhm... hmm...
Gäby: Nu är mina små marsipankön färdiga... det blev en lite stor klitoris på julvulvan!
Jag: Det är en klitoris som även miljöpartister kan hitta!
Och sådär flöt kvällen...
Bäst just nu: Julstämningen!
Sämst just nu: "Hosianna i höjden" Vi ska sjunga den i Domkyrkan på söndag, och jag kan den inte! Idag fick jag sjunga den för första gången! Perkele!
