Higge Erövraren

Jag gillar den här  killen och hans filmer väldigt mycket. Han heter Ryan Reynolds, och om han är med i det, så laddar jag ner det. Han är extremt produktiv, och har under bara 2009 medverkat i fyra filmer. 

"Waiting" och "Van Wilder" är två riktigt bra komedier man kan se honom i. Han har en liten men väldigt skön roll i filmen "X-Men origins: Wolverine", han spelar förvirrad familjefar i "The Amityville horror" och nästa år kommer han att spela den för oss svenskar ganska okände superhjälten "Green Lantern". Fysiskt/estetiskt eller åtminstone symmetriskt, kan man förresten nog klassa honom som perfekt . Ikväll såg jag en film med Reynolds som heter "Chaos Theory", eftersom jag alltid blir på gott humör av hans filmer och behövde piggas upp lite. Istället fick filmen mig att må illa, bli väldigt arg och vilja hugga något. Fel film att se när man är bakis och känslig, helt klart.

Ryans rollfigur är gift och har en liten dotter på sju år. En kväll när han är på väg hem med sin bil, så håller han på att krocka med en kvinna som har värkar. Han hjälper henne till BB, saker strular till sig och av ett misstag hamnar hans namn på barnets födelseattest, så han blir officiellt barnets far. Detta får hans fru veta innan han hunnit hem och förklara, så när han väl kommer hem, så skriker hon och beter sig, kastar ut honom och förbjuder honom i huset tills han bevisat att han inte är far till det nyfödda barnet.

Så han gör ett test, vilket då visar att han har en extra X-kromosom. Det innebär inte bara att han inte är far till barnet, han är dessutom helt steril sedan födseln, och kan omöjligt vara far till "sin" sjuåriga dotter. Så hans fru, det vidriga horande avskrädet, har alltså själv gjort vad hon grundlöst anklagat honom för. Fadern är dessutom hans bästa vän. 

Fruktansvärt!

Sånt där klarar jag helt enkelt inte se. Hur kan man nånsin lita på någon? Usch så vansinnigt deprimerande.

Bäst just nu: Jokkmokksfalukorv. Den är något helt annat. Har man smakat den, så tappar man all respekt för övriga korvar. Det är nästan så man skulle kunna säga att det bara finns två sorters falukorv; Jokkmokksfalukorv, och skitkorv. Det är som att jämföra "Lejonet & Björnens" nobelfestglass med gul snö.

Bäst just nu2: Jag bakade tre plåtar småkakor ikväll, efter eget recept. De smaksattes med farin, finmalda hasselnötter och chokladklumpar, och blev alldeles fantastiskt trevliga. Så nu har jag 90 goda kakor jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Sämst just nu: Tvättid om tre timmar.

Urgh! Så har jag ännu en gång vaknat på F.d. Elevs soffa i stan, och tvingats gå hem. Jag och Fanjunkaren anlände till ett packat Allstar inatt vid halv ett, och sen blev det tal om efterfest med Borat. Nu när jag tänker efter så såg vi på "Stockholmsnatt" istället, vilken jag aldrig sett tidigare. Paolos skådespelarinsats sög verkligen arsel.

På vägen hem har jag tänkt på en hel massa bra grejer att blogga om, men dom glöms ju alltid bort när det är dags. Det enda jag minns är att jag filosoferade kring Isralernas gnäll om någon artikel i Aftonbladet, samt den svenska insatsen (eller bristen därpå) i andra världskriget. Nej, Sverige gjorde inte mycket annat i kriget än tjänade pengar på det, vilket jag tycker fungerade alldeles lysande. Jag har läst om dylikt gnäll från israeliskt håll tidigare, vilket är både efterblivet och förvånande.

Tack vare att Sverige höll sig utanför kriget, så kunde vår nation fungera som en fristad för de judar som flydde från Danmark och Norge (som efter patetiskt motstånd på klassiskt norskt vis, golade ut sina judar, på klassiskt norskt vis, till Tyskarna). Dessutom så hade aldrig Raoul Wallenberg kunnat rädda några ungerska judar om vi gått in i kriget. Men menar kanske israelerna att förintelsen helt kunde ha undvikits om Sverige gått med i kriget? Det är ju smickrande, men knappast realistiskt.

Med facit i hand så kunde hundratusentals Judar räddas på olika sätt, tack vare att Sverige var neutralt. Men vad är tacken? Jo, dom mördade Folke Bernadotte. Tack för det. Oscar Schindler räddade inte ens 10% så många som Raoul, men han fick en film av Spielberg som tack.

Vidare!

En snabb titt på Aftonbajset.se ger mig både bloggmaterial och aggressioner.

Till att börja med så tycker i skrivande stund 54% att Usain Bolt är den störste idrottaren som någonsin levat. Detta innebär att 54% av dom som röstat är jävla puckon, och dumma i huvudet så in i helvete.

När Ben Johnson sprang 9.83 i Seoul 1988, så hade redan Carl Lewis (själv dopad enligt egna uppgifter senare) påtalat misstanke om doping. När Johnson sedan mycket riktigt åkte dit, så nickade alla jävla kappvändare instämmande och sa att "det förstod man ju, så överlägsen kan man ju inte vara".

Nu har den här Bolt sprungit 9.58, och hela världen trängs för att få lovprisa honom och slicka honom i röven. LÄR ER AV HISTORIEN NÅGON JÄVLA GÅNG! Jag hatar sportjournalister! Jag blir förbannad!

Bolt är inte värd bromsspåren i Patrik Sjöbergs (han rökte, men hoppade ändå 2.42) kalsonger, inte svetten i Salmings susp, eller ens flottet i Stenmarks toppluva! Jävla steroidpajas, fy fan!

Det mest förvånande för egen del är precis som under tidigare sportevenemang, att jag är rysligt attraherad av Blanka Vlasic . Helt obegripligt! Icke desto mindre vill jag låsa in henne i källaren och bita henne i rumpan, eller nåt. "Snälle konstapeln, jag begriper inte hur den där kroatiskan hamnade im in källare. Den måste följt efter mig hem!"

Sen läser jag att Dede Lopez gjort slut med förre landslagsmålisen Magnus "kokainet-i-min-ficka-är-inte-mitt-konstapeln" Hedman! Bra! Det irriterade mig som fan att dom hängde ihop när han åkte dit, eftersom hon vid flera tillfällen tjatat om hur illa det är med droger, och hur förkastligt det är med knarkande kändisar. Men nu är det alltså slut, och Hedman kan ju gå tillbaka till antingen vidriga Linda Bengtzing, eller plastapan Graaf, som enligt vissa rykten är den som ska ska ha lärt honom snortandets ädla hantverk. Fast det är ju bara lösa rykten.

Keyser: Haha, Sundspärlan... Vilken smutsig plats. "Om dessa väggar kunnat tala".

Nolen: Bra skämt har en tendens att hänga med ett tag!

Anneli: Jag får väl ta ditt ord på det.

Sarah: Ja du är en sån klok jänta.

Bäst just nu: Kalas på en stund.

Sämst just nu: Demonerna som river och sliter i min person.

Den lite trista uppdateringstakten på "Higge Erövraren" fortsätter. Men tids nog så kommer det alltid ett nytt inlägg, det vet ni ju.

Dessbättre så är jag i motsats till vad vissa säkert tror i och med misslyckandekonstaterandet tidigare, sedan en tid på mycket bra humör. Detta kan drabba min omgivning på ett antal olika sätt. Förutom att jag ikväll bakat några plåtar småkakor att pådyvla folk, så har jag även förgyllt mina kollegers vardag med lite fräscha vitsar.

Elsa: Uh, varför är jag så trött!?
Jag: Ja, du får kanske göra som den trötta den där trötta grisen som flyttade till England?
Elsa: Vaddå?
Jag: Ja, han blev ju Pig(g) Huhuhuhu! Fattar du? Pigg!

Jag: Vet ni att dom som målar klockor i Schweiz, dom har ett jävla dåligt humör?
Kollegerna: (med onda aningar om ett fräscht skämt) Mhm, vaddå?
Jag: Ja, dom lackar ju ur hela tiden! HAHAHAHA!

Kollega: Vad stor (alt. lång, smal, hård o.s.v. eller ex. "vad snabbt det gick") den är (om vad som helst, som t.ex. en cykel, bil eller hundlort)!
Jag: Wuhuhuhu! Öh! Öh!
Kollega: Men äh...
Jag: Men! Uh!
Kollega: "That's what she said"?
Jag: HEHE, YES! Hihihi!

Jag: Hahaha, den här är för jävla bra, den har morfar lärt mig.
Kollegerna: Vilken?
Jag: Jo, den om han läkaren som var ny på sjukhuset, så ville han ju gå runt och prata lite med patienterna som var inlagda, höra vilka dom var och hur det var med dom.
Kollegerna: Ja? (resignerat)
Jag: Jo, så kom han till psykavdelningen, och började snacka med en patient i en av sängarna; "Hejsan, hur var det här då?" "Jo, bara fint, du förstår att det är jag som är Kejsar Napoleon!" "Jasså, på så vis... och hur vet ni det då?" "Jo, för det har Gud sagt!" Då sa gubben i sängen jämte; "Det har jag minsann inte alls!" HAHAHAHA!!! För jävla bra den!

Kolleger: Bla bla bla bla... (ordinära fikakonversationer) bla bla bla bla!
Kollega: Bla bla bla, ja tacka gud för det!
Jag: Ånej, det behöver ni inte tacka för, det var inte min förtjänst.... HAHAHAHA!!!

Nå, det som inte dödar de kära kollegerna härdar väl, får man hoppas.

Imorrn är det surströmmingspremiär, vilket inte ska glida obemärkt förbi; Här ska inmundigas trenne goda sorter av den ädla fisken, ackompanjerade av lokalproducerat brännvin och mumsiga bärs. Spellistorna kommer att vara BoKaspersfria, och domineras av Motörhead och danska Gasolin'. Inte svårt att vara munter när sådan trivsel hägrar.

På söndag blir det sedan att uppvakta den här  lille charmören, som fyller ett år. Det är Gäby och Rudos (Rudos alias här var tidigare "Svempa", men av någon märklig anledning så ville T9 i min telefon inte skriva hans namn i ett SMS en gång, utan föreslog envist just "Rudo", så nu får den gode Svempa heta "Rudo" här istället) lille Leo. Såvitt jag kan bedöma har han ärvt sin mors fantastiska utstrålning, samt sin fars jämna humör. En särdeles förträfflig filur alltså.

Elin: Jag har föraktat norrmän sedan dagen salig farfar upplyste mig om deras ruttna karaktär för drygt 25 år sedan. I prinicip alla nya erfarenheter jag får av dessa biologiska restprodukter är dåliga, så att jag nånsin skulle älska dom är  föga troligt.  Men det är ju fint att du försöker tänka positivt.

Nej, du är inte misslyckad, du har ju hund. Jag har en död Nigeriansk Fengädda, som likt den store kung Gustaf II Adolf får vänta på begravning tills dess att sorgearbetet för den närmst anhörige (jag) är färdigt.

Förresten så läser jag det som bjuds, och kören har väldigt god ekonomi, så vi kan hitta på lite kul grejer ibland. Sossepengar är lika goda som andra pengar.

Keyser: Ja visst är det en sund inställning, men ibland känns det som om jag är ensam om den. Svenskar vill ju bara trivas med/tro gott om/leva i harmoni med alla idioter runt om i världen. Danskar, Thailändare och i viss mån Kanadensare och Australiensare, de kan jag trivas med. I övrigt förhåller jag mig jävligt skeptisk!

Anneli: Ja, helt klart. Men jag fattar fortfarande inte att du fes i den där blockflöjten. Fanns det trosa emellan, eller vad? Vem gör en sån grej? Respect!

Bäst just nu: Det är nåt i luften. Jag känner det är nånting på gång! Jag vet inte vad det är, men något ligger och lurar på mig, något bra. Nästa lön är bra, men det är något annat... hmm... Kanske ger sig imorrn, mitt i all underbar surströmming och alkohol. Eller är det kanske bara självinsikt och klarhet?

Sämst just nu: Nej, allt är bara bulla, som dom säger här uppe.

Det här är förresten Gasolin' och en av de bättre rockballader som gjorts, om man nu vill höra en sådan. Sångaren är egentligen Kim Larsen, han som låtsas sjunga operastämman. Den krullige sjunger bara playback. Jag vet inte varför de spexat till det så. De är danskar, det är 70-tal, jag förmodar att det röktes på en del. För er som kan uppskatta det avslappande danska språkets harmoni och mustighet så är möjligen den här ännu lite bättre. Men det här är alltså "This is my life" med Gasolin'.

Aftoncrappets löpsedel berättade idag att "Sveriges hemligaste artist" avlidit blott 47 år gammal. Jag kände dock igen den glasögonprydde figuren vars huvud var draperat i en nylonstrumpa på den lilla bilden. Det var "Onkel Kånkel", mannen bakom de smutsigaste och sjukaste låttexterna som någonsin producerats i det lilla landet Lagom.

Till skillnad från när Michael Jackson satte tofflorna, så är det här är en död som faktiskt berör mig litegrann. Ingen av Michaels låtar säger mig nämligen något, men till Onkels musik har jag haft mycket skoj. Som 16-årig gosse är man oftast mer än någonsin inkörd på "kiss och bajs"-humor, och det var som sådan jag först introducerades för Onkel Kånkel ("and his kånkelbär" som hans grupp heter. De grundades f.ö. i Kalmar 1979, under namnet "Bult") och hans (deras) oerhört låga, dåliga och underbara julskiva "Gammeldags jul" .

Ofta nuförtiden så förbannar jag yttrandefriheten. Jag kan sällan läsa insändarsidan i NSD ("Norrländska Socialdemokraten") utan att bli arg och hetsa upp mig. Vilka jävla idioter som helst får ju komma till tals! Alltifrån idioter som vill ha 90 som högsta hastighet på motorvägarna, till idioter som påstår att en NATO-övning i Norrbotten riskerar dra igång tredje världskriget.

Onkel utmanade dock denna frihet med så briljanta men provocerande texter att jag faktiskt drar mig för att återge dom här. Fast jag kan ändå inte låta bli att bädda in ett ljudklipp från youtube med en av Onkels mer Melodiösa hits; "Tomtekuk ikväll".

Ingvar: Aftonhoran är ju till 51% norskägd, så att det är ett vedervidrigt medium råder det inga tvivel om. Dessutom är det ingen skam att åka iväg och ta norrmännens pengar genom hederligt arbete. Norrmän (och ja, jag svär vid mina föga troliga framtida barn, att jag är 100% gravallvarlig i följande påstående) har ingen arbetsmoral. De är överlag lata, och känner sällan något behov av att göra rätt för sig. Svenskarna finns överallt där borta; fiskeindustrin, oljeindustrin, i skidorterna, ja t.o.m. i elbilsbranschen, och de tjänar grova pengar på arbete som Norrmännen saknar antingen kompetens eller vilja för. Sedan tar svenskarna pengarna de tjänat, och spenderar dom i Sverige.

Och inte nog med det, under tiden Svenskarna är där, så lägrar de norska kvinnor med hjälp av sin charm och fysiska överlägsenhet, och sprider på så vis irritation och förargelse bland de norska "männen". Oerhört nobelt! Och låt oss inte för all del förargas över de svenska kvinnor som reser dit och saknar förmåga att hålla ihop benen för norrmän; om så bara ett norskt förhållande spräckts, eller en veneriskt bakterie spridits av en sådan svagsint svenska, så är det i sanning en svensk seger!

Elin: Jag är uppryckt, jag är sedan några dagar på mycket gott humör. Min status som misslyckad är blott ett konstaterande grundat på de samhälleliga normer vi marineras i. Jag är en ännu överviktig 30-åring, som bor i en liten hyreslägenhet med alkisar och enorma kurdfamiljer i lägenheterna runt omkring. Jag hoppade av min högskoleutbildning p.g.a. brist på motivation, med otäcka studielån som följd. Jag har inga ungar, och eftersom jag tycks vara en obotlig singel så blir heller inga gjorda.

Det enda som skulle kunna göra mig mer misslyckad vore om jag levde på bidrag och/eller började knarka/supa.

Statistiken visar inte att jag är en av förhållandevis få som verkligen trivs med mitt jobb, även om det inte är särskilt välbetalt. Den visar inte heller att jag t.ex. är vass på att backa med släp, eller att jag utan vidare kan räkna upp fem skådisar i "L.A. Law" ("Lagens änglar") en serie som inte intresserar mig särskilt, och som jag ytterst bristfälligt följde som späd gosse på 80-talet (Corbin Bernsen, Jimmy Smits, Susan Dey, Larry Hamlin, Susan Ruttan, Blair Underwood)

Så att jag rent faktiskt är misslyckad tycker jag inte det är något snack om. Men däremot är det ju faktiskt så att jag oftast är väldigt nöjd med min personlighet och det jag kan, och dessutom kan jag inte tänka mig bättre vänner och kolleger än de jag har. Så oftast har jag väldigt roligt i min misslyckade vardag. Fast kommer jag att vara misslyckad om tio år? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Jag tror det ligger något väldigt bra framför mig, men att jag bara fått vänta lite längre.

Elsa och Anneli: Det är rätt skönt att ha er fånstuffande i kommentarfältet iaf. Puss på er, stjärtapor.

Bäst just nu: "True Blood" och "Weeds" i "Hämtade filer"

Sämst just nu: Nä, jag är nöjd med allt just nu.

Håll till godo nu, och njut av yttrandefrihetens frukter.

Här läser jag i Aftonbladet om en ettåring som kravlat runt under ett IKEA-bord av glas, då det plötsligt gick i bitar och föll ner över den lille gossen. Pappan och mamman i familjen som bor i Haninge, heter Jonas och Anu. Den lille gossen heter Wilton.

Så här tänker jag mig att en intervju med lille Wilton skulle kunna låta.

Journalist: Hej Wilton, vilken tur du hade som klarade dig, vad var det egentligen som hände?
Wilton: Nja... Jag hade krupit runt under det där jävla bordet några svängar, och då noterat en avvikelse i bordsytan.
J: Ja?
W: Jo, jag beräknade då att bordet så småningom skulle kollapsa, så jag beslutade att hålla mig framme då så skedde.
J: Men varför i all världen ville du göra något sådant?
W: För att ta livet av mig, och således undkomma år av kommande mobbing och tråkningar.
J: Men hur menar du nu?
W: Vad heter jag?
J: Wilton?
W: Just det....
J: Men är väl inte hela världen?
W: Fråga mig vems grabb jag är!
J: Vems grabb är du?
W: Anus! För helvete; jag är Wilton, Anus son... Eller Wilton Anusson, om man så vill. 
J: Aaaah....
W: Just det, ser du nu?
J: Shit... Jo jag fattar. Testa gnaga sladdar nästa gång!
W: Bra tips, ska köra igång så fort mjölktänderna kommer fram.

HAHAHA! Ja se Stockholmare....

Elin: Ja, du har rätt. Det är illa att låta som en överenergisk viktväktarkärring, och det är bra att du säger till. Jag orkar aldrig lyssna när folk som brinner för något jag är totalt ointresserad av, sitter och ältar och ältar sitt skit. Kattmänniskor t.ex. som kommer ihop och börjar berätta om hur deras analfixerade små bordsbesudlare beter sig i lägenheterna. Lille Misse kanske bara sket i krukan till den stora Benjaminfikusen, men när ägarinnan återberättar det hela, så råder det inga tvivel om att den där skitkorven i krukan var en fantastisk bedrift i raden av flera så vidunderligt sluga gärningar företagna av lille Misse, att han utan vidare garanterat skulle få både Nobelpris och världsherravälde om man släppte ut honom ur lägenheten. 

Och om man kan snöa in så grundligt på rövslickande parasitfarmer, så är det nog ännu lättare att snöa in på vikten av att gå ner i vikt, om man för bara ett år sedan funderade i banor som "om ett par år när jag är jättefet och håller på att dö av fetthjärta, kommer jag att kunna torka mig i arslet då, eller måste jag använda en sån där käpp med en tvättsvamp på?" men sedan lyckas jobba sig ner till en vikt då man börjar se normal ut igen, och inte behöver fundera lika mycket på risken för diabetes och kassa knäleder.

Samtidigt anser jag att man bör ändra synen på problemet en del. Överlag anser man t.ex. att det är synd om tjockisar, men inte alkisar. "Det är tragiskt" kanske man på sin höjd medger. Rökare är "äckliga", men man bör resa sig för någon vars breda röv behöver två säten på bussen.

Men om då jag, en tämligen misslyckad figur vars kanske främsta bedrift kan vara en orgie i en lortig hytt på en flytande dödsfälla, kan få bukt med problemet, då är det väl rackarns om sjukvården ska blöda miljarder varje år p.g.a. alla fetmarelaterade följdsjukdomar. Men det är klart, fienden bränner stora medel på sin svinaktiga lögnpropaganda om att man "ska äta av hela kostcirkeln". Lite som när tobaksföretagen på 40- och 50-talen fabulerade om hur härligt och ofarligt det var att röka, och lyfte fram läkare som rökte i sina reklamannonser. Den där kostcirkelskiten, samt socialstyrelsens rekommendationer om limpsmörgåsar och mjölkglas har vi ju indoktrinerats med sedan barnsben, så det gör ju inte problemets karaktär lättare att lyfta fram.

Hur som helst, jag ska väl försöka hålla nere predikningarna en smula.

Hocke: Personlig assistent. Hur går det i Malmö? Finns "Privé" kvar?

Bäst just nu: Norrmännen har åkt hem.

Sämst just nu: Det finns inget sätt på vilket jag kan behålla solbrännan utan att bli emaskulerad. Fan!

Nu är sommarjobbandet i Tornedalen slut, och allt är som vanligt igen (förutom att det fortfarande är städat i lägenheten). Jag ber förresten om ursäkt för det dåliga bloggandet, med tillbakagången till den normala vardagen så hoppas jag att det ska bli bättre nu.

Idag följde jag med Elsa och snyltade till mig ett tvåveckors gratismedlemskap på det flashiga gymmet inne i stan. Där var ganska lugnt och skönt, inte mycket folk. Någon enstaka cool kille, någon stylad 16-årig pinuppa som just utvecklat bröst, samt en något äldre jänta som köpt väldigt mycket bröst. Sen var där även någon pinsam gubbe och några f.d. tjockisar som skinnet inte hunnit dra ihop sig på. Det gamla vanliga gymfolket alltså.

Jag tyckte lätt jag var grymmast som bara nötte roddmaskin i 13 km, i mina fula mjukisar och min urtvättade gamla t-shirt. Dessutom hade jag Lemmy i spellistan.

Efter avslutad träning hörde min käre gamle kumpan Psyko-Bob av sig. Han och flickvännen var på väg till Luleå, så vi beslöt att boka bord på mitt stamställe "Allstarbar". Bob blev som väntat väldigt nöjd med valet av restaurang, och jag förbluffades av hur perfekt grillade mina Scampi var. Därefter drack vi kaffe hos Bobs brorsa Axel och hans nya trevliga tjej Unni. Vi kollade lite på Axels bilder från Afghanistan, och dillade lite om ditten och datten.

Bob: Varken Danken eller Drutten laddar ner nåt längre, dom törs inte!
Axel: Jag laddar som vanligt, det gör dom flesta jag känner!
Jag: Jag laddar helt hysteriskt! Förresten har jag hört att det är större risk att få prostatacancer än att åka fast för nedladdning, så vill man vara helt säker så ber man bara en tjej ladda ner åt en, för de löper ju ingen risk alls att få prostatacancer!
Bob: Hahaha, fan vad smart, man ber bara en brud klicka på musen åt en!

Vidare kan jag på tal om Lemmy (Lemmy Kilmister; basist, grundare och frontman i "Motörhead") tipsa om hans självbiografi "White line fever" som är en mycket inspirerande och upplysande bok. Lemmy är en man som i snart 50 år intagit förbluffande mängder droger och alkohol, och som gissningsvis bör ha haft sex med omkring nrämare 15000 kvinnor.

Han är idag 64 år, och kör på som han alltid gjort. I jämförelse ter sig Kizz-stjärnan Gene Simmons som en tafflig nörd, faktum är att även Keith Richards bleknar i jämförelse. Keith är nämligen mer märkt av missbruket, och har dessutom lagt ner allt utom majja och sprit. Lemmy gräver fortfarande i sig amfetamin som om det vore fruktostflingor.

I boken skildrar Lemmy hur han i början av 80-talet gick till en läkare, eftersom han tyckte att det kunde vara en god idé att byta blod, så där som ryktet säger att Keith brukade åka till Schweiz och göra. Han tänkte att han kanske liksom borde rena systemet. Läkaren hade dock andra besked att komma med. "Vi kan inte byta ditt blod. Får du rent blod så dör du. Inte heller kan du ge blod, för ditt blod är så toxiskt, att en frisk människa skulle dö av det."

Lemmy konstaterade att det som är dödligt för andra är normalt för honom, och tvärt om. Så han ryckte på axlarna, och har kört Rock'n'Roll-livet fullt ut sedan dess.

Nu låter det kanske som om jag glorifierar Lmmys bruk av amfetamin (jag kan inte gärna kalla det "missbruk" i hans fall) men det är mest för att jag inte kan annat än imponeras av hur oberörd han tycks vara av det. Det jag sett av amfetaminmissbruk, är att det ställer till folk på ett ganska otäckt sätt. Nervsynapserna börja lattja till sig så den knarkande börjar röra sig väldigt överdrivet och pajasaktigt. Han börjar gå med en starkt tillbakalutad stil och röra överdrivet på armarna. Inte sällan får knarkaren ticks och ryckningar i ansiktet. Dessutom blir denne ofta paranoid, och börjar prata högt för sig själv.

Men inte Lemmy. Det jag kanske mest förvånas över i boken är hans klarsynthet inför vissa saker, som t.ex. politik. Det visar sig dessutom att han och jag har ganska identisk kvinnosyn (Lemmy gillar starka kvinnor som kan stå upp för sig själva, hennes rätt att själv bestämma över sitt eget liv är det som bör prioriteras, istället för att hon ska tvingas in i stereotypfeminismens trista normer där "porr ska krossas", och annat trams). Dessutom är han väldigt fördomsfri, visar det sig. Raser, hur folk klär sig eller vem de har sex med bryr han sig inte om. Om man förresten frågar Gene Simmons hur de 1400 tjejer såg ut som han påstår sig ha haft sex med, så skulle han förmodligen säga att de var väldigt snygga, och det skulle säkert stämma.

Men även här gör sig Lemmys fördomsfrihet synlig; för honom spelar det inte så stor roll om den som vill ha sex med honom inte har berikats med ett enligt samhällsnormen fördelaktigt yttre, han sätter på henne i alla fall. Annars skulle det förresten nog vara svårt även för någon som av vissa inom Metal-världen uppfattas som en Gud, att få till det med ca. 15000 tjejer. Man kan tycka att feministerna borde vilja premiera ett sådant beteende, men icke.

Ingvar: Nä. Det är bättre att prata skånska, även om det ibland hämmar mig i viss mån.

Hocke: Hemliga saker för regeringen.

Sandra: Tack ska du ha. Så är det kanske, jag är bara glad så länge jag kan hålla det uppe.

Elin: Det är lättare att förändra sig om man accepterar och känner igen att det man sysslar med när man "unnar sig" snask eller chips när man har "varit duktig" och gått på gymmet eller promenerat en längre sträcka, faktiskt är ett klassiskt missbruksbeteende. Det kan vara svårt att acceptera, men så är det. Rökare, knarkare, alkisar och fetton, vi är samma jävla missbrukare allihopa. Men när man vågat erkänna det så är det ganska skönt att bryta mönstret.

Så länge man känner att man minsann har rätt att unna sig något ibland, så kan man lika gärna skita i att försöka göra något åt det, för då har man inte accepterat sitt problem (eller så tycker man fortfarande att smaken av chips har prioritet över att slippa skämmas på stranden). Däremot så ser jag inte vitsen med att som nyktra alkisar, vara helt avhållsamma och anse sig "maktlösa inför missbruket". Det är bara trams. Ingen är maktlös inför att välja vad man stoppar i sin egen mun med sina egna händer (såvida ingen håller en pistol mot ens huvud).

Jag äter tårta när någon fyller år, och någon enstaka gång kan jag äta lite choklad för att det är gott, eller för att liksom visa för mig själv att jag är stark nog att bara äta någon bit utan att sedan anfalla lösgodiset på Kvantum som ett påtänt tryffelsvin. Poängen är den att jag aldrig "unnar" mig det där, utan om jag äter något sött, är det för att det är rätt sak att göra just då. Jag tycker det är lite asocialt att sitta som en otacksam fårskalle och tacka nej när någon bjuder på feödelsedagstårta, speciellt om orsaken är att jag är feg och inte litar på att jag sedan är stark nog att sätta gränser för hur mycket jag ska trycka i mig.

Hmm, det här hade ju nästan förtjänat ett eget inlägg... Nåväl.

Sämst just nu: Jag råkade somna i soffan, vakna vid 6 och kan inte somna om. Jobb klockan 10.

Bäst just nu: Solen skiner.

Usch, jag önskar verkligen jag haft inspiration för ett nytt inlägg, men så har icke varit fallet. Imorgon åker jag dessutom iväg på min sista arbetsrunda i Tornedalen för i sommar, så då får ni följa "Higges mobila" istället. Ett klent komplement kanske, men det är vad jag kan erbjuda. Sorry...

Inte länge efter att jag återvänt till "civilisationen", så var allt som förr igen. Utom att lägenheten fortfarande är i ordning. Varför begriper jag inte. Jag har aldrig haft ordning omkring mig så här länge; så fort jag gjort något i köket så diskar jag och torkar upp. Så fort jag upptäcker att något hamnat framme, så lägger jag tillbaks det. Så gör väl de flesta normala människor, men jag har aldrig betett mig så. 

Jag har tänkt att "det där kan jag ta bort sen", sen har det inte blivit av. Istället har röran växt och växt, och till slut har jag inte vetat vart jag ska börja för att få bort den. Men nu verkar det som om jag äntligen lyckats bryta ett mönster jag haft i 30 år. Om jag dessutom kunnat sluta äta skräp och kolhydrater, och således snart tappat 30 kg på ett år, då funderar jag lite på vad jag mer skulle kunna prestera?

Själv, också. Inga stödgrupper, inga nätforum eller interventioner. Visst har jag bra vänner, och visst har de betytt mycket i den här processen. Men jag har gjort det här själv. Brutit två livslånga beteendemönster.     

Det kanske blir bra till slut det här, ändå.

Keyser: Ja, jag har egentligen inget alls emot smileys i en nätkonversation, men här vill jag helst slippa använda dom.

Sämst just nu: Frustration, rastlöshet och väggklättring.

Bäst just nu: Strandhänget på Storsand. Nu är sommaren strax över, men jag klämmer ut allt jag kan och är snart brunare än min gamle Königsegg.

Följande historia är baserad på minnesfragment och återberättelser från de av oss som var med, såväl vänner som försonade fiender. Alla namn är ändrade för att skydda de inblandades integritet. Adak är en liten by i Malå kommun, som likt de oövervinnerliga gallerna i Asterix och Obelix by befolkas av underbara karaktärer. Adakbor och eventuella läsare bland de fiender vi nu försonats med och gjort vänner utav, har kanske andra versioner av dessa händelser. Men detta är det som jag minns det och har fått det berättat för mig.

När jag ännu gick i gymnasiet, ingick jag i ett gäng bestående av hårdnackade Adakbor. Jag hade träffat dom på Tannbergsskolan i Lycksele, och jag har till dags dato sällan påträffat en grupp stabilare karaktärer. Vi uppträdde ofta iklädda fiberpälsjackor, keps och "björkboots" (träskor), och vi avskydde brädåkande killar med för stora byxor. 

Jag beskriver inte sällan dessa karaktärer i min umgängeskrets, som de som räddat mig och renoverat den spillra jag var då jag flyttade upp från Skåne.  De lärde mig att det finns vänner som aldrig sviker en eller backar ur, trots att allt hopp är ute, och situationen talar för att man kommer att åka på en rejäl misshandel. Detta är enligt min erfarenhet ett mer eller mindre okänt koncept i min del av Skåne.

Händelsen jag vill beskriva utspelar sig på våren 1998.

Vi var fem Adakbor som åkte i Öbergs gamla Volvo 144 från 1974. Den var blårollad, och hade två vita LeMans-ränder som gick från fronten bakändan. Fjädringen var extremt kapad, så markfrigången var inte mer än 4 cm. På höger framskärm fanns en liten buckla som gjorts av det ena bakre knäet på en Älg, som genom att kliva över bilen med minsta möjliga marginal undvikit att bli trafikdödad. I grillen satt lite torkad äggula från en gravid Tjäderhöna, som utan ont uppsåt körts på i hög hastighet (ni hör; redan nu låter historien fullkomligt otrolig).

Toppfarten på fordonet var förresten hela 175 km/h, vilket uppdagades under stor glädje i en nerförsbacke med motorn hysteriskt vrålande, och varvräknarnålen på smått fantastiska 7500 varv. Det har aldrig skapats en underbarare maskin är Volvos legendariska B20-motor.

Vi som åkte iväg i Öbergs gamla "musöppnare" var jag, vid denna tid alltid kallad "Skåne" (jag minns fortfarande exakt vad jag hade på mig; gubbkeps från Wigéns, "worker pants" från Levis, grova skyddskor, blå skjorta och orangea hängslen med Musse Pigg på), den långhårige esteten Börje (kvällens nyktre chaufför), i nyktert tillstånd en ytterst pacifistisk och god människa.

Den alltid kepsprydde, vänlige och unike fingerkroksmästaren Öberg var givetvis med (Öberg ska enligt uppgift inte ha sett havet förrän i vuxen ålder. Då var han i Piteå, och gick och satte sig med en öl vid Östersjöns strand. Där blickade han ut över havet och konstaterade lugnt; "Fan, man si ju int' anner sia". Vid ett annat tillfälle då Öberg var liten, satt hans mamma i köket och påkallade pappans uppmärksamhet angående en Ripa, som naturskönt landat i Björken strax utanför köksfönstret. Plötsligt då föräldrarna stod och beundrade den vackra fågeln, löstes den under ett öronbedövande dån upp i molekyler, och försvann i ett moln av blodstänk och fjädrar. Gossen Öberg hade nämligen också uppmärksammat Ripan och då tagit fram sin pappas hagelgevär. Beväpnad med detta hade han sedan smugit ut på balkongen alldeles ovanför köksfönstret, och från bara ett par meters håll fått in en fullträff på det intet ont anande djuret. Pappan sa inget om det; Öberg hade ju bara gjort som han själv lärt honom, om än på lite för nära håll).

Sen hade vi den gigantiske Sune (Sune är den lugne, snälle och tyste norrlänningen personifierad. Han hade trots att han sällan eller aldrig satte sin fot på gymmet, en kropp som en olympisk tiokampare. En gång hade han sex med en tjej från Arjeplog på en parkbänk i Skellefteå. Först hade hon gått förbi honom och nonchalerat honom när han hälsade, men då slet han av sig tröjan och skrek "ÖH!", varpå hon gick tillbaka och hade sex med honom).

Den siste Adakbon i bilen var Andreas, en obrottsligt lojal människa som aldrig backar. Om jag någonsin får i uppdrag att bege mig till helvetet och erövra djävulens underkläder, är han mycket troligt killen jag skulle välja att ta med. Han är dock så svag under sin penis makt, att om jag hade en flickvän av lösaktig karaktär så är han kanske den sista jag skulle lämna henne obevakad med. Å andra sidan gillar jag honom så mycket att jag lätt hade unnat honom det. Han är killen som en gång slängde ut mig ur en körande Mercedes, då jag hånglade med tjejen han ville ha. Jag bara låg kvar och asgravade på marken, eftersom det var ett så fullständigt underbart tilltag, och så typiskt honom.  

Med oss hade vi även Poppe, en särdeles genuin kille från Åmsele (Juha Valjakkala-morden, ni vet) som gick i Andreas klass.

Poppe hade nys om en fest i den lilla byn Hjuken, belägen vid sjön vid samma namn. "Festen" var en trevlig grillning vid en grusplan, där vi bekantade oss med två kvinnor; en brunett och en vacker kortklippt blondin, iförd vinröd skinnjacka.

Plötsligt kom en fantasifullt lackad folkvagnsbuss körandes, och stannade på grusplanen. Killarna som kom ut ur bilen föreföll vara "hopparjävlar" (vilket var vad vi kollektivt benämde skatare, hip-hopare och snowboardåkare, kort sagt alla med för stora byxor) och började genast bete sig otrevligt.

En av killarna började terrorisera Andreas angående hans sätt att bära kepsen (på sned med skarpt stukad skärm), varpå Sune tog tag i killen, tryckte in honom i sidan på bussen, och lyfte upp honom så han hängde med hakan mot Sunes ena underarm.

Detta undgick dock mig, eftersom jag stått och flirtat med den vackra och flera år äldre blondinen. Jag hoppade sedan in i bussen för att bekanta mig med killarna. "Tjena, fan vad cool folkabuss" hann jag säga, innan en av killarna knuffade ut mig så jag föll baklänges i en snödriva. Direkt hoppade jag upp igen, och replikerade med en fumlig högerkrok. Den träffade dock rätt bra, och killen retirerade. Glatt upphetsad av segern återgick jag då till flirtandet med blondinen, som var väldigt glad, trevlig och stöttande.

Samtidigt utspelade sig en scen som kommit att bli historisk; då Sune höll killen som varit dryg om Andreas keps, sprang en annan kille från bussen fram och slog till Sune bakifrån (alternativt från sidan, jag är osäker). Hans reaktion lät inte vänta på sig. Han sprang efter killen som slagit till honom, och jagade efter honom ut över en stor gräsmatta. Men efter honom släpade killen han lyft upp mot bussen; Sune höll hans ena ankel i ett järngrepp, och ville inte nödvändigtvis låta honom löpa bara för att han fått ett nytt mål i sikte.

Det var en fullständigt episk uppvisning av styrka och manlighet.

Nu har detta händelseförlopp som varade ganska länge, kortats av kraftigt p.g.a. sviktande minne. Men slutligen insåg hur som helst gänget i folkvagnsbussen att de inte hade någon chans. Jag vet inte om dom eller vi körde från platsen först, men vi hade fått korn på ett annat mål; vi skulle vidare till en villafest i Hällnäs, någon mil bort.

Då vi först anlände till huset, var allt frid och fröjd. Några undrade vilka vi kunde vara, men Poppe kände lite folk där så det var inga konstigheter. Vi minglade och var trevliga, och jag minns att det var väldigt mycket folk där. Jag skulle gissa att det rörde sig om ett fyrtiotal gäster. Enligt obekräftade uppgifter från fiendesidan kan det i slutändan ha rört sig om uppemot ett sextiotal, men den siffran får nog tas med en nypa salt. Men många var dom, och strax skulle det kännas som om de var flera hundra.

Plötsligt svängde den fantasifullt lackade folkvagnsbussen in på uppfarten, och ett ilsket gäng hoppare klev hastigt ur. De flög genast på oss, och vi förstod av alla de andra gästerna reaktioner på deras berättelse om vad vi gjort, att alla på platsen var bussgängets kompisar.

Plötsligt hade vi ungefär vars 10 personer att tampas med, och som vi gjorde det! Sune röjde som bara han kan, Öberg försökte med diplomati, Poppe sparkade av revben, Andreas gick bärsärk och stackars Börje försökte förtvivlat att få oss alla att sluta. Vi var nu splittrade, och hade alla varsitt gäng att handskas med. Nu upptäckte jag vad Jan Guillou mycket korrekt beskrivit i "Ondskan"; om man konfronterar någon rakt framifrån, med självsäkerhet, fast blick och förefaller fullständigt vansinnig och tokig, så kommer ingen, såvida han inte är extremt självsäker och tränad, att vilja slåss mot en.

Jag hade en ring av ilskna människor runt mig, och jag var stenhög på adrenalin. Jag provocerade dom, tryckte dom hårt i bröstkorgarna med fingrarna, skrek och hånade dom. Ömsom svor jag, ömsom skrattade jag åt dom. Men under hela vår vistelse i Hällnäs utdelade jag inte ett enda slag. Det fanns helt enkelt ingen som vågade vara den förste att hoppa på mig, och jag gör aldrig något innan någon annan gör det.

Jag var bara en liten tjock full Skåning i gubbkeps och Musse Pigg-hängslen, men alla verkade rädda för mig. "Den där jävla skåningen var ju fullständigt jävla galen" har det sagts efteråt. Och det är ju bra. Jag förefaller ju hellre knäpp, än slår någon i skallen och riskerar förstöra bådas liv.

Flera incidenter inträffade. Folk vandaliserade Öbergs Volvo, och plötsligt hade någon dragit kniv mot oss. Men Andreas tog fram Volvons fälgkors, i hans händer ett mäktigare vapen än Excalibur, och slog den ur händerna på knivmannen. Tomten och gatan utanför påminde mer om en krigszon än en hyfsat civiliserad by i Västerbotten. Plötsligt gick ryktet att polisen var på väg, och Börje lyckades med storverket att få in oss alla i bilen. Utanför tornade pöbeln upp sig, hoppade upp på bilen och gungade den. Det såg ut som när någon diktator försöker undfly folkmassans vrede på film.

Vi upptäckte att någon tagit sig in i bilen och brutit av stereons front på mitten, men tillsammans med lite blessyrer på Poppe och en del kosmetiskt skadegörelse på bilen, så var det ju lindriga förluster.

Lyckliga och uppjagade över vår monumentala seger trots otroliga odds, åkte vi hem till någons hus där brunetten och den vackra blondinen vi tidigare träffat gjort smörgåsar åt oss.

Upphetsat svor jag med munnen full av polarkaka och hushållsost, att jag minsann skulle äta upp varenda en av de där hopparna. Alla skrattade åt det storvulna skånska raljerandet.

Bäst just nu: Att jag äntligen fick skrivit det här inlägget.

Sämst just nu: Mitt tillstånd efter fyra dagars festival.

Nu har det gått skitlänge sen förra inlägget, vilket kompenserats med ganska klen uppdatering på min mobila blogg.

Nu har jag däremot en speciell agenda i mitt skrivande, som länge pockat på att tas itu med. Det slog mig nyss på frukosten som intogs på farsans hotell, då jag kontemplerade gårdagen; den fjärde dagen av dryckenskap tillsammans med Olefin och hennes vän (kollega och killpolare, inte som "Pekka Heino med 'vän'") Fredrik (Fredrik är en person så gedigen och förträfflig att han och hans upptåg kommer att föräras ett alldeles eget inlägg här, då jag fått tillbörlig sömn och vila).

Gårdagskvällen var väldigt lugn, och spenderades huvudsakligen med att berätta självupplevda historier ur våra liv.

Här kommer jag till ovan nämnda agenda. Av någon outgrundlig anledning har jag av naturen begåvats med ett väldigt bra minne, som tillåter mig att med stor detaljrikedom återberätta händelser som utspelat sig för många år sedan. Inte sällan upplever jag att historierna mottas med skepsis, av de som lyssnar och finner berättelserna för otroliga för att vara sanna. 

En sådan är berättelsen om det stora "hopparslagsmålet" i Hällnäs utanför Vindeln i Västerbotten. Jag berättade igår historien om hur jag efter överfall från åtskilliga medelålders ordningsvakter, som späd 17-åring hemforslats av tvenne grisar, och med djupa märken efter handfängsel tvingats förklara för fadern om vad som hänt. Efter denna förtäljdes alltså historien om det stora "hopparslagsmålet", vilken är ett epos så till bredden fyllt av hjältemod, hopplösa odds, brutna revben och fälgkors, att den låter smått otrolig. 

I skrivandets stund har jag inget minne av att den någonsin tidigare skildrats här, men nu är det dags. Nästa inlägg kommer helt och hållet att enbart skildra denna händelse, som jag tidigare undvikit att nedteckna då den lätt kan uppfattas som självförhärligande och våldsglorifierande.

Trots risken att Münchausenstämplas, känner jag nu att det är dags att den berättas på bloggen.

Var nyss och såg "Public Enemies" med Elsa och hennes polare Annso. Den var bra! Mycket mäktigt ratata med Thompson's legendariska grovkalibriga k-pist, även kallad "Chicago typewrighter". Skön scen när Johnny Depp och Christian Bale (uuuuunderbara skådespelare, kanske de bästa nu levande, undantaget Clint) står på varsin sida om fängelsegallret och filosoferar kring vad som håller en vaken om nätterna. Johnny menar att det som håller Christian vaken är blickarna på de döende han skjutit i tjänsten, men när Christian frågar "and what keeps you up at night?" så svarar Johnny: "Coffee".

Om ni nu inte fattar att ni måste se den här filmen, så berättar jag det för er! Förstått? 

Förresten var det ett något vanskligt biobesök, eftersom jag under dagen inmundigat åtskilliga tallrikar delikat gryta, baserad mestadels på lök och köttfärs. Det var inte lätt att under drygt två timmar ständigt behöva kväsa den ena närapå övermäktiga brölmöken efter den andra. Hade jag släppt ut alla de kuvade fjärtarna över en öppen låga hade jag förmodligen farit till väders, och dykt upp som ett snabbt UFO på radarn borta på flygflottiljen. 

När jag kom ut efter filmen var det mörkt, vilket Elsa tyckte var mysigt. Jag blir bara bedrövad; snart är det 11 månader vinter igen, och jag har inte ens ett par skidor att inte kunna åka på. Jag hade dessutom tänkt lämna Tilde i stan och åka på Elvira hem, men jag ser ju för fan inte eventuella hinder när det är såhär. Jag måste tjacka en ficklampa! En riktig, inte den där moderna diodskiten med sitt blekfisiga låtsasljus. Vem kom på att dioder var så jävla bra? Det pågår en konspiration för att ödelägga mitt goda humör!

Nä, nu ids jag inte blogga mer för i afton. Ni kollar väl förresten "Higges Mobila" lite då och då? Där dyker det upp lite nytt skräp titt som tätt.

Sandra: Jo, visst har Stockholm sidor jag verkligen gillar också. Kroglivet, restaurangerna, o.s.v. Men sånt som stör mig är t.ex. att folk som flyttar dit förändras, och börjar springa efter bussar som ändå går var sjätte minut. Eller att det skrivs krönikor som handlar om hur illa det ser ut när folk går i shorts i stan. Bara en sån sak får mig att vilja åka ner och marschera ut och in i Östermalmshallen i Speedos med halva pungen utpulad.

Ja, det är egentligen bara ett nonsensproblem, uppfunnet i mitt eget huvud. Lyckligtvis går det att döva med jästa drycker och lösaktiga fruntimmer. Tack för tanken iaf, du är en hyvens läsare. Hade alla andra båtflyktingar dom släpper in i Stockholm från Gotland varit lika fina människor, så hade jag nog kunnat trivas där. 

Anneli: Jag kan komma ner på plundringståg, och då ska jag plundra, besudla och härja, gå i shorts och skorra högt och vulgärt på R:en i alla ord.

Olefin: J. Edgar Hoover var chef för FBI i hela 48 år, från 1924 till sin död 1972. Hade jag berättat det för dig live hade du nog börjat flacka med blicken och kolla på klockan. Men det gör inget, jag saknar dig också jallefall.

Bäst just nu: Värma på lite av den där grytan och titta på nåt skojigt.

Bäst just nu2: Samtliga säsonger av "Kenny vs. Spenny"  på väg hem. Den största komik som mänskligheten någonsin producerat!

Sämst just nu: "Rötmånaden". Jag är lite besviken på den, för om man ska tro 40-talisterna och blajmedia angående den där gamla fåniga myten, så borde jag haft kallbrand i armbägen vid det här laget. Men den läker så fint så.
 

Tillägnad alla de modiga kvinnor och män, som i historiens gryning experimenterade med jästa drycker och frukter, och som med sin upptäckt välsignat mig med en lika belönande som straffande musa; bakfyllan.

Dessutom tack till alla de familjemedlemmar, vänner och ovänner, myndigheter, hundar och hierarkiskt därunder placerade livsformer, som genom livet präglat mig och som på gott och ont och därmed format mig till den jag är idag.


Jag föddes på natten den 21 Juni 1979. Modern har berättat att det tog 20 timmar och påstod att jag fick dras ut med sugklocka. “Det är som den där vi använder när det är stopp i avloppet. En sån satte dom fast på din skalle och drog ut dig”. Det verkade ju inte riktigt klokt, tyckte jag. Satte dom något som varit i toastolen på mitt huvud? Och kunde den verkligen sluta tätt över håret? Lyckligtvis insåg jag senare att det var en speciell slags proppsugare, enbart för bebisar. Men vart kom jag ut då? Det kunde jag för mitt liv inte begripa. Där fanns ju liksom inget där jag skulle kunna ha kommit ut, såvitt jag kunde se. Bara en för denna tid normal könsbehåring. Eller som jag uttryckte det en gång när jag kom in i mina föräldrars sovrum, och med ett barns nyfikenhet iakttog morsan som hade sparkat av sig och sov naken; “Jag tycker att det liknar ju nästan ett fågelbo”.

Något tid efter förlossningen, gissningsvis 1981, upplevde jag vad som kom att bli mitt första minne. Jag befann mig på den tjocka blå heltäckningsmattan i mina föräldrars vardagsrum, endast iförd blöja. Jag satt vid morsans brudkista som stod placerad under vardagsrumsfönstret, när hon plötsligt kom och tog av mig blöjan för att lufta min vid denna tid lilla rumpa. Strax därpå fann jag det tydligen lämpligt att bajsa på den blåa heltäckningsmattan. Jag minns inte mängd eller konsistens, men även om man hade kunnat plocka upp avföringen (eller “bajstållen” som man säger i den delen av Skåne; en tålle, flera tållar, den tållen, ja ni fattar) med en bajspåse, så var någon sådan i vilket fall som helst inte uppfunnen.

Huset vi bodde i, låg i den lilla byn Stidsvig i nordvästra Skåne. Det var falurött och låg med sina två våningar och källare, i hörnet av Stidsvigsvägen och Fäladsvägen. Tomten var stor, och på framsidan som vette mot Stidsvigsvägen hade Fadern placerat en enorm stenbumling som såg ut att vara hämtad från någon gammal John Bauer-målning. Den flankerades av två Krypenar, en vanlig En, någon Silvergran och en rad Rhododendronbuskar. Gräsmattan bestod mest av tjock mossa, vilket jag tyckte var väldigt mysigt. Jag förstår än idag inte vissa människors fientliga inställning till detta med mossa i gräsmattan.

En stor del av denna gräsmatta överskuggades (därav mossan) av en stor Ek, på omkring 3-400 år. En nästan lika stor Ek stod på baksidan, och under den stod vanligen farsans traktor; en gammal blå “Fordson Major Super”, med lokalproducerad “Klippan-hytt”. “Majoren” var trimmad och gjorde nästan 50 km/h. Baksidan kallades för övrigt “Hålan”, eftersom den var uppgrävd och ful. På sin högra sida från huset sett, så gränsade “Hålan” mot en lummig lövskogsbacke. Den bortre sidan gränsade mot en plätt trädbevuxen surmark, och som tomtavskiljare mot grannhuset på vänster sida växte en enorm Syrenhäck med vita, rosa och lila Syrener om vartannat.

Inte länge efter bajsincidenten, så rev farsan förresten ut den där tjocka blå heltäckningsmattan. Att jag degraderat den till avträde, blev så att säga droppen. Vid den här tiden rev man även ut tusentals andra heltäckningsmattor i hela landet, eftersom de började kopplas till allergier och annat elände. Till min förtjusning blottlades vid mattömsningen en otäck brunrutig linoleummatta, som var hård och lätt att cykla på med den lilla trehjuliga Fordtraktor (den var blå, så jag förutsatte att det var en Ford precis som faderns), som jag vid tidpunkten förfogade över. Jag kunde på det nygamla golvet lätt komma upp i ansenliga hastigheter på den lilla tingesten, men var dessvärre inte alltid så bra på att svänga undan. Detta resulterade i att jag inte sällan krockade med möbler och dylikt. Detta väckte ofta faderns vrede, vilken förvisso aldrig befanns på mer än ett oljuds avstånd.

Till slut fick jag ett ultimatum; om jag inte slutade köra in i saker, skulle min tramptraktor åka ner i källaren. Jag slutade inte, och min lilla blå traktor fick följdaktligen en flygtur nerför källartrappan. Den överlevde inte fallet. Inte länge därefter tvangs denne leksaks-Fritzl i faderskostym, utav sitt dåliga samvete att ta med mig till Hellbergs i Mörarp. Det var en affär som sålde lantbruksmaskiner, och som hade specialiserat sig på “John Deere”; traktorernas "Rolls-Royce". Där köpte han en ny tramptraktor åt mig, en fullständigt formidabel maskin. Det var en mer eller mindre skalenlig modell av en "John Deere 3340", komplett med vikter i fronten och låsbult i draget. Jag kan på rak arm inte säga om jag till skrivandets stund älskat något materiellt ting så mycket som den där traktorn."

Elin: Fy fan vad elakt sagt! Men förvisso kul, och kanske just vad jag förtjänar.

Gammal elev: Ja, fast du ska nog inte ha så höga förväntningar. Garvade du åt något i den här texten?

Bäst just nu: Olefin, som är mycket bättre på att lyssna när man är bedrövad än när man har något man tycker är intressant att berätta.

Bäst just nu2: Leif G.W. Perssons "Goltuppen" med Thorsten Flinck, som jag  införskaffat på dvd.

Sämst just nu: Att jakten på min musa riskerar att bromsa in viktförlusten.

Jag vet inte hur jag framstår i den här bloggen. Säkert gnällig, fast det är ju en del av grejen. Jag menar om jag framstår som glad eller deppig till karaktären? För jag är ofta glad, men ibland har jag ena jävla svackor. Som idag.

Idag vill jag bara komma bort ifrån mig själv, på vilket sätt som helst. Hade det inte varit så pinsamt att bli hittad naken, fet och luden i en stökig lägenhet, så hade jag gärna halkat i badkaret och brutit nacken. Så känns det idag.

Ibland önskar jag att jag hade en mer anonym blogg, där jag kunde gräva ur mig det som är fel. Jag skulle gärna presentera problemet som jag ser det, och här litterärt vältra mig i all dess eländighet. Men det kan jag inte. Men det är ett problem som det känns som jag inte kommer ur. Jag trodde det var borta nyss, men så var det alltså inte.

Det är kanske en bra grej; att jag kan sätta fingret på ett specifikt problem, så det inte bara är gammal lönlös surdepp som egentligen inte beror på något. Fast det är ju ingen vits att kunna identifiera ett problem, om det inte har någon genomförbar lösning. Visst, flytta utsocknes och börja om på ny kula. Fast det vill jag inte. Nu låter det som om jag har en spelskuld till någon som inte har några vokaler i förnamnet, men så dramatiskt är det inte. Det är bara ett själstärande problem, som inte bär på någon fysisk risk.

Desperat efter att försöka få bort den mentala tumören, så messade jag Olefin och bad henne ringa när hon vaknat i morse, vilket hon gjorde. Sen gnällde jag och svor och älte, tills jag nästan fick ont i halsen.

Här är ett ihopsatt litet utdrag. Världsmästerskap i gnäll, kan man säga. Rätt underhållande i text, tror jag. Det kommer förresten låta som om problemet är att jag inte får napp, eller att jag är ful, men det är det inte. Texten är en liten utsvävning från det reella problemet, så ni förstår det.

Jag: Men det är ju för fan helt sjukt! Kan inte du berätta vad som är fel? Vad som helst? Är det den här jävla näsan? Är det den? Det är det säkert, jag har aldrig gillat den här näsjävelen! Är det en grisnäsa eller en potatisnäsa? Den går ju för helvete inte ens att specificera!
Olefin: Nää, jag har inte ens tänkt på din näsa.
Jag: Men vad i helvte är det då? Är det säkert att jag inte luktar konstigt?
Olefin: Nej, det gör du inte...
Jag: Men vad faaan då? Och så den här lyhörda jävla lägenheten, nu ligger säkert grannarna och skrattar sig harmynta åt det här också, de jävlarna! Jag vet nog fan vad de vill göra med hundarna här i kvarteret, jävla vietnameser! Äh... vilket skit. Det är inte lönt längre, det tjänar ingenting till, det här jävla skitet.
Olefin: Vad menar du nu?
Jag: Ja, det här jävla skitlivet, det kunde få ta slut nu!
Olefin: Mäh, den inställningen kan du ju inte ha!
Jag: Varför inte? Om jag dog skulle ju ändå inte märkas, "Jaha, den där fan lämnade ingenting värt efter sig" kommer man bara att säga, sen är jag glömd till nästa dag. "Han var så jävla dålig" kommer det att stå på gravstenen!
Olefin: Nää, så är det ju inte, är du knäpp?
Jag: Jo! Det måste det ju vara!
Olefin: Men du har ju haft mer sex än jag på sista tiden, du fick ju till en trekant och...
Jag: Jojojo, men det där är ju inte värt något nu, vafan! Jag duger ju inte till mer sen!
Olefin: Jo, det gör du visst.
Jag: Äh! Nä fyfan!
Olefin: Du är förmodligen den snällaste människan jag känner och...
Jag: Aah fyfan, inte med "snäll" igen, sicket skit! "Du är för snäll Pontus", å vafan ska jag göra åt det då? Åh fyfan i helvetet!
Olefin: Ja men...
Jag: Vad fan ska jag göra med "snäll"? Jag kan ju inte vara någon annan!?
Olefin: Men du kanske...
Jag: Förresten så funkar det där inte heller, när du säger det. Om du säger nåt bra om mig, det är ju som om ens morsa säger att man ser bra ut, det funkar ju inte, det kan man ju för fan inte använda i verkliga livet!
Olefin: Ja men...
Jag: Äh, man kanske skulle börja knarka, det finns ju kvar att göra.
Olefin: Ja, för knark löser ju problem för folk?
Jag: Ja, när man är stenad iaf! Eller man kanske skulle flytta... nä...
Olefin: Du måste komma ner hit, jag har jättemysigt i min nya lägenhet!
Jag: Stockholm... fyfan...
Olefin: Ja, här finns nån för alla!
Jag: Massa jävla knäppgökar.
Olefin: Ja, men de är lätträknade, det finns allt här!
Jag: Massa miljöskadade jävlar, innanför tullarna tror de ju att det ränner isbjörnar i Säffle!
Olefin: Ja, men de är ju inte så många...
Jag: Jag önskar jag var bög. Dom har det fan sweet, inga konstigheter!
Olefin: Ja, men du kanske skulle prova?
Jag: Äh...nä, det är inte lönt. De har ju inga lökar... och ingen klitoris. Jag vill ha tuttar och klitoris!

Och sådär lät det i någon timme. Förresten vill jag bara tillägga att jag tycker om Vietnameserna, till och med den lilla tjocka ungen som räcker tunga åt mig. Den har humor, och skrattar när jag räcker tunga tillbaka åt den.

Nu blev jag på bra humör igen av att läsa mitt gnäll, så nu ska jag göra nåt annat. Idag ska jag försöka skriva första kapitlet i boken om mitt liv. Ni får läsa vad jag fått ihop sen, om ni vill. Det här är det fina med bakfyllan, min rika musa!

Kanske jag dricker hela semestern, så jag blir konstant bakis och kan skriva färdigt boken på två veckor?

Elin: Tilltagande mörker varslar om vinter. Jag hatar snö, jag hatar den, jag hatar den, jag hatar den. Och du vet lika väl som jag att vintrarna här uppe är elva jävla månader.

Varför vill du förresten ha en gud med kagge, ryamatta på bröstet, flottigt backslick, konstant rötjutsberusning, guldlänk, som har en fallenhet för korruption, är nöjd med att bo i ett land som inte ens har lyckats konstruera en adekvat sophämtning och som blir arg när er dotter dejtar en ickegrek? Vad ska du med en sån trist rasist? HAHAHA!

Sämst just nu: T-9, som envisas att föreslå "tv3", "tära" och "deo", istället för "ute", "vara" och "den". Jag skriver aldrig de där jävla orden, så varför i helvete föreslår den dom då? Jag hatar T-9, jag hatar det, jag hatar det, jag hatar det!!!!!!

Bäst just nu: Att Johnny Skan, mannen utan fruktan, tog sig hem på Elvira i natt med en jävla fart, utan att vurpa. Hur fan är det ens möjligt? "Droga för att våga"?

Nu har jag en hel del rekreationstid framför mig. Nästa arbetsperiod är jag ledig, så nu har jag 15 vilodagar föröver. Allt jag lagt på mig p.g.a. "Rockbåten", födelsedagsfestande och sommarexcesser har jag jobbat bort igen, så som det var planerat innan sommaren. Med mycket brädåkning och grillad kossa så kan nog mitt delmål på 30 tappade kilon innan den 1 september vara säkrat.

Först ska jag dock ta mig igenom nästa helg, som kommer att tära svårt på kraftreserven. Olefin kommer upp för "Lulekalaset", och det ska festas i dagarna tre. Jag funderar på en liten bartömning här hemma, och det går rykten om kräftfest annorstädes.

Just i skrivandets stund är jag dock ganska passiv. Jag kan ännu inte stödja på vänsterarmen ordentligt efter vurpan med Elvira i fredags natt, och knäet är lite ömt ännu. Dessutom blev jag sugen på att hugga ved igår, så jag bad om att få angripa en kubik rejäla granklabbar med stora klyvyxan efter avslutad arbetsdag. Det fick jag, såväl som träningsvärk överallt, och blåsor i mina släta fina kontoristhandflator. Ynkedom!

Det gav dock mersmak, så om någon i luletrakten vill ha lite ved huggen så jag får motion och manligare hud i händerna, så skriv det i kommentarsfältet.

Roligare än så här blir nog inte detta inlägg, men nu har jag iaf annonserat min återkomst.

Road läsare: Jodå, det kommer mera gallspyende inom kort, oberoende av kommentarer.

Bäst just nu: Lite "inför lulekalaset"-bibbande imorrn med Elsa, och utflykt till Pite.

Sämst just nu: Nätterna har blivit märkbart mörkare.

Vissa saker i dagens läge gör mig desillusionerad och eller arg. En sådan sak är förtvinandet av den svenska humorscenen. Killinggänget verkar av någon outgrundlig anledning ha förklarat sig passé och givit upp efter storverket "Fyra nyanser av brunt". Robert Gustafsson har hemfallit åt parodi på dansband, vilket i sig är en fullkomlig omöjlighet, eftersom de riktiga dansbanden i alla tider redan överträffat allt vad fantasin kan framställa i fulkulturell vedervärdighet.



Hur gör man parodi på ett gäng, av vilka man knappt ens kan könsbestämma hälften? Killen(?) i mitten ser ju ut som resultatet efter en gangbang med Inga Gill och ett gäng låtsas-elvisar.

Jag köpte boken "Svenska Dansband" på Åhléns i vintras, och höll knappt på att kunna ta mig till kassan efter att ha tittat igenom den. Dubbelvikt, knappt i stånd att ens hålla kontroll på mina kroppsvätskor, kämpade jag för att inte falla ihop på golvet och pissa ner mig i kraftiga skrattkonvulsioner. Jag garvade så okontrollerat att jag började dräggla. Faktum är, att istället för ett riktigt skratt kunde jag bara låta "ÄÄH-ÄH.... HUUUU-ÄÄÄH ÄÄH", för jag fick liksom inte luft. 

Det går inte att parodisera något sådant. Däremot gjorde Gustafsson med "Roland" en suverän parodi på ett stereotypt dansbandsfan i "Torsk på Talinn", för fansen funkar att göra parodi på (Samme harmynte "Roland" har nu alltså fått ett eget dansband att turnera med, och efter vad jag kunde bedöma av prestationen i "Allsång på skansen", så håller det inte. Förhoppningsvis har jag dock kanske fel. Kanske berodde den låga nivån på Anders Lundins närvaro, och att skämten hade tagits fram för att även lyckas roa alla 40-talisterna i publiken).

Det är även där han är som bäst, under Johan Rheborgs regi och tillsammans med de andra i Killinggänget. Ständigt intjatad i "Allsång på Skansen" och alla jävla idrottsgalor (som bara går ut på att låta journalister tävla om vem som får upp tungan längst upp i röven på Zlatan) tappar han storheten, och folk tröttnar. Det är jävligt synd, för ingen har gjort humor som Killinggänget.

Överlag kan man idag klart se en tydlig kvalitetsänkning, där det som är bra får stå tillbaka för det som är medelmåttigt. Varför har t.ex. "Parlamentet" fått ältas i 12 säsonger (eller hur många det nu är), medan "Detta har hänt" bara gjordes 96-98? Varför har man gömt undan Erik Blix på radio P1 (där han visserligen gör stor humor med "Public Service")? Varför minns ingen "Helt apropå", medan "Hey Baberiba" verkar gå hem överallt?

Faller kvalitetshumor på samma grej som demokratin; nämligen att folk är för jävla dumma för att fatta vad som är bra? Eller är det bara TV4s fel, som envisas med att ta fram sån där skit och låta det sändas år ut och år in?

Kan någon t.ex. förklara varför i helvete Peter Magnusson får sånt utrymme i media? Fullständigt talanglös levererar han samma jävla pajasöverspel hela tiden.  Och Johan Glans? Killen som gett nervösa spasmer och handsvetten ett ansikte, och som bara tjejer skrattar åt. Månne av samma mystiska anledning som de skrattar åt "Nemi", som suger röv.

Kanske är jag orättvis nu, visst kan Glans plocka poänger ibland. Kanske färgas min åsikt av att jag ännu har i färskt minne hur han stod och skakade inför en tyst publik i Malmö och misslyckades med tafatta skämt, likt ett sängvätande mobboffer på roliga timmen, som vet att han kommer få stryk på rasten.

Dessutom tycker jag inte "Hipp hipp" funkade alls som film ("Morgan Pålsson" ni vet). I den skrattade jag ungefär 1,5 gång. Däremot tycker jag "Itzhaks Julevangelium" är alldeles förträffligt. Märkligt.

Nu ids jag inte älta det här mer, nu ska jag sova.

Imorrn sticker jag förresten och jobbar fem dagar i glesbygden, så då får ni som vill läsa "Higges mobila" istället för den här rakbladsvasst kritiserande überbloggen.

Bäst just nu: Vädret som var idag.

Sämst just nu: Jag brände mig i solen då jag var ute i skärgården med Fanjunkaren och en gammal kollega till honom. Nu ser jag ut som jultomten med kläder på, utan att ha nägra kläder på mig; Svullen, röd och skäggig. Men Olefin sa åt mig att åka och köpa nån smörja som visst skulle lindra, så det gjorde jag, och den funkade. "Lotion", sånt som dom alltid måste ha när de ska runka i amerikanska komedier, eftersom de berövas sin förhud där borta.

Det är den största nackdelen med USA. Inte sjukvården, inte de korrupta politikerna eller den bakåtsträvande industrin, nej; De tycker det är äckligt att inte vara omskuren. Men det kanske blir så när man inte tror på evolutionen. Förbannad gör det mig hursomhelst, eftersom det egentliga syftet med att stjäla friska, ickejudiska gossebebisars förhud, är att hindra dessa individer från att leka med sig själva då de blir äldre. Men detta problem löser man alltså med "Lotion".

Icke desto mindre gör det mig riktigt sur. Ja, riktigt jävla skitarg, faktiskt. Man ska ju aldrig slå kvinnor, hörrni. Fast om ni nånsin träffar på en som ifrågasätter er förhud så gäller inte det, ta då istället något hårt och ge henne en fet smäll, rakt över truten. Alternativt; leta upp ett gäng östafrikanska kärringar som jobbar med att stympa småflickor med lortiga glasskärvor, och lämna över henne till dom. Så ska vi se hur jävla kul det är med omskärelse!

Ikväll satt jag hemma hos Fanjunkaren och Gullan och drack en starköl för att få en anledning att låta Tilde stå, och istället sparka hem på Elvira . Jag gick en omväg för att komma igenom bostadsområdet "Knöppelåsen" där jag spanat in en fin backe på en lågtrafikerad villagata. Arrogant nog har jag ännu inte lagt ner någon energi på att lära mig bromsa, vilket jag skräckslaget började ångra i slutet av den fina backen. Ty på en gräsplätt jämte vägen stod en grävmaskin parkerad, och till min förskräckelse upptäckte jag plötsligt varför; man hade grävt bort tre meter asfalt mitt i min planerade färdrutt, och det fanns ingen väg förbi.

Med Billy Idol's "Dancing with myself" i öronsnäckorna, sa jag "Wääääh" med en ledsen min, och satte vänsterhälen (jag är en s.k. "Goofy rider", vilket är lite ovanligt och innebär att jag sparkar med vänsterfoten och står med högerfoten främst) i gatan. Jag kände dock att det skulle skita sig, så jag beslöt kvickt att hoppa av helt för att inte riskera att landa i stenskravlet framme i hålet. Trist nog gjorde väl Elvira närmare 30 knyck, så jag gjorde ett par rekorderliga volter mot den oförlåtande gatan. 



Lyckligtvis blev det bara ett "sommarben" och en illa blodig armbåge, samt ett hål i höger handflata. Dessvärre innebar det väl till slut döden för mina förvisso urkrympta, men högt älskade "Akademiks"-shorts. Ett stort hål blev det även i min "Galvin Green"-jacka när armbågen slog i också. Det är ganska intressant, för just den jackan hade jag en ödesdiger natt för 5 år sedan då jag somnade på min cykel, krockade med en Ford Mondeo och flög av och krossade samma armbåge. Så i ärmen jämte det nya hålet, finns det redan ett gammalt. 

iPoden klarade sig dock, och spelade glatt vidare. Svärande sparkade jag bittert vidare, och terapiåkte så fort jag kunde i alla backar, och ner i mörkret under alla viadukter som fanns kvar i färdrutten.

Jag ska nog bränna den där jävla jackan, för den för uppenbarligen otur med sig. Och så ska jag lära mig bromsa... Verkligen lära mig bromsa.

Moar: Nåja, var det inte du som skyllde alla belgare för att vara perversa? Vilket jag väl iofs kan hålla med om.

Bäst just nu: Inga frakturer. Fast högertummen känns jävligt mysko.

Sämst just nu: Min snuskiga armbåge. 
 

Eftersom jag under sommaren är borta flera dagar och arbetar långt ovanför polcirkeln där mobilt internet helt enkelt inte finns, så har jag beslutat att skaffa en andra blogg, som ska finnas parallellt med den här.

Orsaken är att eftersom jag är en synnerligen nervklen och tålamodsfattig människa då det kommer till datorer o.dyl, så har jag inte lärt mig att uppdatera denna blogg med mobilen.

Blogg.se har helt enkelt inte gjort det tillräckligt lätt för mig.

Istället lät jag min mobil skapa en egen blogg på blogspot.com; en blogg som jag kommer att uppdatera med mobilen då jag inte har tillgång till internet, eller då jag kommer på något hysteriskt kul som jag genast vill skriva.

Tyvärr så är denna blogg jätteful, och heter "My mobile blog" eftersom jag inte vet hur jag kommer åt att administrera den med datorn. Men detta försöker jag ta reda på, för att kunna snygga till det hela. För skojs skull tänkte jag visa mitt desperata inlägg på ett it-forum för er.

"HJÄLP! Claimtoken till Blogspot mobilblogg?

---

Jag måste få hjälp innan jag tar mobilen och brutalmördar min laptop med den, så båda krossas till kiselskit. Hoppas jag hamnat någorlunda rätt...

Jag lät mobilen (sony ericsson W302) skapa en blogg genom att bara skicka ett MMS till obefintlig blogg. Därefter kom ett SMS som lyder "Gå till den här sidan med hjälp av datorn om du vill redigera bloggen: Claimtoken (typ av lösenord):********* Bloggadress: http://www.bebop994.blogspot.com"

Problemet är, att när jag går till bebop994.blogspot.com, så finns där ingenstans att skriva in nåt "Claimtoken". Jag fattar inte hur jag ska kunna logga in för att sköta sidan.

Edit: När man trycker "logga in" så kommer man ju bara till bloggers inloggningsida, och där ber dom om användarnamn (e-mailadress) och lösenord. Inget "Claimtoken" alls. Är jag efterbliven, eller har dom gjort ett jävla skitsystem? AAAH!

Nån som vet?"

Så tills jag fått veta hur man administrerar mobilbloggen via datorn, så får ni finna er i att den heter "My mobile blog" och har adressen "digbut883.blogspot.com"

Så när ni kommer hit till "Higge Erövraren" och inte hittar ett nytt inlägg, så klicka bara på "Higges mobila" under "Länkar" här till höger, så kanske det finns ett färskt inlägg där.

Ja, jag är kanske lite av en idiot, men det här är väl en ok anpassning?

Ingvar: Du är bara ledsen för det finns ett pervo mindre i världen, vilket innebär att du tillhör en krympande skara. Hehe! Det där med Thåström tänker jag inte kommentera. Gillar man inte det han gjorde med "Ebba Grön" och "Imperiet", så är man en fåntratt. Är du en fåntratt, Ingvar?

Emma: Vi är nog många som delar samma uppfattning, men för att vara snälla låter vi fansen gnöla på ett tag. Men när det lagt sig lite så tänker jag gå runt och haspla ur mig skojiga sanningar till höger och vänster. Typ; "Björn Rosenström är ju bättre än Wacko Jacko nånsin var!". Sweeeet....

Elin: Jag skickade en SMS-fråga till Eniro innan, som löd "Är Elin i Higge Erövrarens kommentarsfält ett helgon?" och fick då svaret "Nej, hon är Babylons sköka!". Så jag vet inte... dom har ju haft fel förr, men ändå.

Sämst just nu: Att jag fått böka med den här skiten när jag skulle sova!

Bäst just nu: Att ni kan följa mig även i glesbygd nu.

Jag tittar på gamla avsnitt av "Grabbarna på Fagerhult" på "SVT Play". Det var ett jaktprogram som gick på SVT året 1990, och de som ledde det heter Jan Guillou, Pär Lorentzon och Leif G.W. Persson. Jag njuter, som alltid när han framträder i tv-rutan, i fulla drag av Leifs person och vokabulär. Han suckar och pustar, och säger om allt vilt som "Grabbarna" nedlagt, att det skjutits "på ett för övrigt mycket förtjänstfullt sätt". 

Det blev ett jävla liv i media när det här sändes, för "Grabbarna" retade gallfeber både på Jägarförbundet, Feministerna och naturmupparna. Underbart! Nyss handlade det om det eventuella snusförbud som man var rädd skulle följa med Sveriges inträde i EU (eller "EG" som man sa då) och Jan Guillou hade uppsökt det gamla otäcka skaftsladdret till socialminister Ingela Thalén, för att få klara besked. Hon tyckte snus var äckligt, slaskräpan! I samma inslag påpekade mysige moderaten Anders Björk att den lortiga sosseapans man jobbade med att göra reklam för cigarettjätten "Phillip Morris".  

Tv var nog lite roligare förr.

Nå, vidare.

Nu är det i media mest livat om Michael Jacksons hädangång. Folk gråter och tjuter, hans äckliga familj härjar runt i lösöret, och alla talar om att han var den störste artisten genom tiderna. För min del innebär det här ingenting. Jag hade nog sörjt Börje Ahlstedt eller en anonym ihjälsupen hemvärnsgubbe i Säffle lika mycket. Det jag däremot tycker är sorgligt med hela sagan M.J. är hans barndom, eller rättare sagt avsaknaden av den. Hans kräkmedel till föräldrar har skott sig och begått övergrepp under så vidriga former, att lönnmord på dessa sedan länge varit önskvärt.

Hans eventuella böjelser för unga gossar uttalar jag mig inte om, men musikaliskt sett så tycker jag han inte ens är värd en finne på Kurt Cobains eller Bruce Springsteens arsel. I en logisk och vettig värld skulle Springsteens album "Born in the USA" ha sålt mycket mer än Jacksons "Thriller".

Men det är bara min enkla åsikt. Korrekt visserligen.

Sandra: Glädjande att jag kan glädja dig en smula, och på Anders bekostnad dessutom.

Elin: Nja...

Sämst just nu: Den skrala sommarbudgeten.

Bäst just nu: Blomkålspuré. Det hade ni aldrig gissat, va?

Jag vet inte riktigt varför, men jag har kommit att börja avsky Anders Lundin. Jag skulle vilja drista mig till att säga, att han är helt jävla kass. Visst, han kanske är en reko snubbe, men att sätta honom i "Allsång på Skansen" är ju som att lägga bajs i Ärtsoppan. Allt blir ju förstört.

USCH! Fy fan vad han är dålig!

Här är några anledningar till varför jag tycker så här.

1. Dansen han gör till "Stockholm i mitt hjärta". Har ni sett när han låtsas röra om med armarna, då texten lyder "en blandning av sött, en blandning av salt, en blandning av sött och salt"? Han rör dom åt olika håll för sött och salt, och så pekar han med tummarna över axlarna. Fan vad det ser dumt ut!

2. Han släpar med sin kärring upp på scen. Hon har en fast roll som doa i bakgrundskören. Lite äckligt tycker jag; lite som Wahlgrensklanen hade gjort det, om dom kunnat. Försöker sko sig, liksom. Usch.

3. Han envisas med att sjunga sitt eget skit på scenen. Som sist jag såg, då satt han och pinade en stackars värnlös gitarr och sjöng något poänglöst förflosklat stycke skit, och under i bild stod "Text och musik: Anders Lundin". Ja det begrep jag väl, för det var så jävla dåligt!

"Men det gjorde ju Lasse Berghagen också" kanske ni påpekar då? Jaja, men han har ju för fan karisma. Killen har ju för fan vunnit schlagerfestivalen iförd blå sammetskavaj och Åsa Domeij-frisyr! Han har ju meriter! Anders Lundin har på sin höjd tidigare bara lyckats göra sitt skit hört när han kunnat nästla in det i nåt barnprogram.

4. Hans utseende. Vad är det för jävla idé att sätta ett ovårdat albanskt förbrytartryne på en programledare? Nej förresten, fel av mig. Vet ni vem han är lik? Och den här gången kan ni fan inte neka, som i fallet med bossen i "Bad Taste" och Idde Schultz!

 

Kolla! Endast skäggväxten förråder vem som är Anders, och vem som är det där anskrämliga trollet i "Rent hus".

HAHAHAHA!!!

Elsa: Kul, där snackar vi "farlig bukfetma". Såg ju ut som han "Taxi" som var med i "100 höjdare" med Filip och Fredrik.

Elin: Ja. Det är skönt att se att även ni kan luras till dumheter av era fortplantningsorgan.

Xrim: Det är lugnt. Jag behöver bara sluta ögonen för att höra rasslet från Ekarnas lövverk i vinden, känna doften av hav och varm tallskog ute i Klitterhus eller brandlukten från brända svenska flaggor i skolkorridorerna. 

Sämst just nu: Det mulna vädret.

Bäst just nu: Alla bra longboardbackar man hittar om man bara öppnar ögonen.