Fälthora 90
(Uppdaterat och förbättrat)
Förra inlägget var ju alldeles uppåt väggarna flummigt. Det ser ju ut som om jag fått bloggen kapad av Tomas Di Leva och Ernst Kirchsteiger. Det var ju inte bara underbart, jag fumlade omkull och slog i arslet mitt på Ringvägen också, ska ni veta. Nu känns det som om jag lekt rövkrok med Börje Salming. Vurpar jag igen och landar med samma ställe, så kommer jag nog nästan att gråta en skvätt.
Vidare!
När jag skummar aftonbajsetpunktse nu på morgonen, så läser jag om de australiensiska sjömännen som haft vadslagning om att ha sex med sina kvinnliga kollegor. Av någon anledning är det en "skandal". Lite märkligt varför det är en så stor grej.
Å andra sidan tycker jag att knulla inte hör hemma i det militära, soldater emellan. Visst, hittar man en frivillig civilist så är det väl en sak. Men kvinnliga militärer ska inte släppa till för kollegor. Nu ska iofs manliga militärer inte pocka på att få komma till heller, men i vissa fall är det manliga släktet ack så svagsint.
Om man som kvinna i en grupp där majoriteten är män, släpper till för en av dessa, så kommer de andra som inte fick något att ställa till elände. Vips så har kvinnan tappat all respekt och trovärdighet (tyvärr). Släpper hon till så gör hon bäst i att släppa till für alle.
Jag gjorde lumpen på den gamla goda tiden innan pornografi var förbjuden på regementena, och när det i fält fortfarande beordrades byggnation av s.k. runkbås med toarullehållare och tidningställ. I närskyddskompaniet fanns då tre tjejer; en rätt snygg blond tjej, en välsvarvad brunett som såg ut lite som en öststatsprostituerad, och en liten fet, otrevlig och vårtig tjej som mest påminde om ett kubikmeters grott-troll.
Det första brunetten gjorde i det militära, var att suga av en kille medan de andra på rummet tittade på. De andra fick dock inget. Blondinen hade sex med en flottist på ett bord, då hon åkte till Stockholm för att gå högvakten. Då hade hon ändå pojkvän hemma i Borås. Sånt går inte, och det skulle strax visa sig.
Någon gav tjejerna det lite fiffiga men elaka tillmälet "Fälthora 90". En "Fälthora" är egentligen en termos med lagom varma makaroner eller gröt, som används för att idka samlag med. "90" lade man till för att militärmateriell brukar uppkallas efter året den kommer ut. Då var det visserligen 1999, men våra uniformer var av modell "90".
Detta resulterade i att tjejerna gick och gnölade hos "Värnpliktsnytt", varpå det blev skandal och mittuppslag med bild och texten; "De kallar oss fälthora 90". På bilden poserade brunetten, blondinen och utav någon outgrundlig anledning det lilla tjocka grott-trollet (som ingen sörjde att inte ha sex med). Den sistnämnda var kanske avundsjuk på de andra, vad vet jag (efteråt fick jag veta att trollet var gravid, men det syntes aldrig under fetman. Det påstods att hon hade en kille, men jag tror hon inseminerade sig med innehållet i en upphittad uttjänt kondom, som hon funnit på järnvägspåren bakom "Bahnhof Bar", HAHAHA)?
Nu tycker jag att man inte ska säga såna där saker, oavsett vad en tjej hittat på. Men i det där fallet kan jag litegrann tycka att sådant läder kan sådan smörja ha.
Så jag kan iaf förstå att stämningen varit tryckt på den där australiensiska båten, även om det inte förtjänar status som världsskandal.
Vidare läser jag att F1-bossen Bernie Ecclestone hamnat i blåsväder, efter att ha sagt att Hitler var bra på att få saker gjorda, och att han var duktig på att styra folk. Ja? Det måste man väl ändå ge honom? Annars får man väl inte en nation med så många rutinerade generaler i militärledningen att ge sig in i ett jättekrig med tre fronter?
Jag kan tycka att den här hysterin kring uttalanden om Adolf Hitler kan lugna ner sig lite nu. Visst var det ett ofattbart och oförlåtligt brott att döda massa människor i läger, men så skedde på segrarsidan i kriget också. Och rasbiologi var något som alla jävlar sysslade med på den tiden. Sen ska man inte glömma att aftonbladet var en nassetidning då också, något jag aldrig sett att dom bett om ursäkt för. Men de ber ju iofs inte om ursäkt för att de är en skittidning nu heller.
Det är trots allt tack vare Adolf som vi har VW, Porsche, kärnkraft och rymdfärder. Det sistnämnda hade vi väl haft ändå, fast inte alls så tidigt. Och norrmännen (de leda rövhålen, som till skillnad från de hedervärda danskarna golade ut sina judar) hade inte haft några bilvägar i nordnorge om inte tyskarna byggt några.
Det otäcka är däremot att vi alla dragit nytta av vad som hände i förintelselägren, eftersom de många medicinska upptäckter som läkarna där gjorde genom sina fruktansvärda experiment på människor, användes för att muta de allierade med, så att uppsatta nzister skulle kunna fly till ex. Sydamerika efter kriget. Detta är naturligtvis känsligt och mörkat, och ganska obehagligt att tänka sig.
Bäst just nu: Att jag fick ihop ett inlägg.
Sämst just nu: Jag är lite fyllsjuk och besvärande hungrig.
Perfekt.
Saladgoesfat var där, och Maua, vacker som alltid. Sen gick vi hem och käkade korv hos Fanjunkaren. Vi bråkade om huruvida sjuksköterskor har ett seriöst yrke eller ej, sen tog jag fram Elvira och sparkade mig hem de 6 kilometerna mot Hertsön. I fickan hade jag iPoden, laddad med en extremt bra spellista.
Luften var precis lagom varm, midnattsolen gav underbart ljus, och jag såg inte en människa på hela vägen. Elviras truckar var perfekt ställda, och tillvaron var fullständigt underbar, från dörr till dörr.
På Örnäsets enorma kyrkogård åtnjöt jag perfekt asfalt, blommande syrener och total ensamhet. Jag satte mig en stund på Elvira och bara var. Skrev ett sms till Gäby om stundens perfektion. Helt fantastiskt.
Jag har egentligen inget vettigt att säga, ville bara skriva av mig. Så nu vet ni.
Bäst just nu: Midnattsolen.
Sämst just nu: Nä!
På hittefåret.
För att meka med Elvira och justera "truckarna", har jag även införskaffat ett s.k. "skate tool"
, ett kombinationsverktyg som man använder till skateboards o.dyl.När jag dåraktigt satte Elvira i rullning nerför den långa backen (jag skippade den brantaste delen, och började där det var ungefär 600-700 meter kvar av backen), skulle det dock visa sig att jag inte nyttjat verktyget ordentligt; den främre trucken var nästan lika sladdrig som Mona Sahlin.
För er som aldrig sett hur asfaltsvägarna i den norrländska glesbygden ser ut, så kan de väl bäst beskrivas som avlånga, delvis granatskadade, lapptäcken. Där tjälen inte spränger hål, skapar den små kullar som får vissa partier att likna puckelpistar.
Nu var själva backen i rätt gott skick, så det var inga problem i början. Elvira satte fart, och jag flabbade nöjt för mig själv. "Hehehehe, sweet!"
Plötsligt gick det dock jättefort. Jag hade inga skydd, och jag kan inte bromsa. Kruxet är nämligen att man kan liksom inte lära sig bromsa, innan man kan åka ganska hyfsat. "Hur satan ska jag få stopp på det här" hann jag tänka, innan jag kände hur den främre trucken fick eget liv, började småsvänga hit och dit och fick hela brädan att börja wobbla. Med vilt stirrande blick, och ett kvävt, liksom kvidande tjut, böjde jag knäna mer, och försökte försiktigt fixera fotlederna.
Det for alla möjliga skadescenarion genom huvudet, och samtidigt som jag försökte styra Elvira mot mitten av vägen utan att få henne att börja wobbla mer, så spanade jag i diket efter en plats att hoppa av på. Men det var bara stenskravel, buskar och kantiga bumlingar. Jag uppskattar hastigheten till ungefär 40 Km/h, och på mig hade jag shorts och t-shirt.
Men jag kände att jag kunde dämpa wobblandet, och beslöt mig för att jag hade en liten chans att klara eländet om jag höll mig kall. Sammanbitet koncentrerade jag mig på den allt slitnare vägen i slutet av backen.
Det blev som om den superpresterande del av min hjärna som på en tiondels sekund kan registrera vilka brallisar som är mumsigast i en folksamling, istället för frisyrer, kupstorlekar och celluliter, nu scannade av tjälskador och vägbulor!
Till slut hade äntligen backen planat ut, och den grova asfalten tvingade så småningom ner Elviras fart. När jag till slut klev av henne, var jag adrenalinstinn, fladdrig och euforisk. Så tog jag Elvira under armen, och gick med skakiga knän hem och drog åt bulten i framtrucken.
Elin: Jäjä!
Pentex: Brädan tillhör ju vår generation, så det blir liksom aldrig fel. Nä, nu har några av mina favoritserier startat igen, så avsnitten jag tog hem får ligga och lagras ett tag.
Gammal elev: Nä absolut inte, det är så sant. Och visst är ni ju säkert sluga nog att bjuda styvt motstånd!
Anneli: Elsa föreslog "Elvira" och det tyckte jag blev bra. Du får döpa nästa bräda.
Ledigajonassombaraglassarisolen: Eller hur!? Det finns gott om muffins i frysen åt er i stugan, och några kalla bärs i kylskåpsdörren.
Bäst just nu: Guy Ritchies kommande film om "Sherlock Holmes". En trailer avslöjade att den blandmissbrukande (kokain, morfin, opium m.m.) och genialiske detektiven nu kanske äntligen (ingen skugga över Basil Rathbone eller Jeremy Brett dock) kommer att visas upp i den fulla kapacitet han faktiskt tillskrivs i Sir Arthur Conan Doyle's romaner.
Sämst just nu: Den gamle nötläggen som puttrar på spisen är inte färdig än på ett bra tag.
Min första "skatefilm".
Var nyss ute på räddningstjänstens brandövningsplats och övade på mina longboard skills. Det var så roligt så jag kunde nästan inte sluta! HAHAHA! HAHA!
Det bästa är att jag redan känner mig så säker att jag kan börja åka bland mer trafik och i brantare backar. Där ser man hur fort man lär sig något om man tycker det är kul. Det är ju så här det ska vara; Det ska gå att göra med en gång! Faktum är att jag redan vid detta mitt tredje åktillfälle, var så pass stabil att jag kunde spela in en liten film. Den blev tyvärr rätt kort, eftersom jag ville få plats med den i ett MMS.
P.g.a. mina sparsmakade kunskaper om filmredigering, så la jag på musiken manuellt direkt vid inspelningstillfället! I slutet ser man hur glad jag är. Fånigt lycklig.
Jag älskar min långbräda!
Vidare kan jag berätta att jag varit på körfestival i Gällivare. Det bästa var när jag och tanterna
satt och "drack varandra till" på en parkbänk i Malmberget. Någon hade bara ordnat två bussar till 350 körsångare, så det tog några timmar extra för oss att komma upp till festen med helstekt Ren på fjälltoppen på "Dundret". Det gjorde dock ingenting alls, för jag försåg tanterna med öl och så skickade vi runt en vinare. Så satt vi där och sjöng i solen, som ett gäng proggare! "Alkohol; Bygger broar mellan generationer!"
Det sämsta var när jag tvangs lyssna på när Sofia Jannok ylande och överpretentiöst skulle representera sin efterfabricerade bluffkultur (den samiska). Att romantisera något så vidrigt som rennäringen, vilken inte är annat än terrorism och ekologisk katastrof, är direkt förolämpande mot de skattebetalare (ni och jag) som tvingas finansiera skiten!
Nu ska jag dock inte låta bitterheten få mig att snöa in på det.
Jag och Tilde anlände i Gällivare redan på torsdagen, för jag och Psyko-Bob skulle sätta nya bromsbelägg på henne fram. Bob som sköter sin farsas bildelsaffär nu, och hade fixat belägg till niceprice. Efter att jag överlämnat en omgång av Bobs favoritmuffins (choklad med nougatklumpar), fixade vi bromsarna rätt smidigt. Efteråt svinade vi runt i hans Camaro och sladdade i rondeller. Roligare och mindre miljöpartistiskt kan man knappast ha det!
Bob som är gammal rutinerad skejtare provåkte dessutom min långbräda och kom med lite nyttiga tips. En mycket givande helg! Och dessutom en mycket varm sådan. Det var mellan 20 och 28 grader hela helgen, och jag har fått rejält med färg utan att börja flagna!
Elsa: Ja, jättefint.
Bäst just nu: Långbrädan! Vad ska jag döpa henne till?
Sämst just nu: Bloggen kommer att misskötas några dagar nu, för jag ska norrut och jobba där inget internet finns tillgängligt. Sorry!
Ner ner ner, ner för backen ner....
ser den ut (fast jag har gröna hjul). Igår letade jag upp en lugn avskild plats på gamla nedlagda luftvärnsregementet LV7, med mycket asfaltsytor. Jag vill nämligen inte att någon ska titta på när jag fäktar med armarna och drattar på arslet. Men jag drattade inte på arslet, även om armfäktandet var påtagligt. Trots att jag inte gjort ett seriöst försök att åka bräda sedan 80-talet, så gick det ganska fint. Enligt Psyko-Bob har jag ju bra balans, och det känns som om möjligheterna är oändliga, eller nåt.
Och skulle olyckan till slut vara framme, så har Olefin tvingat mig att köpa lite nördiga skydd som jag faktiskt har på mig när jag åker. Ingen hjälm dock, nån jävla måtta får det vara!
"Skate or die!"
Efter inköpet åkte jag med Hilda och Olefin till Piteå och lunchade på "Nodo". Sen satt vi där på uteserveringen och glodde på de inskränkta Piteborna, som likt lobotomerade patienter vankade av och an genom den lilla pittoreska, men illaluktande staden.
Olefin kom på att vi skulle leka en lek (som hon oftast gör). Den gick ut på att en i sällskapet skulle ha en minut på sig att välja en förbipasserande individ att leva resten av livet med.
(då det här inlägget författats, dog internet och var borta flera timmar. Jag hade dock sparat hela inlägget med "Ctrl+C", så jag kunde klistra in allt i ett dokument. Idag fick jag åter igång internet, men då jag ville klistra in det som fattas av inlägget så dök ett fönster upp med texten" Vill du att sidan ska tillåta urklipp?" och eftersom det väl för ända in i helvete är klart, annars skulle jag väl för alla blödande jävla rövhål inte försöka klistra in något? Så jag väljer "Tillåt" varpå internethelvetet stänger av sig. Loggar in igen, och försöker igen. Samma sak! Och igen! SATANSATANSATANSAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAATAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!! Ni fattar inte hur jävla pissjävla rövförbannad jag är nu, och hur hysteriskt jag måste kämpa för att inte slita sladdarna ur datoraset och slå den till molekyler mot bordskanten. Jag hatar den mer än jag hatat något på väldigt väldigt länge. Och jag använder som regel aldrig ordet "hatar". Nu ska jag spara, stänga ner och prova göra om proceduren med "firefox". Sen ska jag leta upp något jag kan avvara, och låta mitt basebollträ dansa över det!)
(Inklistrad fortsättning) Men de andra fick lägga in veto, om de upptäckte någon som de misstänkte skulle falla den väljande i smaken, och hann säga "veto" innan denna hann välja.Utbudet bland killar var klent, och Olefin och Hilda fick nöja sig med nödlösningar.
Jag hade dock läst av hela "Nodo" direkt vid vår ankomst, och visste exakt vart alla de finaste jäntorna befann sig, Och de var inte få. Så då det blev min tur att välja, så pekade jag blixtsnabbt ut en tatuerad och väldigt söt rocktjej, bara två bord bort. Då Olefin konstaterade att "Nodo" var ett veritabelt slyngryt, fyllt till bredden av det bästa Piteå kunde erbjuda, ändrades naturligtvis reglerna; Man fick inte välja någon som satt inne på stället, bara de som gick förbi på gatan.
Efter någon att leva resten av livet med, blev det att hitta en klädöverdel på någon som man skulle bära resten av livet. Efter det blev det att välja två att ha trekant med, samt en samkönad att ha sex med.Tjejerna var snabba att lägga veto på de hetaste jäntorna då det var dags att välja för trekant, men jag fann på råd!
Jag: Pff, jaja, jag kan nog fan sänka ribban... hmmm... hon där! (pekade ut en välskapt 40-taggare med sammanbiten min)
Hilda: Va!?
Olefin: Den där?
Jag: Japp! Hon såg ju bra ut, och hon vet nog hur hon vill ha det. Dessutom behöver äldre kvinnor också kärlek, så de så!
Och det var allt jag hade att säga om detta. Imorrn sticker jag till Gällivare för att meka med Tilde med hjälpa av Psyko-Bob, samt delta i en stor körfestival med 1000 sångare. Jag deltar givetvis för att det är gratis hotell och fest med helstekt Ren.
Gammal elev: Jasså, så du tror eleverna skulle klå mästaren? Nej, det är ju inte särskilt troligt. Men pluspoäng för att du har ett sunt (om inte särskilt jordnära) självförtroende. Hohoho!
Sandra: Guten abend, ihre freundin. Tack ska du ha. Ja, dom är fina minsann.
Bäst just nu: Firefox löste inklistringsproblemet, om än omständigt och pissviktigt.
Sämst just nu: Jag hatar Firefox, det är så fult. Och jag hatar fula jävla användarovänliga och opedagogiska "Vista" också, det är så jävla värdelöst, fult och äckligt. Jag hatar Bill Gates och hoppas han förolyckas å det grövsta. Jag hatar hans familj och jag hatar hans fula jävla glasögon!
30 jahren gefüllt.
Så långt hann jag dock inte. Just när jag fått på mig shortsen, bultade det på dörren. "Äh, det är väl nåt jävla fyllo som gått fel, kanske någon av Torstens polare?" tänkte jag, och utgick ifrån att bultandet skulle upphöra inom kort. Så skedde dock inte, utan bultandet tilltog i styrka. Jag fick på mig kläder och öppnade dörren, beredd att sparka ner eventuella kriminella element.
Några dylika stod dock ej att finna utanför dörren, istället fanns där samtliga kollegor, ett par bekanta tornedalningar och en smörgåstårta. Så började dom sjunga "Ja må han leva" i trapphuset, och jag visste faktiskt inte vart jag skulle ta vägen. Sömndrucken men samtidigt förvirrat redo för pundarfajt, kramades jag om och fick present, och leddes sedan ut på gården där det dukades fram smörgåstårta och kaffe. I ett träd hade dom hängt upp ballonger, och i en gårdslampa hängde färgglada serpentiner.
Det hela var närmast surrealistiskt, och i huvudet snurrade allt ifrån förvåning över hur varmt det var, till de falska valaffischer för partiet "Ny Demokrati" någon satte upp i Stockholm inför riksdagsvalet -91, vilka löd "Ballonger åt barnen, bögar åt lejonen!". Det senare tänker jag alltid på när jag ser ballonger.
Då jag satt där mitt på gården omringad av bättre kollegor än jag förtjänar, och kände blickarna från alla nysvenskar innanför fönstren, så var jag faktiskt rörd ända in i det gamla fetthjärtat. Tänk att det finns folk som orkar kravla ur sängen så tidigt för att gratulera en gammal usel medborgare som jag. Stort!
Senare upptäckte jag att man även knutit fast en rosa ballong i antennen
på min lilla Tilde. Den fick sitta kvar, men sprack då jag blev tvungen att sätta en Pontiac på plats vid rödljusena på Örnäset. Det var en ny och ful liten Pontiac, utan krom och V8. Vi plockade den enkelt som en överförfriskad dansk nymfoman. Men luftstöten från vår kraftfulla acceleration, fick alltså ballongen att säga "popp". Kanske krockade vi med en humla, vad vet jag?Elin: Ja... vita vitrinskåp är inget någon ska behöva inreda med.
Sandra: Ja, det är sant. Jag hade ju snus, en skön soffa och en bra whisky. Synd var det ju faktiskt inte om mig.
Keyser: Mmm, lite som i Stefan och Kristers gamla buskisar.
Gammal elev: Fint. Inte jag heller egentligen, du kan lika gärna låtit glad.
Dagens citat: "Nu har jag kommit upp i den åldern, då jag vill ha min whisky äldre än mina kvinnor" Higge Erövraren
Bäst just nu: Min nya leksak, som kommer att skildras i nästa inlägg.
Sämst just nu: I ride alone! (på min nya leksak, inte genom livet)
Blodig fylla i trapphuset.
Jag kikade i titthålet, och såg en ängslig nördaktig man i glasögon. Han liknade varken Jehovas eller pejlarn, så jag öppnade. Den ängslige mannen gjorde mig uppmärksam på att min alkoholiserade granne Torsten låg och blödde i trappen, och var alldeles jubelfull. Klockan var innan 13, men Torsten hade hunnit jaga in en tidig praktfylla.
Det såg ut som om Torsten snubblat till på vägen in, trillat och spräckt ögonbrynet mot ett trappsteg och sedan lagt sig tillrätta i fosterställning för att sova en stund.
Ängslige mannen: Känner du igen honom?
Jag: Jo... det är han som bor rakt fram i dörren där.
Ä-M: Vad tycker du vi ska göra?
Jag: Ja vafan... hmm...
Ä-M: Ska vi försöka få in honom?
Jag: Nja...
Ä-M: Eller ska vi ringa ambulansen?
Jag: Ja, det kan vi ju kanske göra för säkerhets skull, han har ju slagit skallen så... Och dom hämtar honom ju en gång i veckan ändå.
Ä-M: Ja, vi kanske ska ringa... eller ska vi försöka få in honom?
Torsten: Hum... flubmm... schmu...
Ä-M: VAD SÄGER DU? VET DU VART DU ÄR?
Torsten: Hmmm?
112: Sos alarm, vad är det som har hänt?
Jag: Ja, jag skulle behöva en ambulans till Paradisäppelvägen 13.
112: Vad är det som har hänt?
Jag: Min granne ligger i trappen och blöder från huvudet, okontaktbar.
Och så pladdrade vi en stund, de ville veta detaljer och jag berättade.
Plötsligt vaknade Torsten till lite mer, och undrade vad som stod på. Då öppnade Olefin min dörr för att se vad som stod på, och Torsten verkade se en räddande ängel i henne.
Torsten: Hej!
Olefin: Hej du, hur är det?
Torsten: Dom bråkar på mig!
Olefin: Bråkar dom med dig?
Torsten: Joo...
Olefin: Men du, hur är det med dig då?
Torsten: Jag mår bara fint!
Olefin: Vart bor du då?
Torsten: ...paradisäppelvägen 13... um...
Olefin: Vet du var du är då?
Torsten: ...nääe?
Ä-M: Vill du gå in, du ligger tre meter från dörren din?
Torsten: Ja, hjälp mig in!
Jag greppade Torsten om dennes lilla knotiga bröstkorg och lyfte upp honom på fötter, och ledde med den lille ängslige mannen in honom i sin lägenhet, och satte honom på en bänk i hallen.
Torsten: *snyft* Har du en rök?
Ä-M: Nä, jag röker inte. Hördu, nu kommer snart ambulansen!
Torsten: Jag vill inte till lasarettet igen... det är midsommarafton...
Jag: Här har du. (jag hade ett nästan orört paket Marlboro över den "Rockbåten" som jag hämtade åt Torsten)
Torsten: Tack, du är en bra granne du...
Jag: Tack tack, du också.
Torsten: ..en fin människa...
Jag: Mmm....
Den lille ängslige mannen försvann, och Torsten stapplade iväg in i köket för att röka under fläkten. Lägenheten var mycket prydlig men ovädrad. Han hade en fin divansoffa i skinn och en ny teve med tevebänk i glas, annars var resten av möblemanget av blandad kvalisort. Ett vitt vitrinskåp här, och ett gammalt matbord i träfolieklädd spånskiva där.
Jag slog mig ner på en stol för att invänta ambulanspersonalen, och såg mig om i rummet. Överallt fanns bilder på en ung kvinna i olika åldrar. Torstens dotter. På de kort som verkade mer nytagna, så hade hon ett spädbarn i famnen. Jag undrade tankfullt vart hon fanns idag och tittade på Torsten; en magersupen 50-åring, ihopkrupen och blodig på en kökstol, ensam på midsommarafton. Han måste älska henne väldigt mycket, men hon var inte hos honom idag.
Jag fylldes av en bisarr blandning av sorgsenhet och avund. Han hade lyckats med något, Torsten. Men sen hade han supit bort det. Det var längesen jag tyckt så synd om någon som Torsten.
Ingvar: Jojo, den är snabb din spanska volkswagen. Fast jag kommer till Stockholm på en månadsdel av din föräkringspremie. Verkligheten kom ikapp festplanerna, jag siktar på en fetare 40-årsfest istället.
Bäst just nu: Att få krypa till kojs.
Sämst just nu: Kommer faktiskt inte på något.
Midsommar.
Senare spelade vi kubb och käkade jordgubbar, precis som man ska göra på midsommar. De vidare planerna inför kvällen var dock luddiga, och vi visste inte riktigt vad som skulle ske. Till slut kom vi iaf fram till att Olefin och Hilda skulle in till stan, och jag skulle köra ut till Fanjunkarens torp för lite stillsam alkoholkonsumtion och krocketspel. Dessvärre fastnade Fanjunkaren i någon släktsammankomst, så det blev aldrig av.
Istället tog jag en biltur på några timmar (jag hade ju inte druckit något) och funderade lite över livet och tillvaron. Jag kunde ha kört tillbaka till stan och joinat tjejerna igen, men jag kände mig inte längre upplagd för socialisering. Jag stod ett tag på en P-ficka ute i skogen och tänkte på ingenting i ungefär en halvtimme, innan jag till slut startade Tilde och körde hem.
På vägen ringde Lilla H från en toalett eller liknande, och undrade vad jag pysslade med. Hon påpekade att det inte var roligt att inte festa, så som jag nu gjorde. Hon lät väldigt bestämd och envis, så jag vågade inte annat än hålla med. Men jag kunde heller inte låta bli att bli full i fniss, eftersom jag kunde höra hur hon koncentrerade sig på att prata så myndigt och ordentligt som möjligt. Lite som en berusad blandning av en storasyster och Sverker Olofsson.
På lite bättre humör kom jag hem och värmde lite revben, tog täcket till soffan och hämtade midsommarsnusen. Så mös jag lite för mig själv, tog några glas av den 16-åriga Lagavulin jag fick i lördags, och såg en dålig film ("Night train" med Danny Glover) samt en hyfsad seriepremiär ("Royal Pain").
Det är en härligt märklig whisky den där, Lagavulin. Efter att man druckit den så händer någon i munnen, så man upplever det som om det rinner sockerlag ur salivkörtlarna. Magiskt!
Sen laddade jag ner de senaste avsnitten från radios "Public service" med Erik Blix, och lyssnade på dom tills jag somnade.
Nu låter säkert det här ganska miserabelt, men jag är rätt nöjd ändå. Nu ligger resten av sommaren framför mig, och den kommer bestå av strikt diet, hård träning och långa arbetspass uppe i norr. Det kommer att göra gott. Sen avrundas sommaren med Lulekalaset och hårt festande med hårt folk.
Keyser: Nej, bilen på bilden är inte min, men samma modell och samma skick i plåten. Bilderna på min ligger i gamla havererade datorn. Vad gäller "The big bang theory", så kan jag efter pilotavnsittet bara konstatera att du och Pentex har bättre bloggsmak än seriesmak. Fast jag ska ge den en chans till och se något senare avsnitt.
Ingvar: Det var en 144, och jag saknar den varje dag. Om du nu tycker att bilen på bilden är så förträfflig, kanske du vill sälja din spanska rödljusracer och köpa min ståndsmässiga Koenigsegg istället? Kompispris, 17 000!
Bäst just nu: Själarenande backträning senare idag.
Värt att notera just nu: Imorgon fyller jag alltså 30 på riktigt. Otroligt! Min 92-åriga farmor ringde dock och väckte mig imorse, och gratulerade mig en dag tidigt. Men det var bra, för imorrn är jag på jobbet hela dagen och kan inte ringas till.
Sämst just nu: Jag provade stå på en longboard i förrgår, och det kändes inte så bra som jag fantiserat om. Hur ska jag göra!??
Königsägg
Sitter här rätt trött och tung i skallen, men det är ju hög tid för ett inlägg.
Men vad ska jag skriva om? Att jag har en gammal avställd brun bil 
, som snart kan komma att tituleras "Koenigsegg"? Det hävdar iaf jag bestämt, men Olefin håller inte med.
Jag: Olefin, vet du vad jag har?
Olefin: Nej?
Jag: En Koenigsegg! YES!!! AHAHAHA! Äntligen!
Olefin: Mäh! Nej, det har du ju inte!
Jag: Joooo... En brun!
Olefin: Det är ingen Koenigsegg!
Jag: Jovisst, en gammal fin Koenigsegg!
Olefin: Nej, och du kommer aldrig äga någon Koenigsegg heller!
Jag: Mähvaffan dådå?
Olefin: För den kostar typ 8,5 miljoner.
Jag: Jaha, vad är det som säger att inte jag skulle råka kunna få ihop en hög pengar på nåt vänster, då?
Olefin: Ja men.... jag tror inte du skulle lägga så mycket pengar på en bil!
Jag: Pfff... nänä.
Nåja, jag har aldrig lyssnat så noga på grundlösa emotsägelser. Jag har en Koenigsegg, och därmed basta!
Och nu hade jag dessutom slut idéer om saker att skriva om. Sorry.
Lindblom: Ja, den var trevlig. Börjar du bli frisk? Vill du ha lite överblivna muffins?
Mr. Pentex: Jag har tagit hem några avsnitt nu, ska se vad det är för något.
Emma: Vad tyckte du om säsongspremiären av "True Blood" nu då? Förträfflig tycker jag, lite drygt att Sookies tröge bror ska bli sektpajas dock.
Bäst just nu: Livet behöver inte vara så komplicerat alltid.
Sämst just nu: Ingen riktig struktur i midsommarplanerna. Var, när och hur?
Kalas.
För att förebygga att tristessen skulle driva iväg gästerna, så hittade jag på en tävling där de två borden skulle blåsa låtar i partytutor för varandra. Det bord som kände igen flest låtar vann en flaska "Minttu" att fritt konsumera som man ville. Det stod även klassiska magborstare på borden som "Turkisk peppar", "Fishermans friend" och "Blå fiskar", men de fick borden bara röra om man producerade en snapsvisa som försjöngs av mig eller författaren.
Lillebror Pepino och danmarkspendlande kocken Dickhead, som improviserat en kort semester och flugit hit till Norrbotten, hjälpte storartat till med marktjänsten.
Gossarna är djupt imponerade av utbudet av damer häruppe, men har svårt att svälja det faktum att det är dagsljus dygnet runt här nu.
Senare på festen anordnade jag auktion på vilken jag sålde bort grejer som stått och tagit plats i lägenheten, och drog in 460 spänn. Olefin drog igång en omgång "Geni" mellan mig och de då kvarvarande 12 festdeltagarna. Jag vann den föga oväntat (det är gött att låta egot svälla här på bloggen), om än med knapp marginal. Visst låter det väl så studentikost, men det var så skoj att jag inte kom ihåg att ställa fram snacksen förrän mot slutet.
Sprit, öl och vin blev det över i stora mängder, så det lär få bli "bartömning" någon helg i sommar.
Vid 12 pös vi in till "Allstarbar", och med en hallon/citronmuffin halverade vi taxinotan. På "Allstarbar" återsåg jag kära gamla "Lillkorven", jag hittade Orre som ännu inte klippt sig, vi telefonterroriserade "F.d. elev" som lät irriterad (sorry), och så träffade jag en mysig jänta som lät Johnny flytta in över natten.
09:38 i morse vaknade jag där Johnny somnat, och konstaterade att festlokalen skulle vara urstädad om 142 minuter. Istället för att ligga kvar och bita jäntan i rumpan som jag ville, tvangs jag därför till en rask promenad i regnet. Med hjälp utav tvenne ditringda gossar klarades det dock av med 10 minuters marginal.
Nu ligger dom och Olefin här i min lilla lortlya och snarkar. Men jag är som vanligt full av energi dagen efter.
Keyser: Du ser situationen på fel sätt. Vad von Koenigsegg gör är att han låter ett sånt där sillstryparpucko stå för fiolerna. Den norske miljardären blir vad Lenin kallade "nyttig idiot", och bekostar en alldeles unik affär! Kan vi utnyttja fjällaporna där så ska vi göra det.
Lindblom: Här var den.
Sandra: Ingen orsak! Var och körde lite backträning i veckan, men har inte hunnit mer. Nu är ju dieten som planerat något havererad, men snart blir det andra bullar.
Bäst just nu: All öfverblifven fläskfilé.
Sämst just nu: Svag och darrig, precis som jag förtjänar.
Hej då David.
gått och tagit ner skylten. Enligt media har nu obduktionen uteslutit självmord, vilket jag från börjat mer eller mindre helt avfärdat. Excentrisk skådis, död i Bangkok av alla ställen, under ett jobb? Nej, då låter självmord inte så troligt. Urspårad sexlek eller mord bör det nog röra sig om, och sådant kan ju hända den bäste. Men oavsett vad han dog av kommer jag att sakna honom och hans karisma på vita duken. Mest kommer jag att minnas hans insats i eposet "Nord och syd", där han spelade Patrick Swayzes obehaglige konkurrent om den bystfagra "Madeleine". Jag hoppas återse honom tillsammans med Ernst-Hugo, Clint Eastwood och alla Tilde Fröling-klonerna vid den eviga buffén i nästa liv.
Vidare verkar det som om Saab köps av svenska Koenigsegg, vilket en skeptisk Robert Collin, motorjournalist på Aftonbladet, sågar här. Den gode Robert tycker det hade varit bättre om de arbetsskygga mutkolvsdruvtramparna på "Fiat" nere i Turin hade köpt skiten. Han menar att man på Koenigsegg inte begriper hur man ska sälja 100 000 bilar om året, eftersom de bara säljer några dussin exklusiva supersportbilar om året.
Jaha, Saab har väl för fan inte vetat hur man säljer bilar de senaste 30 åren heller? Och om vi nu har en chans att ha kvar företaget i Sverige, dessutom i händerna på en så driven kille som Christian von Koenigsegg (istället för maffian), så är det väl värt ett försök?
Jo Robert, så är det. Sluta dumma dig någon gång.
Emma: Jodå, jag har allt sett "True blood". Men det tror jag jag har bloggat om för ett rätt bra tag sedan, då jag tog upp Alexander Skarsgårds sköna insats som svensktalande vampyr i serien.
Bäst just nu: Massa coola NATO-flygplan i luften över Luleå, i samband med storövningen "Loyal Arrow".
Sämst just nu: Allt jävla gnäll från velourfjantarna på vänsterkanten, som kissar på sig av harm varje gång de hör talas om NATO-samarbete eller en svensk militärinsats.
"Uuh, gnäll, jolm, gnöl, vi måste vara alliansfria!" Jaha, betyder det att vi inte kan samöva med NATO? Varför? För att inte sumpa några möjligheter att kanske alliera oss med Ryssland om vi skulle vilja? Jo, det är ju säkert ett troligt scenario. Idioter! Ibland avskyr jag verkligen yttrandefrihet!
Och vad sägs om det eviga jävla gnället från idioterna på bostadsområdet Bergnäset, som köper villa bredvid en flygflottilj (F21) och sedan börjar klaga över oväsen när planen lyfter och landar? Var det någon hemlighet, eller? "Ojoj, här låg det ju en flygplats! Den ska allt läggas ner, för det är ju sånt fasligt oväsen!"
Det är nästan så man hoppas ryssen kommer, så man får tillfälle att fråga elitimbecillerna där borta om de föredrar ljudet av Ryskt pansar framför ljudet av svenskt stridsflyg.
Nä, då kan man ju räkna ut hur det skulle låta; "HJÄLP, Ivan våldtar min fru och äter upp min hund, vad gör myndigheterna? Varför kommer ingen och hjälper oss?". Trist, Svensson. Skit ner dig!
Gubbar must die!
Jag kryssade för henne, för jag tror att unga tjejer är mer resistenta mot lobbyistmutor än medelålders gubbjävlar. En så ung tjej som har lyckats avancera till en andraplats på en valsedel, har säkert starka idealistiska tankar och en stor tro på vad hon gör. Se bara på Maria Wetterstrand-apan i MP; hon skulle aldrig släppa sina efterblivna ideal, även om man så försökte knacka ut dom med ett schysst järnrör (för er som nu inspireras av detta och faktiskt vill försöka; vänta tills den räpan tar av sig cykelhjälmen).
Vad som däremot INTE bör finnas nere i Bryssel är gamla blekfeta sossegubbar. De är mer lättköpta än jultidningar.
Olefin gnölade lite på mig för att jag röstade Pirat, och skyllde mig för att vara girig. Men det bjuder jag på, hon har ju lite rätt. Men om jag å andra sidan gav ut en bok, så skulle jag bli glad om folk laddade ner den. Litterär odödlighet och att nå ut med ett budskap, är värt betydligt mer än pengar.
Nå, jag tänkte faktiskt fördjupa mig lite i det nyvunna förakt för medelålders män, som på sistone vunnit fäste i mig, och försöka utröna varför det blivit såhär.
Det är numera så, att jag kommit upp i en ålder då de som är 40, 45 och t.o.m. 50, faktiskt utgör ett slags hot. De är konkurrenter, och det bästa de vet är unga tjejer mella 20 och 30. Det är åt helvete. De ska hålla sig passiva, glida runt och knapra Viagra i sina jeans med hoodie och dressmankavaj någon annanstans, än i mitt livsrum.
Dessutom är de inte sällan dryga, med dåligt ölsinne och en orealistisk självkänsla. Ja, jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som att säga att de skulle ha på käften, där de dyker upp och spelar allan.
Följande är en riktig konversation, som jag hade med ett extremfall sån där jävel i Taxin för några år sen.
Gubbjävel: Höddu, vet du vars man kan hitta en hora?
Jag: Äeh... nja...
Gubbjävel: Ja, jag får inget hemma, kärringen släpper ju för fan inte till.
Jag: Aj fan, trist... nä, jag vet inte riktigt. Man hör ju rykten och så, men jag vet inget säkert.
Gubbjävel: Nänä... nä det är klart... alltså, jag är ju egentligen ingen horknullare, men...
Jag: Nänä... Nä, du är säkert moralens högvälborne väktare, grisjävel.
Gubbjävel: Kärringen vill inte släppa till, hon har nyss kommit från BB med ungen och så... så vad fan ska man göra?
Jag: Mmm!?
Här höll det på att bli kortslutning i hjärnan. Jag hade ingen reaktion på vad jag hörde. Jag fick inte fram ett ljud, så det var väl tur att vi var framme just då. Jag tog bara emot pengarna, och ville verkligen se killen plötsligt brista ut i skratt och erkänna att det var ett smaklöst skämt. Men ingenting. Han sa godnatt och klev ur. Jag satt kvar och gapade, men började strax därefter fantisera om att jag tog ut honom i skogen för att slå ihjäl honom och gräva ner fanskapet.
Nå, nu var ju det här som sagt ett extremfall, och såna här svin döljer ju sig a alla grupper.
Men faktum kvarstår; De medelålders männen är ute och tar plats där de inte längre hör hemma. Flera av dom är inte ens "Generation-X", men tror ändå att dom är med i matchen.
Fel fel fel!
För djävulen, internera samtliga singelmän mellan 40 och 60 i något slags läger, och låt dom sitta där och kolla tipsextra och lyssna på Kicki Danielsson*.
"Men vad ska då de medelålders kvinnorna göra?" kanske ni tänker. Ja, vad gör de nu? Det är ju inte som de stackarna får någon tilldelning nu heller, eftersom gubbarna som sagt trålar i min åldersgrupp, eller yngre.
Jag vet inte, jag kan ju inte sitta på alla svaren.
Elin: Hur var nu mitt inlägg ändtarmsrelaterat? Smuts i ditt huvud, tror jag bestämt.
Keyser: "Galaxy". De magra tiderna beror nog tyvärr mest på lättja och rädsla för att dra på sig någon tokapa som stjäl ens linsvätska eller skickar otäcka sms. Men det som händer på en färja stannar ju där, när man kliver iland så åker man hem till Luleå, och den flyktiga relationen far till Säffle, Borås eller Karlstad, sen så behöver man inte fundera mer på repressalier. Luleå är för litet för att jag ska känna mig trygg i att valsa runt på krogarna här och harpunera honor när lusten faller på. Det straffar sig alltid när jag gör det.
Ingvar: Ja du... det fördes liksom aldrig på tal. Jag får väl förklara nån gång.
Lindblom: Tack! Visst gjorde jag det! "Hur skulle Lindblom ha gjort?" tänkte jag, och så skred jag till verket. Ja, det tror jag säkert du skulle. Men lugn, jag ska förtälja allt om detta evangelium!
Sarah: Pff! Stackars jänta, som ännu gläds åt att fylla år. Ta dig i akt, jag minns när jag fyllde 23, det var alldeles nyss!
*Det är synd om Kicki Danielsson. Jag läste att hon "trillar omkull hela tiden" på en löpsedel, och det kan ju inte vara roligt. Jag gapflabbade visserligen först när jag läste det, men det var taskigt. Kanske har hon fått Creutzfeldt-Jacobs av någon dålig falukorv?
Higge spyr galla över "Grey's".
Vilken jävla skit! Serien står ju fortfarande och stampar på samma skitställe i avsnittet i säsong 4 som jag såg nyss, som den gjorde i säsong 1. Och inte nog med det, hos Olefin såg jag senaste avsnittet i säsong 5, och där var det FORTFARANDE samma dravel. Alla skulle gifta sig, någon skulle dö, det där lilla feta arga trollet sprang runt och spelade Allan, den där svarthåriga biffiga kvinnan med de oprortionerligt små lökarna höll på med sexuella frisinnligheter, den sura kinesen med den stora näsan var fortfarande inte attraktiv (och då har jag ändå något av en näsfetisch), och Patrick Dempsey såg fortfarande ut som om han skulle somna.
För någon som följt spännande och/eller intelligenta serier som t.ex. "Californication", "Life", "24", "It's always sunny in Philadelphia", "30 Rock" och "The Mentalist", så är det rena tortyren att utsättas för resultatet av "Grey's Anatomy"-manusförfattarnas arbete.
Kommer ni ihåg den gamla skitsåpan "General Hospital"? "Grey's" är som om man tog manusförfattarna som inte dög åt "Vänner", och lät dom sköta "General Hospital".
HAHA! Det är ju inte konstigt att kvinnor inte styr världen, de kan ju inte ens lista ut vilken serie som är bra! (Fast inte du Gäby, du vet vad som är bra! "Retardo" borde styra världen)
Nu ska jag testa ladda ner "Weeds" och kanske "Nurse Jackie", som är något nytt.
Bäst just nu: Långväga besök lagom till helgen.
Sämst just nu: Medelålders män. Vem fan tror dom att dom är?
Edit: Nu glömde jag besvara kommentarena! Gör det i nästa.
Ytterligare ett försök att skriva en bok?
Men jag har riktigt många bra minnen från min arla barndom, och kanske skulle jag försöka att sammanfoga dom till något iaf? T.ex. första gången jag såg min första lilla kärlek Siri, då hon stod och hoppade hopprep ute på vår gata. Hennes lillebror Sören var en snorig typ, som allt som oftast var utstyrd i brun bävernylonoverall utan något under. Deras föräldrar var långhåriga missbrukare, som på något magiskt sätt fortfarande hade vårdnaden.
Kanske var det för att de lyckats sluta knarka och hade frekvent kontakt med Jehovas. Deras hem var dock fortfarande smutsigt och väldigt dysfunktionellt. De stackars ungarnas och mina äventyr skulle jag kunna skriva om.
Eller den där episoden som jag tills för någon dag sedan i princip hade glömt: Jag gick väl i 6an på vår lilla byskola i Stidsvig, som var så liten att den saknade slöjdsal. Därför fick vi åka till grannbyns skola för att ha slöjd, vilket hade sina aviga sidor. Grannbyn heter Östra Ljungby, och alla där utom min farmor och en handfull andra är dumma i huvudet. Sedan urminnes tider har ungarna i dessa två byar varit bittra fiender. Vi "Stissare" har alltid varit de hårdare, dock. De är mest slödder och degenerater, Östra-ungarna.
Eller "Östrabögar" som vi sa. De sa "Stissejävlar" om oss.
På vår skola hade vi dock en liten kille, "Olle", som inte var byggd för byakrig och fajt. Han var hemskt rödhårig, liten, tunn och blek, bar tjocka glasögon och hade extremt utstående öron. Faktiskt så utstående att de senare opererades, vill jag minnas. Han hade nog stora komplex för de där öronen.
Men han hade inte ett ont ben i kroppen, var intelligent och fridsam. Ingen på vår skola gjorde honom något såvitt jag kan minnas. Inte ens för hans grava rödhårighet(!).
Men när han blev gammal nog att åka till Östra Ljungby för att ha slöjd, blev saken en annan. Vi fick höra att han mådde väldigt dåligt för att restprodukterna nere i grannbyn mobbade honom, varje gång han kom dit för att ha lektion. Så kunde vi ju faktiskt inte ha det. Så vi tog reda på vilka mobbarna var, och tog fast dom nästa gång vi själva åkte ner för att ha slöjd.
De var jämnåriga, men p.g.a. sin börd genetiskt underlägsna med undermålig fysik och balans till följd. De belönades med ett kok alldeles genuint och näsblödande skolgårdstryk, komplett med skrubbsår och bedjande om nåd. En av förövarna hade dessutom ankstjärt och såg ut som en Ilon Wikland-figur, vilket undertecknad informerade honom om i hårda ordalag.
Vi hörde aldrig att de gjorde något mot Olle igen.
Jag tänker att sånt där blir ju bra grejer, med rätt återgivning?
Anneli: Ja.
Ingvar: Jag visste väl att du skulle förstå och värdesätta den där bedriften. Tre kommentarer på ett inlägg som avrundas med en trekant? Folk kan inte ha orkat läsa hela, eller så tror dom det är fabrikation! Hela händelsen samt sättet den genomfördes på var ju inget mindre än ett veritabelt stordåd, enligt min mening.
Elin: Bohman är väldigt fördomsfri.
Bäst just nu: Minnena från båten. Jag vet och förstår vissas avsmak för de där båtarna, men vart annars kan man gå från Buffé till fest, vidare till ormgrop och sedan gå direkt till frukostbuffén? Himlen kan vara en Finlandsfärja.
Sämst just nu: Att ha smakat den förbjudna frukten. Hur får man tag på mer?
Johnny Skan triumferar.
Ja, jag vet inte riktigt vart jag ska börja med den här summeringen av hur kryssningen med "Rockbåten" gick. Men det är en bra story, jag tror jag börjar på terminalen i Värtahamnen.
Jag, Olefin, Anneli och Elsa stod nyanlända i ankomsthallen, och beskådade nyfiket den tilltagande strömmen av märkliga människor. Det var punkare, nördar, butchflator, raggare från Dalarna, långhåriga typer med utsvängda jeans, glamrockare i spandex och förskräckta pensionärer.
Vi stod där och socialiserade i godan ro, och jag kände en stark tro på att med alla dessa spektakulära individer att lära känna, så skulle det bli en alldeles fantastiskt trevlig tillställning. Då gled samtalet plötsligt in på min uppenbara uselhet, samt mitt fylle-alter ego Johnny Skans oförmåga att vara något annat än till besvär. Med den oslagbara kraften av ett gäng kvinnor i maskopi, gav de tre nu en grundlig redogörelse för samtliga Johnnys fel och brister som de såg dom, och gjorde klart för mig att dom tänkte lämna mig åt mitt öde utan hjälp, om det blev några Johnnyfasoner.
Jag muttrade argt och sanningsenligt att Johnny aldrig behöver någon jävla hjälp med något, och att jag hela tiden haft alla intentioner att göra det bästa av den där resan.
Nu var mitt goda humör var förintat, och istället var jag surare och argare än på länge. Men jag teg mulet och funderade på en lösning på situationen. Det skulle ju grundas med buffé, och jag tänkte ju köra "varannan vatten" och såna där tricks, så jag visste att inget skulle "spåra ur". Mina belackare var dock av en annan uppfattning.
Då vi klev ombord på färjan hörde jag plötsligt engelska med irländsk brytning, varpå jag sken upp som en sol, full av nytänt hopp. Om tjejerna fortsatte skälla på mig, så kunde jag ju istället socialisera med detta fryntliga folk från västeuropas slumhärd. De skulle nog aldrig drömma om att stämpla någon som djävulen, bara för att denne råkar somna inne på något trist skithak en halvtimme innan stängning, då dennes kompisar står och fånstuffar bland de andra svetthjonen på dansgolvet.
Än mer intresserad av att uppsöka irländare eller dalmasar blev jag, då jag råkade yppa att man ju faktiskt inte kunde veta att boardingkortet även skulle fungera som hyttnyckel. Jag menade att det borde framgå tydligare, annars vore det lätt hänt att man råkar slänga bort det i trängseln och förvirringen vid ombordstigning. Samstämmigt upplyste då sällskapet mig om att man skulle göra det vore man en idiot. Att veta boardingkortets dubbla användningsområde är tydligen något som alla ska veta, även om de aldrig satt sin fot på en finlandsfärja.
Nu stämplad som gravt efterbliven, satt jag och begrundade mitt öde. Men jag hade ännu inte lärt mig att hålla käften ordentligt, för jag råkade undrande nämna något om huruvida ventilerna (hyttfönstren) var öppningsbara i de hytter som var utrustade med sådana (vår hytt saknade fönster). Uppenbarligen var det bara idioter som skulle kunna tro att man utrustade färjor med öppningsbara fönster (trots att de är det på film och "The Love boat"). Jag menade att om de ändå var för små för att fyllon skulle lyckas kravla igenom, vore det väl inte så konstigt? Detta vann dock inget gehör.
That´s it, från och med nu skulle jag definitivt inte öppna käften igen.
Lyckligtvis blev det så dags för buffén, efter att mina tre följeslagare turats om att använda den enda platt-tången. Fortfarande fast besluten om att inte bjuda in till mer dumförklaringar och påhopp, noterade jag glatt men endast talande tyst med mig själv, att det bl.a. fanns sik, laxterrin, laxrom och gratinerade grönmusslor bland sakerna på bordet med fiskrätter.
På vårt bord stod två flaskor vin, och jag slog upp av det vita. Efter det andra glaset skulle jag gå och hämta vatten. Men innan jag hann resa mig undrade tjejerna om jag inte ville ha mer vin.
Dom: Vill inte du ha mer vin, Higge?
Jag: Och vad fan vill ni nu att jag ska dricka mer vin för? Nu ska jag dricka vatten så jag inte börjar väcka obehag, för helvete!
Muttrande gick jag iväg för att leta upp vattnet, och tittade surt på de tappar med "Koff" som man fick dricka obegränsat ur om man ville.
Sedan passade jag på att ringa min vän Greven innan vi seglat iväg från mobilnätet. Han hade skadats under en fotbollsmatch och punkterat ena lungan. Jag ville höra hur det var med honom, samt berätta om vilken buffégris jag var i detta nu. Efter samtalet var jag på bättre humör, och började hugga in på desserterna.
Det fanns bl.a. citronfromage, äppelkaka, passionsfruktcheesecake, brylépudding och chokladmousse, och jag som rent principiellt beslutat att göra tillfälligt avbräck från antikolhydratkosten under resan, klämde tre tallrikar dessert. Det där skulle dessutom utgöra en bra grund att bygga kvällens vidare alkoholkonsumtion på, resonerade jag.
Nåväl.
Något bord längre bort satt en slajmig typ, som hade sällskap med en plastig blondin som påminde starkt om en östeuropeisk transvestit. Hon var rätt lång, hårt spacklad med insjunkna ögon och väldigt stora silikonbröst. Jag påpekade provocerande att den där killen var en hjälte, eftersom det krävs mod att visa sig ute med en kvinna av den typen som väcker så mycket förakt och fördomar.
Detta ledde till en diskussion som på något magiskt vis utmynnade i att jag nog var en sån som tycker att tjejer som har kort kjol får skylla sig själv om de blir våldtagna.
Först mållöst gapande över detta karaktärsmord, menade jag att nu fick det väl fan räcka. Sen började jag garva litegrann. Jag sket väl för fan i vilket, jag hade ju fått stoppa trynet fullt med laxrom och citronfromage.
Nå, relationerna tinade upp, och det blev dags för taxfreen. Jag köpte av någon underlig anledning en flaska "Minttu" som jag inte ens tänkt dricka, och några såna där burkar med gin & tonic som jag sett att driftkuckusarna på "Färjan" i kanal 5 häller i sig.
Vi började festa på, och kvällen artade sig fint. Vi hade visserligen missat "Misfits" spelning, eftersom den gick samtidigt som buffén. Men jag kompromissar inte med bufféer, och är hur som helst mer eller mindre allergisk mot livemusik.
Men då jag och Olefin strövat iväg mot en av barerna, kom plötsligt ett stressat gäng fulla smålänningar och klämde sig fram uppe på etaget där vi stod. En av dom började upphetsat prata med mig, om nån snubbe jag aldrig hört talas om (mina kunskaper om "Misfits" var och är ännu väldigt begränsade).
Snubben: Hörru, kom med för fan, Jerry Only är där framme, jag har hittat Jerry Only!
Jag: Uhm.. va? Vem?
Snubben: Jerry Only från "Misfits", han sitter där framme, och jag och mina kompisar ska få snacka med honom innan han sticker.
Jag: (tänker) Aha, nån kändis tydligen? Yes, jag ska fanimej mullvada det här gänget och spela med, det kan bli skoj.
Jag: NÄÄÄ!?? Vafan, skojar du eller!??
Snubben: NEEEJ FÖR FAN! Han sitter där borta, jag lovar, häng med!!!
Jag: Å shit, fy fan vilken grej!
Jerry Only, 
50 år och basist i "The Misfits", satt i sin lustiga mundering vid ett bord och föreföll helt nykter. Han verkade genuint gonomtrevlig och började kluddra autografer, så jag fick en utan att ens be om det. Vi satt och snackade lite med honom ett tag, och jag undrade såklart om han inte ville ha en snus.
Jag: You want some?
Jerry: Nah, no thanks.
Jag: It's no funny business, completely legal.
Jerry: Yeah? Well what is it then?
Jag: Well... it's tobacco, like fermented you could say. You put it under the lip.
Jerry: Uah, no man, I don't touch tobacco. You know my grandfather smoked cigars all his life and smelled like a... (här har jag helt glömt vad han sa att morfaren luktade som)
Jag: Hehe, alright then.
Sen kom någon och drog i Jerry, så han var tvungen att avvika. Jag satt kvar en stund och pladdrade med de inbitna Misfits-fansen och fabulerade om vilket fan jag var, och hur bra alla skivorna var.
Under kvällen sprang jag även på en kille jag känner lite ytligt från mina strapatser i Gällivare; den gamle snowboardräven Johan Olofsson. Han började ivrigt kramas och sjunga för mig, fast jag först inte kände igen honom. När polletten trillade ner och jag kände igen honom, pladdrade vi lite om ditten och datten. Sen tog jag med honom till vår hytt och presenterade honom för tjejerna.
Precis som jag när jag träffade honom första gången, hade Elsa, Anneli och Olefin aldrig hört talas om människan. I USA och Kanada är han dock en av våra mest kända idrottstjärnor. Han är med i "Guinness" och räknad som en av de största snowboardåkarna någonsin.
Begåvningsmässigt så kan man säga att Zlatan är en avlagring i en offentlig toalett jämfört med den här killen, vilket jag bevisar med bifogat youtubeklipp nedan.
Johan tyckte att Olefin skulle komma och lägga sig bredvid honom i vår hytt, men hon förklarade oimponerad att hon inte tänkte ligga bredvid någon som "har en jävla 'buff' på huvudet" och syftade på Johans huvudbonad. Han ville pussas med Elsa, som dock inte heller var intresserad.
Strax därpå hämtade Johans kompisar iväg honom, och jag försökte med föga framgång förklara för tjejerna vem han var (visserligen nöjd med att de visat sig starka i karaktären och inte gav efter för en kille som är van att få allt serverat).
Åter ute i vimlet (nu hade jag en nyinköpt Misfitströja för att smälta in bättre) skiljdes jag från tjejerna, och bestämde mig för att botanisera bland utbudet av rocktjejer. Jag kände igen ett gäng dalmasar från terminalen som jag slog mig ner hos, och gjorde strax därpå succé med min "Buffé"-tatuering. Den genomsnittlige masen är påtagligt överviktig, utrustad med rockabillyinspirerad frisyr samt glest kort skägg, och är oftast glad och trevlig. Killarna i det här gänget var inga undantag. De var dock inga tjejer, varför jag minglade vidare.
Vid det här laget var jag visserligen Johnny Skan, men alltjämt pigg och målinriktad. Jag snackade med en tjej som lovade att vi skulle gått iväg till hennes hytt om jag bara hade pratat norrländska, vilket jag visserligen hade kunnat göra om jag velat ta en rövare. En annan tjej ville ha råd om hur hon skulle göra med en beundrare som missbrukat amfetamin i 10 år, men varit ren i 13 månader. Ytterligare en tjej utförde jag ett synnerligen misslyckat tankeläsningstrick på (vilket hon visserligen tyckte var oerhört roligt).
Och sådär höll det på ett tag, tills jag sprang på två tjejer från Umeå. Jag har funderat lite på om detta borde nämnas här, men det är helt enkelt för smaskigt för att utelämnas. Dessutom så hände ju inget olagligt, även om det kunnat kvitta då vi var på internationellt vatten. Hur som helst var deras intentioner tydliga, och de undrade om jag ville följa med till deras hytt. Ja det gjorde jag, och sen tänkte jag bespara er detaljerna.
Roligt var det iaf. Dagen efter tyckte Anneli jag var äcklig, Elsa tyckte det kunde räcka med en partner, och Olefin ville fascinerad höra exakt hur allt gått till.
Själv säger jag att alla erfarenheter är goda erfarenheter.
Stort tack till Anneli och Elsa för den här 30-årspresenten, kryssning med "Rockbåten".
R: Nä, jag tror det enda jag tycker mer om än å lyssna på snygga Sheryl, är att spela Dart.
Elin: Ja, det kanske jag borde vara!
Bäst just nu: Äntligen hemma, efter en tung natts körning. Elsa imponerade dock som stabil co-driver.
Sämst just nu: Mycket att fixa den här veckan, vart börjar man?
I´ll be back...
Tills jag kommer tillbaka vill jag att ni ska se det här, som jag snubblade över i en artikel om stjärnors klädmissar i Expressen. Jag tycker att om jag ska behöva se såna här otäckheter och traumatiseras så till den grad att man överväger att börja sniffa lim, så ska ni också se det!
Va!? Nyduschad Jolly Jumper med två sneda strutar, i en klänning som för sin egen skull aldrig borde ha sytts. Nåja, man får ju ge jäntan/karlen/märren VG för en god tanke iaf.
Anneli: Lyllo dej.
Sandra: Humlor har snablar, och kossor har mular. Kossorna är ju dom där som gör mjölken som man kan köpa i affärerna i Stockholm.
Bäst just nu: Att vi snart ska komma iväg.
Sämst just nu: Jag fick fel kod till Tildes stereo, så nu blir det att spela iPod med portabla högtalare.
Johnny representerar igen.
Jag kan knappt ens komma ihåg när jag drack senast, och fyllnade till ganska grundligt efter ett par timmar. Vi delade på oss efter ytterligare några timmar, och jag och Elsa samt Anneli, som tydligen dykt upp någon gång under picknicken, hamnade på "Färjan" där jag (nu Johnny Skan) åt något alldeles för dyrt och välstekt. På väg därifrån till Anneli togs massa bilder
på vilka det mest spelades Allan. Här ser man att jag hittat tillbaka till den gamle "tumposen". Härligt.Men så ville Anneli plötsligt att Johnny skulle posera med två poliser
, vilket Johnny då högljutt och demonstrativt motsatte sig.Anneli: Master P, ställ dig med poliserna så jag kan ta ett kort!
Johnny: MEN JAG VILL VÄL FÖR HELVETE INTE VARA PÅ BILD MED DOM DÄR JÄVLARNA!
Principfast så ögonen tåras! Men Kling & Klang verkade ta det hela med gott humör.
Har ni tänkt på vilken narr Astrid gör av ordningsmakten i "Pippi"? Det är så man nästan kan förlåta alla "fölungar" och "lammungar" i "Alla vi barn i Bullerbyn".
Efter att ha laddat batterierna och säkert snarkat en sväng hos Anneli, samt lyssnat på "Visa vid vindens ängar" något dussin gånger, ville Johnny partaja mera. Ehuru var han då ensam om detta, varför han gjorde ett lättare ombyte, hoppade på cykeln och begav sig mot Björkskatan, där några av våra gamla elever (som hunnit fylla 21) från lärarpraktiktiden hade ställt till med fest.
Där feströkte Johnny blåa Blend så vår mun smakar äckligt idag, han berättade på sällskapets begäran om "Radioincidenten" (dock inte förrän folk ätit av våra medhavda Hallon/citron- och Äpple/Kanelmuffins), mobbade "Före detta elev" för att denne klätt ut sig till AFA-bandit med en hånförtjänt dyr Louis Vuitton-skarf, och gav "Orre" smörj för att han var oklippt och hade rakat magen för att framhäva raggarsträngen.
Sen blev det taxi till "Allstar", nuggets på Max och övernattning på "Före detta elevs" soffa, framför "Borat"-dvd. Imorse vaknade jag därför till Kazakstansk discomusik, ackompanjerad av "Före detta elevs" groteska snarkningar.
Nu ska jag hämta Tilde och försöka springa bort ångesten över gårdagens horribla utgifter. Men det var ju iaf tur att när man väl festade till, så blev det kul.
Keyser: Aah! Visste väl att jag glömt nån.
Sandra: Ja... hur kan du blanda ihop kossor och humlor? Kossor är ju inte randiga, och Humlor har ju inte horn. Näe, jag bor ju i Luleå, det är skillnad. I Luleå bor det folk, i Umeå bor det surrogater (ej att förväxla med "Surikater").
Elin: Äh, t.o.m. Bert Karlsson har ju bedyrat Eddies storhet!
Xrim: Trälar ja, hur f-n kunde jag glömma det?
Anneli: Ja
Bäst just nu: Att jag tagit mig hem och fått marinera i badet en sväng.
Sämst just nu: Så här kommer jag må på fredag också. Dessutom hittar jag inte solkrämen jag behöver till min svedda huvudsvål, korvarna jag vill äta känns jobbiga att tillaga, och dessutom är jag silvermunk.
I händelse av min död!
Nä, det ska jag inte! Iaf inte förrän jag gått ner de kvarvarande 23 av de planerade 50 kilona. Skulle det DÅ visa sig att livet inte är lätt även om man är snygg, så återkommer jag med ett eventuellt avskedsinlägg.
Jag läste en grej om "Vita arkivet" häromdagen, som fick mig att börja fundera på huruvida jag kanske borde se över rutinerna kring hur jag vill att mina kvarlevor ska tas tillvara, om jag skulle råka ställa tofflorna lite tidigt.
Vart ska jag begravas? SKA jag begravas? Ska jag kanske kremeras? Vart ska då askan spridas? Vill jag donera organ? Vilka organ ska doneras? VILL någon ens ha mina organ (ibland försöker jag ju donera Bohman, men det är sällan framgångsrikt)? Vilken musik ska spelas vid jordfästningen?
Men jag tänkte att jag behöver ju inte "Vita arkivet", jag har ju bloggen. Så här ska jag nu försöka klargöra hur saker och ting skall skötas, i den händelse jag inte avlider år 2062, som jag förutspåtts.
Det här med donation är ju en svår fråga att ta ställning till. Av den anledning att jag vill vara säker på att vara helt död när man eventuellt stoppar mig i krematoriet, så är det ju bra om man avlägsnar ett gäng organ för att vara på den säkra sidan.
Men sedan blir det svårt; det finns flera sorters människor som under INGA OMSTÄNDIGHETER får nalla något av mina organ. Det är då upp till mina efterlevande att i händelse av det värsta, ta reda på vilken sorts människa den är som behöver mina organ.
Den som icke skall ha mina organ som är: Norrman, Jämtländsk lokalpatriot, Feminist, Miljöpartist, Kommunist, vegetarian, aktiv inom Socialdemokraterna, Mona Sahlin, skåning som rullar på sina R, är/har varit musikrecensent på någon av de stora kvällstidningarna, Helge Fossmo, Åsa Waldau, fan av ett lag i den italienska ligan, i avsaknad av förmågan att ironisera, pretto, kärnkraftsmotståndare, vattenkraftförespråkare, snusmotståndare, kristdemokrat, religiöst avvikande (inga andra än protestanter, buddhister, buffister och i viss mån asatroende accepteras som värdiga för mina organ), Rottweilermänniskor, människor som påstår att katter är smartare än hundar (för att en gång för alla avsluta den här korkade frågan, applicera varsin klick senap i anus på en hund och en katt, och iaktta hur de löser problemet), folk som någon gång tagit ett lån för att köpa en fabriksny Volvo, bördig från ett land med mer korruption i samhällstrukturen än Sverige, Polis (undantaget Sahlman vid Lyckselepolisen, på det villkoret att hon aldrig haft en sexuell relation med en norrman), Rökare, lidande av kraftig fetma (om någon 170 kilos stammis på "Korvgubben" får mitt hjärta ska jag spöka för någon jävel), fan av "The Knife", fackligt aktiva, sega i trafiken, slappa i handslaget, i besittning av en slö uppsyn, lortig hippie, ren hippie, Piratpartist (jag delar visserligen deras filosofi och åsikter angående filsnyltning, och jag ska sannerligen rösta på "Piratpartiet", men de ser ut som något man vill jaga med käpp), förnekare av Eddie Meduzas skicklighet som musiker, konsument av odlad norsk fisk, jultomte, sexuellt avvikande med risk för annans hälsa (
), förnekare av mig som litterärt geni, illaluktande på bussen, lokalpatriotisk bodensare eller bodensare som gnäller att de vill flytta tillbaka till Boden då de är annorstädes bosatta, vapenvägrare, individer som konstant tjatar om att det är bättre att bo utomlands alt. i Stockholm, Umeå eller Göteborg. Slutligen; slöa kommunalanställda.Hmmm... har jag missat någon? Alfa Romeo-entusiaster? Hmm... nja. Ska fundera ett slag.
Om personen inte återfinns på denna lista, så kan den ta vad den behöver. Släkt och vänner kan få plocka också, även om de skulle finnas med på listan ovan. Men endast vid löfte om bot och bättring.
Sen är det väl riskfritt att kremeras, när skrovet är plundrat. Är sedan någon modig nog att stjäla mitt kadaver, så ser jag helst att detta placeras och bränns på en flotte i Kopparmölledammen i Stidsvig. Det bör då understrykas att det INTE rör sig om en hinduistisk ritual. I annat fall kan jag tillsvidare stoppas i minneslunden vid Östra Ljungby kyrka, och vid jordfästningsceremonin skall ett specialskrivet blogginlägg läsas upp. Detta kommer eventuellt att finnas till hands då tiden är inne.
Musiken som ska spelas då återkommer jag med, är lite osäker nu.
Angående "färskpotatis", så är det väl bara skåningar som säger "nypotatis" (eg. nypärårr) då. Det betyder förstås att resten av landet säger fel! Trist för er, fuckers!
Anneli: Erkänn att du efter den här debatten börjat fantisera om att fisa i en flöjt. Plats är väl Gültza, fast det skulle bli 26+, så det kan bli mycket folk. Vi får se.
Keyser: Jag vet nog vad du har för dig. Jag har spioner överallt, som Riddar Kato eller Erich Honnecker!
Sandra: Blommor som humlor äter? Berätta!
Nolen: Hatten av, du är otvivelaktigt en av de skarpare knivarna i kökslådan.
Emma: Svag två it is! Nja... Kroppen är inte själens tempel, det är själens nöjesfält. Man ska inte hetsa upp sig så mycket. Den felvända accenten är lätt att korrigera vid nästa tatueringsbesök, och den här första tatueringen... tja. Inte vet jag. Kroppen är tyvärr ännu inte smäcker, heller.
R: Frankernas rike är endast intressant om man vill åka till en plats för att skövla, bränna, plundra och förgripa sig. Skåne ska det vara där, ja. Runkstrumpor... ja... Jag var ovetande om dess status som fenomen, det är allt jag vill säga.
Bäst just nu: Springa 7,7 km imorrn.
Sämst just nu: Oklart
Gissa motivet?
Inne på Kvantum fick jag se att den nya potatisen
funnit sin väg in i de norrländska affärerna nu, och tänkte på min reaktion förra året då samma sak inträffade (vet inte om bilden funkar att förstora med musklick, men gör den det så ser ni att norrlänningarna kallar nypotatisen för "färskpotatis"). Då åt jag mig jublande nästan harmynt på "färskpotatis", som koktes i stora lass och preparerades med smör, finhackad lök och gräddfil. Det var ett slags farväl till ett liv som både förgyllts och förhärjats av kolhydrater. Hela förra sommaren var nämligen en orgie i allt jag inte längre äter; Sushi, Pizza, nypotatis, pommes m.m. Planen var att äta sig less till den sista Augusti och det funkade rätt bra.Efter Kvantum körde jag upp på Snake Mountain och kutade en dryg halvmil igen. Jag stannade endast för att urinera, och messa med mamman Gäby som fått energi i den gamle sms-tummen. Den här gången gick det så bra, att nästa gång kör jag 7,7 km-rundan istället. Fast magen var på ett anarkistiskt humör, eftersom jag ätit två bitar paj på picknicken och en muffins hos Lindblom.
Den outsourcade uppgiften att föra oväsen till stjärten, så ibland när jag sprang, lät det som jag var förföljd av nån snubbe med en bastuba.
Jaja, nog om det nu.
Vad jag skulle komma till i förra inlägget, var att i år är det inne med ganska starkt avsmalanande ben på jeansshortsen. Det är både rysligt fult och obekvämt. Vem fan hittar på de här trenderna? Shortsen jag fick tag på var de som var minst smala nedtill, men de fastnar ändå om jag spänner vaderna. Usch så obekvämt. Sen är det fastsytt nån rem över arslet, vars funktion jag inte begriper. Är det något som sjöräddningen ska hugga fatt i?
Och på tal om vaderna, kan någon lista ut vad min gamla tatuering som jag har på höger vad föreställer?
En bekant var lärling och skulle för några år sedan lära sig tatuera, så han fick öva på mig. Det var väl den 4e han gjorde någonsin, så det är därför den ser ut som den är inkarvad med en gammal tillfilad bläckpenna. Men jag tycker ändå den är lite kul, just för att det är en så "rå" skapelse. Motivet kladdade jag ihop själv, och är väl lite... udda.
Kan någon se vad det ska föreställa? Ni som vet får inte gissa.
Sandra: Jodå, jag förstod att du lekte "Hajen". Jag vet inte vad det är för någon snubbe... nått försupet Juventusfan som klickat vilse på väg till "Svenska Fans", eller nåt. Bara ignorera den, så försvinner den säkert.
Ingvar: Du är en otäck typ, hehe. Nä du är fin, jag skojade. På äldre dagar kan även jag välja att knövla ihop täcket, mest för att ha något att hålla i.
Keyser: "Lush" är en kedja butiker som specialiserat sig på flummiga tvålar, badbomber, massageoljor, kroppsmör och liknande. Mitt avhållsamma liv utan kolhydrater, nuppa och mycket mindre alkohol, har till slut fått min hjärna att börja ombildas och vilja kompensera, vilket gör att jag söker tillfredställelse i "sinnesbefriande" dofter och annat suspekt dravel.
Anneli: Lördag, på dagen någon gång. Stämmer det att du jobbar?
Elin: Jaja, det var säkert en jättefin kommentar. Nalle är inte farlig; inte i något enda stycke litteratur som jag läst om Nalle, står det att han äter skåningar. Jag ska hitta Nalle, och göra ett naturreportage med mobilkameran! Förresten fruktar jag inte under solen, utom höjder och tokiga fruntimmer.
Bäst just nu: Rejäl frukost på G!
Sämst just nu: Bohman väckte mig 3 timmar innan utsatt tid. Han ska jämt raljera i perioder då jag motionerar mycket... hmmm... Han är förstås bitter för att han är arbetslös, men vad fan ska jag göra åt det? Alla drabbas ju av lågkonjunkturen på nåt sätt.
Att jag aldrig lär mig...
...att hamstra en bra sak när den är tillgänglig. I förrgår åkte jag till den härlige pajsaren på "Jeansterminalen" för att äntligen inhandla ett par nya jeansshorts. Den där trevlige store snubben på "Hardwear", som av någon mystisk anledning tycks känna mig på något sätt (kan vi ha fyllebondat någon gång?) har länge bedyrat att de hade en sändning "Quicksilver"-shorts på ingående. "Quicksilver" ska dock ha fått stänga elva av sina 14 fabriker, och fått problem att leverera.
Nå, men så blev jag sådär att jag ville ha ett par shorts direkt, och då fick det bli "Jeansterminalen" (här känner jag plötsligt att detta blev väldigt trist att skriva om, så jag lägger helt enkelt ner, och går och lägger mig i badet och marinerar med min honungstvål från "Lush"!)
