Viveln
Jag lovade att komma förbi och titta på den när jag skulle hämta mina kvarglömda grejer. Efter några minuter på moppen var jag framme. Jonas öppnade i knullrufs och en vacker svart t-shirt med en bild av Clint Eastwood på. Han hämtade burken och visade krypet, med Olefin ängsligt sneglande på tryggt avstånd. Hon hade knullrufs, en röd MUF-tröja med texten "Enjoy Capitalism", och ett par svarta mysbyxor med ett par svarta stringtrosor skamlöst exponerade ovanför rumpan.
Jag tittade forskande på det lilla krypet, en grådassig liten skalbagge med lång nos. "Jaha... det här är ju en Vivel, det är en grupp skalbaggar... man ser att det är en Vivel på den långa snabeln...
vegetarianer är dom..." förklarade jag, nöjd med mig själv (obs, det är inte viveln på bilden som är med i inlägget. Vivlar kallas ofta även "Snytbaggar" efter den karakteristiska nosen, eller "Snytet").Olefin gjorde stora ögon över att få veta vad det var, och frågade ängsligt vart dom bodde, vad dom äter, vart dom kunnat komma ifrån och hur man blev av med dom. Jag svarade efter bästa förmåga. Jonas föreslog "Radar X", och jag instämde i att det nog var en bra idé. Olefin verkade dock anse att det bästa nog var att ringa Anticimex. Jag gled in på andra saker med Jonas, men hon ledde bestämt tillbaka samtalet till det mest väsentliga. "Jaja, men den här Viveln, vart kan dom bo nånstans?".
Den hade gjort henne otrygg, Viveln.
I fredags såg vi Christer Lindarw på stan. Det var lite obehagligt, för då kom jag att tänka på Flinkman! Som tur var, så var Flinkman inte med på stan. När jag var liten var jag rädd att det skulle vara något stort kattdjur under sängen, nu är jag lite ängslig att det ska vara Flinkman som ligger därunder, och väntar på att få beröva min stjärt sin oskuldsfullhet. Kishti är en sak, hon behöver jag inte frukta, för jag är inte tvålfager och spädlemmad. Men man kan omöjligt veta vart man har Flinkman.
Lotta: Hjärtekrossare där! Jag har vaknat i några bisarra situationer hemma hos tjejer. En gång stod en gris i vardagsrummet och skrek, och en annan gång vaknade jag i Eslöv. De gångerna smet jag utan att göra någon större grej av det hela, men det bemöttes i efterhand med bitterhet. En annan gång på morgonen frågade jag därför bruden om hennes nummer, varpå hon frågade "Vad ska du med det till?". Så hur ska man veta?
Bäst just nu: Mjölk med lingonsylt.
Sämst just nu: "Ett öga rött" filmen som är gjord efter en bok av Jonas Hassen Khemiri. Jag har inte sett skiten, och tänker inte göra det heller. Varför? För trailern har visats om och om och om igen i teve, och dialogen verkar totalt sinnesbefriad.
Flickan: Du pratar roligt
Pojken: Där jag kommer ifrån, där pratar alla så (Rinkeby? reds. anm)
Flickan: vad heter mobil då?
Pojken: Mobilish
Flickan: Flagga?
Pojken: De e dööh dööh... FLADDERFLAGGISH!
Pojken: Vet du hur man säger "världens vackraste tjej"?
Flickan: (skakar på huvudet)
Pojken: "En fin guzzilago"
Har Jonas Hassen Khemiri skrivit så i boken? Har han med flit gjort sin romanfigur dum i huvudet? Det är fullständigt groteskt. Menar ungjäveln att "Världens vackraste" betyder "En fin" på ish-språket, eller hur tänker han? Det gör mig mycket upprörd. Har någon sett filmen? Får dumungen scora med bruden som verkar svälja det där svamlet? Det skulle göra mig än mer upprörd.
Fuck you.
Igår spelade vi vad vi kallar "fuck you-spelet". Det är ett studentikost, men underhållande kortspel som uppfunnits för att folk ska bli berusade. Det har säkert många namn, men det går till så att man helt enkelt lägger en kortlek på bordet, och sen får var och en dra ett kort. Om man t.ex. dra ett ess, så blir det "vattenfall", d.v.s. alla måste dricka, och ingen får sluta förrän personen före slutar. Korten mellan 5 och 10 brukar innebära att personen som drar ett av dessa får dela ut klunkar till medspelarna av det antal som står på kortet. Kungen kan innebära "Personlig regel", d.v.s. den som drar detta kort får hitta på en regel som medspelarna måste följa. Jag brukar hitta på att man måste titulera mig "Ers nåd" när man tilltalar mig. Att hitta på att man inte får gå på toaletten innan mig är också en höjdare.
Om någon bryter mot reglerna måste denne dricka straffklunkar. Ett kort, kanske knekt, brukar innebära "tummen", jag hatar "tummen". Personen som får knekten får nämligen närsomhelst under spelets gång lägga sin tumme på bordskanten. Personerna vid bordet måste då göra på samma sätt, och den som är sist med sin tumme måste dricka straffklunkar. Vanligen upptäcker jag inte "tummen" förrän alla sitter och glor hånflinande på mig med tummarna på bordet. Jag brukar nämligen vara för upptagen med att sitta och gotta mig åt att bli kallad "Ers nåd", eller håna någon kissnödig stackare.
"Vattenfall" brukar vara skoj också, speciellt om jag har en full öl. Vill jag vara elak, och kanske straffa sällskapet för "tummen" kan jag då tömma ölen rätt upp och ner, och då ta god tid på mig. Igår avslöjade Olefin att jag är tacksam att spela med, eftersom jag följer reglerna hela tiden istället för att bryta dom, och ta en straffklunk istället, som vissa taktiker gör.
Det här med att notera mina manér och karaktärsdrag har förresten blivit ett obekvämt nöje i vissa av mina kamratkretsar. I somras kröp det t.ex. fram att Gäby, Olefin och Jonas suttit på ett fik i Stockholm och gjort narr av min person i min frånvaro, genom att härma mig. Att göra mig till driftkucku är inte bara rasistiskt (ehuru i mitt fall överlägsna, så är skåningar en etnisk minoritet häruppe)och svagsint, det är dessutom dumdristigt.
Jag ämnar nämligen sätta samtliga av dessa individer på plats. Hur? Jo, genom att utsätta dom för det genialaste practical joket som någonsin uppfunnits. Jag rekomenderar er att testa det själva, det är mycket enkelt. Stoppa en köttbuljongtärning i offrets duschmunstycke! Efter duschen kommer offret att förargas över att håret fortfarande är flottigt, och dessutom har en unken arom. HAHAHA!
Håll med om att det är ett schysst bus.
Bäst just nu: Min nya radiostyrda minihelikopter från teknikmagasinet. Fy faaaan så kul.
Sämst just nu: Att jag måste dra på mig byxor och leta föda.
Usch och fy.
Vad fan är det förresten med Ayesha? Varenda varenda gång man går in på en nyhetssajt så är hon där på bild, och jag förstår verkligen inte varför. Kvällspressen verkar älska henne. Jag tror att det är för att hon är en rultig, minoritetstillhörande kvinna med usel klädsmak, som trots det har "lyckats"; hon är artist och "skivbolagsdirektör" som producerar sin egen musik. Men hon kan ju inte sälja något, för hennes musik är smal och dålig, och jag har aldrig hört någon som (dra åt helvete, nu rapade jag upp smaken av Gin och Vermouth, oj så äckligt) gillar henne eller hennes musik.
Hon fick dessutom uppdraget att programledare för "Sommartoppen", något hon säkert gjorde bra. Hon verkar ju trots allt vara en vettig typ när man läser intervjuer med henne. Alltså trots att hon är en dålig musiker med kass klädsmak och helt uppenbart en vänstermänniska med trist kravmärkt ekomat i skafferiet och en del klädplagg utav hampa, en växt hon förövrigt gärna röker, om man ska tro hennes dåliga texter (typ; "pass the blunt, and do the funny stunt").
Själv saknar jag Gry Forsell som "Sommartoppen"-programledare. Vi var hemskt förälskade i henne när vi var i moppeåldern, jag och mina kamrater. Ivrigt väntade man sedan på att hon skulle vika ut sig i Slitz, men när hon väl gjorde det, så var hon alltför påklädd, och dessutom iförd nån jäkla boxningsmundering. Man såg inte ens de mindre viktiga delarna (ansiktet) ordentligt. Nu sitter hon med Adam Alsing i nåt knävla radioprogram som inte sänds häruppe. Vi är utlämnade till Rix och Lugna favoriter, och dylik skit.
Bäst just nu: Ingenting!
Sämst just nu: Gin!
Good times.
Där var hon på bild igen, den allra mest orena, hon vars sköte kommer att framföda antikrist, den slemmiga kärringen med en röd moj i sin flottiga, klimakteriekallsvettiga panna. Usch. Se på henne, skåda hennes monumentala obehaglighet!Hon har så klart uttalat sig lystet över någon svagsint idoldeltagare igen, någon "Knut". Grattis rekvisita-avdelningen, ännu en förbrukad jurystol som det bara är att bränna. "Fan gubbar, nu såsade den där gamla dröppelsuggan ner en stol till för oss med sitt onämnbara sekret, hennes stolförbrukning kommer att ha kostat mer än Swartlings lön när den här säsongen är över!"
Denne Knut visar sig förresten vara ett odrägligt arsel av väl tilltagna proportioner. Enligt Olefin ska han ha ett förflutet som modell, och ha sagt något i stil med "jag har gjort allt, påklätt, naket, straight och gay". Grattis Knut, du är ett luder. Inte bara vilket luder som helst, utan ett luder som enligt en löpsedel har smitit rattfull från en olycksplats. HA!
Men när jag läste det här i Aftonbajset, bestämde jag mig för att inte blogga om vidrigheterna, för de saknar ju egentligen relevans, eller hur?
Så jag tänkte tillbaka på mitt liv, för att se om jag kunde komma på nåt kul från förr att blogga om. Och visst kunde jag ju det. Min gamle käre vän och "partner in crime", Anders Norberg, vars dåligt tajmade samlag med sin broders kvinna under familjens julfirande jag tidigare skildrat på blogdog, är en outsinlig inspirationskälla.
På den gamla goda tiden (2000-2001), då jag bodde i Adak,
Västerbotten, så delade han och jag på ett hus med två lägenheter. Det var ett par s.k. "pensionärslägenheter" i en gul barrackliknande byggnad. Vi hade varsitt stort kök, en rejäl toalett med egen tvättmaskin, samt ett stort rum med sovalkov. Hushållström + motorvärmare ingick i det facila priset av 2000 riksdaler i månaden. Min lägenhet var spartanskt inredd med kabeltrummor och lånade möbler, min gultigrerade katt Maximus höll rätt på ohyran, i garderoben stod mina fiskespön och mitt gevär, och utanför min senapsgula Volvo 144 från 1971, med 56 000 mil på mätaren. Anders lägenhet var pedantiskt inredd och mestadels stylad utav hans ömma moder. Han höll noga rent, trots att han var (är) en manslampa och en drinkare. Mellan våra toaletter gick en ventilationstrumma, genom vilken vi kunde höra varandra. Anders hörde då jag hade min dåvarande flickvän på besök, och jag hörde då han satt och bakissket på lördagarna och söndagarna. Vi umgicks flitigt, och satt ofta hos varandra då vi var bakis och filosoferade över vad som egentligen hänt dagen före.
En gång då jag kom över till honom, hade han ännu inte klivit upp. Bredvid honom låg en söt tjej med långt hår, rosa stringtrosor och en kedja till ett hundkoppel runt halsen. Josefin Väst hette hon, och var en ny förmåga på baksätesscenen i Malå (samhället vars kommun Adak ligger i). "Jaha..." hälsade jag de båda, och tog en klunk av en Dr. Pepper jag hade med mig, och bakade en pris "General". "Tjena Skåne, ids du kast hit dosan åt mä, i vard' fan ta en snus" hälsade Anders trött, varpå jag räckte honom sin dosa "Ettan" från bordet som han önskat.
Jag såg på honom att han verkade obekväm med att Josefin låg kvar i sängen, då han inte längre hade någon "användning" för henne. Nu var han dessutom nykter (nåja) och hade förlorat det filter som fyllan förser en med, och som filtrerar bort jobbigt tjejtjatter. "Jaha, ni har provat nya grepp?" undrade jag, och pekade på tjejens halskedja. Det var något hon lyckats få med sig i fyllan från någon fest och haft som en ploj, förklarade hon.
"Men du prenumererar iaf?" sade jag och pekade med Dr. Pepperflaskan mot hennes rosa stringtrosor med glansigt tryck på. Jag kände igen modellen, Apagnu (min dåvarande flickvän) hade ett par likadana, och dessa hade kommit med posten, eftersom man tydligen kan prenumerera på trosor. Josefin Väst verkade imponerad över att jag liksom magiskt visste att hon fick trosorna på posten, och höll sedan en utläggning om hur bra det var att prenumerera på underkläder sådär.
Det var bara en av många helgmorgnar. En annan morgon kom jag över till Anders efter en ganska grundlig rotblöta, och han var både lidande och full i skratt på samma gång. "Höhöhö, vet du va ja ha' gjord?" undrade han, och det kunde jag ju inte veta. Men då Anders brukar komma hem efter fest och fylla, är han som många av oss andra ganska hungrig. Han tar då en ost- eller kaviarsmörgås på knäckebröd, eller liknande, innan han går i säng.
Denna morgon hade dock hans farsa hunnit besöka honom innan jag kom in. Anders låg kvar i sängen, och farsan hans ropade då undrande vad fan han hade sysslat kvällen innan. I köket hittade nämligen den förundrade fadern Anders lilla runda skärbräda i trä, ungefär stor som en tallrik, alldeles perfekt smörad och försedd med ett lager Kalles Kaviar. I fyllan hade min käre kamrat inte alls uppfattat skillnaden mellan de två materialen knäckebröd och trä. Huruvida han försökt ta en tugga förtäljer inte historien.
Pentex: Jo, de är jävligt dyra att försäkra, EU-mopparna.
Bäst just nu: Imorrn är det fest, och jag och Biffen kommer som sagt att lägga ribban. Idag spådde Gäby att jag skulle komma att "få till det", och jag har dessutom varit på Systemet och tjackat en flaska Gin och en Vermouth. På Coop kompletterade jag med en burk oliver: japp, jag ska blanda Dry Martinis! Varför? För att Frank och Dino drack dem.
Sämst just nu: Borgarnas skrattretande försvarspolitik. Snart är vi lika försvarslösa som bakbundna miljöpartister med byxorna nerdragna och ringmuskeln insmord.
Den slutgiltiga lösningen på Norgefrågan?
Drömmen i morse var av det bisarrare slaget. Jag drömde att jag hade ett hus, ett ställe vid ett skogsbryn. Det fanns mycket mark till, och på den stod långa rader av barracker, vilka var inhägnade med taggtrådsprydda stängsel. Det var helt enkelt ett koncentrationsläger, mitt koncentrationsläger. Plötsligt dök ett gäng myndighetspersoner upp, och de hade assistans av militären.
De sade att de ämnade anhålla mig för mina brott. "Vilka jävla brott?" undrade jag. Då rev de grindarna i taggtrådstängslet, och släppte ut de utmärglade halvdöda ifrån de bruna barrackerna. "Vad kallar du det där då, va?" undrade chefspersonen bland myndighetsmännen, och pekade på de levande skeletten. "Jamen det är bara Norrmän, jag har ju hittat den slutgiltiga lösningen!" förklarade jag, för det var det. Barrackerna var fulla utav Norrmän, som jag hållt inspärrade och svultit ut.
HAHA! Vart fan kom det ifrån!? Stilla dig, mitt undermedvetna!
Vidare har jag överlämnat lösenordet till bloggen till Gäby nu, för att hon ska kunna skriva ett testinlägg och presentera sig. Vi får väl se vad det blir.
Ikväll på jobbet, såg jag en del av "Du är vad du äter" med supermilfen Anna Skipper. Hon var igång och drev med en stackars tjockis igen. Det var nåt stackars fruntimmer som var yogalärare, men som var på väg att bli för fet för sitt jobb, eftersom hon åt för mycket ost. "Nu ska vi få bort den här ostmagen" sade Anna Skipper, och liksom klappsmekte tjockisens mage, som om den var en gammal förstoppad cancerhund som skulle motas in till veterinären för att få sin sista spruta.
Jag fnissade lite behärskat, men började genast gnissla tänder för mig själv i en fantasi om att jag fångade henne genom att slå armarna om hennes lår bakifrån, och bita henne hårt i röven. GRRRR! Hon blir förskräckt och flyr, och jag jagar henne runt huset, endast iförd vita tubsockor! "COME TO BUTTHEAD!"
Martin: Usch, det var väl ändå lite i överkant?
Bäst just nu: Den "g-star" jacka jag hittade på Brothers, samt snus, General.
Sämst just nu: Det kallare vädret.
Ung på nytt.
Vidare verkar det inte vara någon som helt kan lösa filmfrågan. Tydligen syftade Stalin inte på en specifik film, utan på olika klipp på youtube med soldater som säger "Get some, get some" när de beskjuter araber. Nå, det beror med största sannolikhet på att de sett för mycket på den underbara filmen "Full Metal Jacket", något som Allbin kunde. Helikoptern är dock inte den klassiska och fantastiska "UH-1 Huey" från Bell, utan den lite charmigt fula "Sikorsky Seahorse". För den som orkar kan kultscenen på under 2 minuter ses här.
På tal om "Full Metal Jacket", så kan ett av alla skäl till att man alltid ska driva med tyskar när man får chansen, ses här! Ganska tragiskt egentligen. Psyko-Bob träffade en tysk när han jobbade i USA, som tyckte att Sean Connery var mycket bättre på tyska. Han såg nämligen för första gången i sitt liv en odubbad film med denne gigant på bio då han kom till USA, och blev då alltså besviken. Vilken dumjävel!
För att kompensera alla kvinnliga läsare som nu sitter och suckar över hur tråkigt det är med intressanta saker som helikoptrar och krigsfilmer, så lägger jag upp den här länken. Jag vet att ni gillar det...
Stalin: Vad inkonsekvent och diffus du är. Förvisso inget ovanligt för er sort.
Bäst just nu: Min moppe, "Snäjken".
Sämst just nu: Kishti. Hon är äcklig. Inte äcklig på ett "svalbona-i-svalbosoppan-är-gjorda-av-svalornas-snor"-sätt, utan mer på ett "jag-har-kesoflytningar-rinnande-längs-låren-som -jag-låter-min-katt-slicka-bort"-sätt.
Kort respons.
Damien: Nää, men du är och nosar i rätt riktning... Ledtråd: "Animal Mother", fundera vidare på helikoptern.
Martin: De är inga kampsportsnördar, utan de är ofta lajvare som känner att de gör något "på riktigt", och får genuin svärdsträning som kan komma till pass då de ska dräpa Orcher i skogen, eller vad man nu gör på ett lajv.
Keyser: Nä, de e ju värsta grymma Snäjken. Ful, eller hur? Nu sitter jag och väntar på att skiten ska bli färdig hos handlarn så jag slipper ta äckelbussen hem.
Malin: Erkänn att du tyckte du kanske ändå kunde testat göra laxen jag tipsade om när pizzan var uppäten?
Uppånerneråupp.
Imorrn ska jag ha en moppe, och jag ska ynka och gnida och gnälla tills de bjuder på lås och hjälm också, de leda svinen.
All makt åt Folke!
Men seriöst, 783 spänn för elen? Vad har hänt sedan jag bodde på Borgaregatan i Lycksele och pröjsade 234 spänn i kvartalet? Jag känner mig som en gammal gubbjävel! "När jag var i din ålder så fick jag tre strutar bröstkarameller å kandisocker nere hos handlarn för 25 öre, å ja körde min gamla Rumi 7 gånger mellan Örkelljunga å Hälsingborg för en tvåkrona!".
Det är inte ens riktig el från Barsebäck heller, det är nån jävla surrogatelektricitet som de fått fram genom att förstöra fina fiskevatten, och lägga hela byar under ytan. "Luleå Energi", ni kan suga min söndagsemibånge, samt hoppa å skita!
I kväll lockade jag körens yngre damer (de som bara är ca 12 år äldre än mig) till glada fnitter under fikat med fraser som "jo, visst kan jag ju rulla på r:en, fast det är ju obehagligt!". Man kan plocka många lätta poäng med den här jävla dialekten, det är helt säkert. Men sjungandet är ingen lek, vi ska uppträda i Haparanda den 16e december, och då ska vi sjunga svinsvåra sånger i stämmor.
För att få hjälp med att hitta melodin bättre gick jag efter kören till min gode vän Fanjunkaren. Där kom jag till idel klarheter. Det här är diskussionen som följde.
Jag: Fan du måste hjälpa mig med melodin till den här djävulslåten. Kan du spela in den här notraden som är tenorernas, på nåt band med din tvärflöjt? Då kan jag följa den bättre och öva.
Fanjunkaren: Jag spelar inte TVÄRFLÖJT, din fan, jag spelade Klarinett! Jag har läst din blogg, det är tamejfan förtal, det är vad det är! Jag försökte kommentera, men det gick inte då, annars jävlar!
Jag: Hehe... jaaaaa juuuust det.... Klarinett var det ju... förlåt... hehe... Vilken tabbe!
Fanjunkaren: Ja! Förresten kan du väl tanka ner något program och ta melodin i det istället!?
Jag: Jaaaa juuuust det.... det är ju mycket enklare. Fan jag skulle haft min Amiga 500 häruppe! Då hade jag bara dragit igång "Appetizer" och tryckt in noterna där!
Fanjunkaren: Ja...
Fotnot: En klarinett är ju MYCKET grymmare än en tvärflöjt, den kommer ju lätt upp i samma imponatorfaktor som en Stratta eller nåt.
Keyser: Jag skulle föreslå att du letar upp en bidé och sköljer bort det där gruset som sitter och skaver i vaginan. Eller att du åker NER till "Ängelholms Södra" och får nå schyssta Bensodiazepiner utskrivna, så du kan chilla bort kärringsvängningarna och dina hysteriska vibbar.
Pentex: Har det verkligen undgått dig att jag är född i Stidsvig utanför Klippan, och gjort lumpen som flottiljtaxichaffis på F10? Japp, jag kan Ängelholm! Haha, Saloon.... Kult, på gott och ont.
Moar: Jag trodde du skulle plocka den! Du måste vara mer på bettet!
Stalin: Det är en fantastiskt bra film det där. Lätt bästa rullen av den regissören. Jag ska fan tanka ner den bums!
Dagens fråga: Ja, vilken film är det egentligen vi menar? (såvida inte "Stalin" råkade få till ett härligt filmcitat av rena slumpen) Och i vilken sorts helikopter yttras orden? Vinnaren får bestämma ämne i onsdagens blogg.
Bäst just nu: All the greens... Imorrn är jag motorburen igen. Tvåtaktsmotorburen, mmmmm....
Sämst just nu: Lite halsont.
Bondbeundran och Kendo.
Jag och Sigge tyckte givetvis alla skurkarna var svincoola, och allra svincoolast var "Jaws", killen med ståltänderna ni vet. Sen kom "Scaramanga", d.v.s. mannen med den gyllene pistolen, sen kom jättenegern med stålarmen i "Leva låta dö" och sen "Oddjob", den onde, tjocke kinesen som kastar sin hatt på folk. "Ernst Stavro Blofeldt", Spectrechefen som sitter i rullstol och smeker en vit perserkatt hela tiden, var ju rätt cool också. Han hade dock inga schyssta skills.
Jag och Sigge ville ju leka att vi var någon av de grymma skurkarna, men det fanns ett problem. Vi hade varken ståltänder, stålarmar, guldpistoler eller vassa hattar. Vi hade inte ens en rullstol och en kattjävel. Sigges familj hade ett par smällfeta gamla cockerspaniels, men de skulle knappast vara en kraft att räkna med vid ett eventuellt försök att vinna världsherravälde. De var heller inte ens hälften så snygga som "Hugo Drax's" dobermanns.
Vi fann dock på råd. I "Moonraker" var ärkeskurken "Hugo Drax" förste hantlangare en illasinnad asiat vid namn "Chan", med Kendo som främsta specialitet. Bond hade ihjäl fanskapet genom att slänga ner honom i en flygel. Jag och Sigge kollade upp det där vapnet som man använder i Kendo, den s.k. "Shinai", d.v.s. en svärdsattrapp byggd av ihopsatta bamburibbor. Det stod givetvis genast klart att det var ett fånigt skitvapen, nämligen i princip en vanlig käpp.
Om vi dock verkligen ville vara Bondskurkar, så var denne "Chan" med sin Kendopinne den ende vars vapen vi verkligen kunde återskapa en någorlunda brukbar kopia utav. Det drällde nämligen utav prydnadsbambu i trädgårdarna i Stidsvig. Så vi snodde en massa bambu, och gjorde våra egna Kendopinnar.
Vi tröttnade fort på tramset, men fortsatte att sno bambu hos en speciell familj rätt länge ändå. De var nämligen från Danmark, och vi snodde bambun och rensade den mitt framför deras ytterdörr. Sen låg vi en bit bort och lyssnade när kärringen i huset släppte ut katten och såg vad som hänt. Det blev alltid en underhållande ramsa svordomar på Danska. Ibland monterade vi isär gubbens gräsklippare också, och placerade då några av delarna i familjen prydnadsdamm. Hähä!
Det där kriminella beteendet hade vi dock goda grunder till, vilket jag kanske återkommer till i ett annat inlägg.
Därefter reflekterade jag inte över Kendo på många år. Inte förrän jag praktiserade på en möglig högstadieskola som lärarkandidat för ett par år sedan. Då kom nämligen en av dessa elever som är lite efter i utvecklingen och inte börjar intressera sig för tjejer förräns i gymnasiet, om någonsin, till skolan i Kendoutstyrsel och med riktig Kendokäpp. Det var någon temadag, vag minns inte så noga, och han ville visa upp sin hobby. Mycket inlevelsefullt demonstrerade den späde, långhårige gossen hur man gick tillväga, då man gjorde utfall med bambukäppen.
"KI-AAH" Skulle man skrika då man högg, och han visade tjutande och viftande vilken energi man fick i slagen, om man skrek "KI-AAH". Jag bad inom mig för gossens skull, att han snart skulle få testiklarna nersläppta i påsen, och börja intressera sig för tuttar och mopeder innan han satt fast för hårt i asocialitetens och nörderiets träsk.
Då jag en tid senare spatserade runt inne på Ica-affären vid universitetet och letade bratwurst på extrapris, fick jag se två andra utövare av sporten stå i kassakön. De hade gått till affären i sina Kendoklänningar, och hade käpparna stickandes ut ur väskorna. Karaktärerna gick inte att ta miste på, det var utan tvekan universitetstudenter som läste någon teknisk ingenjörsutbildning.
Magra, bleka och med byråkrattrista glasögon under råttfärgade stripiga luggar, stod de och diskuterade torrheter i kön. De skrattade åt sådant som inte var roligt, och flackade stressande med sina glansiga ögon, och slog omedelbart bort blicken om den mötte någon annans. En av dem hade lyckats att odla fram något slags skäggsurrogat, som p.g.a. testosteronbrist var glesare än en bokskog i Ruhrområdet.
"Jag sätter min förhud och alla tomburkar i lägenheten på att de där lyssnar på Rammstein" tänkte jag roat, samtidigt som jag lite sorgset konstaterade att de utan tvekan skulle ha kvar sin oskuld till medelåldern, såvida de inte stötte på ett par mycket barmhärtiga och bestämda flickor.
Kendo är alltså en nördsport, hade jag nu konstaterat. Den vinner dessutom lite extra status i nördvärlden då det är en lite ovanlig kampsport här i landet, och därmed har en viss undergroundkaraktär. Jag kikade vad som stod att läsa om sporten på Wikipedia, och fick då konstaterat att det verkligen är nördsporternas Rolls Royce, strax före Frisbee-Golf.
Det stod nämligen att Kendo är stort i dess hemland Japan. "I Japan är det dock en av de vanligaste budoarterna; oerhört många japaner har tränat kendo i skolan" stod det att läsa i texten. Eftersom "oerhört många japaner" även är utpräglade nördar, torde alltså min åsikt vara bevisligen riktig.
Visserligen hyser jag stor beundran för en del av den japanska kulturen. Maten såklart, och så har jag själv ett japanskt svärd här. Men det är ju främst en nyttopryl, min sista försvarslinje om någon kriminell representant för någon missgynnad minoritet skulle lyckas ta sig in i lägenheten och erövra slagträet vid dörren, och försöka stjäla allt mitt guld. Testa angripa missgynnade minoriteter med bambupinnar. Ni blir knivade direkt.
Keyser: man kommer ju uppifrån stan och kör ner mot tågstationen. Högsta punkten utgörs ju för fan av brandstationen. Du har uppenbarligen gjorts otillräknelig utav all sodomi ni utsätter varandra för på västkusten. Vad tråkigt, hörru. Higge 1 - Keyser 0. Sweeeet!
Bäst just nu: Mest troligt mopedköp på tisdag.
Sämst just nu: Jag trampade med mina massiva skånska benmuskler av en trampa på min trogna gamla "Rex Populär" igårkväll, och fick cykla med ett ben hem till ghettot.
"Har du visat stjärthålet för någon?"
Som vanligt blev det idel pikanta/intressanta diskussioner, som det blir när vårat crew (jag använder uttryck som dessa med en gnutta ironi, så alla nu vet det) kommer ihop. Här är ett axplock. Notera förresten hur det är jag som ofta står för det intellektuella inslaget.
Olefin: När jag och mina pojkvänner ska somna, så brukar jag leka bajsleken med dom. Det är när man tar en filmtitel och byter ut ett ord i den mot bajs! "Mannen som kunde tala med bajs", t.ex.
Gäby: IIHIHI!
Jag: ja... det är skoj. Men då måste ju förresten "Yrrol" bli "Sjab"!? Är hon medveten om att hon sa pojkvänner i pluralis?
Olefin: "Schab"? Varför det?
Jag: Hmmm... Ja, varför det?
Gäby: För att "Yrrol" är ju baklänges, och "Sjab" är ju då bajs baklänges.
Olefin: Jaaaa... Hihi, just det.
Jag: (klappar Gäby på axeln) Olefin, det är därför Gäby ska vara stand-in för min Blogg, och inte du, serru.
Gäby: IIIIHIHI!
Olefin: Mäh!
Vidare har Olefins pojkvän sedan ett år, Jonas, nu flyttat in hos henne. Hennes nära vänner (jag och Gäby, bl.a.) får ibland vara bollplank för funderingar som hon har kring sin pojkväns beteende, och vad som händer i deras (förvisso lyckliga) förhållande. Jag har lärt mig att se vad hon fiskar efter när hon kommer med vissa typer av frågor. Sedan Jonas lämnat oss för en fest, dök följande diskussion upp.
Olefin: Higge, har du visat ditt stjärthål för någon?
Jag: (tänker efter) Alltså... Apagnu borde ju iaf ha sett det någon gång, men det är ju inget man "visar". Du har inte fått se Jonas?
Olefin: Nej!
Jag: Och du vill se det?
Olefin: Ja!
Jag: Ja... för han har förstås sett ditt!? Om de inte kört "Missionären" hela tiden, vilket är uteslutet.
Olefin: Ja, just det!
Jag: Jaa... hehe... jo... Är det kärleksfull nyfikenhet, eller är det månne "rättvisa" hon vill ha?
På storteven visades en fotbollsmatch, nåt lag med gäja rosa dräkter, Sevilla sa någon, mot nåt lag där Messi spelar, tydligen Barcelona. Olefin och Gäby är båda fotbollsintresserade, och jag roar mig ibland med att dela med mig av mina egna mycket fasta åsikter om vad som händer inom sporten.
Jag: Där är ju Messi, morsan gillar honom. Hon sitter säkert bänkad nu.
Gäby: Håller hon på Barcelona?
Jag: Nää... Men hon gillar franska ligan, Lyon då, och så Real i den Spanska. Hon är vass som fan på det där nu.
Gäby: Ok.
Jag: Vet ju inget, men jag har lekt med tanken att läsa på som satan om fotboll, bara så jag kan ha nåt i ryggen när jag säger sanningen om hur jävla överskattad Zlatan är!
Olefin: Men ÅÅH! Det är bara för den där diskussionen vi hade, det är typiskt dig!
Jag: Japp, men du måste ju förstå att Henke Larsson var så mycket bättre!
Olefin: Nää, så är det inte, bla bla bla (här lyssnade jag faktiskt inte så noga, jag diskuterade mest offensivt. Higges diskussionsregel nummer ett: "När Higger tycker olika än den han diskuterar med, så har den personen automatiskt fel, och dennes åsikter är då inget man behöver ta någon vidare notis om. Mal istället på med skärpa och slughet, och bryt ner motståndaren")
Jag: Men förstår du, statistiken ljuger inte, Zlatan är så jävla ojämn. Han levererar max 2 gånger av 10, Henke levererade minst 9 gånger av 10. Kolla poängskillnaden dom emellan i landslaget! Det är målen som räknas, förstår du, det är dom man vinner på i fotboll.
Olefin: Ja, men det handlar ju om laget och hur...
Jag: Ja, och Zlatan är inte någon vidare lagspelare, hör du vad jag säger?!
Olefin: NU ÄR DU SÅ DÄR IGEN, SOM EN TREÅRING! Jag vill hälla ölen över dig! Nu lägger vi ner den här diskussionen!
Jag: Hähähähä! Jajjamen! Yes! Higge 1 - Motståndet 0
Det slutliga diskussionsexemplet får bli följande.
Olefin: På lördag är det fest! Då är det bara att pallra sig dit!
Jag: Sweet! Vad firas?
Olefin: Det är Jonas inflyttningsfest!
Jag: Fan vad schysst! Kommer det några lösaktiga skökor? Kan ni inte fixa dit några?
Gäby: Ska dom vara singel?
Jag: Jo...
Gäby: Jag och Olefin kommer ju att vara där annars!
Jag: Jo men ni är ju inte singel längre. Alltså inte för att ni var lösaktiga skökor innan heller, men ni vet... Äh, förresten skiter jag i om dom är singel, lösaktiga är det primära!
Gäby: Vaddå då?
Jag: Jag behöver någon kvinna jag kan släta av framför Strandh, för att liksom få bukt med eventuella homosexrykten! Strandh kommer väl, Jonas?
Jonas: Öööh, nej just det, Strandh kommer inte. Han är någon annanstans och häckar.
Gäby: Haha, vaddå för homosexrykten?
Olefin: För jag berättade för Strandh att om det var någon kille Higge blev tvungen att hångla med, så skulle det bli honom, förutom Clint.
Jag: Jag skämtade ju!
Jonas: Haha, Clint Eastwood?
Jag: Just det! Förresten så lyckades jag vifta bort det den gången, Strandh köpte det inte.
Olefin: Nej, men sen så sa vi ju det till Berglund under Luleå Kalaset.
Jag: Just det, och jag såg hur det liksom glänste till i ögat på honom!
Jonas: Nä, han säger inget, han säger aldrig nåt.
Jag: Gött!
Gäby: Förresten så tycker jag ändå att du ska ha en tjej som kan stimulera ditt intellekt!
Jag: Ah va faaan.... Börja inte nu igen. Vad fan ska jag med en sån till?
Gäby: Ja, vi tycker det.
Jag: Ja, det är väl bra om dom är smarta, men det be-höööövs ju inte, det är liksom inget måste! Jag stimulerar mitt intellekt själv!
Olefin: Inte tillräckligt!
Jag: Niii stimulerar ju mitt intellekt, jag stimulerar mig med er två... det räcker!
Gäby: Jag kanske kan skriva om att du behöver någon i Bloggen? Hihi!
Jag: NÄÄ! Du utmålar inte mig som någon som "behöver någon". Fy, det är ovärdigt ju! Jag klarar mig fint, jag! Hör du vad jag säger!!?
Ni bör alltså komma ihåg att tolka Gäbys vikarieinlägg kritiskt, hon kommer eventuellt att försöka göra neslig narr av min obefläckliga karaktär och person.
Keyser: "Nick's" heter/hette haket. "Jaaaaa, just det!". Ja eller hur, biatch!?? Nu vill jag att du skriver "Higge har inte fel" 100 gånger på kommentarsidan!
Martin: Hinner inte ta Kendogrejen idag, för de ska köra nåt underhåll på sajten nu, men den kommer imorrn, promise!
Bäst just nu: Fest på Lördag, Johnny Skan och Biffen sätter ribban! Jag kommer förmodligen att publicera "Higge Erövrarens" första "fylleinlägg" då.
Sämst just nu: Jag är så svag inför mitt nedladdningsmissbruk, bu-huuu...
I väntan på vaddå.
Jag ska nämligen till O'learys och äta med Gäby, Olefin, Jonas, Biffen och Bananen. Då jag kommer direkt från jobbet, finns därför inte tid till mer än ett kortare inlägg.
Jag har ehuru något att meddela er läsare. För första gången under min karriär som världens vassaste bloggare, så ska jag ta in en vikarie. That's right, jag ska nämligen tillbringa nästnästa helg i Tornedalen, med Martin och hans familj. Det blir från fredag till måndag, och jag känner att det är allt för länge att lämna er, mina trogna läsare, utan något matnyttigt att bita i.
Jag ämnar ta in Gäby som min ersättare. Om någon i min omgivning är mera lämpad till detta, har jag inte då inte sett prov på det ännu. Hon är mycket skarpsint och vass med vokabuläret. Ni som troget läst min blogg vet ungefär vem det handlar om. Hon kommer säkert att sätta sig på tvären, men likt allt folk på vänsterkanten kan hon enkelt manipuleras dit jag vill.
Keyser: Igen? Jag fallerar väl knappast någonsin? EXEMPLIFIERA! I korsningen Järnvägsgatan och V. Kyrkogatan låg då jag gjorde lumpen på mitt gamla älskade F10 (1999) ett litet hak där det hängde en propeller på ena väggen.
Kommentarsrespons.
Martin: Googlat? Det är förstås fusk, och inte heller fick du fram just den Steve McQueen-kopplingen jag åsyftade. Men dina uppgifter stämmer säkert, och ditt ämne "Kendo" är så pass bra och originellt, så jag tänker köra på det.
Saken är den att jag är bara en filmintresserad snubbe med njutbart hög iq, och inte någon asocial "Savant". Därför vet jag inte vad som stod på Frank Bullitt's (två t) nummerplåt.
Däremot blev Frank i sin gröna Mustang GT jagad av ett par gangsters i en svart Dodge Charger, samma bil som Stuntman Mike kör i senare halvan av "Death Proof". Kris Kristofferson-kopplingen var däremot helt korrekt i övrigt. Men alltså, Kendoinlägg kommer imorrn.
Det kommer inte att vara särskilt smickrande för sporten, men det var kanske inte heller vad du var ute efter?
Stalin: Är du fortfarande med mig, Kamrat? Det gläder mig. Hade jag lagt upp Radioincidentinläggen tidigare, så hade jag ju inte kunnat lägga upp dem nu, eller hur?
Malin: I aim to please.
Damien: Tackar ödmjukast. Förresten laddade jag ner "Blackwater Park". Jag hör inte vad de sjunger.
Pentex: Menar du det där lilla haket med propellern på väggen, nedanför "Sandbergs salong"?
Bäst just nu: Att ha gjort bort "Radioincidenten".
Sämst just nu: Ont i huvet.
Radioincidenten, Del 2
Har ni inte läst del 1, så gör det först. Här är fortsättningen.
Där var den, min utväg!
Jag: Nä, jag är ledsen, jag har inget gummi på mig. Inget gummi, inget göka.
Eva: Men jo, bara lite, bara en gång upp och ner!
Jag: Nej, sorry. Jag gör det inte utan gummi... Det är inte värt det.
Eva: Snälla!
Jag: Nä... men vet du vad vi fortsätter en annan gång. Ta mitt nummer, så gör vi det ordentligt sen, med gummi under bättre förhållanden. Det blir skitbra, vettu! Yes! Nu ger jag henne bara fel nummer, så kan jag glömma alltihop. Hurra!
Eva gnydde och mumlade besviket, men godtog kompromissen. På fantastiskt bra humör körde jag tillbaka henne, och försäkrade lite då och då under färden att det skulle bli så bra så. Eva verkade skeptisk. Då jag stannade bilen vid porten igen, gav jag henne mitt nummer, så när som på sista siffran. Den bytte jag ut mot en sjua. Så tog hon upp plånboken och ville betala. I den fanns en bild på en grabb, som såg ut att vara kring 7-8 år.
Eva var ensamstående med en son, men hade bra jobb som välavlönad tjänsteman, visade det sig. Ensam dock, som så många andra. "Hur mycket vill du ha?" frågade hon och tog fram ett plastkort. Jag visste inte vad jag skulle svara. Taxametern hade jag inte ens slagit på, och vad skulle jag egentligen ta betalt för? Jag kom bara på en enda replik.
"Äh, det här bjuder jag på!"
När Eva klev ur bilen, såg det ut som hon hade kissat på sig. Jag funderade över vilka scener som skulle utspela sig när hon kom tillbaka upp på den där förfesten. Så körde jag tillbaka mot stan, och ropade över radion. Vi var tre som körde den kvällen. Henrik, och killen han driver företaget med, Jonte. Jonte svarade på anropet.
Jag: Japp då var jag ledig igen!
Jonte: Jag är full av beundran, det där ska jag ha som min ringsignal hädanefter!
Jag: Ehe... Ok? Vad menar han?
Så ringde mobilen. Det var Taxi-Henrik. Han ville väl veta vad som hänt, antog jag.
Jag: Tjenare, har vi några körningar.
Henrik: Näe, men det är bara att gratulera, Higge! Du har sänt ut alltihop över radion, vi hörde vad du gjorde! HÖHÖHÖHÖHÖ!
Jag: Vaaa? Seriöst? Vilket då? Neeeeej!
Henrik: Ja, vad tror du. Hon lät ju nöjd! Och jag hade D-G i bilen med sitt gäng, och de låg dubbelvikta av garv.
Jag: Knappen... knappen till radion, hon måste satt knäet på den... hehehe... åh shit... hehe...
Epilog
Historien spred sig, mycket tack vare Taxi-Henriks förmåga att sprida information, och under varje taxipass för en tid framöver så lovprisades jag av manliga kunder som hade hört om "den där grejen med avsugningen över radion". "Det här är skåningen som sände ut en avsugning" presenterade stammisarna mig som, för kamrater de hade med sig i taxin.
En tid senare kom det sig att man på radio P4 skulle göra ett reportage om hur det var att köra taxi i Luleå. Nån snubbe på radio kände Henrik, så lotten föll därigenom på en av våra chaufförer, en tjej i min ålder som heter Lena, att ta med en reporter i bilen under färd. En bit in i programmet undrade reportern om det hänt något snaskigt i taxin, och isf vad som var det snaskigaste.
Lena var då vänlig nog att återberätta händelsen, med ljudeffekter och hela kitet. Mina polare i västerbotten hörde det och blev tämligen imponerade. Mina f.d. svärföräldrar fick nys om det, och kastade gliringar som jag med nöd och näppe manövrerade undan.
Däremot så blev inslaget anmält till radionämnden. Flera hade tydligen tagit illa upp. Det hela ledde enligt Henriks bekante på radion till att vänsterfeministerna i Stockholm, på P3s samhällsdebatterande bolsjevikprogram "Front", missförstod alltihop, och trodde att taxichaufförerna i Luleå utnyttjade kvinnor genom att ta betalt i sexuella tjänster. De planerade därför enligt uppgift att göra något slags avslöjande reportage i Luleå, med dold mikrofon.
Vi stötte aldrig på någon som undrade om vi inte ville ha sex istället för pengar, så förmodligen rann det hela ut i sanden. Men jag kan ju inte svara för de andra chaufförerna i de övriga bolagen.
Radioincidenten, Del 1.
Historiens andra del kommer under dagen.
Jag har kört taxi lite då och då när det funnits behov, sedan sommaren 2004. Det händer rätt kul grejer ibland, och man får träffa en hel del udda karaktärer. Pundare, sexuellt avvikande, tungt kriminella, någon enstaka kändis, amatörfilosofer, transor och ibland prostituerade. Det finns med andra ord ett digert upplägg för en hel del kul blogginlägg.
En alldeles spektakulär händelse inträffade en vinter för ett par år sedan, och gav i viss mån eko på riksnivå. Vi hade haft en rätt körig kväll, och klockan började närma sig den timma då det i regel är dags för efterfest för de som orkar hålla igång. I baksätet på bilen jag körde för kvällen, en silvergrå Ford Mondeo med Ghiapaketet (skinn, AC, bombomstereo, o.s.v.), befann sig vid denna sena timme två sådana festsugna damer.
De befann sig åldersmässigt någonstans runt 40, och var rätt berusade. De åkte från stan, och den ena av dem, en omfångsrik dam i kort blont hår, ville åka till MC-klubben Red Devils (nyligen upptagna i H-A) för att efterfesta.
Folk här uppe förefaller överlag mer liberalt inställda till sådana ställen, så körningen var så långt inte någon ovanlig grej i sig. Då vi stannade utanför klubben, beslutade den ena för att hon ville vänta i bilen, och att hon inte alls ville festa där. Den blonda föreföll leta efter någon, och gick då in för att kolla om hon hittade personen ifråga. Hon lovade att återkomma snarast.
Kvinnan som stannade kvar i bilen, vi kan kalla henne Eva (jag minns inte vad hon hette, hon kanske hette Eva, fan vet) var inte lika omfångsrik som sin kompis, hade lockigt brunt hår till axlarna, glasögon, grön jacka och blåjeans. Jag noterade han hon satt och iakttog mig, som kvinnliga kunder ibland gör när det börjar bubbla nåt i huvet på dom. "Kan man kanske få en puss..." frågade hon sedan plötsligt. Att ensamma kvinnliga kunder ber om godnattpussar är inte särskilt ovanligt, och det brukar vara ganska odramatiskt.
Man ger dom en lätt kram, dom pussar en på kinden, och så brukar det vara bra. Ibland börjar dom treva med munnen, som för att hångla. Men då kan man spela dum, dra sig tillbaka och hojta om hur bråttom man har, "oj oj oj", o.s.v.
Nu var vi emellertid utanför stan, och hon skulle inte komma att kliva av bilen förrän vi kom tillbaka dit. Hon såg dock så "ofarlig" ut, d.v.s. hon såg inte ut som om hon "var på jakt", så jag svarade "Nja... det kan du väl kanske!?".
Hon lutade sig fram i baksätet, och gav mig en puss på kinden. Sen var det som om fan for i henne. Hon greppade huvet på mig, och började kyssa mig vilt på munnen. Det var en sida jag dittills aldrig sett hos någon enda företrädare för det kvinnliga könet. Åtminstone inte i ett så tidigt stadium av en "bekantskap".
Samtidigt kom den blonda väninnan tillbaka, och jag vred loss huvudet ur det pilska greppet. Då hon öppnade bakdörren, skuttade "Eva" ut, kvickt som en iller. "Jag ska sitta fram", informerade hon väninnan i förbifarten.
"Shit" tänkte jag, men frågade med god min vart vi skulle. "Vi kör mot Örnäset, det är en annan fest där" meddelade den blonda. "Eva" sa inget, utan satt bara och glodde lystet på mig.
Plötsligt, då vi kommit ut på 97an från Boden, lade hon handen mellan benen på mig, och började gnida och smeka på "Boman" (min egensinnige kusin från Dalarna kallar sin för "Boman", så jag tänkte att min får heta så nu också, för att av-vulgarisera det hela en smula).
"OH CRAP!" tänkte jag. Väninnan i baksätet såg vad som hände, och började fnittra förtjust.
Väninnan: Hihihi, jaha ja, där ser man!
Eva: Äh, vad då då, hähä, det blir nog bra.
Jag: Äääh... nja... Örnäset va? Vretvägen sa ni? Där ska dom av, det är bara 8 minuter om jag står på, sen kan jag ta en snus och be Taxi-Henrik om en ny körning!
Väninnan: Äh, jag ser ingenting jag, hihi.
Äntligen framme vid porten började kvinnorna gnabbas i bilen. Eva ville inte följa med, utan tänkte att hon skulle anlita mig direkt för en ny körning, om bara väninnan hoppade av. "GUD, låt mig komma härifrån" bad jag, med så god min jag kunde. Väninnan krävde dock skarpt att Eva skulle komma med upp och hälsa. Till slut gick hon med på det, men lovade att hon snarast skulle beställa en körning med mig per telefon igen.
Fort smet jag ut från gården med taxin, så fort dörrarna gått igen. En smula uppjagad manövrerade jag bilen ut från bostadsområdet, samtidigt som jag fumlade efter knappen till kom-radion, som var belägen mellan sätena framför växelspaken. "Ääh... Henrik, jag är ledig... fy fasen, du skulle sett... har du kund?" anropade jag över radion. När vi ska diskutera något snaskigt, frågar vi alltid om det är kunder i bilarna först. Ibland är det familjära stammisar, som kan få höra snasket om de har tur.
Jag skulle såklart också be honom att inte skicka tillbaka mig till Eva om hon ringde, men hann inte. "Jo, men du, dom gillade nog dig som du nyss körde, du får hämta hon igen nu!" svarade Henrik glatt. "Äähm... måste jag?" undrade jag ansträngt. "Nja, vi har inget annat just nu... vadå då?" undrade han nyfiket. "Äh, nä, jag tar det då, om det inte finns nåt annat" kapitulerade jag. Pengart är ju pengar. Kanske kunde jag klara biffen på nåt sätt.
Jag körde tillbaka, och stannade vid porten igen. Eva hoppade in, kvickt som ögat.
Eva: Kör!
Jag: Javisst. Vart vill du åka? Spela dum, det är bra! Det funkar på arga lärare, envisa befäl, irriterade föräldrar och muckande fyllon! Det funkar kanske på översexuella fyrtiotaggare också!?
Eva: Varsomhelst blir bra, det spelar ingen roll!
Jag: Äh... vad hade du tänkt dig?
Jag körde en bit och låtsades leta efter ett ställe för vad hon nu kunde tänkas vilja hitta på. Tydligen tog det för lång tid, och hon började klaga.
Eva: Stanna nu, varsomhelst, jag har så ont i huvudet, jag är så kåt!
Jag: Ehehe? Är du så kåt så du får ont i huvudet? Jaha där greppade hon Boman igen! Jag blir nog så illa tvungen att offra mig på nåt sätt.
Eva: Ja, sväng in här!
Vi svängde in på en parkering i ett bostadsområde på Västra Skurholmen, endast 3 hus från Fanjunkarens, och stannade bilen på en p-plats. Direkt slet hon av sig jackan, och tröjan hon hade under. Jag hann aldrig reagera förrän hon hade släppt ut brösten och tryckte dom mot ansiktet på mig. De var av modell large, och förvånande välskapta. Jag tänkte något i stil med "nåja, det blir ju en kul story imorrn" och började iscensätta något slags deltagande.
Som en demon for hon ner i skrevet och slet upp gylfen på mig, som om hon vore en Somalier över en Röda Korsetsäck! "BINGO" tänkte jag, "Nu är det slut på det roliga, nu kommer hon att bli rädd och kliva ur!" tänkte jag hoppfullt. Orsaken var att "Boman" är specialutrustad med en 6mm grov ring i kirurgiskt stål, i en s.k. "Prins Albert"-piercing (bilden är ur dum vinkel och med mycket mindre ring, men ni fattar kanske). Jag tänkte att hon skulle haja till och bli skeptisk. "Boman" har skrämt folk förr.
Men icke! Inte med ett ord kommenterade hon avvikelsen, utan tog för sig som en bulimisk Labrador i en burk "Pedigree Pal". Det skramlade och rasslade mellan tänderna på henne, så jag trodde hon skulle spräcka en krona.
Så knäppte hon upp sin egen gylf, och var på väg över på min sida och började gnida sig. "Jag får se om hon kan nöja sig med fingrarna" tänkte jag, och satte igång. Hon började föra ett jävla väsen. Hon gnölade och ylade, och kläckte ur sig lite profaniteter då och då. Sådär höll det på i säkert 20 minuter. Biljäveln immade igen, och jag spanade nervöst efter publik hela tiden. Skulle det vara bra eller dålig reklam för företaget, undrade jag.
Plötsligt började det skönjas ett slut på eländet.
Eva: Kom i min mun!
Jag: Hum, ehehe? Skojar hon? under de här omständigheterna? Schysst replik dock, hehe.
Eva: Nej, åh, låt mig få sätta mig på den, upp och ner!
Jag: Va?
Eva: Ja, upp och ner, upp och ner, kom igen, knulla knulla!
Jag: Eh...?
Fortsättning följer!
Aloli Momacocgogrorawow
Såg nyss Tarantinos "Death Proof", vilken var helt ok. Tidigare var jag ett synnerligen inbitet Tarantino-fan, men så läste jag hans biografi, och intresset svalnade en smula. Men filmerna är ruskigt bra, det tycker jag fortfarande. En underhållande egenhet med hans filmer är alla referenser till andra filmer som han själv inspirerats av. Någon som sett "Death Proof"? Har ni då inte sovit, så har ni noterat kylarmaskoten på Kurt Russell's bil, en arg anka.
Den som kan säga vilken annan film den prytt en bil i, och vem som körde bilen, får bestämma vad jag ska skriva om i lördagens inlägg. Förresten, ni måste säga vem denne bilist boinkar i den filmen också, och hur skådespelerskan
som spelar den boinkade via sin ex-man i verkliga livet (vilken råkar vara en av de större filmlegenderna genom tiderna) kan kopplas tillbaka till tidigare nämnda film, via en annan filmreferens. HA! Det klarar ni aldrig... På tal om Fröken Smålands studier till sjökapten, kom jag förresten att tänka på en göteborgska jag jobbade med i Västerbotten ett tag. Hon var gammal chefsmaskinist, och hade varit på båtar runt om i världen. Av någon underlig anledning började hon dock intressera sig för draghundar (de allra dummaste av alla hundar) och flyttade norrut med sin man.
Hon förgyllde våra dryga arbetsdagar på pajasföretaget Gargnäs Elteknik med lurviga anekdoter från de sju haven. Hon berättade att då man lade till utanför vissa afrikanska hamnar, så sov besättningen med vapen under kudden, typ machetes och pistoler (vem som helst får äga ett vapen på internationellt vatten, i syfte att försvara sig), eftersom det ibland "kom upp negrer i rep med krokar över relingen" och försökte råna och t.o.m. mörda besättningsmedlemmar. I andra hamnar var det gemytligt, och båten kunde lägga till vid hamnkajen, "så gubbarna kunde gå iland och ha roligt med flickorna i hamnen". Hon var en öppensinnad kvinna, denna göteborgska.
Fröken Småland, om du nu läser till sjökapten, så borde du kunna ge åtminstone en synonym till en "sjömil", samt berätta hur lång en dylik är i meter? Dessutom borde du kunna förklara hur man får tjockoljan som större fartyg i regel drivs med tillräckligt tunnflytande för att fungera i dieslarna? Inte för att jag misstror dig, men jag blir så vansinnigt fascinerad när tjejer besitter okvinnliga kunskaper.
Lotta, MacDonaldsbollarna då iaf!
Damien, det hade i sanning varit prio ett att lägga sig till med finsk brytning om man tog en kaptensexamen. Fast jag skulle nog kunna tänka mig att trappa upp supandet, och ryta "Anfäkta och anamma" i tid och otid också.
Bäst just nu: Hade varit att få vara mellanfyllningen i en Jill Johnson-Shirley Clampmacka. Musiken må vara menlös, men ojojoj. Men istället får jag nöja mig med att säga "Kokosmjölk". FUCK!
Sämst just nu: Sex and the City. Det är alltid sämst. Det kryper i kroppen när jag råkar se skiten, och jag vill vomera mig imbecill när jag någon gång råkar behöva lyssna på någon av de gamla skökskinnens infantila diskussioner om sex, män eller (gud förbjude) shopping. Om någon någonsin kom på ett sätt att resa i tiden, så borde denne någon åka tillbaka, släpa ut seriens skapare på gatan och skjuta denne i nacken, Moscowstyle! Och förresten så borde någon i inspelningsteamet haft så mycket civilkurage så denne någon sprang fram och slog "Samantha" med en pinne varje gång hon drog på den där kåtblicken, iförd nåt otäckt skökfodral (slampiga utstyrslar i all ära, men inte på alla)!
Okej då...
Jag kan förresten i förbifarten nämna de tre bästa svenska humorprogrammen någonsin: "Helt Apropå", "Detta Har Hänt", och "Riksorganet". Nej just det, "Hey Baberiba" är inte ett av dessa.
I väntan på att "Myggan" skulle börja, så kikade jag på ett matlagningsprogram på 9an, det är många sådana där. Vilket ju är kul. Det var två Namibier som satt ute i öknen med en grill och grillade Zebra, Oryx och Krokodil. Jag tycker vita afrikaner är lite obehagliga. De har en märklig dialekt i sin engelska, så man liksom anar att dom har ett annat, mycket fult språk i bakfickan. Och det har dom vanligen, nämligen Africaans. Ett slags djungelholländska, usch!
Min vän kalmariten Hocke och jag, träffade en vit sydafrikan på en fest en gång. Hocke som är något utav en svensk mästare i politisk inkorrekthet, och vars vokabulär får språket i "Deadwood" att likna psalmsång, började genast marinera den stackaren i övertydliga sarkasmer, som inte alls uppfattades.
Samtalet var mycket märkligt, och gick något i stil med: "Well, you can't help that you are a fucking racist, who has stolen an entire country, and fucked a whole people in the ass, can you?" "No, no, I can't help that, it's true!". Mycket märkligt. Men vad ska man egentligen säga till en vit Sydafrikan när man väl träffar en? "Hey, how's the kafferhunting?" "Yeah, Apartheid, now that's something to think about, huh?". Man måste ju liksom dryfta ämnet! Nej, jag litar inte på dem, inte alls. Lysande prestation av Di Caprio i "Blood Diamond" måste man säga.
Nåväl, nu till varför jag sitter här och levererar ett blogginlägg till idag. Jag ska lägga upp "Radioincidenten" här. Damiens senaste lilla tjat gjorde att jag till slut bestämde mig. På fredag lägger jag upp den, den kommer nämligen att ta ett litet tag att skriva, sen vill jag kika på den och putsa litegranna, så språket blir det bästa möjliga. Händelsen är egentligen ett fullständigt lysande stycke norrbottnisk taxihistoria, och bör inte skildras i ett hastverk.
Den kommer inte att bli överdrivet lång, men den ska vara perfekt.
När detta epos är upplagt, så sprid budskapet. Jag behöver fler läsare, comprende?
Jakt på popularitet är dock bara en del av skälet. Den här bloggen är ganska tandlös, tycker ni inte? Jag är för snäll, jag hänger ut folk för lite... mina skildringar är inte nog smutsiga. Det skulle kunna vara så mycket mer blod, svett, skam och kroppsvätskor!
Jaja, så här får det bli iaf. Vanligt blogginlägg kommer som vanligt imorrn också.
Fröken Småland, tror du att jag tänker göra driftkucku av mig själv på min egen blogg är du kokt i boet! Du pluggar bergis i Växjö, HA! Sveriges Appendix. Vad läser du? Låt mig förresten gissa. Har du tid att hänga här så måste du läsa till lärare, svenska och/eller So.
Bäst just nu: All ny musik jag stjäl, samt nudlarna. De blev givetvis excellenta, men jag skulle tänkt på Cashewnötter.
Sämst just nu: ?
Kajak!
Räknade just ut att jag skulle tjäna 63 kronor i månaden på att blogga på metrobloggen. Först fick jag det till 630 spänn, och blev lite kinkig, då det hade kunnat finansiera en ny EU-moppe. Men sen så trillade polletten ner hela vägen, och jag drog bort en nolla till. 3 öre per sidvisning, det kan jag faktiskt vara utan. Det är värt mycket att vara oberoende, så att säga. Det bjuder jag på, hörni!
Trots att ni är nog så snåla med kommentarer.
Vidare har jag kommit fram till att gymkostnaden är åt helvete. Innan när jag jobbade åt universitetet, så kunde jag gymma för 60 spänn i månaden. Nu kostar det 339 i månaden, om man binder sig för ett helår. Lösa månader kostar drygt 500. Kyss mig i röven! Jag ska tjacka en roddmaskin och en curlstång, sen ska jag stoppa in 339 spänn i månaden på ett sparkonto tills nästa sommar, då tjackar jag en Kajak för degen. Roligare än att sponsra skithuvena på Sveriges mest löjeväckande administrerade Universitet iaf.
Faktum är att jag varit sugen på en havskajak länge. Luleå har en vacker, stor skärgård, typ Sveriges näst största eller nåt (det där tog jag ur arslet, men det KAN ju vara så). Med en dylik farkost är ju somrarna räddade. Man hoppar i och kryssar ute bland öarna en vecka, tar med tält, spritkök och ett najs teleskopspö. Sen kommer man tillbaka som en friskare, brunare och piggare snubbe.
Faktum är att det är en bättre skärgård än den i Stockholm, för på vintern plogas det upp många mil bilväg på havsisen, så man kan köra bil och snöskoter mellan öarna, och så slipper man de där förbenade nollåttorna. Inte många taxichaffisar i det här landet har kört hem krogfyllon över isväg, men jag är en av dem. Taxichaffis alltså, även om jag gästspelar som krogfyllo ibland också.
Det är intressanta människor man får köra hem över isvägarna. Ibland är det bohemer som valt ö-livet för att de får vara ifred därute med sin "alternativa livsstil" och som passar på att rulla ihop en joint på vägen hem, och ibland är det fartglada tandläkare som erbjuder en tia extra för varje handbromsladd man gör på isen.
Keyser, det där känner man igen, att lämna fram en hög pengar och hoppas på det bästa. Ofta har man dock turen att hamna i en affär där man inte bara tar svenska pengar, utan också kan räkna på svenska. Alltid en lättnad att stöta på.
Damien, vad gör en stockholmare i Danmark? Eter reker? HA! It´s funny 'cause it's true.
Dagens fråga: Jag lägger nog ner det här med frågandet snart, kommer fan aldrig på nåt. Och inte heller kan man räkna med att ni hittar på nån skoj fråga. Förresten, Che Guevara improviserade en fågeljakt en gång när han var ute och gick med Fidel, vad använde han att skjuta på fåglarna med?
Bäst just nu: Wokade nudlar ikväll.
Sämst just nu: Den rödmosige busschauffören som glömde min hållplats trots avv vi var ett halvdussin som ville kliva av där. Vem fan har hjälpt honom blåsa upp alkolåset? Kollektivtrafik... suck...
Lingvistiska funderingar.
Jag har börjat lära mig ett nytt språk, och inte vilket språk som helst, utan Meänkieli, eller "Tornedalsfinska" som det heter på vanlig svenska. Då tänker man ju kanske först så här; "Finska? Knivskärarnas, hustrutuktarnas, ryssmördarnas, suputernas, blekfetmans och det skrattretande modets folk?"
Nja, nej, utan en annan variant, som talas i Tornedalen utav lite beskedligare folk (svenskar), som klär sig bättre, dricker mindre, och inte pryglar sina kvinnor mer än man kanske gör i exempelvis Säffle eller Mellerud. Varför? Jo, för jag har språköra, men jag har egentligen aldrig gjort något av det. Martin, den förträfflige snubbe vars personlige assistent jag är, är född i Tornedalen. Martin kan inte prata i vanlig mening, utan brukar i regel följa med i samtal med ljud som ibland låter lite som Holländska. Martin är dock varken perverterad eller narkoman.
Martins mor däremot, talar ofta Tornedalsfinska, och nästan uteslutande så när hon är "hemma" i Tornedalen. Därför hoppar det då och då ut en och annan finsk glosa ur munnen. Jag har oundvikligt börjat snappa upp dessa, och eftersom all kunskap är god kunskap, så har jag nu bestämt mig för att lära mig på riktigt.
I övrigt kan jag egentligen bara ett annat språk till fullo, och det är såklart Engelska. Danska kan jag läsa och skriva, förstå och till viss del tala. Detta kommer sig av att jag som skåning är uppfödd med de danska baskanalerna i teven. Ofta visades bättre filmer på danmarkskanalerna, och som liten och ännu okunnig i Engelska, fick jag hänga med i texten som alltså var på Danska. Deras sifferspråk begriper jag däremot inte ett jäkla dyft av, dels på grund av att det faktiskt är rörigt, och dels för att jag hyser en olust inför allt matematiskt. Faktum är att jag räknar bättre på Spanska än Danska.
Min farsas exfru är från Peru och talade det med sin son, varför jag kan förstå och hänga med i lättare samtal på spanska. Jag har dock haft en viss motvilja till att lära mig mer, eftersom de flesta spansktalande stater är lortiga U-länder där man mest ägnar sig åt trams, revolutioner, olagligheter, orenheter, korruption, tjurfäktning, tuppfäktning, lättja, lyssnar på fullständigt usel musik o.s.v. Men det talas av många, och om man räknar bort den Spanska varianten där man läspar hela jävla tiden, och bara tar den latinamerikanska varianten, så är det ju ett ganska vackert språk också. Därför har jag så småningom tänkt fördjupa mig i detta språk.
Tyska har ju så många ord som liknar Svenskans, och så mycket har jag snappat upp så jag åtminstone kan ge sken av att kunna språket, under en kortare tid. Uttalet är skitenkelt, eftersom man i Tyskan, precis som i ärans och hjältarnas språk, Skånskan, skorrar på r:en. Grammatiken blir man däremot inte klok på i första taget. Tyskan är det enda språket utöver Svenska och Engelska som jag i princip kan räkna obegränsat i.
Fransmän är som bekant i regel otvättade, alkoholiserade, otrevliga och inte kapabla att försvara sitt Frankrike (varför man nu skulle vilja göra det). Men deras språk är kul, vackert och även relativt lättuttalat, då man även i denna Syfilismens och Gaykulturens vagga skorrar på r:en. Är man dessutom genuint matlagningsintresserad, är det omöjligt att inte snappa upp en hel radda olika ord och fraser. Julienne, Boeuf, Paté de Lapin, Beurre, Fromage, Pommes de terre, coq au vin, o.s.v. En gång i tiden måste detta ha varit ett rätt schysst och bra folk, eftersom det ju faktiskt är i Frankernas rike man uppfunnit gratängen, paneringen, bearnaisen, pastejen och en massa annat bra.
Nosrka är inget språk, utan ett samlingsnamn för olika läten som utstöts av en gravt mentalsjuk underart till Homo Sapiens, som uppehåller sig mestadels i västra Skandinavien. Exakt varför dessa uppehåller sig just där, förklarar jag här.
Fröken Småland, något dylikt blir det inte tal om. Du kan däremot vid eventuellt besök norröver bli tilldelad ett specialutrustat exemplar nordvästskånsk byxlevande Spottkobra, (Vipera Ejakularus Scaniensis Deluxe). Nåt annat vete fan!
Lotta: Bomullsbollar mot kinden? Det är urin på IKEAbollarna, det vet ju alla. Förövrigt finns en mer raffinerad asiatisk tortyrmetod som användes på amerikanska soldater i Vietnam och Korea, då man spände offret över ett bambuskott över natten. Vissa bambusorter kan växa flera decimeter på en natt. Fort för en växt kan man tycka, men för de som blev penetrerade på så vis kändes det nog långdraget.
Dagens fråga: Jag kommer inte på nåt kul. Ni får fråga något?
Bäst just nu: Jag.
Sämst just nu: Det här nya att "tuffa" gatgäng dansar mot varandra för att hävda sig. Det är fullständigt obegripligt och omotiverat! Jag kan acceptera dans som en social företeelse, och ett fantastiskt redskap att kontakta individer tillhörande det motsvarande könet med. Men när två sammanbitna killar går in i någon slags cirkel, och börjar "dansa mot varandra" för att lösa någon slags tvist, då blir jag vansinningt frustrerad. Det är fjolligt, så är det bara! Fjolligt, töntigt och dumt. Att dansa utan syfte att kontakta/besudla en tjej är fullständigt efterblivet. Laddade hem en film utan att veta vad det var, som hette "Stomp the yard" igår. När det gick upp för mig att den handlade om missgynnade individer ur etniska minoriteter som tävlade i tuffhet med dans, klickade jag fort bort skiten till papperskorgen. Vill du träffa brudar, så dansa. Vill du lösa dispyter, så prata, eller slåss.
Har jag fel? (OBS! Frågan är givetvis retorisk. Nej, jag är inte i "felbanschen")
Hu-u-mmm-mm öhumm....
Idag är det måndag, vilket betydde körkväll. Jag satte en låt jag tycker är skojig att sjunga, och plötsligt tyckte alla soprantanter på första raden högljutt att jag skulle vara försångare och sjunga solo i en annan låt, för att jag var så duktig. Jag tackade, men avböjde så gott jag kunde. Jag hummar och mummar ju hälften av texten i vissa låtar, eftersom jag tappar bort mig hela tiden. Och den här enerverande dialekten! Jag måste rulla på R:en som nån slags surrogatstockholmare, och jag kan inte böja vokalerna som vi riktiga människor från NV Skåne annars gör.
Det är alltså väldigt ansträngande att sjunga fel dialekt i två timmar. Nu har jag träningsvärk i tungroten, så det känns som om jag haft en helnatt med ett dussin isländska flygvärdinnor insmetade i varm honung och kolasås.
Stockholmare är ett svagsint och miljöskadat släkte. Men vi ska vara tacksamma för att de mestadels håller sig i Stockholm. "Det flyttar ju bara bort fler och fler folk", suckar man häruppe i Norrland ofta. "Jag är nöjd så länge det inte flyttar upp fler jävla sörlänningar eller några smutsiga nollåttor", brukar jag svara då.
Det finns en gammal asiatisk tortyrmetod som går ut på att man stoppar en råtta i ett rör, och håller röret mot magen på tortyroffret. Så börjar man värma röret bakom råttan med t.ex. en blåslampa. Den stackars rådisen kan då bara fly åt ett håll; in genom buken på offret.
Två dygn i Stockholm, sen känner jag mig som råttan i röret. I Göteborg är det lite drägligare. Där hittar man ju dock inte, och det är ett helvete att köra där. Spårvagnar? Vad är det för jävla skit? Det är så man vill kräkas åt det (eller "åt att", som man säger i "Kialma").
Men Stockholm i sig är ingen dålig stad, tvärt om. Jag och mitt ex Apagnu bodde hos hennes syrra på Skånegatan på Söder en helg. 30 meter från porten låg en vanlig liten konsumbutik. Döm om min förvåning, då jag fann inte mindre än fem olika sorters Parmesanost där, ett halvdussin olika Chevre, samt fler olika sorters färsk fisk än i vilken specialiserad fiskdisk som helst här i Luleå. Alla sorters bröd, Gifflar, Briocher och nästan lika mycket charkdelikatesser som hos en slaktare i Helsingör. Jag blev minst sagt avundsjuk. Häruppe har det just precis kommit "Ben & Jerrys" fantastiska glass, som finns på varenda sketen "7-eleven" i "Fjollträsk" sedan en flera år tillbaka.
Nej det är alls inget fel på Stockholm. Det är nog den vackraste huvudstaden som finns, och det finns mycket historia där, mycket att se. Men det är lite som gubben säger i slutet av kultrullen "The Lost boys", med Kiefer Sutherland och "de två Coreysarna", när han säger typ att "det här vore en trevlig liten stad, om det inte vore för alla jävla vampyrer". Det vore en trevlig stad, om det inte bodde så mycket Stockholmare där. Men nu vill vi ju alltså inte ha dom någon annanstans heller.
Fan vad jag snöade in på det där nu då. Ta inte illa upp, Damien. Vi skåningar har Stockholmsföraktet i blodet.
Fröken Småland: jag menar att han spelar kvinna. Ja, just den Sjöqvisten. Han vill ju bjuda på bröstkarameller.
Keyser: Det är för att du är från Bjäre. HAHA!
Bäst just nu: Att stackars Malin inte blev skadad när hon kvaddade taxin i lördags.
Bäst just nu 2: Jag har fått hem "Letters from Iwo Jima"
Sämst just nu: Malins reflexer (I Joke). Skämt åsido, hoppas det inte blir något skit efter det där.
Sämst just nu 2: Jag hittar inte den där låten som var med i "Outbreak" och "The Guardian" med Kevin Costner, utan att finnas med på soundtracket. Den går typ "na na na na na na na na, say that you want me, na na na na na na na na, say that you need me", är ni med?
Den första fyllan.
Harry Potter. Har ni sett vilka jävla bufféer de äter på Hogwarts? Det gör mig förbannad.
Nåväl, jag hade inte varit inne på Aftonbajsets sajt på länge, fram tills nyss. Faktum är att jag de senaste dagarna inte gjort mycket annat än att komma ikapp i diverse tv-serier, musik och annat nedladdningsbart.
Så vad i profetens arsel får jag då läsa när jag nu väl loggat in? Colin McRae är död, svenskar saknas i Thailand efter flygkrash och någon har sabbat Muhammedrondellhunden. Skit för hela slanten, jag hade sånär deppat ihop totalt, om det inte var för några enstaka goda/skojiga nyheter.
En sådan skojig artikel har överskriften "Jag tänkte att nu är det kört", och beskriver hur en 15-årig pojke vid namn "Axel" trodde han skulle dö, efter att ha vaknat på sjukhus efter en orutinerad fjortisfylla. Han sades ha kommit medvetslös till sjukhuset med 2,2 promille, efter att han och tre andra kamrater "fått tag" på en flaska Gin. Enligt Aftonbajset har dessutom var femte 15-åring druckit mer än en helflaska sprit på en kväll.
Det finns så mycket i artikeln jag inte får ihop. För det första så måste man ju avfärda det sistnämnda som en direkt lögn. Det är helt enkelt inte realistiskt. Vidare måste jag bara undra; När fan började 15-åringar dricka Gin? Jag brukar ha med mig Gin på fest, eftersom man får ha den ifred. Vidare, hur blir en fjärdedel av ett helrör 2,2 promille? Antingen är någon av Axels polare Jesus, och delade ut den enbärskryddade styggelsen likt brödet och fiskarna, eller så är Axel anemisk, och 15 kilo tung.
Jag grips nu utav ett visst mått utav nostalgi, och tänkte därför förtälja några av mina egna episka tonårsfyllor. Därför vill jag börja med att be min arma moder om ursäkt för krossandet av de eventuella illusioner, som hon skulle råka ha kvar vid det här laget.
Jag var en ganska hämmad och bekymmersfylld liten gosse i högstadiet. Därför besökte jag dessbättre väldigt sällan de fester där mina jämnåriga kamrater drack hembränt, sniffade bensin, heilade till "Pluton Svea" och delade på skolans "madrasser". Min första riktiga fylla skedde därför inte förräns i slutet av nian, i bussen längs E-6an hem från Liseberg. En liten fet typ som vi kallade "Viking", var skyldig mig 25 spänn. Istället tog jag dock hans överblivna hemjästa öl, som han spetsat med lite hederlig HB.
Jag sjöng och hojtade, lyrisk över den fantastiska känslan av berusning som fyllde mitt oskuldsfulla sinne. Vid ett tillfälle ropade jag till min gode vän Andersson, som satt några säten längre fram, men fick dålig kontakt med denne. Det visade sig att han var i färd med att få sig en avsugning. Där, mitt i bussen, på väg hem från Liseberg.
Flickan som sög var barnbarn till en religiös farbror utanför vår lilla by Stidsvig, som mest var känd för sina fina julgranar. Hon och jag hade fått god kontakt något år tidigare, under konfirmationslektionerna. Men man upplyste mig om att jag ju inte kunde ha något ihop med henne. Hon hade nämligen ett sånt enormt överbett. "Ja, jo, det är fan sant", instämde jag, eftersom det som betyder mest i den åldern är vad andra tycker.
Hon fattade dock intresse för min kamrat Andersson vid en av alla fester som jag inte närvarade på, och tog under ytterst rock 'n roll-aktiga former dennes oskuld. De blev ihop, och deras beryktade amorösa eskapader avlöste varandra. En inträffade alltså under denna Lisebergsresa, och en annan gång fick sig min kamrat samma service utförd under en skolresa till Malmö, i en av bubbelpolerna på "Aq-Va-Kul".
Nu beundrade alla Anderssons tur, och avundades att han fick göka så mycket han bara orkade, i en ålder man ville så ofta. Ingen noterade längre hennes överbett. Döm själva om min bitterhet.
Nåväl, det var en väldigt odramatisk första fylla.
En av mina värsta alkoholrelaterade upplevelser inträffade då jag var nere i Skåne över sommarlovet -96. Det var byafest i Stidsvig, och jag förklarade för Andersson, hans nya tjej Angela, Ajax och Sigge, att man svinade som fan i Norrland. Vi ställde till skit i Lycksele som man aldrig hört talas om i Skåne. Sigge berättade glatt att han minsann hade en flaska HB som jag kunde få, om jag ville. Sagt och gjort, vi hämtade spriten hos Sigge. Ivrigt och utan att ha grundat ordentligt, svepte jag i mig merparten utav flaskan, och minns därefter inte mer. Men Ajax har ett gott sinne för detaljer, och har fyllt i hela luckan.
Vi bestämde oss för att gå till Mölletofta Wärdshus för att köpa ciggaretter. Det är en stor sexkantig byggnad belägen bredvid E-4an, innehållande motell, restaurang, bensinmack och bar. Då vi anlände var jag den ende berusade, och oj så berusad jag var. Jag vinglade och sluddrade, och skojade i stunder av klarhet. Då man förklarat för oss att inga cigg fanns, och att baren var stängd p.g.a. den sena timmen, klättrade jag upp på ett biljardbord i entréhallen. På detta drägglade jag en fläck, och det föreföll som om jag skulle spy.
Panikartat slet mina följeslagare ner mig, och ut ur etablissemanget. Utanför började jag spy i ett cementrör. Mellan kräkanfallen tittade jag upp, och sluddrade obrydd om Anderssons närvaro, och i grova ordalag, om vad jag tyckte om hans flickväns behag, och vad jag tyckte vi skulle göra tillsammans. "Usch, vad äcklig han är", lär hon ha kommenterat det hela med. På vägen hem förlorade jag så till slut medvetandet och trillade, rullade ner i ett vattenfyllt dike bredvid vägen, och tuppade av. Ajax slet upp mig ur vattnet, och jag gissar att de kollade så jag andades.
Detta var under en tid, då boots var populära igen. Jag hade således ett par dylika på mig. Mödosamt placerade de mig likt en dödad cowboy över en hästrygg, över pakethållaren på Ajax cykel, och ledde på detta vis hem mig till farsans hus 1,5 km längre bort. Bootsen skrapade i marken hela vägen, och blev förstörda. Medveten om vilket liv det skulle bli på farsan, släpade Ajax upp mig på trappan, ringde på dörrklockan, och sjappade fort som en fjärt.
Där hann jag sitta och spy ner mig innan farsan fick på sig kläder och släpade in mig.
Jag vaknade med en fullkomligt vidrig bakfylla, och hann just undra vad fan som hänt, innan farsan slet upp dörren och började hojta om vad fan det var för jävla piller jag stoppat i mig. Inte fan visste ju jag något om vad som hänt, och kunde inte komma med någon vettig förklaring. Jag belönades med straffarbete i trädgården, och en fyratimmars biltur i Porschen längs småvägar i Halland och Småland i olidlig sommarhetta.
Bäst just nu: Mitt diskberg är decimerat, snart utplånat.
Bäst just nu 2: Jag ska nog köpa moppe. Man kommer ju 10 mil för priset av en bussbiljett.
Sämst just nu: Jag måste få iväg saabjäveln innan vintern. Malin, säg åt den där snubben att han får komma och kika på den. "Monica" har mitt nummer.
Dagens fråga: Vilken roll spelar Gösta Ekman i "Sällskapsresan 1"? Moar får inte svara, jag vet att du vet.
*Tillägg, två timmar senare*: Fröken Småland, nu imponerar du lite på mig, även om du fallerade på genusformen i gebitet. Priset är... hmmm... ja, vad önskar fröken? Kan du förresten berätta vad Sjöqvisten gärna vill bjuda flickor på?
msn
Tack vare "Fröken Smålands" uppmuntrande smicker tänkte jag nu skriva ett inlägg. Dels för att dylikt är som heroin för min själ, dels för att jag får dåligt samvete om jag vet att några tittar in på min blogg varje dag, utan att hitta något nytt. Sån är jag.
En fin människa, helt enkelt.
Men så vill jag ju helt plötsligt veta mer om Fröken Småland. Men skulle jag nu fråga efter info om henne skulle jag säkert inte få svar. Tänk som jag tjatade och tiggde om att få veta vilken maträtt, film, skiva och bok ni skulle ta med er till en öde ö, för att få någon slags uppfattning om er. Men ni bara gav mig kalla handen, sånär som på några få hedervärda personer.
Vem är "Fröken Småland"? I huvudet får jag upp bilder på en "Nergårds-Anna"-från-"Raskens"-liknande kvinna som snart är inne på sitt trettionde år, och som efter ett par ogivande förhållanden lever ensam och desillusionerad med sin katt/katter. Är hon månne från Kalmar, och säger "å de då va" efter varje mening eller påstående? Eller är hon från Vetlanda, och känner Lena Ph? Kanske är hon från Eksjö, och bjuder på en "7-10 spärr" varje fredag-lördag?
Spännande frågor...
Vidare har jag givetvis msn, så om någon vill berätta vilken fin människa denne tycker att jag är, eller kanske vill uttrycka lite bittert näthat mot mig, eller bara vill uttrycka en önskan om att få bära mina barn, så är min adress [email protected]
Om någon tar det ädla initiativet att skicka lite naket till mig, så ser jag gärna att avsändaren är en kvinna, hehe.
Skämt åsido, där har ni infot, gör med det vad ni önskar.
Bäst just nu: Korvgryta på "Spiralkorv".
Sämst just nu: uhm...Vestibulit?
Dagens bästa uttalande: "Men det ligger ju så jävla avsides!" (Martins storebror, en tornedalning, om Stockholm)
Today was a good day...
I övrigt inte mycket nytt. Var med Martin, killen vars assistent jag är, och hans morsa Monica på en mässa för handikapphjälpmedel idag. Det var kul, och jag botaniserade fryntligt bland de små skålarna med plockgodis. Jag tänkte även nöjt att det nog skulle drälla av en massa dojta 20-åriga assistenter av det täcka könet. Istället drällde det av en massa överviktiga säljargubbar i medelåldern, trixandes med rullstolar och rejsandes med permobiler.
Några av dem bar de omisskänliga tecken som de flesta resande säljare med tiden drar på sig; näsa, rödsprängd av kvällarna i hotellbarer, Ögon, glansiga och påsförsedda av sena, osunda nöjen.
Eftersom det är sent nu, och Olefin har klagat på att mina inlägg är för långa, så tänkte jag avrunda nu. Det går bra att uttrycka sitt missnöje för hennes åsikter under "kommentarer", såvida ni inte håller med.
Då kan ni hålla flabben.
Bäst just nu: The Travelling Wilburys. Ser ni vilka som är med? Harrison, Dylan, Lynne, Petty! Ikoner! Den svarta gitarren i gungstolen symboliserar Roy Orbison som dog innan videon hann spelas in. Där har ni musik, svamlande dårar!
Sämst just nu: Ramstein (ett eller två m? jag skiter i vilket). Längesen något band decimerades i en flygkrash nu. Hålla tumme?
Förresten sämst just nu 2: Japp, Keyser wins a cookie. "The Bourne Ultimatum" sög kapitalt getpung, jag menar sög getpung som en taliban med bakfyllesaltsug. Det är exakt samma film som "The Bourne Supremacy", men utan handling. Det är så jävla kass så hade jag haft hemorrojder hade någon av dem spruckit. Kameramannen är någon slags tjackskadad idiot med Parkinsons, så man kan inte se vad som händer i slagsmålen. Det som gör mig allra mest förbannad, är att jag tycks vara den ende som stör mig på detta faktum. Nåväl, om ni ser den, så notera då biljakten då Bourne stulit en snutbil i New York. Den är en exakt kopia av Moskvajakten i "Supremacy", skurken går t.o.m. samma öde tillmötes. När Bournes snutbil och skurkens mörka bil kraschar, och ligger stilla, lägg då märke till hur kameran vaggar i sidled flera sekunder efter att bilarna stannat. Vad vinner dom? Om ingen annan retar sig på detta, är det bara ytterligare ett bevis på att jag är den siste fullkomlige killen i världen. Typ.
Med i matchen igen.
Måste bara få börja med att säga grattis till Zlatan, som lyckats med konststycket att få 5 + i Expressen efter sin "insats" i EM-kvalet, utan att faktiskt göra ett enda mål. Undrar hur det måste kännas att ha samtliga tungor ur mediasveriges sportjournalister uppkörda i ändtarmen?
Men jag högaktar som sagt ändå Zlatan, men blott för att han läxade upp riksslemmet och vandrande kesoflytningen Peter Jihde i direktsändning efter en match en gång.
Oh, vad härligt det är med internet. Jag har nu återfallit i det grova nedladdningsrus som tidigare så fundamentalt marinerat mitt sinne. Jag har redan sett 10 Dexteravsnitt, 5 South Park, 3 House, 3 Family Guy och 1 American Dad.
Vidare måste jag erkänna att jag gjort något mycket oväntat. Något som förefaller mycket helylle. Ja, det är nästan så jag måste kompensera det med att redogöra för "Radioincidenten"... men bara nästan. Jag har gått med i en sångkör. Varför? Tja, jag skulle vilja säga att det är för att träffa brudar, men medelåldern där måste vara 50+. Men faktum är att körsång är bra att träna utav flera anledningar. Det är aldrig fel att öva rösten. Den är ju faktiskt det primära verktyget då man ska behärska ett rum, på exempelvis en fest.
Nuförtiden blir jag aldrig nämnvärt nervös längre. Om det är en arbetsintervju, en dejt eller att göra något inför en massa folk, så är jag lugn. Det är förmodligen alla helgnätter i taxin, och alla lunchtimmar i Korvgubbenkassan som gjort mig sådär. Men om man har problem med nervositet, så är det nog bra träning att sjunga i en kör. Och man kan ju förvisso aldrig nog förfina sina sociala färdigheter.
Dessutom log tanterna så glatt åt mig. Män är i minoritet i kören, och om medelåldern varit 20 år lägre, så hade kören haft den bästa ration jag hört talas om någonsin. Leende tanter är förresten något jag tidigare haft en ganska kluven inställning till. När jag var liten, så var jag faktiskt en väldigt söt gosse. Det hade jag visserligen ingen uppfattning om då, men så var det. Det medföljde att alla gamla tanter tittade och log åt mig, då jag stod i kassakön på Ica med morsan. "Varför glor dom och flinar åt mig?" frågade jag henne, då jag efter ett besök i "Åbyhallen" i Klippan, kände mig ovanligt uttittad (stavas det så? eller utittad? nää...). "Dom tycker ju du är söt" sa hon, eller något i den stilen.
Jag mulnade ihop ansiktet så gott jag kunde, och glodde surt tillbaka. Jag ville inte vara söt. Men jag antar att en söt liten gosse ibland bara blir sötare när han försöker skrämmas, för dom glodde bara gladare. Men med tiden slutade dom le åt mig i kassorna, och det noterade jag så småningom, inte utan ett litet mått utav besvikelse.
Men nu ler dom åt mig igen, tanterna!
Mina kamrater har alla sett ut som fågelholkar då jag avslöjat mina planer att eventuellt gå med i en kör. Men den mest uppseendeväckande reaktion kom från Fanjunkaren, som ringde imorse.
Jag: Uhm.. Higge *smask smask*.
F: Hej, det är Fanjunkaren.
Jag: Ja, hejsan. Här blir det alltid en paus i ett samtal med Fanjunkaren som den uppringande parten, som om han funderar över vem han egentligen ringt till. Man vill då reflexmässigt fråga "vad gör du då?". Ehuru blir han då trumpen, likt en sossekärring med jästsvamp, och vars parkeringsplats just stulits av en gubbe i en merca, mitt framför näsan på henne utanför Ica. Upprepar man detta ett vid ett par samtal får man till slut en irriterad uppläxning om att det är han som ringt, och således han som bör få ställa denna intrikata fråga först.
F: Jaha, vad gör du då?
Jag: Käkar frukost och laddar ner lite skit.
F: Jahaa... nej jag tänkte bara kolla om du ska bli frikyrklig nu när du ska hålla på med det där.
Jag: Höhö, va? Kören?
F: Ja, det är ju inkörsporten till sån där skit.
Jag: Hahaha... "Inkörsporten"...
F: Jaa...
Jag: Nej, du behöver inte vara orolig, jag har ju min egen religion du vet.
F: Hehe... jaha ja.
Jag: Jepp, det är mest för social träning och sånt, lära sig nåt nytt.
F: Hmm, jaja.
Jag: Dessutom är det ingen kyrkokör, det är nån ABF-historia, det räknas som en studiecirkel.
F: Jaha ja, då blir det en massa sossefloskler istället då!
Jag: Är du orolig för mig?
F: Näää, jag skulle mest bara kolla så du inte fastnar i nå skit.
Han är skoj, Fanis. Och så har han spelat tvärflöjt, gubevars. Ett vackert, men feminint instrument. Om någon kommer ut ur garderoben, så är det nog inte sällan med en dylik i näven.
Kristina: Nej, jag vet inte, jag är kvar på första säsongen ännu, men jag är inne på Lysekilhubben.
Pentex: Hon vill alltså bygga ett seriöst bo? Om du är tveksam så är det nu du ska fly. Förslöv är ju å andra sidan vackert, och hemmabas för "Svänzons", hehe.
Janni: Åhå? Jag trodde du slutade läsa min blogg när det gick upp för dig att det var jag på bilden.
Keyser: Just så. "Arx" är ju hans tegelskapelse på torget i Höganäs. Jag blandade ihop hans skit.
Moar: Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag trodde ju alla dina illusioner var borta? :p
Bäst just nu: "The Bourne Ultimatum" på väg hem. Hoppas det inte är samma vidriga skakiga kamerahantering på våldscenerna som i tvåan, man såg inte ett jävla skit av allt det bra ibland. Jävla dogmakomplexskadade regissör.
Sämst just nu: Nackspärren jag får av att blogg från sängen i brist på ett adekvat skrivbord.
Nostalgi, första bloggen.
Det här inlägget är lite som ett sånt där avsnitt i någon dussinserie, där man tittar tillbaka på vad som hänt under åren.Så här skriver jag i mitt första inlägg någonsin, från den 9/10 2003.
"Var i stan och skulle köpa nya piercingprylar, men dom var inte inkomna än!
Köpte inflyttningspresent åt exet, och tekanna åt mej själv på indiska.
Ska träna till stententa imorrn, men har ej börjat... Tränade på gymmet en timme runt sju, å käka pizza sen. Nu sitter jag här."
Kort och koncist.
Alla är vi barn i början, men efterhand som humöret stundtals började svänga uppåt, så började jag även försöka vinkla inläggen lite mer komiskt. Som i det här fryntliga inlägget från den 13/6 2004.
"Nej, jag ska inte cykla till Gällivare, min röv är för otränad, det har jag känt efter att ha använt min kära gamla gubbhoj ett tag nu. Dessutom är framgaffeln fortfarande skitsned efter att jag somnade på cykeln i fyllan och cyklade in i en parkerad bil, tumlade upp på bagageluckan och trillade ner på asfalten och krossade armbågen.
Jag har börjat vara på bra humör igen, och faktum är ("och rektum är", kan man skoja till det med, hihihi!) att jag sanerat dagboken. Ni kanske ser att några inlägg försvunnit, likt Strindbergs "Inferno", var dessa skrivna under en period med mental obalans. Inte för att jag var wackobacko, men lite för arg över tillvaron var jag allt för att få ner något förnuftigt i skrift.
Längtar till midsommar nu, midsommar här i Luleå, på nåt mysigt ställe med badmöjlighet.
Var på Olivers nykter igår. Nå, en whisky, två dooleys och 8 starkisar, men jag grillade och käkade potatissallad och drack det under en period från 3 på dagen tills två på natten, så det var inte så intensivt.
Kollade in folk där igår. Silikonhyndor, fula i ansiktet som stryk, med världens pamelainlägg för att kompensera. Jävla tur att man är kille, egentligen. Och även om jag kanske inte är normen för hur en kille ska se ut och vara, så är jag iaf inte så hopplöst ute som den där tunne, blodfattige snubben vi såg igår som såg ut som mister Beans misslyckade lillebror, och som gick och knackade tanter på axeln.
Jag kom dessutom på en sak när jag satt där och såg alla feta, svettiga femtioåriga äckel med "Lule Plåt & Svets" tryckt på t-shirten, vingla iväg med brudar och milfar som var helt gångbara för ett one-night-stand. Det kommer ju sällan fram nån brud och tar kontakt med en. Skälet till det måste ju vara detsamma som varför jag aldrig går fram till nån sviiijnsnygg brud och börjar limma. Jag är för snygg! Brudarna tror inte jag är intresserad av dom, eftersom jag är så snygg, så då väljer dom Svett-Börje, 47, istället. Fan vad korkade brudar. Mina homeboys P och Greven höll med mej om teorin, och menade att det ju inte gärna kunde förhålla sej på något annat vis.
Tragiskt.... >;p"
Ganska dåligt, och utan vidare flyt. Jag hade inte börjat orka lägga energi på utformningen utav texten ännu. Lägg dessutom märke till den märkliga smileyn på slutet, som liksom ska vara rebellisk.
Hoho...
Äntligen!
Nu blir det blogga av...
Driftkuckut Bertil i Scouterna.
Mitt lilla råttbo i ghettot.
När jag gick i Scouterna fick vi lära oss om en massa svampar. Vi fick även lära oss det felaktiga tipset att giftiga svampar smakar illa, och att man kan äta alla som inte smakar fränt. Jag och mina kumpaner brydde oss dock inte så mycket om att lyssna på ledarna, som mest var frigida fascisttanter. Mina kumpaner var bl.a. mina bästisar Ajax, Sigge och Andersson, samt Driftkuckut Bertil och dennes odräglige kusin, Bert-Egolf.
En gång var vi på läger utanför Helsingborg, vid Slottet Sofiero. Sofiero var förre kungens residens, och drickare utav det billiga ölet med samma namn uttalar det oftast helt fel. "så-FIEro" istället för det korrekta "SO-fie-RO".
Nåväl. Detta var alldeles i början utav 90-talet, och riksökände Ian Ursut var på rymmen från finkan. Med oss bland alla små scouterna fanns en flicka som hette Therese. Hon var söt och snäll, och väldigt mörkrädd. Vi bodde i några baracker, och gjorde våra behov i en länga utedass ute runt knuten.
Så fort det blev mörkt, började vi oja oss och viska, om inte Ursut fanns i buskarna. Therese blev väldigt rädd, och darrade genast på underläppen. Sen tjallade hon på oss. "Han KAN ju ligga i buskarna, det vet man tamejfan inte" hävdade jag och Ajax när fascisttanterna började skälla på oss.
Sigge och Andersson upptäckte emellertid något mera matnyttigt. De kom underfund med att luckorna där man tog ut skithinkarna bak på utedassen var olåsta. Vem skulle ju vilja tjåla skiten? Bert-Egolf stack till Bertil en gammal klassisk röd-vit magnetficklampa, och Sigge bad honom med illa dold iver att gå och spöka lite i skitluckorna när flickorna satt på dass.
Driftkuckut Bertil tultade fnissande iväg och öppnade luckan där Therse satt och gjorde sina behov. Plötsligt blev Therese varse ljuskäglan som dansade under stjärten på henne. "Men va... OOOOOO-IIIIIIIIIIIHH, BEEERTIL, SLUTA BERTIL" tjöt hon utom sig. "Nej, det är jultomten", replikerade Bertil föga trovärdigt. 20 meter bort vred sig ett gäng omogna gossar likt märlor av skratt.
Det blev ett jävla liv på fascisttanterna, och Bertil fick ett välförtjänt ficklampsförbud, och jag vill minnas att några av oss blev satta på disktjänst.
Men för att återkomma till svampar, så åt jag många år senare rödvit Flugsvamp. Det var i tredje året på gymnasiet, och vi var utslängda i den lappländska skogen för att anlägga ett viltvatten. Jag tog en rejäl tugga, eftersom jag visste att jag i värsta fall kunde bli väldigt illamående, i näst värsta fall kunde förvandlas till en galen bärsärk, och i bästa fall bli på pickalurven och se kul grejer. Svampen smakade lite som champinjon, var rätt god, och det hände ingenting med mig. Så det besvarar väl din fråga, Damien. Dock var detta första och hittills enda gången.
Keyser, japp, densamme. "Arx" är "konstverket" du syftar på. Vad har ni för båt?
Pentex: Vart fan har du hållit hus!? Semester? Även Bad Asses behöver delikatesser...
Lotta: Jag lever för att roa dig.
Moar: Nja... var det det som sången betydde, tror du? Att hon vill att jag ska ta henne till månen? Antingen är det inte så, och du har läst för många Harlekin-romaner, eller så är jag ett nöt. Båda låter mycket trovärdiga...
Bäst just nu: Min älskade kumpan, kalmariten Håkan överraskade mig med ett samtal idag. Han lovade att komma till Luleå om någon vecka, och avslöja ett Trattkantarellställe där han plockat fyra Icakassar och ändå lämnat kvar svamp. Guld!
Sämst just nu: Uhm... Jag är rätt uppåt nu, och kan inte sätt fingret på nåt särskilt negativt.
Paki paki!
Jag låg som vanligt i soffan och flippade mellan kanalerna häromdagen, och råkade då kasta ett getöga på nån nyhetstextsändning, ni vet en sån där med skriven info, som uppdaterar sig själv. Plötsligt hajade jag till och kisade koncentrerat mot min lilla teve. Försent, texten byttes ut. Men den skulle ju komma tillbaka. Jag väntade... läste under tiden om våldtäkter i Örebro, och att de bara hade 23 grader varmt i Riyadh.
Men så kom den igen, nyheten jag bara vagt hade snappat upp först. Jag läste noga och långsamt, och gav sedan upp ett lyckligt tjut. "HAHAHA, YYYEESSSS!". En tokjävel som heter Lars Vilks, och som jag känner till sedan tidigare, har gjort profeten Muhammed i form av en rondellhund. Tidningen Nerikes Allehanda hade dessutom publicerat historien om det hela. Därför hade man i Pakistan brännt en docka föreställande Fredrik Reinfeldt, samt viftade med skyltar med texten "död åt Lars".
Jag älskar det. Jag blir fullständigt euforisk när jag tänker på det, faktiskt. Plötsligt så är jag inte alls så fientligt inställd till det här med tryckfrihet. Plötsligt känner jag att jag kan stå ut med att läsa hur mycket sex den motbjudande gamla skinnpåsen Kishti vill ha efter uppbrottet med sin man.
Jag tänker glatt på hur ett gäng jättebebisar i stora skägg och klänningar står och stampar på en gata i Pakistan. De skriker våldsamt och kräver död, så det flyger dräggel i skägget på dem. Det hela ackompanjeras utav den där fruktansvärt fåniga tarzanimitationen som förtryckta och hjärntvättade muslimska kvinnor gör då de är arga/glada/ledsna.
Det som verkligen roar mig, är att det hela är tänkt att göra mig, en svensk medborgare, upprörd. Jag ska bli förnärmad över att de bränner en docka som ska vara Statsministern. Fan, jag skulle kunna hålla i tändstickan, och det utav precis samma anledning som varför hundar slickar sig mellan benen. För att jag kan.
Jag kommer roat på att tänka på när Psyko-Bob berättade om när de träffade en Pakistanier i Thailand, som var där för att supa och knarka. "Han kom fram helt nöjd och sa att han var 'Paki paki', som att han kom från ett bra ställe, haha, jävla skitland. Sen sa han att han hade så roligt i Thailand med knark å sprit. Vi frågade om sånt inte var förbjudet för en muslim, men han sa att han var på semester, han skulle följa Allahs vilja igen när han kom hem. Vi sa att han var en jävla hycklare, och då blev han sur som fan!".
Något som däremot gör mig en inte så liten smula irriterad, är att många muslimer i Sverige sägs vara upprörda över rondellhunden och artikeln. Rätta mig om jag har fel, men har inte dessa människor kommit hit för att åtnjuta frihet och få leva i lugn och ro? Hur logiskt är det att man då ger sig till att kritisera en del av denna frihet (i skydd utav just densamma)?
Definition på "Ironi": Hade det inte varit för den här jävla yttrandefriheten, så hade vi kunnat skicka ut alla som kritiserar den!
Definition på "Dumhet": Att man med sådana här texter som kräver utvisning utav religiösa extremister för att de kritiserar yttrandefriheten i princip kan råka illa ut, rent juridiskt.
Lotta: Jag hade mycket skoj på festen. Ordväxlingen må ha förefallit aggressiv, men var ingalunda på allvar.
Bäst just nu: De drygt tvenne kilon med blandade soppar som väntar på rensning hemma.
Sämst just nu: Kantarellförekomst i den här landsändan verkar snarast vara någon jävla myt!
Lite skoj just nu: "Läderlappen"-dialogen jag fantiserade ihop ute i svampskogen innan idag.
Läderlappen: Se upp Robin, det är Svampmannen!
Robin: Milda Musseron!
Läderlappen: Se upp för röken han sprutar från fingrarna!
Robin: Den sporspridande spelevinken!
Svampmannen: Läderlappen, ge din stjärtgosse sitt Ritalina innan jag blir jävla sur på hans fåniga floskler, å kör upp en Spindelskivling i arslet på honom!
Läderlappen: Icke sa nicke, Soppskurk! Jag tror på fri uppfostran!
Robin: Heliga Hippie!
Att slåss eller inte slåss?
Festen dominerades utav långa diskussioner om huruvida skivan jag hade brännt och tagit med, innehöll Slades eller Quiet Riot's version utav "Cum on feel the noise". Det var alla mot mig. "JAG HAR BRÄNNT SLÄÄÄJD, ERA JÄVLA NÖTTER", hojtade jag. "Det är ju Quiet Riot" hävdade Greven, och visade med fåraktig min upp omslaget till nån hockeyanthem samlingsskiva, där en cover av låten med dessa var med.
Endast en snubbe som heter Fredrik tog mitt parti lite senare, vilket jag belönade med en Irish Coffee. "Där finns beviset, gå på youtube" sa jag och pekade på parets lap top. Idioterna tyckte då inte att man kunde höra någon skillnad. "Nää, man kan faktist göra jävligt lika covers om man är bra, har ni inte spelat 'Guitarr Hero' på Play Station, allt där e ju Covers, och jag har inte laddat ner skiten, det är faktiskt från min 'Best of Slade'-skiva, DET STÅR SLÄÄÄÄÄJD PÅ SKIVJÄVELN!!!".
Fanjunkaren började mjukna, men jag bad honom hålla flabben, och vänligen inte springa iväg och förvälla skivan, eller sin penis. "MEN DET VAR VÄL FAAN, DET STOD I SVAMPBOKEN, SOM JU ÄR SKRIVEN UTAV NÅGOT SLAGS PROFFS, ATT MAN SKA FÖRVÄLLA SVAMPJÄVLARNA". "Ja, nä, nog är det ett proffs som har skrivit den där boken, min vän" anmärkte jag med torr ironi, och fortsatte med armen hom hans axlar; "men om du får lust att förvälla typ Åkerbär eller något som också så hör av dig, för då köper jag det hellre av dig". Han himlade uppgivet med ögonen, och svor.
Jag behärskade givetvis rummet, de var mina bitchar och driftkuckus.
Då jag tidigare anlänt till festen, ringde min farsa för att höra om min mejl o.dyl. Samtalet avslutades ungefär så här.
Farsan: Så slåss du inte ikväll!
Jag: Jag hade ju inget val sist.
Farsan: Nä, det var ju 20 pers som hoppade på dig.
Jag: Jo, men så var det ju, typ...
Han är med rätta lite skeptisk, efter att jag strax innan min artonde födelsedag kom hem i handbojor och två grisar i släptåg, samt att han och jag slogs vilt året efter på min storebrors bröllop. I båda fallen blev jag provocerad, och anser mig ha visst fog för att ha hittat på dessa dumheter. Vid den första incidenten gick det till ungefär som följer.
Jag hade lyckats ta mig in på en stor festival med 18-års gräns. Jag tappade bort mina kompisar, och blev iakttagen utav en vakt då jag lullade runt för mig själv vid utgången, påtagligt berusad.
Vakten: Du, det är nog bäst att du åker hem nu!
Jag: Nä för jag har ju betalt 200 för att komma in nyss, och måste hitta mina polare.
Vakten: Det är inget att diskutera, kom här med dig.
Han knuffar mig med ett överlägset flin, varpå jag sätter en pärla i mellangärdet på honom så han viker sig dubbel. Plötsligt dyker tre vakter till upp, och kastar mig i marken. De vrider upp högerarmen på ryggen på mig, men eftersom jag är stenhög på adrenalin och bedövad utav billig smuggelwhisky, uteblir effekten. Jag börjar istället skrikande förolämpa busarna.
Jag: LÅTSASPOLISER, MINDERVÄRDESKOMPLEX, KLARADE NI INTE SNUTSKOLAN, VA??
Vakterna: Han är ju helt vild! LUGNA NER DIG FÖR HELVETE!
Jag: HAHAHA, DIN FETE JÄVEL!
Vakterna: HÅLL INTE PÅ, SLUTA HÅLL PÅ!
Jag (börjar härma vakterna, som i "Åke-reklamen", innan denna var påtänkt): "Öh, håll inte på, sluta håll på"
Vakterna: VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ DIG?
Så här fortsätter bråket i minst 20 minuter, innan jag råkar höra hur två av vakterna anropar polis på en komradio. Jag, som faktiskt närde ett kontrollerat kaos i min hjärna, bestämde mig då för att byta taktik. Jag skulle få en C-G 3000 av farsan och farfar, och hade ansökt om vapenlicens. Jag ville inte ha strul med polisen, och försökte istället med diplomati.
Jag (med mild röst): Grabbar, grabbar. Vi kan väl prata om det hela?
Vakt med foten på min rygg: DET ÄR FÖRSENT NU, DU HAR HAFT DIN CHANS!
Jag: Äh, jag går hem om ni släpper mig, kom igen nu!
Vakterna: NÄ, DU SKA STANNA HÄR NU!
Jag: LÅTSASPOLISER, MIIINDERVÄRDESKOMPLEXIDIOTER!
Några minuter senare anländer en blåvit Saab, och en attraktiv blondin i uniform, samt dennas manlige kollega kliver ur bilen. Som i ett trollslag är jag världens snällaste. Vakterna reser mig upp från gruset.
Jag: Hej hej!
Blondinen: Sträck fram händerna (handbojar mig med händerna på ryggen). Har du legitimation?
Jag: I höger bakficka.
Hon hittade en förnicklad Jack Daniel's plunta i min vänstra bakficka, men stoppade till min stora förvåning tillbaka den. Den är än idag bucklig efter handgemänget. De körde hem mig, och jag var så mild och trevlig jag förmådde ifrån baksätet. Farsan var vaken, och betraktade märkena på mina handleder då jag klev in i köket och berättade. "Ja, de är fanimig inte kloka, de där jävla Ekebovakterna", tyckte han.
Episoden med bröllopet är en annan historia, som jag tar någon annan gång.
Igår kunde dock en ny incident ha inträffat, då vi gick ut på Cleo. Jag och Olefin var på väg hem, då jag plötsligt fick se hur ett steroidfall stod och höll fast en blond tjej med stora bröst, och försökte hångla med henne. Killen hade stora överarmar med en sån där tatuering som Pamela Andersson i "Barb Wire" runt den ena, rakat huvud och tydligt undertränad underkropp. En annan kille bröt in och försökte prata med idioten. Det gav inget resultat, och tjejen slutade kämpa emot. Jag blev irriterad, och funderade på vad jag skulle hitta på. Killen stod med ryggen mot en meterhög avskiljningsvägg, ner mot ett försänkt avsnitt med bord och stolar. Om jag sade till honom, och han hade börjat veva, kunde jag nog trycka honom över väggen, och kasta honom över stolarna. Han hade ju klena ben, och var ju helt tydligt dum som en so. Det skulle vara en "piece of cake". Så resonserade jag i huvudet.
"Kommer du då?" kom Olefin och frågade. "Vänta lite, jag vill se vad som händer här först" sa jag, och nickade mot situationen. "Det är ju hon Anna från Big Brother, hon som är från Älvsbyn och läste till lärare du vet". "Jasså? Han där förgriper ju sig på henne, eller nåt." I samma ögonblick kom Greven förbi och började prata. När jag vände tillbaka blicken var Anna och idioten borta. Lika bra det, för det hade säkert gått åt helvete, det där. Men det är helvetes irriterande, sånt där. Och såna där får man slå på, eller hur? Visst hade man ju kunnat hämta vakterna, men hur slug är man egentligen när det behövs?
Lotta, Munk? Vilken obekväm liknelse! Men jag är djupt smickrad.
Giftpennan: S?
Karmapolice, ja, eller hur. I själva verket är du en tunnhårig, 53-årig tvångsonanist och misslyckad kioskägare från Grums, med sladdrig resår i kalsongerna och 376 000 i skatteskulder. Du miste oskulden till en prostituerad vid 34, och har utvecklad ett Jack Vegas-beroende som redan kostat dig din Toyota Corolla, samt din thailändska importfru. Du tröstar dig med att se MacGyver på din gamla 26-tums tjockteve. Fan, det är illa....
Bäst just nu: Idag blir det pizza.
Sämst just nu: Jag har skrivit inlägget på Olefins lap top, och nu känns det som om reumatismen kommer att komma som ett brev på posten. Jag fixar inte att skriva på såna här.
Dummast just nu: Istället för att vispa grädden till Irishen i går, så hällde jag den på Grevens inrådan i en shaker. Detta resulterade i följande incident.
Jag: Öh... det blev ju smör... kolla, kärnmjölk!
Greven: Men ditt stömmel, vad fan skulle det vara bra för?
Jag: Det var ju ditt fel! "Skaka mer" sa du! Idiot!
Greven: Men du må ju för fan tänka själv.
Jag (till övriga sällskapet): Det blev smör, och det var Grevens fel! Jag ska göra smörish Coffee. Har ni mer grädde hemma, Greven?
Greven: Du får springa på Statoil och köpa!
Jag: I helvete heller! Jobbar Izabella? *smack smack smack*
Tommy (en ytlig bekant): Är det den blonda?
Jag (slår upp kärnmjölken från smöret och slukar den): Japp, fantastiskt trevlig.
Fanjunkaren: Är hon... kompetent?
Daniel (en annan ytlig bekant, formar ett par bröst i luften på sig själv): Höhö, "Kompetent"!
Greven: Mycket kompetent!
Jag sprang sedan sedan ner på Statoil och köpte mer grädde. Två taffliga snubbar stod i kassan. Då jag kom tillbaka, stod Greven och diskade shakern.
Jag: Har du SLÄNGT smöret, MITT smör?
Greven: Absolut.
Jag: Det var ju för fan smör! Nykärnat smör! Fattar du, att på vissa hotell så är nykärnat smör på frukostbuffén en exklusivitet?
Greven: Men jag ville ju inte ha det, och när skulle du äta det?
Jag: Det hör inte hit, det var nykärnat smör!
Tommy: Jobbade Izabella?
Greven: Men... dumfan, vad skulle du med det nu?
Jag: Ja, jag kunde väl fått en påse till det.
Vid tanken på mig med en påse smör i kavajfickan började sällskapet gapskratta på min bekostnad. Men det var prima smör, det där.
