Fogis har hittat ena halvan av en Onkel Kånkel-låttitel.
"Äntligen, jag hittade henne! HIT MED ETT GLAS CHAMPAGNE!"
Ingvar: Jasså, så du deltar i lågkonjunkturen? Trist.
Umeå, bufféernas stad?
Större delen utav helgen har jag tillbringat i Umeå. "Vadan detta trauma?" undrar kanske vissa utav er, men det hela var mycket trevligt. Lördagens uppträdande följdes upp med fest på vilken det åts, dracks, och socialiserades glatt med vår systerkör. Många hade med sig egen alkohol i form av öl, vin och cider. Själv hade jag en halva Tullamore Dew med mig. Den gick oavkortat till produktion utav improviserade Irish Coffee's, tillverkade utav kaffe, pärlsocker (sockerbojkott i alla ära, men sprit i kaffe utan socker är barbariskt) och grädde avsedd för desserten (kladdkaka, vilken jag inte åt utav).
Då festen avrundades ganska tidigt, dök en mycket trevlig och attraktiv kvinna ur Umekören upp, och undrade om det inte hände något mer under kvällen. Jag menade att det ju borde göra det, och erbjöd henne en plats i vår buss in till stan. Vi bestämde oss för att gå på "The Bishop Arms", men fick inte med oss några andra. De flesta hänvisade till hög ålder och dålig ork.
Men vi gick iaf dit, och sänkte några fina bärs. Körkollegan var en bildad och intelligent tjej av det slag som är både rolig och lätt att prata med, och efter ett tag dök även ett par trevliga snubbar hon kände upp och gjorde oss sällskap. Jag socialiserade bäst jag kunde, och underhöll bland annat sällskapet med historien om Radioincidenten. Vi blev sittande tills stängning, varpå jag tog ut riktningen och traskade hem till hotellet och min snarkande rumskamrat.
Dagen efter var det uppträde i Umeå stadskyrka. Som jag var något sliten, så var mitt huvud ett virrvarr utav diverse smutslustiga och otäcka tankar och idéer, så som det alltid är då jag är bakis. Allt som sades under predikan (och det var en mastig predikan, ty detta är ju domsöndagen, kyrkoårets sista söndag) kommenterades i mitt huvud, utan att jag kunde rå för det.
Prästen: ...herren Jesus Kristus, pinad under Pontius Pilatus...
I huvudet: Det har jag visst inte!
Prästen: ...Och vi ber för att de som nu blir av med sina jobb, ska få styrka att orka igenom detta, och att gud välsignar deras pengar så dessa räcker till mat och livsnödvändigheter...
I huvudet: Va? vad sa han? Hähä, herre välsigna vår deg, så den räcker till "ett glas champagne och en svettig hora!"*
Prästen: ...och näten skall vara fulla med fisk, och vi ska ta tillvara den bra fisken, och kasta bort den dåliga fisken...
I huvudet: Jasså minsann, det lät lite kräset. Vad är "dålig fisk" egentligen? Hornsimpor och Fjärsingar?
Plötsligt togs kollekt upp, och en liten sammetshåv stacks fram under näsan på mig, varpå jag krafsade lite i börsen och slängde pengar i den.
I huvudet: Åh nej, hur mycket slängde jag nu där? Crap, jag som inte deltog i den här lågkonjunkturen, nu sket det sig. Nu hoppas jag att Jesus välsignar mina andra slantar, annars räcker det inte alls till ett glas champagne och en svettig hora! *kvävt fniss*
Det positiva med mitt tillstånd var dock att jag satte sången som aldrig förr. Ty uppträdandet skedde ju på förmiddagen, under bakishetens första stadium. I detta har jag superkrafter som osårbarhet inför naturelementen, förhöjd hjärnaktivitet och extra mod.
Under bussturen hem visades "Mamma Mia", och jag hade ingenstans att fly.
Bäst just nu: I helgen har jag trenne gånger helgat Buffismens första sakrament, "Ätandet utav buffén".
Sämst just nu: Nej, nu kan jag inte direkt sätta fingret på något dåligt.
Dagens citat: "Jag är en djefla man, som kan göra många konster" August Strindberg
* En låt av Onkel Kånkel, vars existens jag varit ovetande om tills i torsdags, då Psykobob ringde mig och sjöng den för mig.
Utmanad...
Jag är utmanad av rara Karin på bloggen "Ett komplett eksem", vilket kunde tyckas vara lite utav en börda. Men det är rätt smidigt, för jag kan spotta ur mig ett inlägg oberoende av inspiration.
Så här ser riktlinjerna för utmaningen ut.
* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Jaha, då kör vi då.
1. Jag samlar på skyddskor, d.v.s. arbetskor med stålhätta. Jag har ungefär 8 par.
2. När jag var liten älskade jag klappgröt. Det gör jag iofs fortfarande, men det är en rackarns massa kolhydrater i det.
3. Jag höll på att drunkna i säldammen på Lycksele djurpark en vinter. Olycksfall i arbetet.
4. Första gången jag kände utav alkoholberusning i någon mån, var då jag var 7. Det var en kväll då familjen hälsade på Hasse "Kvinnaböske" Anderssons bror Knut. Den yngre av hans två döttrar smusslade ner Explorer i min Coca Cola, varpå vi gick ut för att leka på gatan. Där träffade vi ett gäng med en lådbil, som jag tyckte var rätt ful. Det berättade jag för dom också, stärkt utav flytande mod.
5. Mitt förakt för vårt västra grannland började odlas redan för 25 år sedan, då min farfar läste högt ur Norgehistorieböcker han fått för att han köpte villaolja från Norsk Hydro.
6. Jag har blivit försedd med handfängsel av polis. Blond var hon, rasande snygg. Det var dock tyvärr i tjänsten.
7. Jag föddes liksom Scaramanga i "Mannen med den gyllene pistolen" med tre bröstvårtor. Den tredje togs dock bort relativt omgående.
Jag utmanar:
Pooptroop
Issa & Em
Onormalin
Johan Rheborg
Maua
My
Hollywoodah
Bäst just nu: Grönkål
Sämst just nu: Det kändes rätt gäj att lämna alla utmaningar hos de här människorna.
"Kom låt oss prova på..."
Här ovan är en bild på ett gäng synnerligen korkade rövhattar som just skitit i fläkten. De och deras piratkompisar härjar vilt utanför Afrikas horn, och har bland annat försökt kapa ett svenskt fartyg. Men det sket sig dock, eftersom fartyget lyckades utmanövrera piraterna. Det är den officiella förklaringen, iaf.
Hur som helst, så har Somalier haft ihjäl varandra i många år nu. Det har vi inte brytt oss om så mycket, för ingen bryr sig om när afrikaner har ihjäl varandra. På sin höjd blir det en Hollywoodfilm om eländet när det är över. Men nu har de där människorna plötsligt fått tag i en DVD med "Pirates of the Caribbean", och tror de är Jack Sparrow allihop; ger sig på handelsfartyg och pinar mäktiga plånböcker i väst!
Nu jävlar, nu skickar vi ner städpatrullen.
Det här är 380 ton svenskt stål; Korvetten "HMS Malmö". Förutom ett av världens finaste robotsystem, så släpar hon även runt på en alldeles utsökt 57 mm kanon, vilken spottar ur sig 220 svidande smällare i minuten med en förbluffande pricksäkerhet. Nu ska hon ner och lära de Somaliska låtsaspiraterna vad "Bofors" och "Kockums" är.
Mmmmm... Sådär ska skattepengar användas!
"Grrr... ni har plundrat Grevens båtar för sista gången!"
R: Han är ju helt underbar! Alldeles marsvinsgullig, fullständigt befriad från självdistans, och helt degenererad! Man kan säga att han just nu är min musa!
Malin: Jag föredrar lågprisalternativen! Hähä!
Den ljusnande framtid är Higges!
Jag glömde mina egna planer på att medtaga en liten Tullamore ("Det är bättre att ha och inte behöva, än att behöva och inte ha") och började räkna på ration i kören. Av 52 Umeåresenärer är blott en femtedel män. Jag fick flashbacks från taxitiden; svultna, överförfriskade medelålders kvinnor, som med hjälp av illa sluga övertalningsförsök ämnade besudla min person.
Om bara hälften av de där kvinnorna blir berusade, kan tillståndet bli kritiskt. 20 dylika kan beroende på graden av berusning faktiskt gnaga rent ett manskadaver på under en minut!
Spännande. Enligt info ska det finnas dator att låna i lobbyn, ska försöka klämma in ett inlägg efter frullen.
"Nej, mot Fogsvamp hjälper inte Lamisil!"
Bäst just nu: Jeansen jag fick av Fanjunkaren ikväll. Riktigt najs. W34, och de sitter som gjutna. Nu får jag ångra att jag slängde de där två paren Dockers när jag trodde att jag skulle svullna obehindrat tills jag dog i någon fetmarelaterad sjukdom.
Bäst just nu2: Gått ner ytterligare 1½ kg enligt Fanjunkarens toavåg. Det firas strax med Långkål å Julkorv. Just det, jag gör långkål och kokar julkorv klockan 23:45. En av fördelarna med singellivet.
Sämst just nu: Nä, ingenting.
Kraut, wir liebt dich!
AMBROSIA!
Några feta wurstar och några välkokta delar av ett griskadaver till det där, så är man strax sund i både själ och kropp! Helt plötsligt är jag åter problemfri!
"Vill DU ha lite Surkål?"
Elin: Nääää! Jag är Radikalrealist.
Bäst just nu: Jag har ännu inte gripits av det julförakt som årligen infinner sig hos såna som mig. Detta beror förmodligen delvis på att jag blivit frälst av Buffismen. Detta är bufféernas tid, och tanken på detta gör mig oförmögen till förakt. Kanske ska jag göra en egen högtid och köra den parallellt, ungefär som judarnas Hanukka?
Hmmm... "Buffulen"? Fira "Bufful"? "Buffulen, en munter tid av svullet blot och dryckenskap!" Jag fick plöstsligt lust att skapa musik, skriva Buffulsånger!
Fast jag blir fortfarande förbannad på Jultomten, brunkål och potatis på julbordet. På det annalkande företagsjulbordet ämnar jag föra protokoll över de som förser sig utav potatisen på julbordet, så att dessa kan fängslas vid ett eventuellt radikalrealistiskt maktövertagande.
Sämst just nu: Vart fan har jag gjort av mina jävla badbrallor? 300 spänn kostade möget, och nu har jag väl snart krympt ur dom utan att ha använt dom en enda gång!
Mer 118100
Jag är inte längre helt nöjd med den där tjänsten med sms-frågor till 118100.
Jag: "Vilken bil är marknadens billigaste?"
118100: "Den billigaste bilen att köpa varrierar väldigt mycket nu, men det är i alla fall en begagnad bil. Just nu kan man få gamla bilar för endast 100 kr på blocket!"
Jag: "Man måste uppenbarligen utforma frågorna här lika genomtänkt som önskningarna i Wes Craven's 'Wishmaster'. Vilken är marknadens billigaste nya bilmodell?"
118100: "Den bil som är billigaste på världsmarknaden kostar 100 000 indiska rupier som motsvarar ungefär 17 500 svenska kronor och det är bilen Rs 1 Lakh Car från Tata motors. I Sverige däremot så är det Ford Ka 1.3i Base som är den billigaste nya bilmodellen på marknaden efter den senaste undersökningen år 2007."
Pfff!
Jag upptäckte förresten för ett tag sedan varför Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Det var då jag bläddrade lite i en "Alla vi barn i Bullerbyn". Efter att ha fnissat lite åt "Mellangården", fick jag se att det i texten figurerade såväl fölungar som lammungar.
Nej Astrid, nej!
Elin: Det är en ABF-kör med mycket god ekonomi. Jag bantar inte, för bövelen! Jag prioriterar bara animalierna! Det finns att ta av, jag är inte färdig än på långa vägar. Jag var så fet, att barn började gråta när de såg mig. Klev jag in på en restaurang, ställde sig människor för sin mat som om de var Madonnas livvakter, och maten Madonna. Jag fick ropa på grannen när det var dags att torka sig i arslet. På stan hoppade folk över mig, då de inte orkade gå runt! Men nu börjar det alltså rätta till sig.
"Elin får bara åka till grannbyn med sin fattiga kör, HA HA HA!"
Lindblom: Ja.
Bäst just nu: Nej.
Sämst just nu: Jag har fått ett problem. Eller, jag har väl eg. haft det rätt länge, fast förträngt det; Jag är en jävla idiot, som nu skördar konskekvenserna av att rucka på mina principer.
Sämst just nu2: Jag köpte mot bättre vetande willys varmkorv. Efter att ha petat i mig ett par av de sladdriga tingestarna, vet jag inte om jag nånsin kan äta korv igen.
Återkomsten!
Boden.
Inte så mycket en ort, som en trist ansamling utav fekalisk infrastruktur. Platsen är befolkad utav ett tämligen begränsat klientel; de flesta bodensare är missunnsamma flegmatiker, vilka i huvudsak livnär sig på närbutiksrån, bilstölder och bidragstagande. Men till skillnad från exempelvis Kalix, som ju trots liknande förutsättningar åtminstone har sin Löjrom, så produceras i Boden inget av värde.
Men då jag på måndagförmiddagen kl. 11:00 befann mig i vagn 132 på SJ.s tåg nr. 98, så kände jag trots ankomsten till denna obehagliga plats, en slags lättnad. Samtidigt som jag såg vagnens två sista nyttjare utav blandade illegala substanser kliva av (var annars), började jag känna att jag verkligen snart var hemma.
Natten och morgonen hade varit fullständigt fruktansvärd.
Föregående kväll hade fördrivits med att läsa i boken "El Choko", lyssna på musik, samt dricka Tullamore Dew ur en gammal "Nestea"-flaska. Man får nämligen inte dricka medhavda rusdrycker annat än i abonnerade kupéer. Tandlösa regler av sådant slag hindrar dock näppeligen en Skåning från att få i sig sin sprit.
Då flaskan var tom, socialiserade jag en smula med de tre tjejer som uppehöll sig i djurkupén. Tva av dessa hade en lite udda hund, och den tredje en Rottweiler. Fryntligt stack jag in trynet i kupén och började pladdra.
Jag: Hej hej...
Tjejerna: Hej.
Jag: Visst är det en Schipperke det där? Ett ovanligt fult exemplar, minsann!
Tjej1&2: Ja, det stämmer.
Jag: Coolt, har ni båt?
Tjej1&2: Näää... våra föräldrar har.
Jag: Har den åkt med där?
Tjej1&2: Jadå.
Jag: Det gick bra? pfff, låtsas inte oimponerade av att jag kände igen er lusiga lilla skabbracka, plocka fram godsakerna nu, så fixar vi en orgie i kupéjäveln!
Tjej1&2: Joo, det gjorde det väl?
Jag: Ja, de är ju framavlade för sjöliv. Jag läste en bok om ett par som seglade jorden runt, "Flykten från Ekorrhjulet" hette den, och de hade en sån där med sig. Den hade sin lilla bajsplats i sittbrunnen och allt. Gud så ful den är... är det för att den är från Holland, eller är den bara gammal? Den ser ut som det där lilla halvdöda kräket i "Spin City" ...
Tjej1&2: Okej...
Jag: Jaha, ni får ha det, gonatt! "Hundtricket" pffff... all heder åt Greven som ollade i Alexander Skarsgårds handske.
Tjejerna: Ja gonatt.
Jag återvände till min plats; en enkelstol i början av vagnen, med två egna eluttag.
Under hela kvällen och natten sprang en liten fet zigenare fram och tillbaka i vagnen. Han åtföljdes ständig utav en spritplufsig finska med bulldoggkinder och pissgul blondering med generös utväxt. På morgonen hade hon på något mystiskt vis ådragit sig ett blåöga. Detta klientel gjorde mig tämligen ovillig att lämna mitt bagage utom synhåll.
I detta illa besudlade livsrum somnade jag dock ändå till slut, och vaknade strax efter 5 på morgonen. Mitt "isté" var sedan länge slut, så jag sörplade istället lite ur min Cola Zero, satte på iPoden och öppnade "El Choko" igen. Min läslampa var den enda som lös i vagnen. Tända lampor har dock en tendens att attrahera ohyra, något jag nu skulle bli varse. Plötsligt stod en lång spenslig man med mustasch bredvid mig. Han var runt 50, och saknade all form utav social kompetens. Han stod för nära och var inte bara jobbig, han föreföll även vara labil. Jag hade blicken stadigt i boken, och talade till honom som man konverserar med en flickvän man är trött på.
Idioten: Jaha du, du är förberedd du, och har med dig dricka.
Jag: Mm....
Idioten: Ja, det finns ju fan inget vatten här!
Jag: Mhm?
Idioten: Det är så jävla dålig service här.
Jag: Mmm...
Idioten: Var tror du de har vatten?
Jag: Hör med personalen...
Idioten: HA! Ja, om det fanns nån ja!
Jag: Jodå, de har sin kupé i nästa vagn tror jag, du kan nog höra där. Gå gå gå för helvete, jobbige jävel!
Idioten: Jaaaa... de är ju så små också, de där vattentetrorna...
Jag: Mhm... Den ligger nog åt det hållet, deras kupé!
Idioten: Man får ju dricka så många om man ska bli mätt.
Jag: Mmm...
Idioten: Två liter vatten, det ska man ju dricka om dagen.
Jag: Mhm...
Idioten: Jaha, du läser ja... min fru hon läser hela tiden.
Jag: Mhm... Jag slår ihjäl den jäveln, och slänger ut honom genom fönstret med tarmarna på utsidan, som Hannibal Lecter gjorde med den där italienske Kommissarien! Tamejfan om jag inte gör det snart!
Jag frågade honom var han bodde, eftersom jag ville veta om han skulle kliva av strax. Det skulle han inte, utan det visade sig att han bodde i Luleå, och jobbade på Universitetet.
Det förklarade en hel del. Några av de dummaste jävlarna jag hört talas om jobbar nämligen där. Följande är ett autentiskt telefonsamtal från min tid på "Godset" (Post&Godsmottagningen) på Luleå Tekniska Universitet. Professorns namn minns jag inte, så det är fingerat.
Godset: Godsmottagningen!
Professorn: Ja hej, det här är Dumjävla Dumjävelberg i E-huset.
Godset: Hej hej.
Prof: Jo, nu är det så att jag har väntat väldigt länge på ett paket, och jag undrar vad ni har för rutiner egentligen?
Godset: Ja, vad var det för något du hade beställt, vet du det?
Prof: Det var lite prover från Storbritannien.
Godset: Vänta ska du få snacka med killen som kör ut i E-huset.
Godset: Ja, det är Jonne... *Dumjävelberg förklarar åter sitt dilemma*
Godset: Jaha... vänta nu, det där minns jag, det är väl du som sitter i rum 1620?
Prof: Ja, det stämmer.
Godset: Okej, men det paketet lämnade jag redan innan förra helgen.
Prof: Lämnade?
Godset: Ja, vi kör ju ut godset till rummen.
Prof: Gör ni? Men vart har det tagit vägen då? Det börjar verkligen bli bråttom!
Godset: Ja, jag brukar ju lägga mindre lådor på skrivbordet, bredvid telefonen.
Prof: Öööh.... Nämen, kan det vara den här lilla kartongen som ligger här?
Godset: Mhm...
Prof: Jamen titta, det var det ju! Jag har inte ens lagt märke till den.
Nå, lyckligtvis lallade det dumma svinet strax iväg igen. Då restaurangvagnen öppnade, gick jag och köpte en kopp kaffe. Det var en ohygglig kopp reducerat tågkaffe som jag fick stjälpa i mig, och i kombination med all Coca Cola Zero jag druckit, renderade den mig ytterst koffeinfladdrig och lättirriterad.
Någon timme därpå stannade tåget till i Vindeln. Det är en bedrövlig plats, mestadels befolkad utav ett slags sämre Umebor med väldigt grund genpool, samt ett påtagligt slösinne. Där klev det på en lång gänglig orakad typ, som bar en ful vit mössa lite på trekvart. Han utstrålade klassisk miljöpartism! Med sig hade han två synnerligen enerverande snorgärsar. Naturligtvis satte sig den lilla familjen framför mig. Gång på gång då jag tittade upp, hängde något av glinen över ryggstödet och glodde stint på mig.
Sedan släpptes de lösa i vagnen, och for som jehun fram och tillbaka, skrikandes och lekandes. Ibland stannade de upp, för att glo på mig. Deras värdelöse fader satt sinneslött och lät sig liksom inte bekommas utav oväsendet.
"Förbannade jävla hippie med sin fria jävla uppfostran i mitt lebensraum" tänkte jag argt. Nu var jag dessutom hungrig. Efter en stund lyckades skitungarna dock väcka Schipperketjejernas vrede på något vis, varpå slapp-pappan åter fick dem att sätta sig i stolarna.
Då tåget ett par timmar senare stannade till i Älvsbyn, klev lyckligtvis skithuvudet av med sina två djävulsungar. På perrongen sprang ungarna fram och kramade om en liten fetlagd sneögd kvinna, vilken jag gissade var modern. "Så det är alltså så avkomman blir när en miljöpartist idkar samlag med en lappkärring... ja, tro fan de..." tänkte jag, lättad över att åter ha tyst och lugnt i vagnen. Den lille fete Zigenaren och hans misshandlade fyllkärring klev även de av i Älvsbyn.
Nästa stop blev sedan alltså Boden, där denna reseskildring tog sin början.
När tåget åter började rulla satt jag som på nålar i stolen, likt en tjuvstartsbenägen löpneger.
Äntligen!
Grymma värld...
Tilde Fröling har blivit mamma: "Jag är hur stolt som helst"
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!! TILDEEEEE!!!!
Satans piss! Först Shirley, nu detta!
Nu kryper jag ihop i fosterställning och lyssnar på Johnny och Bob...
Buhuhuuu-uuuuuhuhuuu....
Ingvar: Vem fan menar du? Per Elofsson är ju slut som artist. Jag kommer förresten till Umeå nästa helg, den 21e. Är du hemma då? Kören ska dit och uppträda, vi bor på Winn Hotel. Vi har tydligen nån systerkör där som vi ska feste med. Finns det inga intressanta människor i den gör jag väl tidigare uppbrott, sen kan vi klämma några kalla på nåt Umeställe.
Christians dotter: Utmaningen är antagen
Xrim: Snacka om att bajsa ner ett kommentarfält. "Sweet, skitmycke kommentarer" tänkte jag, men sen såg jag ju; det var bara en Skåning som dampdiarréat samma text upprepade gånger.
Bäst just nu: Frukostbuffé på Winn om drygt en vecka.
Sämst just nu: Tilde är kaputt. Min vackra Tilde, har avlat en annans avkomma...
Intermission
Men det orkade jag inte skriva klart just för tillfället.
Up up, and awaaaaay!
Jag har nu plockat de släkt-och-vännerliga russinen ur den gråa skånska bullen, och sitter åter på centralen i Göteborg. Sinnestämningen är en slags blandning utav "Äntligen", frustration och irritation. "Äntligen", för att jag snart kliver på tåget som tar mig den återstående sträckan upp till mitt karga, kalla, älskade Norrland. En plats som till skillnad från Nordvästra Skåne, Göteborg, Stockholm och liknande, endast plågas utav ett minimum av det som gör mig så frustrerad och irriterad på platser som den här.
Jag stod på Nordstan innan, och hade plötsligt en kö bakom mig. Jag stod inte i kö själv, men folk ville stå i kö, och ville tydligen göra så bakom mig. Jag blev därför tvungen att upplysa individerna om att jag inte stod i kö.
Sådant slipper man i Luleå. Det slöa tempo som personer framför en på stan håller där, är helt klart att föredra framför fåraktiga och meningslösa köbildningar, som inte leder någonstans. I Norrland är även de negativa effekter som kulturberikning kan medföra i det närmaste obefintliga jämfört med här. Jag har för längesen passerat den gräns då jag bara önskar livet ur de här jävlarna som springer runt och tigger pengar på olika vis. Jag vill snarare slå ihjäl dom själv, helst något i stil med trottoarscenen i "American History-X".
Att gå in på den här jävla Centralstationen känns som att försöka infiltrera en Al Quaida-cell. Folk ur åtminstone ett 30-tal olika nationaliteter driver omkring och glor surt/lystet på en/ens tillhörigheter.
Alla jävla pundare gör ju inte saken bättre heller.
Nej gott folk, nu klipper vi det här jävla landet strax under Skellefteå, och lever lyckliga i alla våra dagar! Rika som oljearaber på skog och malm!
Fast heja Rögle iaf!
Bäst just nu: När kvällen kommer, så drar jag igång en spellista med 52 låtar av Johnny Cash och kniper mödisen på en flaska Tullamore. Sen somnar jag för att inte vakna förrän jag befinner mig norr om fäcking Gävle.
Sämst just nu: Jag kommer förmodligen att bli till åtlöje på stationen i Luleå. Det finns nämligen en överhängande risk att jag vid kontakten med perrongen, kommer att råka i trans och börja tala i tungor utav ren lycka.
Saker jag skulle önska mig i julklapp, om begränsningar saknades: En Ksp 58 med 12-13 meter patronband med halvmantlat, samt fri disponering av en renhjord på 700-800 djur.
Istället för slipat skrivande; Semikolon och självbelåtenhet.
All den bästa musiken har med få undantag gjorts utav trasiga knarkare, och många av de största böckerna har skrivits utav självmordsbenägna missbrukare. Jag, en av världens främsta auteurbloggare, (ja, det ska vi väl ändå inte sticka under stolen med, va? Vad fan, är jag problemfri kan jag ju lika gärna strunta i självdistansen, och låta egot svullna upp bäst det vill! Inga halvmesyrer) är helt enkelt för nöjd med livet för att prestera riktigt bra.
Nå, vidare.
Jag har försökt att umgås en del med mina småsyskon den här resan, och följde bland annat med till luftgevärsträningen igår, för att skjuta med de två yngsta systrarna. Mellansystern är en fenomenal skytt. Jag kan tyvärr inte säga hennes bästa placering på rak arm, men hon tillhör eliten här nere. Jag tog plats vid det moderna kolsyregeväret, och började en smula fumligt att försöka bekanta mig med det. På min tid sköt vi med gamla fjäderbössor med spännarm, men nu är det andra tider.
På plats fanns två rasande rara jäntor som instruerade oss skjutande. De skötte sitt jobb med bravur, om än lite fnissigt och trivsamt flirtigt. Ett predatorflin spreds över mitt håriga tryne, men plötsligt kände jag det liksom som om Olefin satt på min högra axel. "Mäh, det där skulle ju för fan kunna vara mina elever!" hörde jag henne liksom säga, som hon sagt så många gånger förr då vi gått på stan. Ja de var en smula svåra att åldersbestämma, men man måste nog säga att de var vuxna iaf. Typ.
I vilket fall som helst så koncentrerade jag mig allt vad jag förmådde, och lyckades skjuta jämt med min lysande syster. Vi hade båda 193 poäng, p.g.a. varsitt slängskott. Yngsta systern kom bara 8 poäng efter. Jag kastade en sista liten förstulen blick mot instruktörerna och smackade lite förnöjt, innan vi for hem. Då vi kom hem, beklagade sig min moder över att jag inte skjutit bättre. Jag försökte att inte ta någon notis om denna fotbollsfanatiska kvinnas förvirrade raljerande, men slog ändå ifrån mig kritiken en smula uppbragt.
Resultat var ju alldeles strålande, speciellt med tanke på att jag inte skjutit med dioptersikte på nästan 10 år. Senast det hände var i lumpen, då vi sköt AK 5. Efter sista skjutningen då jag låg längst fram i övningarna, så sa befälet till mig att "Higge kan gå hem och ta en pilsner, och fira att han är plutonens bästa skytt!".
En sympatisk kille, om än inte den skarpaste kniven i lådan. "Vägen svängde, men det gjorde inte Löjtnantens bil", förklarade han en gång när han kom sent till flottiljen och hade kvaddat sin gamla Volvo.
Bäst just nu: Morfars retorik. Jag hoppas snart kunna sammanställa ett längre dialoginlägg med det bästa ur detta blekingska genis repertoar.
Mormor: Hur går det nu då där uppe i Luleå, har du ingen tjej?
Jag: Hehe, näe, inte än.
Morfar: Finns de fruntimmer å jaga ette däroppe?
Mormor: Åh, det är nog dom som jagar efter honom.
Jag: HAHA! Ja, man tycker det borde vara så... hehe
Mormor: Hähä, inte?
Morfar: Fy fan för fruntimmer.
Mormor: Va säger du lille far?
Morfar: Ja se fy fan för fruntimmer!
Mormor: Ah nä, det menar du inte.
Morfar: Inte det? Joooo...
Jag: *Fniss*
Morfar: Vad ska vi äta till kvällsmat?
Mormor: Vi ska koka lite blomkål.
Morfar: Åh fy för helvete!
Mormor: Så steker vi nån go korv till det.
Morfar: Blomkål... *grinar illa* Jag ska inte ha några jävla grönsaker....
Plötsligt får morfar syn på ett stort blomkålshuvud som ligger på diskbänken.
Morfar: Har du sett en sån jävel? *pekar förskräckt på sin ärkefiende blomkålen*
Jag: Hngf, hngf....
Morfar: Det var det jävligaste, ska de verkligen va nödvändigt, att di ska sälja såna kolossala blomkålar i affären? Vim fan ska äta de?
Jag vet inte vilket som är bäst; mormors höga tankar om mig, eller morfars insikter.
Bäst just nu2: Jag saknar jobbet. Hur många gör det?
Underligast just nu: "Var femte man i Sverige vill ha Linda Rosing". Till vaddå? Och är det särskilt bra? Tilde Fröling måste få bättre siffror!
Snabbis!
Ha, jag vägde mig idag, tappat ytterligare 2 kg sen förra vägningen. Men nu tycker jag inte det syns lika tydligt. Fast jag upptäcker liksom muskeldefinitioner jag glömt bort istället.
Detta trots hotellfrukosten i lördags, och all öl den sista tiden.
Livet leker, iiiiihihihihi!
Imorrn ska jag göra något udda. Det blir nog inlägg om det, tror jag.
Nolen: Jag ska försöka skildra Gbg, men det blir klurigt när folk är inblandade som håller hårdare på anonymiteten än en själv. Men jag ska nog fila till något.
Elin: Har du kontakt med J-O? Hälsa honom isf att det finns en youtubefilm med en Späckhuggarhona som dödar en stor Vithaj som lurar på Sjöelefanter, bara för att komma åt dess lever. Hon dödar alltså Vithajar på rutin, för att hon gillar smaken. Vi hade flera långa bråk om vem som skulle vinna av en Vithaj och en Späckhuggare. Jag hade naturligtvis rätt, och det är viktigt att den fan får veta det.
Lindblom: Sluta ljug! Börja inte sticka upp för att jag prisade rödhåriga för ett tag sedan. Jag menade bara Irländarna!
Bäst just nu: Mopedproblemet snart ur världen, med gynnsam lösning.
Folksam: Folksam motor, det är Gun.
Jag: Hej, mitt namn är Higge Erövraren, och jag fick min moppe stulen och sönderslagen för drygt två månader sedan. Nu är det så att jag har inte fått besked från verkstan eller nånting, inte hört om det blir inlösning eller reparation.
Folksam: Okej, vad har du för personnummer?
Jag: 790621-****
Folksam: Ja... jag ser här att vi inte ens fått in någon reperationskalkyl från verkstaden ännu. (Detta är spektakulärt, då ersättning enligt konsumentförsäkringslagen ska ta högst en månad. Nu har det gått två, och idioterna på "Pisso Bilvård" i Luleå har inte ens lämnat in en skadekostnadsberäkning till Folksam. reds. anm.)
Jag: Oooj?
Folksam: Jag ringer dom nu och kollar upp det här, dröj kvar i luren.
Jag: Åh, vad snällt! *väntar drygt 5 minuter*
Folksam: Ja, hej igen. Jag talade med dom nu, och tydligen är tändningen helt sabbad, för dom har bränt hela elsystemet när dom försökt starta den. Jag ska skicka en tekniker nu i veckan som får besiktiga skadan, men den kommer ju då mest troligt att bli inlöst, eftersom reparationerna kommer att bli för dyra.
Jag: Okej, jaha? Verkligen jättesnällt, men nu är det ju då så, att jag betalat nästan 400 i månaden i premier under tiden, sen har jag varit tvungen att köpa busskort och grejer, hur blir det med sånt då?
Folksam: Busskortet är inget som vi ersätter, men när mopeden löses in, så avslutas försäkringen f.r.o.m. dagen efter stölden, och då får du tillbaka premierna som du betalat in sedan dess (vilket täcker mer än halva självrisken. reds. anm.)
Jag: Ååååh, vad bra! Tack så jättemycket!
Inlösning; Laptop å eget vapenskåp! Oh happy days! Snart kan jag kanske ligga och mysa med min Carl-Gustaf om kvällarna... mmmmm, oljebonad valnöt å vapenfett....
Bäst just nu2: Julbord med företaget på nytt ställe. Iiiiihihihihi! Buffé! Ser ni? Livet leker! :D
Sämst just nu: Herre Clint, jag blev så nöjd att jag råkade göra en smiley där. Usch då.
Svarta Änkan; ett inlägg med semikolon.
Spindelarten "Svarta Änkan" har kommit till Sverige. Det är visserligen gamla nyheter, men jag tar det iaf. Sverige är ett utav de länder utanför USA som har flest amerikanska bilar inregistrerade. Intresset för gamla amerikanska bilar är stort, och hundratals, kanske tusentals importeras varje år.
Med dessa följer dock ibland mindre välkomna gäster, såsom just världens giftigaste spindel; Svarta änkan.
Äntligen!
När jag var liten tyckte jag alltid det var trist att inga farliga djur fanns här. Vargen är inte farlig, det tror bara folk som är lite bakom. Björnen kan bli farlig, men bara om man föröker döda den, och misslyckas. Har en Järv nånsin dödat någon så har iaf jag inte hört om det, och värsta Lodjursincidenten jag hört om, var när någon ankfarmare lyckades bli biten i låret.
Alltså; de "fyra stora" är alla rätt harmlösa.
Vår Huggorm är inte bara är snygg, utan även ganska speciell; den är världens nordligaste giftorm. Den är dock inte farligare än att man klarar ett bett, såvida man inte är allergisk eller hjärtsjuk.
Min gamle bilskollärare brukade säga att de djur som dödar flest människor i Sverige är Getingen och Älgen. Han syftade då på att folk dog utav allergiska reaktioner till följd utav getingstick, samt omkom vid viltolyckor med påkörda Älgar.
Men det är ju inte särskilt spännande, eller hur?
Nå, nu har vi iaf ett någorlunda farligt djur här. Kul, tycker jag. Spännande!
Bäst just nu: Att semikolon ännu, alldeles uppenbart har en roll att spela.
Sämst just nu: Vad är ett problem egentligen? Vad tycker ni? Kom igen nu, jag har trots allt några hundra läsare. Några åsikter borde här kunna komma upp. Levercirros, vårdnadstvist eller förhudsförträngning; vart går gränsen för vad som är ett problem?
Att hälsa, och hur?
Vad tänker man kring det här då? Jag tänker först att jag inte tänker se den här nya SVT-satsningen, eftersom den luktar skit rakt igenom. Man gör ett program om-av-för(?) muslimer, för att på något sätt ge dessa ett bättre utrymme i samhället. Är detta i syfte att lära dessa hur man inte stjäl min tvättid, eller att det är fel att misshandla flickor i gångtunnlar, så är det väl ok.
Handlar det om att jag som svensk ska lära mig mer om vad de vill, och varför det är så viktigt att det ska få ha sina slöjor och hårsjalar, så nonchar jag alltihop och gläds än en gång åt att jag näppeligen betalar någon jävla tv-licens. Jag har bättre saker för mig. Respekt för andra människors kultur hyser jag den dagen jag befinner mig i deras land. Här hemma vill jag kunna utöva min rätt att som svensk sköta mig själv, och skita i andra.
Vidare försöker man lite busigt provocera det muslimska patriarkatet genom att göra just tre kvinnor till programledare. Detta faller dock platt på att dessa är klädda i traditionellt tält, och besitter samma frihetsfientliga åsikter som diverse skäggiga Imamer, vilka anser att Danmark är djävulen och serietecknare dess profet.
Vidare tänker jag att det är modigt utav Hamilton att ta den här debatten i ett Sverige som är världsrekordhållare i politisk korrekthet. Här är ju som bekant det viktigaste av allt att låta idioter göra idiotiska saker, utan att såra dessa genom att kritisera dem. Någon av de kvinnliga programledarna har t.ex. kommit undan med att försvara bruket att stena människor som begått olika fel, vilket återigen pekar på ett behov utav en inskränkning i yttrandefriheten. Jag ser gärna en kompromiss; man ska få säga vad man vill, men är det för dumt, blir man en smula pryglad medelst käpp.
T.ex. "Hej Same, visst får du säga att era renhjordar ska ha oinskränkt makt att trampa ner folks grödor och äta upp gravprydnader på kyrkogårdar, men det kostar fem rejäla käpprapp i nacken, ditt lilla skithuve".
Tar vi sedan fokus från fenomenet "Halal-tv", och koncentrerar oss mer på själva hälsningarna, så kan en annan sak lyftas fram. En muslimsk man tar en annan muslimsk man i hand, men kör då "döda fisken". En svensk uppskattar ett rejält och fast handslag, medan en muslim anser det ofint att ta för hårt, då detta kan uppfattas som fängslande (just det, jag har läst böcker i ämnet. Jag kan visst fördjupa mig i andra människors seder, men det sker då på mina villkor, inte då någon gammal dubbelmaoist på SVT vill göra själslig bot och bättring för gamla synder, genom att pracka på oss islam).
Den dagen jag kommer till ett muslimsk land, så kör jag seden där och gör "döda fisken"-handslaget, eller lägger handen på bröstet (Visst, jag gör väl så här också, om det skulle vara så att ingen av hälsningsrecipienternas artfränder nyligen stoppat in sin tvätt i min maskin). Men om sanningen ska sägas, så är det trots allt så att de som envisas med att köra dessa för oss märkliga och ointegrerade hälsningar, även i framtiden inte kommer att kunna söka jobb annorstädes än på kusinens pizzeria.
Nu blev det väldigt mycket kritik riktad mot just muslimer, men här finns kängor att utdela även mot Amerikaner, Ryssar och Grodätare. En sak som retar många ur andra kulturer, och speciellt då Amerikaner och Grodätare, är svenskars bristande rutin i att presentera folk för varandra vid möten. En fransk student i Luleå hördes för en tid sedan uttrycka sitt missnöje med att då han träffade folk här, så presenterade de inte sina vänner för honom.
Jag var själv med om en episod i somras då jag och Greven träffade en bekant till honom, som släpade runt på en dambekant från New Jersey, USA. Han och Greven började prata, då plötsligt den översminkade och fetlagda kvinnan som tycktes hämtad ur "Sopranos" började klaga på honom. "Are you not going to introduce you to your friends? You're so rude!"
Han ursäktade sig och presenterade oss. Jag reste mig och skakade hand på svenskt vis, skämtade/pratade lite om New Jersey, Sopranos, samt möjligen om Hindenburg, som ju störtade där -37. Jag minns inte så noga, men glömde iaf återigen att fråga om varför de i USA inte tar av sig skorna inomhus.
Nu är saken dock den, att i Sverige har kylan, de forna krigen och missväxterna tvingat oss till en hård kamp för överlevnad. Vi har lärt oss att lägga stor vikt vid handlingskraft och ansvarstagande. Vi förväntar oss således att folk är kapabla att ansvara för sig själva; vill man hälsa på någon, så gör man det. Vi väntar inte på att andra ska utföra denna enkla ritual åt oss.
En kulturkrock sker således mellan å ena sidan evolutionärt härdade svenskar, och andra sidan degenererade amerikaner, samt folk från länder där ansvarstagande, redbarhet och hårt arbete aldrig värderats särskilt högt (Frankrike, Italien, mf.l.)
Allt det här är dock petitesser och lättsamma otyg man med glädje utstår och väljer, framför det allra mest vedervärdiga av hälsningsätt. Jag menar såklart kindpussandet. Hela grejen driver mig i defensivitet, som vore jag en grävling med en hund i sitt gryt. Främmande människor inkräktar på ditt personliga utrymme, och utför någon slags överarbetad hälsningsritual, innefattandes intim personlig beröring. Det är lismande och falskt, och jag vägrar hysa någon förståelse för det.
Riktiga, ärliga människor kränker varandras personliga utrymme endast vid ett fåtal speciella tillfällen; Då någon behöver hjälp, då man tillhör familjen, när kärlek finns, eller när omgivningen är jävligt högljudd.
Utanför dessa håller man sig på armlängds avstånd.
Xrim: Nääe. Fråga frugan förresten om hon minns någon som lärt henne "Staten och Kapitalet" på gitarr.
Bäst just nu: Jag har inga problem. Jag har egentligen inte haft några riktiga problem på väldigt länge. Visst, jag kunde väl sköta ekonomin bättre, städa oftare och slutat äta onyttigt för längesedan, men det där är ju inga riktiga problem. Insikten om detta slog mig i förrgår. Jag har länge förundrats och irriterats över hur folk som har det bättre än mig, liksom uppfinner låtsasproblem som egentligen inte finns, och sedan låter sin tillvaro begränsas därav. Jag tror tamejfan jag ska ta den här nya insikten, och bli ett flygplan.
Sämst just nu: Att mängden nattöppna platser här i nordvästra Skåne är långt mindre än i lilla Luleå. Varför?
Mitt kungarike för en käpp!
Jag sitter på en Sidewalk Express på stationen i Göteborg, och försöker smälta helgens intryck. Det låter sig dock inte göras i första taget. Ärendet kommer att kräva en tids analysering innan jag kan klarlägga och summera.
Tills så skett ska jag dock göra mitt bästa för att uppdatera bloggen med annat smutt & gott.
En sak är dock klar; jag tänker inte göra många knop nere i Skåneland, för nu är det fanimig semester.
Under tiden jag plitar på det här inlägget, dyker en liten fet huckleförsedd kvinna av okänt ursprung upp. Hon bär ett påklistrat och illavarslande leende, i vilket tre guldtänder blottas. I släptåg har hon två hyperaktiva och underåriga dvärgterrorister, genetiskt bestående utav 3/4 transylvansk maffia, och 1/4 djävul. Hon lägger en ros framför mig.
Fet kvinna: Vaschågod!
Jag: Vad kostar den där då?
Fet kvinna: For dej *lämnar fram en lapp*
Jag: *läser inte lappen* Jag har inga pengar.
Fet kvinna: Men tschogo kronor, for mina born! *pekar på småterroristerna med bedjande ögon*
Jag: *artikulerar* Jag har bara kort, plast! *drar ett osynligt visakort i luften* Jag stoppade mynten i väskförvaringen, förstår du?
Fet kvinna: Okej, tak så miket!
Vart kommer dom ifrån? Varför är dom i MITT livsrum? Ska man aldrig kunna lämna norrland utan att förföljas av knäppkufar och trollpackor?
Jag vill inte ha deras rosor, och jag vill inte höra deras jävla dragspelsmusik.
Bäst just nu: Tiden vid datorn rinner ut, så jag måste avlägsna mig. Perfekt tajming, då det under ett öronbedövande tjatter just vällde in horder av somalisk milis.
Sämst just nu: Horace Engdahl. Ge fan i mina semikolon, din glosögda lilla misshandelsaspirant.
Info
Snart sitter jag på tåget till Göteborg, kanske hittar jag där någon burk att göra en lägesbeskrivning ifrån. Väl i Götet ska jag checka in på Panorama, som har BÅDE engelsk frukost och frukostbuffé. Riktigt vad det innebär förutom ägg å bacon, återstår att se. Men jag håller tummarna för såna där svarta blodkorvar som Jamie Oliver brukar gasta om så fort frukost kommer på tal.
Jag tror det blir en bra helg det här. Buffér, barbecuekäk, sjöfartsmuseum, bärs och kanske lite rock'n'roll, samt härligt sällskap. Stimulans för både hjärna och hjärta, i Sveriges framstjärt.
Good Times ahead.
Sämst just nu: Det känns lite märkligt i halsen.
Bäst just nu: En liten flaska medicin i form av en halva Tullamore Dew, som jag hittade i partyväskan. "TÄLLÄMÖÖR DUUUUH!". Välsigne de där rödhåriga Irländarna.
"Hade du något ICA-kort?"
Plötsligt dök tre snubbar upp, varav en började utslunga smutsiga anklagelser mot min person. De visade sig vara kollegor till Krocket-Judas och Fanjunkaren.
Snubbe1: Hallå du, har du fått några popcorn ikväll?
Jag: Ursäkta?
Snubbe1: Du gillar popcorn, du åt upp mina på Luleåkalaset!
Jag: Näää?
Snubbe1: Jo, vi satt med Daniel Sjösten där, och så åt du upp popcornen.
Jag: Jasså? Ja, det gjorde jag väl då...
Snubbe1: Betala nya popcorn åt mig!
Jag: Ööööh....
Snubbe1: Haha, nää, jag skämtade bara, du behöver inte köpa några popcorn.
Jag: Okej... *vad är det här för svagsint anhang?* Vem fan är Daniel Sjösten då?
Snubbe1: Han jobbade på Flottiljen.
Jag: Jajaaaa, Daniel! Jo det vet jag ju såklart! Ni menar han som är gift va? Trevlig tjej, söt och social.
Snubbe1: Precis, hon är kanske lite över hans division liksom.
Snubbe2: Han är runt 42, ser ut som 21.
Jag: Eh.. nja?
Snubbe3: Han bor i Stockholm nu.
Jag: Ja just det, då jobbar ni ju med Fanjunkaren va?
Snubbe1: Javisst.
Jag: Han var ju ner och hälsade på hos dom där, han sa det var en riktigt fin lägenhet dom hade fixat.
Snubbe1: Pff, tja... Nåt kyffe.
Snubbe3: Jag hörde typ att det var en etagevåning på Kungsholmen?
Snubbe2: Jo tjena, ett husvagnsläger utanför Södertälje kanske. Närmsta grannarna är två vindögda albaner och en illegal pakistanier.
Jag: Hehe... Nja, Fanjunkaren sa att det var fint som fan, låg vid vattnet och så?
Snubbe1: Ja jag vet då inte, jag har inte varit där.
Jag: Okej... Men hälsa honom iaf om ni snackar med honom.
Snubbarna: Jodå... Vi ska vandra vidare nu, ha de!
Jag: Jepp, ha de.
Bäst just nu: Inte så färskt, men jag har inte kommit ihåg att nämna det: Kassörskan på Systemet bad om leg för ett par finöl någon vecka tillbaks. Det var en bra kassörska! Jag hade dessutom valt kassan med snyggast bemanning, det gör jag jämt. Kön var längst, men det sket jag i. Hon bad om leg, och jag fnissade till lite. Hon kollade leget, och fnissade till lite hon också. Lätt värt att stå i den längre kön för.
Lillbrorsan Pepino, har svårt att köpa min princip med att alltid välja kassan med snyggast kassörska. Det ledde till en mildare dispyt då han var här och hälsade på senast. Vi åkte och handlade lite, och vid kassorna valde jag en där det redan stod nåt hjon och la upp varor på bandet. Kassörskan var ypperligt mumsig. I kassan bredvid fanns ingen kund. Kassörskan, ett översminkat troll i min dubbla ålder, satt sysslolöst och glodde.
Pepino hade ställt sig i den tomma, och nickade åt mig med en besvärad min. Jag spelade dum, och började glo på tuggummipåsarna i min kassa. Han traskade då över till mig, röd i ansiktet, och viskade anklagande.
Pepino: Va fan gör du?!
Jag: Man väljer alltid kassan med snyggast kassörska! Har jag inte lärt dig??!
Pepino: Men hon ser ju dig i den andra kassan, hon blir ju lessen!
Jag: Näe, hon vet väl inte varför jag vill stå här? Håll flabben nu, ställ inte till en scen!
Pepino: Shit asså... du har riktigt ont i huvet...
Jag: Jag ska jävlar ge dig!
Bäst just nu 2: Ytterligare drygt ett kilos viktförlust på knappt 5 dagar. 13,5 kg sen den 1/9 nu.
Sämst just nu: De bra maskinerna i tvättstugan är alltid bokade!
"Åter igen gryr dagen vid din bleka skuldra
Vad fan är en "huldra"? Ja, jag vet inte, men jag blir alltid lika förvånad över musikens vederkvickande kraft. Innan ikväll var jag nästan rasande! Men jag traskade hem de 7 kilometerna lyssnandes till playlisten "Svenska Guldkorn" i iPoden. Fred Åkerström, Anna-lena Löfgren, Olle Adolphson och Kenta hjälpte mig alla till ett strålande humör.
Varför var jag då på uselt humör tidigare? Jo, företaget bjöd på after work-buffé på "Olivers Inn", och jag gick dit med trenne kära kollegor. Tyvärr hade det blivit dubbelbokningar, så lokaljäveln var smockfull, varm och en ypperlig grogrund för irritation. Som lök på laxen hade man två trubadursvin på scenen, som just då vi kom uppehöll sig annorstädes.
Jag hatar trubadurer. Trubadurer av det här specifika slaget är avkomman efter norska lismande luder och miljöpartistiska hanrejer!
Kollegorna som var med var Elsa, Emelie och Jånas. Som jag p.g.a. tidigare erfarenheter misstänkte, så fanns dessutom ingen ordentlig sås att tillgå till sovlet. Man fick nöja sig bäst man kunde med coleslaw och suspekta röror. Trängsel, såsbrist och långsamma medelålders hjon gjorde mig nästan stor och grön.
Jag: Satans i helvetes förbannade jävlar!!! Satan!
Elsa: Såja, inte bitter.
Jag: Varmt och jävligt, ingen jävla sås! Det är tamejfan kuttym att ha en rejäl skål bearnaisesås framställd som man kan slabba upp till köttet. Helvete!
Jånas: Hehe, ja, vi får be om en karaff!
Emelie: Så jävla trångt, vi skulle stått dårborta och ätit.
Jag: *mutter mutter*
Jånas: Jag ser bitterheten i dina ögon Higge.
Jag: Det finns dock en positiv sak just nu!
Jånas: Jasså?
Jag: *pekar på trubadurernas tomma stolar* de där jävlarna håller iaf käften för tillfället! Jag hatar trubadurer! De ska hålla käften när jag äter!
En stund senare äntrar trubadurerna scenen.
Jag: Fy fan...
Jånas: Ja...
Jag: Börjar de jävlarna sjunga "Ta mig till havet" reser jag mig och går hem!
Jånas: Hehe
Jag: HA! Nu vet jag vad jag ska göra när jag fyller 30! Jag ska bjuda in ett par trubadurer, sen ska jag dyka upp bakom dom med en yxa när dom spelar "Ta mig till havet" och hugga ihjäl dom! Sen ska jag sätta 30 ljus i deras lik och blåsa ut dom, HAHAHA!
Men nu är alltså bättre igen.
Bäst just nu: Entrecote till frukost.
Sämst just nu: Inget! Fred Åkerström gjorde allt bra.
Underbara, underbara snus.
Låt mig först bara få förklara. Jag älskar snus, och det är alltid bättre att snusa än inte, om man räknar bort kostnadsaspekten. Det går emellertid inte inte att sätta pris på minnena och känslorna som kommer över mig då jag känner doften av Grov, General, Ettan eller Rapé. Jag minns underbara tider i skolan och lumpen, då vi förbrödrades utav snus, alkohol och de flödande hormonerna.
Jag minns då jag åkte utanpå Björns första Merca, och höll på att få skallen avslagen mot en vägskylt utanför Hotell Lappland. Jag minns då jag trots feber och hosta, ölade iförd min gamla turhatt och vapenrock, och moonade turisterna. Jag minns de skamlösa kompishandtrallorna i tevesofforna framför "Tre Kronor" på elevhemmet. Jag minns då jag och en tjej i klassen idkade fellatio på skjutbanan strax innan älgskytteprovet. Jag minns då jag låg och sov bakfull på fodersäckarna i klövdjurens foderlada, och tjuvbajsade i turist-toan på Lycksele djurpark. Jag minns då jag och Kalle smet iväg till Malmö med flygvapnets Saab 9000 Turbo, och smiskade Celicor på strippen. Jag minns då jag försökte tala sans med en uppriven Ahlström som just hållit på att vådaskjuta en kamrat i skallen på en övning. Jag minns då jag och en nazist som inte var betrodd med vapen, låg i ett fältmarketenteri på en flygbas i Småland och lyssnade på när Charlotte Nilsson vann Euroschlagern i Jerusalem, kvällen efter att Jackie Arklöf och hans kompisar mördat två poliser några mil bort.
Allt kommer över mig, samma sekund jag känner dofterna.
Avhållsamheten handlar delvis om att göra ett statement. Det finns i princip två sorters människor som säger att de kan sluta när de vill; nämligen de som ljuger, och jag. Enda anledningen till att jag nu inte snusar, är att ett flertal människor påstår att jag är beroende. Jag har nu inte rört snus på några dagar, och känner inget särskilt begär. Jag saknar smaken och ruset, that's it.
Jag har nämligen aldrig varit beroende utav snus, inte ens då jag i gymnasiet snusade för 400 kronor i månaden, trots att snuset bara kostade 11-12 kronor dosan. I perioder har jag helt enkelt inte "orkat" snusa, och liksom glömt av det. Sen har jag kanske kommit på att "det var minsann längesen jag snusade, det hade varit gott nu" och köpt någon dosa, men vanligen bara kommit ihåg att snusa upp hälften.
Men under en längre snusfri period kom migränen, som varit borta hela gymnasietiden, tillbaka. Jag har sedan dess försökt hålla igång snuskonsumtionen så gott jag kunnat. Olyckligtvis har vi nu en rövregering av förryckta pisshuvud, som av någon jävla anledning håller på att skatta ihjäl snusandet. I denna tid av viktnedgång, behöver jag de pengarna till nya byxor istället. Alltså inte i första hand tatueringar, som tidigare förivrat hävdats.
Så i kombination med kostnadsfrågan, så passar jag nu på att göra detta av samma anledning som hundar slickar sig mellan benen; för att de kan. Dessutom är det få saker som slår att få säga: "Vad var det jag sa?!"
Elin: Nu far du och stoppar ord i våra munnar. Om jag och Ingvar utsätter någon för dålig sex, så är det för att dom inte förtjänat bättre, är du med? Exempel: "Hu, den här bruden var verkligen ingen höjdare, då orkar jag bara köra b-programmet ikväll". Och så pratar vi inte mer om detta, för jag får hela tiden bilder av en naken Ingvar i mitt huvud. Jag blir upprörd över Karlsson-på-taket-liknelserna, eftersom han är obehaglig.
Sämst just nu: TV4 är fruktansvärt ansvarslösa då de skickar ut ett gäng korvgömmande regnbågstjuvar av Stockholmsmentalitet i skogen, utrustade med T-Röd och elddon. En av dom höll på att brinna upp, och förstod fortfarande då programmet ("Bonde söker fru") sändes, inte hur "vanlig tändvätska" kunde bete sig sådär.
Bäst just nu: Att "Jack Bauers" i favoritserien "24", underbara skoningslöshet och handlingskraftighet nu börjat smitta av sig till filmvärlden. Jag såg för ett tag sedan Luc Bessons nya actionfilm "Taken" och blev mycket positivt överraskad. En något träig Liam Neeson spelar en pensionerad CIA-agent, som får sin dotter kidnappad under dennas vistelse i Paris. Det händer relativt tidigt i rullen, och återstoden är en formidabel slakt i vansinnigt tempo, där en mycket arg Liam Neeson avrättar högvis med Balkanmafiosos och arabiska människohandlare. Det här är verkligen en "feel good-film" i ordets rätta bemärkelse.
Lite tveksamt just nu: Sitter med wurstkäse i mustaschen, och känner mig en smula besudlad. Fast god var den, korven med ostsås i.
