Higge Erövraren

68 specialister krävdes för att barnen skulle överleva"

Artikeln handlar om hur ultraljudet inte kunde tränga igenom fettet, och att alla experter som kallades in kostade 2,5 miljoner.

Ja ja ja! Men vem fan spände på henne, och hur bar han sig åt? Och hur gör hon när hon ska torka sig i arslet? Tvättsvamp på en pinne? Jag skulle gärna läsa en redogörelse.

Bäst just nu: Jag har i princip uppdaterat bloggen varje dag i ett par veckor nu. Inte illa.

Sämst just nu: Jag glömde återigen att tjacka senaste numret av "Rocky".

"Fjäpp fjäpp fjäpp fjäpp fjäpp fjäpp fjäpp!"

Så låter grannens lilla obstinata byracka stup i kvarten. Tänk om jag slänger in en glykolmarinerad leverslamsa genom grannens brevinkast, då skulle den så småningom hålla flabben! Kanske skulle det t.o.m. räcka om jag skrev en lapp med texten "Tänk om jag slänger in en glykolmarinerad leverslamsa genom ditt brevinkast, då skulle nog hundjäveln snart hålla flabben".

Istället slår jag i väggen och hojtar; "HÅLL KÄFTEN, HUNDJÄVEL!". Men hundjäveln lyssnar inte.

En annan sak som irriterar mig, är att jag inte längre kan säga "negerbulle" eller som man tidigare sa i övriga landet, "negerboll". Det har liksom blivit en för stor grej av det hela. Jag orkar inte med den eventuella situation som skulle kunna uppstå om jag beställer en "negerbulle" på nåt fik. Jag önskar många gånger att jag hade min skönt labile kompis Psyko-Bobs principer och kurage.

Bob på fik.

Bob: Hej, jag vill ha en negerboll.
Kärringen i kassan: Såna har vi inte.
Bob: Joho, dom ligger där! Jag ser dom ju själv!
Kärringen i kassan: Det är chokladbollar.
Bob: Nej, det är det inte, det är negerbollar!
Kärringen i kassan: Isf kostar dom dubbelt så mycket!
Bob: 20 kronor?
Kärringen i kassan: Ja, om du vill kalla den negerboll!
Bob: Här är en tjuga, ge mig en negerboll!

Vidare ser det ut som om jag måste förlikas med att vara snäll. Idag hade min kollega ingen lunch med sig, så hon fick mitt äpple.

Kollegan: Fan vad hungrig jag är!
Jag: Du kan ta mitt äpple, jag har det i väskan.
Kollegan: Åh, schysst!
Jag: Mmm... nää! Jag är inte snäll, det ska du ha klart för dig.
Kollegan: Jo, det är du ju.
Jag: Nej inte alls... jag gör det bara för att... hmmm... samla bra karma!
Kollegan: Jasså? Vad är det för äpple då?
Jag: Ett Granny Smith!
Kollegan: Säkert du inte vill ha det då? Vi kan dela!
Jag: Nej, jag skiter ner mig av dom där! 
Kollegan: Så nu tycker du att jag ska bajsa ner mig?
Jag: Ja, sån är jag! I want you to poop! Jag är inte snäll!
Kollegan: Men vaddå då?
Jag: Ja, du sa ju det en gång, att jag var snäll.
Kollegan: Men jag har inte sagt det till någon annan.
Jag: Bra... håll det för dig själv, jag jobbar hårt på min image.

Enda gången jag blir anklagad för att vara elak, är när Olefin och Gäby blir arga på mig för att jag varit dryg och sagt något dumt, då jag burit mig åt som jag gör med mer hårdhudade polare utav hankön. Fast då är jag ju egentligen mer klumpig än elak, och blir alltid djupt ångerfull och grämer mig i veckor.

Så kanske får jag acceptera den här bördan, att jag är snäll. Kanske kan jag ha nytta av det någon gång. Typ om jag hamnar i en rättsal i rollen som "svaranden", eller så. Då ser man ju gärna att något karaktärsvittne kommer och kallar en "snäll".

K.K: Vilken Cliff Barnes du är. Bara för att du råkat fumla med kleptomankorvarna över tangentbordet och gjort bort dig med att helt obefogat anklaga mig för särskrivning, så ska jag bjuda dig på en text med några klockrena exempel för att du inte ska vara helt ute och cykla och helt tappa ansiktet.

"Bara för att ditt liv kompliceras av häng röv, keso flytningar och asymmetriska blygd läppar, så tycker inte jag att det ger dig rätt att an falla min briljans och stor het med falska på hopp och lögner!"

Lindblom: Du är en sjuk sjuk människa. Ibland tänker jag på det, och blir lite rädd.

Bäst just nu:  Ännu en ny roman om Greve Carl-Gustaf Gilbert Hamilton ute nu. Tack Jan Guillou, din övermaga, jäsande härlige jävel!

Sämst just nu: Jag glömde tjacka senaste numret av "Rocky" idag.

Nu var det ilska mot SVT på tidningarnas framsidor, efter att man visat prov på synnerligen dålig takt vid intervjun av Susanna Kallur efter hennes snöpliga vurpa. Jag råkade se eländet och tyckte verkligen synd om henne, men nu är tankarna dock på annat håll. Jag råkade nämligen se en intervju med Lasse Anrell, där han berättade en grej.

Han hade blivit intervjuad utav två norska journalister efter att Stefan Holm rivit ut sig. Trots att Holm missade OS-medalj, så är det ändå ett faktum att det inte finns någon i hela Norge som kan hoppa lika högt som honom. Men som genom ett mirakel, så ligger Norge marginellt före Sverige i medaljligan, och därför så ställde de två norrmännen (som uppenbarligen redan glömt vinter-OS) följande fråga till Anrell: "Hur kommer det sig att Sverige är så jävla dåliga?"

Jag upplever det som om jag är fast i någon slags mardrömstillvaro, där det bara är jag kan se och höra de norska förolämpningarna. Runt omkring mig så går alla runt utan att ta till sig det negativa, och tycker att norrmän är så trevliga, och att de låter glada, och att de är så smarta för att de hittat olja. Exakt så uttrycker sig många; att de är "smarta" för att de hittat olja. Ska jag berätta vad som krävs för att hitta olja? Jo, att man har någon i marken som man äger. 

Att de försörjer sig på olja förändrar väl för helvete inte det faktum att de är efterblivna, eller hur? Tvärtom så blir dom istället dummare och dummare. Likt i de rika oljestaterna i arabvärlden, så har man i Norge börjat hyra in mer och mer folk utifrån då något ska göras. Det kommer alltså på lång sikt att bli brist på utbildat folk och inhemska entreprenörer i Norge. 

Jag måste dessutom säga, att under hela min levnad så har jag aldrig sett prov på liknande beteende ifrån svensk media. Däremot så säger gärna svenskar såhär när man för frågan om norrmäns dryghet på tal; "Jamen vi har ju hållit på att spela överlägsna mot dom i alla år, så vi får skylla oss själva". NÄR har vi gjort det? Kan inte någon, snälla, visa ett exempel?

Folk skrattar ofta åt mig när jag förklarar att jag föraktar den Norska staten, dess media och rent generellt de norska medborgarna. Man förutsätter nämligen att jag skämtar. Så är dock inte fallet. De är det värsta folket på jorden, deras vidrighet är oöverträffad och deras mindervärdeskomplex det mest patetiska som världen skådat.

I sommar har jag vid tre tillfällen råkat ut för att bli stående i kassaköer, eftersom det har varit något strul med folket framför. I ett av exemplen så tog det drygt 15 minuter för två kärringar att pröjsa maten på en kinesisk restaurang. De blev dessutom otrevliga, trots att det var uppenbart att det var de själva som tjorvat till det. I samtliga fall rörde det sig om norska turister. Dumma, dumma, dumma jävla norska turister.

Om de nu har så jävla gott om pengar, kan de då för helvete inte åka till något varmare ställe än Norrbotten? De kör på cykelstigar, de behärskar inte rondellkörning, deras husvagnsekipage överskrider i många fall den tillåtna totalvikten, och en gång parkerade ett gäng t.o.m. i en rondell med sina husvagnar, och gjorde en egen camping där.

Det känns som om jag förflyttats 20 år bakåt i tiden, då jag förtvivlad utav ilska (topp tunnor jävla rosenrasande, som Kalle Anka på 30-talet) beklagade mig för morsan om att några tjejer envisades med att retas med mig i skolan. Hon tog lätt på det hela, och menade att tjejerna gjorde så för att de tyckte det var kul när jag blev arg. Jag kunde inte alls förstå logiken i det resonemanget, och blev bara argare för att de hade ett så dumt skäl att bråka med mig.
 
På den tiden var alla tjejer större och starkare än oss killar, så som det ofta är i den åldern. Jag var dessutom mycket kortare också. Rent fysiskt helt chanslös, skulle man kunna säga. Men en vacker dag ledde mitt då så häftiga humör ändå till att jag mobiliserade mitt främsta vapen, den s.k. "danska skallen", och skallade loss ett par tänder på den värsta utav plågoandarna. Jag blev genast frunktansvärt ångerfull och började även själv gråta, för hon blödde rätt rejält. Men jag slapp iaf de där monotona jävla ramsorna och nidvisorna efteråt.

Men de som nu får mig att känna sådär, nämligen de hånfulla norrmännen i media, kommer jag inte åt. Inte på något sätt, varken med danska skallar eller annat. Istället kommer jag att få leva med det här, resten av mitt liv. Varenda gång Sverige lyckas sämre än Norge i ett mästerskap, så kommer allt att upprepas. Det norska hånet och, än värre, mina landsmäns passivitet och oförmåga att inse vidrigheten i norrmännens varande, kommer att förfölja mig tills jag dör.

Björn Rosengren är och förblir en av våra bästa och mest geniala politiker genom tiderna, blott p.g.a. ett enda uttalande; "Norge är ju den sista sovjetstaten". Jag älskar dig, Björn Rosengren.

Xrim: ATTENTAT! Lägga upp en bildlänk på det viset, på min egen blogg! Jag låter den dock ligga kvar där för att den visar ett exempel på den allra vackraste utav kärlekar; den mellan en berusad människa och en liten hund.

K.K: ja, men jag skulle bli gladare om du var lite mer konsekvent i debatten, och såg till att redovisa mina särskrivningar.

Elin: Jag ville ju bara åka ambulans, sen kunde jag ju inte bara lämna dig där. Men en sak är säker angående tonårstiden; man var för det mesta ganska jäkla dum i huvet.

Sämst just nu: Mina landsmän är en flock svullna vulvor som tar fiendens hån och bespottning med ett oförstående leende på läpparna.

Bäst just nu: Nytt nummer av "Ut i vår hage" på torsdag! Me so fucking happy! Dessutom finns "Rocky" redan ute, vilket jag missat! Hurra!

På Aftonbladet.se kan man läsa om att två jägare äntligen hittat ett exemplar av den legendariske "Bigfoot", en slags skogsapa som sägs härja i Nordamerikas vildmark. Jägarna säger sig kunna presentera DNA och bilder av varelsen, och ska så göra under dagen. Det här  ska vara en kropp som  jägarna har hittat på en plats där man ska ha observerat varelsen ett flertal gånger. Den sägs vara 2,2 meter hög, och väga 220 kilo. 

När jag först bara lät blicken glida över skärmen och såg bilden, trodde jag för en sekund att någon mulat språkröret Peter Eriksson. Så var dock inte fallet. Men jag började fundera på hur den store apan bragts om livet. Kanske kan någon med ett utseende så snarlikt Peter Erikssons vara lik honom även på andra vis? Då Eriksson i ena stunden ivrigt påhejar en höjning utav bränsleskatterna, och enligt envisa rykten i nästa stund själv kör på billig smuggeldiesel från Finland, så kan man ju dra slutsatsen att han är en synnerligen korrupt själ, med obefintlig känsla för rätt eller fel.

Kanske delade Bigfoot även denna likhet med honom?

Då kan man tänka sig följande scenario. Rödluvan och Jultomten var i helgen lite sugna på ett parti gammal hederlig stötpoker. Ni vet, sån som i "Maverick" med Mel Gibson och Jodie Foster! Jultomten ber Rödluvan samla ihop ett gött gäng, varpå hon börjar ringa runt bland sina polare. Hon ringer Tandfén och Påskharen, och en omutbar italienare. Påskharen lovar att ta med lite schyssta cigarrer de kan puffa på, om någon annan fixar spriten. Rödluvan ringer vidare, till Rötmånaden och Näcken. Rötmånaden har tyvärr fullt upp med att fara runt i kylskåp och skrubbsår, och således göra folk olyckliga. Han tvingas därför stå över. Näcken har däremot en dunk hemkört över från midsommar som han lovar ta med.

Rödluvan ringer så vidare för att försöka fylla Rötmånadens plats vid bordet. Men Grodprinsen svarar inte, och både en ödmjuk Pitebo och en renlig fransman är på semester i Marbella. Slutligen ringer hon då till Bigfoot, eftersom både Nessie och Storsjöodjuret behöver vatten, och hon vet sedan innan att Snömannen är i Peking för att kolla OS. 

Bigfoot som har gott om pengar lovar infinna sig, och ser fram emot evenemanget. Han gillar fri sprit och fint röka, och kanske kan han vinna ihop mer pengar med kapitalet han samlat ihop på att sälja paparazzibilder av sig själv. Dessvärre börjar han tidigt att fuska, och eftersom han är en flitig onanist som det därför växer en massa hår i händerna på, så är han inte så jäkla smidig.

Näcken upptäcker fusket, och blir rasande. Han är ju inte riktigt klok som vi alla vet, och hugger Bigfoot rakt i höger njure med fiolstråken. Jultomten tappar alldeles humöret. Han är utarbetad, och fetman har givit honom typ 2 diabetes, varför han redan från början är sur och vresig. Han binder fast Bigfoot vid ett träd med lite julklappsnören och ringer dit Rötmånaden, som lovar komma trots att han jobbar med ett liggsår i Sundsvall, och redan är sen till en underlivsklåda och ett paket "Stinas Kyckling" i Nacka.

Under tiden har den omutbare italienaren tagit dit sin gamla mamma, som öser besvärjelser över Bigfoot, och ger honom onda ögat. Rödluvan har i tumultet försett sig av spriten, och har tuppat av under bordet i en pöl av eget urin. Någon har lirkat hennes trosor åt sidan och petat in en cigarr, något som Påskharen senare misstänks för.

Slutligen kommer Rötmånaden, och han sätter genast igång.

Strax börjar det rinna var ur såret på Bigfoot, och nästa dag är han död. Gänget skäller lite på Påskharen för cigarrtramset, och enas om att aldrig nämna ett ord om vad som hänt runt pokerbordet kvällen innan. Man dumpar kroppen i skogen, och avlägsnar sig från platsen.

Xrim: Ja, det är väl iofs sant. Fast Clint har bara medverkat i tre spaghettiwesterns.

K.K: Du gillar det jag skriver, erkänn! Du dras hit som en fluga till ett biafrabarn!

Dagens citat: "Jag längtar tills onsdag, för då är rötmånaden över och vi kan alla äntligen andas ut, och man kan köpa på sig mer än en liter mjölk åt gången!" Fanjunkaren (med härlig ironi i rösten)

Bäst just nu: Nä, inget speciellt faktiskt.

Sämst just nu: Det är hög tid att städa igen.

Jag är ständigt inne på Sveriges radios sida nuförtiden, och laddar hem P3-dokumentärer. Med barnslig förtjusning ligger jag och lyssnar på hårresande skildringar av luderskandaler med riksdagsmän, förvirrade maoisters irrationella handlingar på 60-talet, samt diverse andra skojigheter.

Skojigast av allt var dock en bild jag fick se på SR.s hemsida, som föreställde dagens radiopratare; länspolismästaren i Stockholm, Karin Götblad. Visst är hon fin?

Vidare såg jag att min gamle käre vän Ingvar, en svårt perverterad uppflyttad göteborgare, hittat hit och in i kommentarsfältet. Han får sägas vara en av de mest komplexa människor jag känner. Orädd, obeveklig, intelligent, lojal och rolig, är bara några av adjektiven man kan beskriva honom med. Om man någon gång ska springa upp ur en skyttegrav, eller ta sig an "Firman", så är Ingvar den rätte att ha vid sin sida.

Samtidigt så är han en av de sjukaste jag känner. Hela hans varande utstrålar perversion, spärrlöshet och vänstervridenhet. En gång stod vi och pinkade efter en kräftskiva i Malå, och jag hade just sagt en del elaka saker om Gudrun Schyman. Plötsligt började Ingvar flina labilt, och förflytta sin stråle allt närmre min person. Slutligen träffade han mina skor, och jag fick fly hoppandes baklänges, medan jag ilsket hojtade alla förolämpningar jag kunde komma på.

"Fan, jag hade slagit den jäveln" kanske ni säger, men det låter sig inte göras. Hans spärrlöshet gör honom i princip livsfarlig. Slå honom med en pinne, och han kör över dig med sin bil. Man gör bäst i att vara hans vän. Hämnas gör man bäst med avancerade verbala kränkningar.

En annan gång kom han körandes med en gammal Volvo kombi till en kompis, och parkerade på gräsmattan. Sedan festade vi till, Ingvar framställde en ganska grundlig fylla, och avvek från sällskapet. Vi andra gick åt att annat håll. När vi gick tillbaka några timmar senare, hörde vi att Ingvars Volvo var igång, med motorn på högvarv. Vi fann att Ingvar hittat tillbaka till sin bil, startat den, och nu höll foten på gaspedalen för att hålla varvet uppe, så det skulle vara varmt i bilen. Han visste nämligen att han kunde köra, men han ville ju inte frysa. Så där satt han; sovandes, dreglandes och varm, med motorn på 5000 varv.

En annan gång när han hälsade på sin syster och kom hem väldigt sent på fyllan, var han mäkta hungrig. Han gjorde sig en rejäl portion makaroner med Mamma Scans köttbullar, och slukade allt med god aptit. Efter det kände sig livsnjutaren Ingvar sugen på ett bad, så han fyllde upp systerns badkar med varmvatten, och kröp ner för att gotta sig. Där somnade den leda fylltratten, och vaknade först åtskilliga timmar senare när vattnet blivit kallt. Han frös som en hund, och upptäckte att något flöt runt överallt i badvattnet. Förfärat identifierade han det som små, små bitar av makaroner och köttbullar. Han var impregnerad av lukten.  

Ingvar har förresten även ägt den utan tvekan roligaste bildekalen jag någonsin sett. Den satt på hans gamla Toyota Corolla, var grön och vit som en "Övningskörning"-skylt, och hade kort och gott texten; "Kör om, jag är full!"

Det finns så mycket mer att berätta om denna gigant (dessa exempel är blott en blek uppvärmning, med komiska inslag). Men det kan jag med hänsyn till mina läsare inte skriva om här. Dessutom befarar jag att Ingvar kan berätta en hel massa om mig, som helt enkelt inte är sunt att vädra offentligt.

Ingvar: Det händer inte mycket här nu, men du är givetvis välkommen när du vill. Nästa år fyller jag 30, och då förutsätter jag givetvis att du infinner dig.

Bäst just nu: "Ebbe Carlsson-affären" är hemladdad!

Sämst just nu: Högerörat slår lock, molar och värker. Som liten var jag "öronbarn" och åkte rätt ofta in på undersökningar och tester. Oftast besökte jag Chefsöverläkare Ahlström på Ängelholms lasarett. Han var en hyvens läkare, men sluddrade lite märkligt. Ibland satte han en gummituta i näsan på mig, och sa åt mig att säga "Pepparkaka". Just när jag sa det, tryckte han med tutan in en massa luft i näsan på mig, så trumhinnorna flög ut med en jävla smäll, och locket släppte. Jag visste alltid vad som skulle ske, och att det skulle bli obehagligt. Men han hade ett tryggt sätt den där Ahlström, så jag vågade alltid säga pepparkaka. Eftersom han var Kattis Ahlströms farsa, kunde man tyvärr läsa om hans död på löpsedlarna för något år sedan. 

"ReVigör" (någon slags bakfyllekur för blodfattiga blekfisar på flykt undan heder och ansvar) säljer tydligen rätt bra nu. Det borde den göra, för det gör nämligen spriten också. Men är man så dum så man dricker alkohol (och det är man ju i regel), så ska man ju straffas. En sträng bakfylla bygger karaktär och fyller sinnet med goda idéer, det är inget man ska smita undan med lömska kemikalier.

Jag såg att det gjordes reklam för ReVigör under mitt förra inlägg, så jag kände att en motreaktion var på plats. För att locka er att trycka på ReVigörlänken, står följande text att läsa; "ReVigör minskar effektivt alkoholrelaterade bakfyllebesvär!"

Kan alla som känner till några icke alkoholrelaterade besvär räcka upp en hand? Jag kan det iaf icke! Allt, ifrån det att man kanske vaknar hos någon annan människa med ytterst instabil bakfyllemage (kanske det värsta som finns, strax efter rotmos och Åsa Waldau), till det att man kallsvettas, blir märkligt ängslig och inte hittar några pengar i plånboken, ÄR alkoholrelaterat! 

På ReVigörsidan kan man tydligen även ställa frågor om fylla och alkohol, till nån jävla "Olle". Där stod några exempelfrågor, och då jag läste dom så tänkte jag; "De där kan ju jag också svara på", ungefär som när jag läser sexspalten på aftonbladet.se.

Så då gör jag det. 
 
Är man alkoholist om man festar varje helg? Nä. Jag har en kompis som var full i princip varje helg i drygt 7 år. Han tyckte om öl och att vara full, men det är inte synonymt med att vara alkoholist.  

Kan man vara allergisk mot alkohol? Ja, jag känner då fan ingen som tål det!

Vad ger värst baksmälla - öl, vin eller sprit? Öl, eftersom det i regel innehåller mest finkel av de tre.

Jag betvivlar att "Olle" och ReVigörgänget ger samma svar på frågorna som jag, vilket betyder att de har fel, och inte är några vidare snillen. Ni gör nog bäst i att inte köpa den här skiten. 

För att nu återkomma och fördjupa mig i första frågan, så vill jag förresten säga att om man nu ÄR alkoholist, så är det enligt mig och allt fler, ingen sjukdom. Detta tycks dock vara den allmänna uppfattningen, även i övriga världen.

Tänk om någon t.ex. hade sagt; "Fan, är du på lyset nu igen, för tredje dagen i rad?" till mig på Luleåkalaset, och jag hade svarat; "Ja, det måste vara nåt som går nu, kanske nåt skit från Asien!?" så hade dom ju garanterat direkt genomskådat mig, och sagt; "Nä, du har ju druckit alkohol, eller hur?"

Tror ni inte? Jag menar, hur kan man kalla något sjukdom om man kan göra "patienten" symptomfri genom att släppa av den på en öde ö där ingen alkohol finns? Nej, det är ett kemiskt beroende, det är vad det är. Sjukt, men ingen sjukdom. 

För att tala allvar en stund. Alkoholism är en jävla grej. Det tar människors värdighet, och gör dom till något mindre. Något man varken kan lita på, eller orka vara i närheten av. Många drabbas på något sätt av alkoholism, och vet vad det kan göra med folk. 

Men man måste nog med egna ögon se hur lågt en vuxen människa är beredd att sjunka för att komma över en skvätt alkohol när den verkligen vill ha det, för att förstå vad det handlar om. Jag har sett människor ljuga, tigga och bedra för att komma över det, och det är en sida av det mänskliga beteendet man helst hade sluppit se.

Jag kan inte komma på något i hela världen jag skulle vilja ha så mycket, att jag skulle bete mig på det viset.

Visst la sig den negativa slutklämmen sig över komiken som en blöt filt? Kan ni begripa varför i helvete de gjorde så i varenda jäkla "M*A*S*H"-avsnitt de sista säsongerna, när Alan "Hawkeye" Alda jämt skulle älta krigets meningslöshet och vansinne? BOOOORING!

Elin: En komplimang? Jag visste väl att det fanns något gott i dig också. Eller... jag hoppades lite iaf.

Emil Sten: Håhå, ett riktigt Lykke Li-fan hör jag? Det fanns inte så mycket att läsa mellan raderna, och visst hade jag väl kunnat ge dig en poäng om det inte var för det faktum att hon dessutom sa att hon önskar att hon såg ut som en gammal prostituerad. Jag har svårt att se någon ironisk poäng i det.

Det är förresten anmärkningsvärt att du inte fann någon ironi i mitt inlägg heller. Nu till något helt annat; Är du släkt med Håkan Steen, musikrecensenten? Honom har jag aldrig gillat. Men du ska ha tack för att du hoppade på mig med lite spännande kritik och förvirrat dravel. Hjonen som läser den här skiten i vanliga fall brukar köpa allt jag skriver. 
 
Bäst just nu: Jag har börjat få kläm på något, tror jag... hehe! (nej, det är inte onani, bergsklättring eller busvissling)

Sämst just nu: Jag har en blåsa på tungan, långt bak.